Hur hantera oro som gravid?

Energi

Trådstartare
Jag har tänkt länge på att skapa den här tråden men av någon anledning tar det lite emot. Kanske för att jag känner mig fånig och otacksam.

Jag har en historia av att dels ha svårt att bli gravid, dels missfall. När jag plussade den här graviditeten hann jag vara glad i någon timme och sen dess har jag mått skit, rent ut sagt.

Jag har varit, och är, otroligt orolig. Varje rörelse från fostret får mig att tänka "okej, hen fick iaf leva till vecka XX".
Hjärtljudskollerna hos barnmorskan vill jag helst slippa, vad spelar det för roll att hjärtat slår just nu när jag vet att det inte kommer fortsätta slå?

Jag vill inte handla något, jag vill inte prata om namn, jag vill inte säga tack när någon gratulerar. Jag känner mig tvungen att förbereda storasyskonet på att det kanske kommer en bebis, men det känns som att jag ljuger varje gång. Det känns som att jag gör hen illa, för hen blir ju så glad att DEN HÄR GÅNGEN kommer äntligen en bebis. Och så kommer jag få berätta återigen att bebisen har dött.

Jag vill bara glömma bort allting, jag vill inte prata om det samtidigt som jag har ett sådant kraftigt behov av att få vara ärlig med vad jag känner för en gångs skull. Det var en så stor önskan hos mig att få ett till barn men allt jag känner nu är.. Varför kämpade vi för det här? Varför varför varför gjorde jag inte abort?
 
Jag har tänkt länge på att skapa den här tråden men av någon anledning tar det lite emot. Kanske för att jag känner mig fånig och otacksam.

Jag har en historia av att dels ha svårt att bli gravid, dels missfall. När jag plussade den här graviditeten hann jag vara glad i någon timme och sen dess har jag mått skit, rent ut sagt.

Jag har varit, och är, otroligt orolig. Varje rörelse från fostret får mig att tänka "okej, hen fick iaf leva till vecka XX".
Hjärtljudskollerna hos barnmorskan vill jag helst slippa, vad spelar det för roll att hjärtat slår just nu när jag vet att det inte kommer fortsätta slå?

Jag vill inte handla något, jag vill inte prata om namn, jag vill inte säga tack när någon gratulerar. Jag känner mig tvungen att förbereda storasyskonet på att det kanske kommer en bebis, men det känns som att jag ljuger varje gång. Det känns som att jag gör hen illa, för hen blir ju så glad att DEN HÄR GÅNGEN kommer äntligen en bebis. Och så kommer jag få berätta återigen att bebisen har dött.

Jag vill bara glömma bort allting, jag vill inte prata om det samtidigt som jag har ett sådant kraftigt behov av att få vara ärlig med vad jag känner för en gångs skull. Det var en så stor önskan hos mig att få ett till barn men allt jag känner nu är.. Varför kämpade vi för det här? Varför varför varför gjorde jag inte abort?
Oron är ju en bit av graviditeten som kan vara supertung att bära med sej. Framförallt om man varit med om en förlust.
När vi väntade vårt första barn efter vårt barn som dog i v41 så va katastroftankarna enorma, jag va beredd på att föda ett dött barn till, för varför skulle det gå bra denna gången?! Maken va helt förstörd varje gång vi skulle på kontroll med ultraljud och vågade inte titta förrän läkaren sagt att hjärtat slog fint. En enorm stress för oss båda!
Men barnmorskor och specialistläkare är fantastiska på stöttning om dom bara vet och får chansen att vara det! Tack vare allt stöd så har vi vågat ta chansen/risken att skaffa två barn efter vår änglatös trots vetskapen att det kan gå precis åt helvete. Nu i efterhand förstår vi knappt hur vi orkade men det är så värt det när man tittar på våra fina små pojkar.
Jag tänker dock aldrig mer utsätta mej för en graviditet utan nu får det va klart, vi har lyckats få två fina barn och vi utmanar inte ödet att det skulle gå en gång till.

Prata med din BM med detta så du kan få stöd, det finns ju aldrig några garantier för något men det absolut vanligaste är ju att barnet mår bra och föds alldeles livs levande :heart
 
Oron är ju en bit av graviditeten som kan vara supertung att bära med sej. Framförallt om man varit med om en förlust.
När vi väntade vårt första barn efter vårt barn som dog i v41 så va katastroftankarna enorma, jag va beredd på att föda ett dött barn till, för varför skulle det gå bra denna gången?! Maken va helt förstörd varje gång vi skulle på kontroll med ultraljud och vågade inte titta förrän läkaren sagt att hjärtat slog fint. En enorm stress för oss båda!
Men barnmorskor och specialistläkare är fantastiska på stöttning om dom bara vet och får chansen att vara det! Tack vare allt stöd så har vi vågat ta chansen/risken att skaffa två barn efter vår änglatös trots vetskapen att det kan gå precis åt helvete. Nu i efterhand förstår vi knappt hur vi orkade men det är så värt det när man tittar på våra fina små pojkar.
Jag tänker dock aldrig mer utsätta mej för en graviditet utan nu får det va klart, vi har lyckats få två fina barn och vi utmanar inte ödet att det skulle gå en gång till.

Prata med din BM med detta så du kan få stöd, det finns ju aldrig några garantier för något men det absolut vanligaste är ju att barnet mår bra och föds alldeles livs levande :heart

Usch vad hemskt att förlora ett barn så sent. :heart

I vecka 12 så skickade min barnmorska remiss till deras mvc psykolog, men jag har fortfarande inte fått en tid nu i vecka 29. Så BM vet om det och vi pratar lite om det vid varje besök.
 
Usch vad hemskt att förlora ett barn så sent. :heart

I vecka 12 så skickade min barnmorska remiss till deras mvc psykolog, men jag har fortfarande inte fått en tid nu i vecka 29. Så BM vet om det och vi pratar lite om det vid varje besök.

:heartJa det har varit och är fruktansvärt tungt att hantera en sån sak.

Bra ändå att det är en remiss skickad!
Jag gick på kbt halva första graviditeten just för att få hjälp att sortera tankarna och för att få hjälp med att hantera känslorna/stressen och det är något jag verkligen kan rekommendera. Jag hade nog inte klarat det annars och det gav mej verktyg för framtiden också.
Terapeuten liknade det vid PTSD, och det är liksom inget man klarar att hantera själv (inte jag i alla fall) Jag fick den hjälpen genom remiss från mvc till vanliga vc och deras terapeuter.

Tryck på lite och fråga vart remissen är skickad och ring dit själv för att få komma intill och få lite fart på maskineriet som kan mala lite långsamt ibland. Det är oerhört skönt att bara få komma till nån och traggla av sej lite till nån utan att behöva belasta familjen med oron.
 
Det är verkligen helt oacceptabelt att du inte fått hjälp ännu!! Har dom sagt nån anledning till varför det dröjer? Håller du till i Uppland som mig?

Du behöver såklart en individuell bedömning å hjälp utifrån det. Vi är alla olika och behöver också tackla saker på olika sätt.

Jag kan berätta om hur jag tänker för att hantera min oro.
Min sambo var men om en allvarlig olycka för ett år sen, när vi var i v12 (11+2) med vårt första barn. Han överlevde mirakulöst, ingen vet riktigt hur det kunde gå, men han gjorde det. Sen dess har jag haft en del oro för att jag tror att han ska dö, men på nåt sätt så kunde jag ändå förtränga det under graviditeten. Då var jag mer orolig för vår lilla tjej, att d gick så bra för min sambo, då kanske vi förlorar vårt barn istället. Men jag bestämde mig snabbt att "nej nu lever jag i nuet, jag tar smällen istället sen, om det nu händer nåt". Samma tanke hade jag under det dygn jag inte visste om min sambo skulle överleva eller inte. Det var en evig väntan innan dom opererade å allt var klart. För att jag inte skulle gå helt sönder å helt bryta ihop, för vårt barns skull - jag va medveten om att han kunde dö men valde att ta smällen av det sen. Trots allt han levde ju, han hade en chans!! å det höll jag starkt vid. Det var en enorm ansträngning, men jag klarade det.

Sen vår lilla föddes så har oron ibland svämmat över, eller snarare fått panikattacker ex när jag inte får tag på honom på telefon så får jag ångest å tror han är död. Helt orimliga tankar eg, men inte ovanligt när man varit med om trauma. Första gångerna hade jag ingen kontroll å började gråta, men efter varje gång har jag funderat på vad jag kan göra för att inte låta ångesten ta över. Bla hur jag tänker, jag tar ett djupt andetag å säger till mig själv att det inte är rimliga tankar å jag kan ju inte anta att han är död bara för att han inte svarar i telefon. Han kan ha dålig täckning, å han kan ha glömt mobilen. Han har företag med sin kompis så då har jag ringt honom istället när jag inte fått tag på min sambo. Och återigen "jag tar smällen sen, när nåt verkligen har hänt, inte innan nåt har hänt!"

Jag hoppas det va ok att jag berättade om hur jag hanterar min oro, såklart att detta kanske inte funkar för dig, men nåt kanske du kan få nytta av.

Stor kram till dig :heart
 
Jag har tänkt länge på att skapa den här tråden men av någon anledning tar det lite emot. Kanske för att jag känner mig fånig och otacksam.

Jag har en historia av att dels ha svårt att bli gravid, dels missfall. När jag plussade den här graviditeten hann jag vara glad i någon timme och sen dess har jag mått skit, rent ut sagt.

Jag har varit, och är, otroligt orolig. Varje rörelse från fostret får mig att tänka "okej, hen fick iaf leva till vecka XX".
Hjärtljudskollerna hos barnmorskan vill jag helst slippa, vad spelar det för roll att hjärtat slår just nu när jag vet att det inte kommer fortsätta slå?

Jag vill inte handla något, jag vill inte prata om namn, jag vill inte säga tack när någon gratulerar. Jag känner mig tvungen att förbereda storasyskonet på att det kanske kommer en bebis, men det känns som att jag ljuger varje gång. Det känns som att jag gör hen illa, för hen blir ju så glad att DEN HÄR GÅNGEN kommer äntligen en bebis. Och så kommer jag få berätta återigen att bebisen har dött.

Jag vill bara glömma bort allting, jag vill inte prata om det samtidigt som jag har ett sådant kraftigt behov av att få vara ärlig med vad jag känner för en gångs skull. Det var en så stor önskan hos mig att få ett till barn men allt jag känner nu är.. Varför kämpade vi för det här? Varför varför varför gjorde jag inte abort?
Jag förstår dig till hundra procent.
Fick ett missfall med barn nr 2. och när jag blev gravid igen var jag väldigt beredd på att det inte skulle gå. Vågade knappt hoppas.
Minns att jag var väldigt glad på rutinultraljudet när allt var bra och oron släppte och allt kändes lite självklart. Precis som @Lazy Lady förlorade jag det barnet sent- i vecka 38. Just att förklara det för stora syskonet...
Att bli gravid igen var liksom inte självklart. Men någonstans bestämde jag att jag inte vill vara någon som låter rädsla hindra mig från vad jag vill. Med lillebror sa storasyster ofta "om det blir en lillebror" och "om allt går bra". Och precis så tänkte vi föräldrar också.

Men någonstans hittade jag en trygghet i att acceptera att livet inte kan kontrolleras helt. Och att ha tunnelseende är inte helt fel ibland. Att bara fokusera på en fot framför den andra och inte riktigt lyfta näsan är ibland ett vettigt sätt att komma igenom en jobbig period. Medvetet inte se framåt...

Men visst. Jag är ibland avis på den lycka vissa gravida har när de förbereder ankomsten av ett efterlängtat barn. Mitt minne är mest att jag kämpade för att komma från en dag till en annan. Men det är ok. Det är befriande ibland att släppa pressen på att vara lycklig och få erkänna för sig själv att man inte behöver sväva på moln som gravid. Många är oroliga. Man är inte ensam. Det är ok!
 
:heartJa det har varit och är fruktansvärt tungt att hantera en sån sak.

Bra ändå att det är en remiss skickad!
Jag gick på kbt halva första graviditeten just för att få hjälp att sortera tankarna och för att få hjälp med att hantera känslorna/stressen och det är något jag verkligen kan rekommendera. Jag hade nog inte klarat det annars och det gav mej verktyg för framtiden också.
Terapeuten liknade det vid PTSD, och det är liksom inget man klarar att hantera själv (inte jag i alla fall) Jag fick den hjälpen genom remiss från mvc till vanliga vc och deras terapeuter.

Tryck på lite och fråga vart remissen är skickad och ring dit själv för att få komma intill och få lite fart på maskineriet som kan mala lite långsamt ibland. Det är oerhört skönt att bara få komma till nån och traggla av sej lite till nån utan att behöva belasta familjen med oron.

Jag har frågat BM varje gång om när jag ska få komma till psykologen men hon kan inte svara på det. Deras psykolog kan jag inte själv ringa till, och jag antar att det är rätt kört att få tid snabbare någon annanstans. Det känns som att jag bara står och stampar.

Jag har liksom ingen att prata och ventilera med. Min sambo vill inte tänka på att det kan gå fel och han slår bort min oro med "men allt kommer gå bra". Men om det inte gör det då? Vi vet ju inte. Varför skulle det gå bra den här gången?
 
Det är verkligen helt oacceptabelt att du inte fått hjälp ännu!! Har dom sagt nån anledning till varför det dröjer? Håller du till i Uppland som mig?

Du behöver såklart en individuell bedömning å hjälp utifrån det. Vi är alla olika och behöver också tackla saker på olika sätt.

Jag kan berätta om hur jag tänker för att hantera min oro.
Min sambo var men om en allvarlig olycka för ett år sen, när vi var i v12 (11+2) med vårt första barn. Han överlevde mirakulöst, ingen vet riktigt hur det kunde gå, men han gjorde det. Sen dess har jag haft en del oro för att jag tror att han ska dö, men på nåt sätt så kunde jag ändå förtränga det under graviditeten. Då var jag mer orolig för vår lilla tjej, att d gick så bra för min sambo, då kanske vi förlorar vårt barn istället. Men jag bestämde mig snabbt att "nej nu lever jag i nuet, jag tar smällen istället sen, om det nu händer nåt". Samma tanke hade jag under det dygn jag inte visste om min sambo skulle överleva eller inte. Det var en evig väntan innan dom opererade å allt var klart. För att jag inte skulle gå helt sönder å helt bryta ihop, för vårt barns skull - jag va medveten om att han kunde dö men valde att ta smällen av det sen. Trots allt han levde ju, han hade en chans!! å det höll jag starkt vid. Det var en enorm ansträngning, men jag klarade det.

Sen vår lilla föddes så har oron ibland svämmat över, eller snarare fått panikattacker ex när jag inte får tag på honom på telefon så får jag ångest å tror han är död. Helt orimliga tankar eg, men inte ovanligt när man varit med om trauma. Första gångerna hade jag ingen kontroll å började gråta, men efter varje gång har jag funderat på vad jag kan göra för att inte låta ångesten ta över. Bla hur jag tänker, jag tar ett djupt andetag å säger till mig själv att det inte är rimliga tankar å jag kan ju inte anta att han är död bara för att han inte svarar i telefon. Han kan ha dålig täckning, å han kan ha glömt mobilen. Han har företag med sin kompis så då har jag ringt honom istället när jag inte fått tag på min sambo. Och återigen "jag tar smällen sen, när nåt verkligen har hänt, inte innan nåt har hänt!"

Jag hoppas det va ok att jag berättade om hur jag hanterar min oro, såklart att detta kanske inte funkar för dig, men nåt kanske du kan få nytta av.

Stor kram till dig :heart

Japp, går på en mvc i Uppsala. Jag har inte fått någon anledning till att det dröjer men jag antar att det är lång kö, precis som till allt annat. Men nu är det inte långt kvar och jag är rädd att jag inte hinner träffa någon innan det tar slut. Är så rädd att om det nu skulle gå bra, att jag inte kan knyta an till barnet.

Åh fy vad tufft att vara med om en sån sak! Förstår att det sätter sig och är svårt att komma över.

Jag försöker tillåta mig själv att vara rädd och att låta känslan bara finnas, utan att agera på den. Men då dyker tankarna upp- tänk om det är något just den här gången då. Tänk om jag är så rädd för att vara rädd att jag missar den gången som något faktiskt är fel.

Den här bebisen rör sig väldigt lite och har alltid gjort. Dessutom har jag en tjock moderkaka i framvägg. För mig är minskade fosterrörelser skitsvåra att avgöra, tänk om jag viftar bort dom just den gången jag hade behövt åka in?
 
Jag förstår dig till hundra procent.
Fick ett missfall med barn nr 2. och när jag blev gravid igen var jag väldigt beredd på att det inte skulle gå. Vågade knappt hoppas.
Minns att jag var väldigt glad på rutinultraljudet när allt var bra och oron släppte och allt kändes lite självklart. Precis som @Lazy Lady förlorade jag det barnet sent- i vecka 38. Just att förklara det för stora syskonet...
Att bli gravid igen var liksom inte självklart. Men någonstans bestämde jag att jag inte vill vara någon som låter rädsla hindra mig från vad jag vill. Med lillebror sa storasyster ofta "om det blir en lillebror" och "om allt går bra". Och precis så tänkte vi föräldrar också.

Men någonstans hittade jag en trygghet i att acceptera att livet inte kan kontrolleras helt. Och att ha tunnelseende är inte helt fel ibland. Att bara fokusera på en fot framför den andra och inte riktigt lyfta näsan är ibland ett vettigt sätt att komma igenom en jobbig period. Medvetet inte se framåt...

Men visst. Jag är ibland avis på den lycka vissa gravida har när de förbereder ankomsten av ett efterlängtat barn. Mitt minne är mest att jag kämpade för att komma från en dag till en annan. Men det är ok. Det är befriande ibland att släppa pressen på att vara lycklig och få erkänna för sig själv att man inte behöver sväva på moln som gravid. Många är oroliga. Man är inte ensam. Det är ok!

Jag beklagar verkligen! :heart

Hur gammal var storasyster? Min fyller 5 nu i sommar och det är jättesvårt att prata om lillasyskonet men också nå fram med att det kan gå fel. Hen är otroligt inställd på att bli storasyskon, samtidigt kommer Hen ihåg senaste missfallet och frågar efter varje kontroll "lever bebisen fortfarande?".

En dag i taget, en timme i taget, är verkligen det jag lever efter nu. Men det är så tröttsamt, det tar så jäkla mycket på krafterna att hela tiden må dåligt och vara orolig.
 
Jag beklagar verkligen! :heart

Hur gammal var storasyster? Min fyller 5 nu i sommar och det är jättesvårt att prata om lillasyskonet men också nå fram med att det kan gå fel. Hen är otroligt inställd på att bli storasyskon, samtidigt kommer Hen ihåg senaste missfallet och frågar efter varje kontroll "lever bebisen fortfarande?".

En dag i taget, en timme i taget, är verkligen det jag lever efter nu. Men det är så tröttsamt, det tar så jäkla mycket på krafterna att hela tiden må dåligt och vara orolig.
6 år när vi förlorade lillasyster. Och åtta när lillebror kom. Lite större. Men lika svårt.
 
Jag tycker inte det är ok faktiskt att du inte har fått tid hos psykologen. För såhär dåligt ska du faktiskt inte behöva må. Mitt råd blir nog att verkligen säga till mvc att du behöver prata med någon professionell.

Jag känner inte heller att det är okej men jag vet liksom inte vad mer jag ska göra. Jag tar upp det med barnmorskan vid varje besök och hon kan inte säga hur lång tid det kommer ta innan jag får komma till psykologen.
 
Jag känner inte heller att det är okej men jag vet liksom inte vad mer jag ska göra. Jag tar upp det med barnmorskan vid varje besök och hon kan inte säga hur lång tid det kommer ta innan jag får komma till psykologen.

jag vet inte om det är samma men kan du be din MVC om att få komma till Aurorakliniken? Såg att de har en på akademiska. Du får älta hur mycket du vill här men jag tror du behöver nåt proffs att prata med.

Och till er andra, vilka fina svar ni ger!
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny...
2
Svar
22
· Visningar
3 392
Senast: Milosari
·
Gravid - 1år Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand. Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
9 829
Senast: gulakatten
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 070
Senast: mars
·
Gravid - 1år Känns jobbigt att skriva en sån här tråd men gör det ändå. Är det någon som blivit sjukskriven för depression under graviditet? Hur...
Svar
10
· Visningar
1 490
Senast: Kilauea
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp