Du använder en gammal webbläsare. Den visar troligen inte denna och andra webbplatser på ett riktigt sätt. Du bör uppgradera eller använda en annan webbläsare.
Jag och min sambo har varit tillsammans i 9 år nu (Träffades unga) och ganska tidigt kom vi ändå fram till att vi båda ville ha barn, men inte än på flera år. Tiden gick och jag och sambon pratade lite nu och då om barn, men han kände sig inte redo förrän nu i sommar och nu väntar vi barn i juni.
Jag är ingen sån person som älskar barn för att de är barn. Jag kan tycka om personer som är barn, men för den person de är, inte för att de är barn om ni förstår? Jag har aldrig varit den som blir helt till mig av barn, men gillar de jag känner och räknar iskallt med att grodan i magen kommer att stjäla mitt hjärta helt och hållet
Det kommer hen att göra! Jag hade ingen längtan efter egna barn, men... Ja ens avkomma kan framkalla något hos en Någon som liknar en själv, eller den man älskar, och som man dessutom har ett sådant stort ansvar för. Klart man blir... Ja man vill ju det lilla knyttet allt väl i världen.
Jag och maken har precis bestämt att vi ska skaffa ett gemensamt barn
Han har barn sen tidigare förhållande, han är 18år äldre än mig så de är ganska stora.
Har tidigare varit "övertygad" om att jag aldrig velat ha barn men när jag träffade min nuvarande make så har tvivlet så smått börjat gnaga inom mig och nu blir det av!
Vissa dagar känns det helt självklart och man är hur säker som helst på att allt kommer gå kanon medans andra dagar är jag nästan beredd att operera bort livmodern i rädsla för hur det kan komma att bli men jag är rätt så övertygad om att allt kommer falla på plats när bollen väl är i rullning. Har världens mest underbara man som jag vet kommer finnas för mig och barnet till 120%
Skönt dock att läsa om att andra oxå har haft sina tvivel innan det varit dags
Jag har varit väldigt barnsugen sen jag tog studenten för 6 år sen. Men det ville inte sambon. Han va helt enkelt inte redo. Han ville absolut bo i ett eget hus innan. Så nu när vår kåk blev klar i maj så blev vi gravida i juli. På första försöket
Jag tror min längtan efter barn dök upp under gymasietiden, när min "fostersyster" föddes och jag fick möjlighet att tillbringa mycket tid med henne. Det var dock aldrig aktuellt att det skulle ske då, det var jag inte mogen för.
Så träffades jag & maken när jag var 21, och vi pratade omgående om att vi bägge ville ha barn inom några år. Nu dröjde det inte några år, utan bara några månader, så blev jag gravid trots p-piller och vi tvekade inte en sekund på att vi skulle behålla barnet. Och det har vi förstås aldrig ångrat heller, vår dotter blir 4 i april.
Det senaste dryga året har längtan efter ett syskon funnits där, men det har inte gått som vi velat riktigt. Men vi hoppas att det blir ett syskon till Alma under 2010!
Vi hade väl som pratat om det lite sporadiskt och skämtsamt i ungefär ett år, men så i somras, närmare bestämt i juli bestämde vi oss för att försöka oss på att bli med barn (trots att jag var arbetslös), och vips, hade mens i början på augusti och nu kommer bebis i maj! Så så fort gick det för oss. Så, ja, man kan ju säga att det var planerat.
Vi har vart tillsammans i 6 ½ år, byggde hus efter 2, sen hände det som inte så mkt mer så det var nog dax för lite förändring nu
