Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

S

SannaBoo

Ursäkta, dessa typer av trådar finns säkert hundratals, men jag måste få skriva av mig lite, det är som mitt sätt att bearbeta sorgen lite....

Jag har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt 21åriga liv. Min älskade labb gick bort igår, 17/11 klockan 10:30, 14 år och sex månader. Det enda jag vill göra är att lägga mig ner och dö. Hur överlever man?

Hon var verkligen mitt allt och så, så älskad. Igår kramade jag henne för sista gången, gick ut med henne för sista gången, helt förkrossad. Hela familjen grät och det var en väldigt känsloladdad dag igår. Idag känns allt bara skit, och jag varvar plugg med gråt. Hon kommer bli så saknad, och finare hund får man leta efter...:cry:

Så, hur bearbetar man sorgen? någon som har gått igenom samma sak, som vill berätta, eller dela med sig?


Om någon är intresserad, har jag skrivit en liten text tillägnad min vän;
Ska läsa upp den på julafton. Vad tycker ni?

Jag hade en underbar uppväxt, fick uppleva allt vad en barndom ska innehålla, fick de allra bästa förutsättningarna man kunde få. Men det finns någon som jag vet har gett mig så otroligt mycket mer än allt jag nånsin kunnat föreställa mig. Hennes namn var XXXX.
Bara att nämna hennes namn ger mig en värme, en lycka som är så svår att beskriva, att jag måste stanna upp för ett tag och bara tänka för en sekund. Samtidigt bränner det i hjärtat som det aldrig bränt förut, då jag tänker på att jag aldrig kommer se henne igen.

Vi fick XXX 1995, då jag själv var 7 år gammal. Redan från första stund blev hon mitt dyrbaraste. Jag ville ha med henne överallt. Då jag var glad, ledsen, arg, bekymrad, så fanns hon där. Det finns inget som jag står mina föräldrar mer till tjänst för, än för att de skaffade henne. Hon var en mycket speciell hund. Alla människor tycker att just den hunden man själv äger är speciell och unik, men nej, XXX var inte så, hon var mer än det. Hon har botat livslång hundrädsla på några sekunder, hon har tröstat som ingen annan gjort, hon har givit glädje som ingen annan gjort, Hon har gett en trygghet som ingen annan gjort, till så många människor. Om en människa kunde ta hennes skepnad, skulle det vara den finaste människan som vandrat på denna jord.



Så kom den dagen vi alla innerst inne visste skulle komma, men ingen ville tänka på det. Den 17 november 2009, klockan 11:30, 14 år och sex månader gammal, tar XXX sina sista andetag och lämnar oss andra kvar här, i en enormt värkande sorg. Inga fler tårar går att fälla, för alla är redan fällda. Ingen kan aldrig sörja mer än vad jag gjort, för jag har sörjt tills det inte går att sörja mer. Jag kan bara inte förstå att hon inte ska finnas här vid min sida längre, att det ger mig en klump i magen.
Men hon lämnar inte bara det, utan minnen. Underbara minnen, som gör mig varm. Allt vi gjort, allt vi delat tillsammans, och allt det hon har gett mig. Att även andra människor som inte själva hade ett så starkt band till XXX sörjer, visar på att hon berörde och gav glädje till så många människor.



För att minnas dig XXX, och de vackra år vi haft, kommer vi tända ljus för dig. Din röda rosett ska få ligga framme. Ett foto vi alla kan titta på ska få stå på hedersplatsen. Vi ska tänka på dig. En nejlika kommer stå där, för dig min vän.
Jag kommer att skaffa hund då jag blir äldre och är övertygad om att det kommer blir en svart labrador. Många ställer mig frågan –”men du kan ju döpa din nästa hund till XXX, så kommer du föralltid att minnas henne?”
Men, nej. Det kommer jag aldrig göra. Mina framtida hundar kommer säkert bli unika och underbara de med, men jag är säker på att det aldrig någonsin kommer att finnas en annan som kan bära upp hennes namn med samma värdighet som hon gjort. Det namnet bär på en stolthet och en respekt som är svår att slå, en betydelse som bara hon kan leva upp till. Det namnet ska föralltid stå tillägnat henne och kommer föralltid att minna mig om en hund som jag hade en gång, som förändrade hela mitt liv, blev älskad, och lämnade efter sig en enorm saknad. Jag gav dig allt, du gav mig mer. Vila i Frid, min vän.
stlaika.jpg
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Vilken fin hund du hade.
Med tiden kommer sorgen att bli lättare att bära och hur lång tid det tar innan du kan tänka tillbaka på din hund utan att bli ledsen kan bara du veta. Det är helt individuellt. För mig har det tagit väldigt lång tid och jag är inte klar än med sorgearbetet och då tog jag bort min hund den 19 juli 2008. Men jag låter det ta tid. Tror att det blir bäst så. Var ledsen och sakna, det är mitt råd.
Skickar tröstkramar i massor till dig!
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Tack, det värmer. Det känns alltid bra att "prata" med folk som vet hur det känns och som själva kan relatera till något de varit med om, och som faktiskt vet att det är som att förlora en familjemedlem!

Det värsta tycker jag är tanken på att man aldrig igen kommer att se henne, eller krama henne. Åh, vad svidande det är. Tröstkramar tillbaka, är det hunden på din avatar?
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Jag tror att det måste få ta den tid det tar.. Och jag förstår att det gör ont och känns som livet är piss! Skriv ut din fina dikt och ställ den brevid foto på henne, tårarna började sippra när jag läste den!!
Tröstkramar från mej!!
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Tack för de fina orden, jag hoppas att det blir bättre med tiden, jag försöker att tänka på alla fina minnen man har och på så sätt låta hon leva vidare. Eller som en annan i familjen sa; "jag tänker att hon finns, fast hon syns bara inte" :)
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

När vi förlorade vår älskade labrador (12½ år gammal) i oktober förra året så visste jag inte hur jag skulle kunna klara mig. Hon var också en sån där once-in-a-lifetime-hund.
Vi har bearbetat sorgen genom att prata och minnas och - kanske bland det viktigaste för mig - genom att göra en fotobok (går att göra via de flesta framkallningsfirmor på nätet).
Oj vad jag grät mig igenom alla gamla bilder när jag gjorde den. Men det hjälpte verkligen.

Man får ge sig själv lov att gråta och minnas och sakna. Och sörja, i början.

Vår sorg har nu övergått till "endast" saknad. Vi pratar nästan dagligen om henne, skrattar och minns.

Vet att det är vanligt att säga, men det kommer att bli bättre med tiden.

*tröstkramar*


Vår älskling:
24508081.jpg
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Tack, det värmer. Det känns alltid bra att "prata" med folk som vet hur det känns och som själva kan relatera till något de varit med om, och som faktiskt vet att det är som att förlora en familjemedlem!

Det värsta tycker jag är tanken på att man aldrig igen kommer att se henne, eller krama henne. Åh, vad svidande det är. Tröstkramar tillbaka, är det hunden på din avatar?

Ja, det är hon som är på min avatar. Hon ligger begravd på tomten och det brinner ständigt ett ljus på hennes grav och det kommer det att göra tills jag känner att det inte behövs längre. Jag kan inte ta fram bilder med henne och titta på. Det gör fortfarande för ont. Och visst är det en familjemedlem som saknas, precis som du skriver.
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Mitt hjärta gick bort maj 2007, två veckor innan hennes 12års dag. Det var jättetufft då. Men nu i efterhand tänker jag på henne ofta och hela familjen pratar om henne ofta.
Vi minns henne med kärlek och är jättetacksamma för tiden vi fick med henne.

Man kommer över det men man glömmer aldrig, man minns dom bra stunderna. Det dåliga försvinner

Om du behöver lite tröst så titta på denna filmen, den tröstade mig.


Vår ängel
ronja_46550873.jpg
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Min raring dog juni -08 och jag har ännu inte kunnat förmå mig att göra den där fotoboken. Har hunnit halvvägs med att samla bilder.

Vi är många här som har varit i din sits. Känner med dig!
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Vilken underbar hund du hade, jag känner igen det där pigga och glada i ögonen, och den gråa hakan. och tack för de fina orden. Jag försöker att tänka att hon ändå finns här, och är med i det vi gör. Tack så mycket för omtanken!
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Jag förstår precis hur du känner dej, min älskade hund dog den 8 oktober i år i en olycka, och det var/är det värsta som hänt mej i hela mitt liv. Jag kunde inte göra någonting de första veckorna, jag sov hela dagarna. Jag ville oxå dö, det kändes som mitt liv förlorat all mening. Jag mådde så fruktansvärt dåligt så det går inte att beskriva och ingen som inte varit med om det kan förstå hur det känns.

Nu ca 1,5 månad senare känns det något bättre, men jag gråter fortfarande varje dag. Jag tänder ett ljus för henne varje kväll. Jag har inte klarat av att titta på så mycket kort på henne än, det är fortfarande alldeles för jobbigt.

Jag tror att med tiden kommer det kännas bättre, även om sorgen och saknaden alltid kommer att finnas kvar, fast på ett annat sätt än hur den känns nu.
I dag skulle hon ha fyllt fyra år...

Massor av kramar till dej!!! Jag vet hur du har det.
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Hade en toppenhund, en Flatcoated retriever som blev drygt 12 år. fick lov att ta bort han för 6 år sen, han var gammal och slut. Och jag saknar honom fortfarande väldigt mycket. Han var underbart snäll, även mot små barn och bara helt underbar. En toppenhund helt enkelt.
När vi tog bort han hörde jag honom gå i köket på natten. Han gick alltid, i alla fall när han blev äldre, in till min systers rum, mitt rum och sen in till mamma och pappa. Han ville väl liksom kolla att vi var där vi skulle och liksom säga "god natt". Jag drömde om honom varje natt i en hel vecka och vi hade alltid förlorat honom, han hade dött men vi fick alltid tillbaka honom. Drömt om han senare också, en gång var han och hälsade på.
Jag tror att du helt enkelt får tillåta dig att sörja, även om "det bara är en hund". Det är en hund du har växt upp med, det har varit en kär familjemedlem. låt det ta dsn tid det tar, för det tar tid.
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Jag förstår precis hur du känner dej, min älskade hund dog den 8 oktober i år i en olycka, och det var/är det värsta som hänt mej i hela mitt liv. Jag kunde inte göra någonting de första veckorna, jag sov hela dagarna. Jag ville oxå dö, det kändes som mitt liv förlorat all mening. Jag mådde så fruktansvärt dåligt så det går inte att beskriva och ingen som inte varit med om det kan förstå hur det känns.

Nu ca 1,5 månad senare känns det något bättre, men jag gråter fortfarande varje dag. Jag tänder ett ljus för henne varje kväll. Jag har inte klarat av att titta på så mycket kort på henne än, det är fortfarande alldeles för jobbigt.

Jag tror att med tiden kommer det kännas bättre, även om sorgen och saknaden alltid kommer att finnas kvar, fast på ett annat sätt än hur den känns nu.
I dag skulle hon ha fyllt fyra år...

Massor av kramar till dej!!! Jag vet hur du har det.



Oj, jag rös i hela kroppen då jag läste detta. Så himla fruktansvärt hemskt, orättvist. Jag lider med dig, tro mig...jag förstår! Jag skickar alla tröstkramar man kan till dig.

Det värsta är tankarna. Från det att man vaknar, till att man somnar, finns hon i mina tankar. Det gör rent ut sagt så jävla ont...jag skulle kunna göra VADSOMHELST för att få henne tillbaka, vad som helst. Oj vad jag saknar henne.
Jag antar att det är priset man måste betala för att älska någon...

Jag är så fruktansvärt rädd för att glömma. Jag vill aldrig, aldrig glömma hur hon luktar, hur hon känns, hur mjuk hon är, hur hon är att krama, pussa på. Jag vill minnas hennes ögon, hennes söta små öron. Allt! Jag har lovat mig själv att aldrig glömma, men är fortfarande så rädd...

Känner du igen dig?:(
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Mitt hjärta gick bort maj 2007, två veckor innan hennes 12års dag. Det var jättetufft då. Men nu i efterhand tänker jag på henne ofta och hela familjen pratar om henne ofta.
Vi minns henne med kärlek och är jättetacksamma för tiden vi fick med henne.

Man kommer över det men man glömmer aldrig, man minns dom bra stunderna. Det dåliga försvinner

Om du behöver lite tröst så titta på denna filmen, den tröstade mig.


Vår ängel
ronja_46550873.jpg



Tack för omtanken...det är hemskt. Just nu är hela mitt lilla studentrum fyllt med bilder på henne, jag tänder ljus varje kväll, och bara gråter. Tack för filmen, den var fin. Jag började gråta då jag såg den, så fin.
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Hade en toppenhund, en Flatcoated retriever som blev drygt 12 år. fick lov att ta bort han för 6 år sen, han var gammal och slut. Och jag saknar honom fortfarande väldigt mycket. Han var underbart snäll, även mot små barn och bara helt underbar. En toppenhund helt enkelt.
När vi tog bort han hörde jag honom gå i köket på natten. Han gick alltid, i alla fall när han blev äldre, in till min systers rum, mitt rum och sen in till mamma och pappa. Han ville väl liksom kolla att vi var där vi skulle och liksom säga "god natt". Jag drömde om honom varje natt i en hel vecka och vi hade alltid förlorat honom, han hade dött men vi fick alltid tillbaka honom. Drömt om han senare också, en gång var han och hälsade på.
Jag tror att du helt enkelt får tillåta dig att sörja, även om "det bara är en hund". Det är en hund du har växt upp med, det har varit en kär familjemedlem. låt det ta dsn tid det tar, för det tar tid.

Tack för de fina orden, jag vet att hon kunde verkligen inte fått ett bättre liv, och jag hade tur som fick ha henne så länge, men hon har liksom alltid funnits där och varit mitt dyrbaraste. Därför blir det så oerhört tomt utan henne, hon är liksom en del av mig.
Har du en bild på din flat?

En liten bild på hjärtat:

hjrta.jpg
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Oj, jag rös i hela kroppen då jag läste detta. Så himla fruktansvärt hemskt, orättvist. Jag lider med dig, tro mig...jag förstår! Jag skickar alla tröstkramar man kan till dig.

Det värsta är tankarna. Från det att man vaknar, till att man somnar, finns hon i mina tankar. Det gör rent ut sagt så jävla ont...jag skulle kunna göra VADSOMHELST för att få henne tillbaka, vad som helst. Oj vad jag saknar henne.
Jag antar att det är priset man måste betala för att älska någon...

Jag är så fruktansvärt rädd för att glömma. Jag vill aldrig, aldrig glömma hur hon luktar, hur hon känns, hur mjuk hon är, hur hon är att krama, pussa på. Jag vill minnas hennes ögon, hennes söta små öron. Allt! Jag har lovat mig själv att aldrig glömma, men är fortfarande så rädd...

Känner du igen dig?:(

Jag känner igen mej till 100%! Det var inte längesen jag ringde till min mamma och grät och sa exakt dom orden som du skrev här. Jag var rädd för att glömma henne, hur hon kändes, hur det kändes att krama och lukta på henne...Usch, nu gråter jag igen...Men nu vet jag att jag aldrig kommer att glömma, man gör inte det. Minnena kanske bleknar, men man glömmer inte.

Jag kände/känner oxå att jag skulle göra precis vad som helst för att få henne tillbaka. Känslan av tomhet, att det blev så fuktansvärt tomt efter henne och känslan av att man aldrig mer får se/ta/lukta på henne är den värsta, man får nästan panik när man tänker på det.

Men livet måste gå vidare även om det känns som att man helst av allt skulle vilja avsluta alltihopa. Mitt enda råd är att sörj, gråt, stäng inte in dina känslor. Dom måste ut. Jag läste oxå en bok av Mickie Gustafson; Att förlora en hund heter den. Det kändes bra för mej att läsa den.

Min enda tröst i det hemska var/är att jag vet att min hund hade ett verkligt bra liv. Jag satte alltid henne först, tänkte alltid på henne först och jag var aldrig orättvis vid henne. Jag tror att din Älska (jag kallade henne så...!) oxå levde ett underbart liv som du kan vara stolt och lycklig över att ha gett henne.
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Beklagar att du förlorat din vän. Det finns inga genvägar genom sorgen utan man får ta en liten bit i taget. Det gör ont och det måste det få göra, eftersom sorgen och saknanden är det pris man betalar för kärleken. Min erfarenhet är att sorgen klingar av med tiden. Man börjar se framåt igen och kan glömma bort det svåra vissa stunder. Man saknar fortfarande den man mist men man lär sig leva i den nya situationen. Det fungerar faktiskt så. Och tur är det, annars skulle man inte orka fortsätta.
Att arbeta med minnena, göra en bok eller skriva som du har gjort, är ett sätt att bearbeta. Prata om henne, kom ihåg tillsammans med andra och tillåt dig att känna. Känslorna är inte farliga. Du kommer inte alltid att känna det så svårt som du gör just nu.
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Jag förstår dig.
Imorgon är det exakt 3 år och 4 mån sen den värsta dagen i mitt liv, när jag miste min älskade vovva. Hon skulle fyllt 12 år två veckor efter att hon dog. Jag växte upp med henne, och minns knappt hur tiden var innan henne.

Jag har aldrig upplevt en sån smärta.. visste inte vad jag skulle ta mig till för det gjorde så sjukt ont. Har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Jag skulle göra precis vadsomhelst för att få henne tillbaka men jag vet ju att det inte går. Trodde inte världen fick vara så grym, och jag som inte kunde vara där för henne, jag kunde inte hjälpa henne i hennes svåraste stund, hon som alltid alltid fanns där för mig i mina svåra stunder. :cry:

Jag skrek och grät, jag kunde inte äta eller sova på veckor. Sen en natt drömde jag om henne. Jag stod på en stor grön äng med blommor på. Sen såg jag henne komma springande emot mig. Närmare och närmare kom hon tills jag såg hennes ögon och jag tittade in i hennes bruna ögon och de var så lugna. Efter det blev allt sakta bättre. Jag vet inte om det var min hjärna som försökte lugna mig eller om det var hon som ville säga att allt var bra, att hon hade det bra nu. Jag vill tro att det var hon.

Jag saknar henne otroligt mycket. Gråter ibland när jag tänker på henne.
Men hon hade det bästa livet en hund kan ha, var med överallt och var så älskad av oss alla i familjen.

Det är det värsta som finns att förlora nån man älskar, men livet går vidare, för att det måste gå vidare. Gråt när du vill gråta, bär det inte inom dig. Med tiden kommer sorgen bli lättare att bära, men den försvinner aldrig.

Älskade
Scan0037.jpg
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Jag känner igen mej till 100%! Det var inte längesen jag ringde till min mamma och grät och sa exakt dom orden som du skrev här. Jag var rädd för att glömma henne, hur hon kändes, hur det kändes att krama och lukta på henne...Usch, nu gråter jag igen...Men nu vet jag att jag aldrig kommer att glömma, man gör inte det. Minnena kanske bleknar, men man glömmer inte.

Jag kände/känner oxå att jag skulle göra precis vad som helst för att få henne tillbaka. Känslan av tomhet, att det blev så fuktansvärt tomt efter henne och känslan av att man aldrig mer får se/ta/lukta på henne är den värsta, man får nästan panik när man tänker på det.

Men livet måste gå vidare även om det känns som att man helst av allt skulle vilja avsluta alltihopa. Mitt enda råd är att sörj, gråt, stäng inte in dina känslor. Dom måste ut. Jag läste oxå en bok av Mickie Gustafson; Att förlora en hund heter den. Det kändes bra för mej att läsa den.

Min enda tröst i det hemska var/är att jag vet att min hund hade ett verkligt bra liv. Jag satte alltid henne först, tänkte alltid på henne först och jag var aldrig orättvis vid henne. Jag tror att din Älska (jag kallade henne så...!) oxå levde ett underbart liv som du kan vara stolt och lycklig över att ha gett henne.


Exakt såna känslor får jag också! De första dagarna så kände jag verkligen panik och jag fick liksom en klump i magen, det vred sig varje gång jag tänkte tanken "hon ÄR borta, jag kommer aldrig få se henne igen". Jag kunde liksom inte fatta!
nu, en vecka efter beskedet försöker jag att mer tänka på det underbara liv hon hade, hon hade det bästa hundliv man kan tänka sig också, och det gör mig stolt. Hon var så älskvärd, fick alltid vara med överallt, i skogen, i fjällen, leka gjorde vi med henne varje dag, kelade med henne. Vid matbordet fick hon alltid en hand på sitt huvud av någon i familjen, för att känna sig delaktig.
När min bror spelade dator, brukade han lägga upp hennes säng på en stol och sätta den bredvid sig själv, och klappa henne då hon sov, för hon skulle aldrig vara ensam...
Jag tycker verkligen du ska känna dig stolt du med. En hund som får känna sig älskad, är så lycklig man kan bli.

Jag märker på migsjälv att jag vill skriva. Jag har skrivit varje dag en text, något om henne, mina känslor, eller liknande. Det har hjälpt. Jag ritar henne, blundar och försöker återge i minnet exakt hur hon ser ut, hur hennes ögon uttrycker sig, ja allt.
Jag har funderat över den där boken, är den bra? jag funderar på att köpa den, men vet inte om det är för jobbigt än...
 

Liknande trådar

Övr. Hund Jag har en pomeraniantik på 6 år, som är en väldigt känslig individ. Det har tagit fram tills i år att få henne trygg nog att vara ensam...
2 3
Svar
48
· Visningar
2 703
Senast: Nepenthe
·
Hundträning Hej alla, Min maltipoo (hane, inte kastrerad) blir i år 4 år gammal och det finns en rad problem som jag tror bottnar i stress. Vet...
2
Svar
20
· Visningar
2 235
Senast: Acto
·
Hundavel & Ras Hej! Planen är att köpa en valp men jag är inte helt säker på ras eller uppfödare/föräldradjur än. Haft finsk lapphund tidigare. Är ute...
4 5 6
Svar
100
· Visningar
6 075
Övr. Hund Jag har en labbe tik som är ett år. Som valp var hon ganska tuff men när det kom till människor så tyckte hon det var läskigt. Inte så...
Svar
6
· Visningar
697
Senast: Trassel12
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp