Hur hantera svårt sjuk förälder?

Det hjälper ingen men jag tror inte att det hjälper honom om hans partner ger upp för att glädjeämnena tas ifrån henne heller. Man kan inte enbart se till en part utan till alla. Jag skrev att jag tror att han skulle orka, inte att han absolut skulle orka.

Allt kan inte lyftas av hans axlar, vissa saker kommer att finnas kvar oavsett. Så är det i livet. Däremot skulle han nog behöva hjälp med hur han ska hantera allt i sitt liv.

Min sambo orkar just för att jag har mycket hjälp så han slipper känna att han måste göra allt. Jag har också varit mycket noga med att han ska kunna fortsätta leva sitt liv så mycket som möjligt som innan för det tror jag är väldigt viktigt.

:bow:

Min pappa hade gett upp många år tidigare innan han gick bort om han inte hade haft katterna. Han hade haft djur omkring sig hela sitt liv (hästar, nötdjur, grisar och katter) så ett liv helt utan djur hade varit rena döden för honom. När han inte orkade ha grisarna längre började han mata rådjuren som går över gården. Det resulterade i att vi var de enda som hade intakta äppelträd :D
 
När min mamma blev sjuk hade familjen hund. Så länge hon själv fixade att ta hand om hunden var han hennes stora andningshål och, tror jag, det som fick henne ur sängen många, många morgnar. När hon blev helt bunden till hemmet och till en vilstol där fanns hunden hela tiden vid hennes sida och var ett enormt stöd och sällskap för mamma. Vi hade det då så väl ordnat att min brors flickvän, som älskade hunden, hade möjlighet att gå ut med honom dagtid, och så tog pappa morgon och kväll.

Vi var helt säkra på att hunden, som då var 13 år, skulle gå bort strax efter mamma (han sörjde henne VERKLIGEN), men icke - han hittade en ny uppgift, nämligen att ta hand om pappa som blivit ensam. Hunden var med honom överallt, såg till att han kom ut i naturen, och var återigen ett sällskap och någon att prata med. Hunden levde i ytterligare två år, och somnade in 15 år gammal.

Detta sagt apropå att "hundarna skall bort" - det kanske inte är så självklart ändå? Vår hund gjorde enormt stor skillnad för både mammas och pappas välmående, trots att det självklart också var en utmaning ibland att få ihop det.
 
Ja och just därför så kan man inte köra slut på den friska partnern bara för att den sjuka skall få ha hundar.
Jag tycker att du har en mycket tråkig attityd! Det står väl ingenstans i TS tråd att hundarna är enbart mammans? Och som många andra har försökt att förklara så ger oftast djur mer än de tar, det kan ju faktiskt vara så att hundarna är det som trots allt håller någon eller båda föräldrarna uppe.
Lej bort det som kan lejas, och försök så att mamman får en remiss till smärtklinik. Och säkert behöver ni allihop samtalsstöd.
För mig som också lever med svår smärta 24/7 så behöver jag nästan alltid fokusera på det positiva. Men ibland få bryta ihop utan att få höra en massa käcka hejarop, bara att någon är där med mig. Och det kan faktiskt hjälpa om det bara är hunden hemma, faktiskt så tröstar hon nog alltid på rätt sätt, vilket kan vara nog så svårt för en människa.
TS, ring kommunens boendestöd och försök vara stark och ställ krav så att ni får hjälp.
 
Om det är så besvärligt i din värld att ha hund så att det skulle göra så stor skillnad så tycker jag synd om dig.
Nej det var TS som tog upp det som en av de saker som var en stor belastning på Pappan.

Här:
och pappa drar ju ett enormt lass just nu; hundar med promenader, krävande jobb, stökigt hem och framförallt alla känslor kring mammas sjukdom. Han mår rent utsagt skit, väggen kommer i 100km/h och det är bara en tidsfråga innan han kraschar.
Därför så ansåg jag att de uppräknade belastningarna måste bort.

Det är inte min värdering.
 
Det står väl ingenstans i TS tråd att hundarna är enbart mammans?
Nej men det står att de är en stor del i den alltför tunga belastning som Pappan har.

Läs här:
pappa drar ju ett enormt lass just nu; hundar med promenader, krävande jobb, stökigt hem och framförallt alla känslor kring mammas sjukdom. Han mår rent utsagt skit, väggen kommer i 100km/h och det är bara en tidsfråga innan han kraschar.
 
Nu ska jag ta mig tid att skriva ett utförligt svar om hur det är att leva med konstant smärta.

Jag lever med konstant smärta pga MS och Myofaciellt smärtsyndrom ( liknar firboyalgi ). Det tar tid att lära sig leva med smärta och hitta vad som hjälper mot just sina smärtor. Jag mår tex bra av värme, mednas andra med MS inte fixar värme alls.

Jag har i dagsläget en hund och en katt, hunden skaffade jag mig för 3,5 år sedan FÖR att jag då måste röra på mig varje dag och jag har sällskap hemma på dagarna när sonen är i skolan. Jag tar mig ut och går oavsett hur jävla dåligt jag mår och det är även skönt för huvudet att få lämna hemmet ibland. Så kan jag tänka mig att det kanske är för din pappa? Att få komma ut och gå utan att vara instängd och hjälpa till hemma hela tiden?

Ang hur man ska avlätta för din pappa så måste ni sätta er ner och prata om vad dom upplever som tyngst hemma, alla tycker olika! Jag tex hade varit glad om någon tog hand om disk, tvätt och mat ibland! Men jag har inte tagit mig så långt ännu.

Det finns tyvärr inget facit som fungerar för alla! Jag är ledsen :cry:

Men jag hoppas att det löser sig för er alla för det är tungt att se någon i sin närhet ha ont, ser hur min särbo och son reagerar dom dagarna som är värst för min del. Det spelar ingen roll att jag försöker dölja det så gott jag kan, det syns ändå.
 
Men hur kan du ge ett sånt råd? Nu vet ju inte jag men OM det är så att hundarna finns till för enbart mamman så kan de ju betyda så mycket och kanske nu ännu mer i den här situationen att hon ger upp om man tar bort dem. Sen kan det ju vara så att det kanske räcker med bara en hund, vilket ju kan förenkla. Att vissa dagar må så jävligt att man klättrar på vägarna och är rusig av smärtstillande, att då inte ha någon i närheten som man kan prata med, kan räcka med ett djur vilket du verkar ha svårt att förstå, kan rädda livet på en. Försök att föreställa dig själv att vara ensam hela dagarna i en smärtvärld du inte vill vara i och bara längta till kvällen när partnern kommer hem. Då blir det ju också väldigt jobbigt för honom om han ska försöka att vara psykologen på kvällen efter jobbet.
Hade jag inte haft min hund då i de värsta ögonblicken, vilket oftast är när jag är själv, så är pillerburkarna väldigt nära till hands då tankarna ibland blir kolsvarta. Hon känner oftast på sig detta och jag får en annan input. Hon räddar mitt liv och jag försöker rodda så att hon får det hon behöver, genom hjälp av andra ibland.
 
Tack för alla svar! Visste väl att buke skulle komma med klokhet! Har varit bortrest så har inte hunnit svara eller läsa :).

Jag tänker svara alla i en post!

Hundarna är inte ett alternativ att de ska bort. De skänker så mycket glädje och med tanke på att chansen att Mamma ska bli symptomfri är rätt stor så kommer de finnas kvar, pappa behöver få komma ut och röra på sig och rensa tankarna. Klart att det är ytterligare ett stressmoment att de ska få det dem behöver, men de tar bort mer stress än de ger.

Städningen kommer lejas bort, en städfirma kommer på besök idag och ska skicka en offert. Hemtjänst är i dagsläget inget alternativ och de har råd att betala för egen städning.

Vi försökte prata med Pappa häromdagen om vad vi kan göra för att avlasta, och tydligen är det trädgårdsarbetet som är jobbigt just nu. Ska dit och kratta löv idag när jag är ledig! Vi hjälps åt väldigt mycket i vår familj, min hund är hos dem på dagarna och jag hjälper till att rasta odjuren innan jag åker till jobbet, så det är självklart att vi (jag och bror) hjälper till den mån vi kan.

Just nu känns allt mycket, mycket lättare. För mig är det viktigt att få distans känner jag, jag kan inte vara där flera timmar varje dag, mitt psyke pallar inte det. Vi är väldigt tighta jag och Mor men jag känner att det är så mycket svårare att kunna vara positiv och inte dras ned i geggan som är vissa dagar, och mitt positiva humör behövs faktiskt.

Smärtlindringen måste helt klart ses över! Där är jag jätteglad att ni tipsat om smärtkliniken. Tycker att hon verkar må lite bättre nu faktiskt. Kanske att cellgifterna börjar slå tillbaka sjukdomen nu. Återigen, tack för all input!
 
Nu ska jag ta mig tid att skriva ett utförligt svar om hur det är att leva med konstant smärta.

Jag lever med konstant smärta pga MS och Myofaciellt smärtsyndrom ( liknar firboyalgi ). Det tar tid att lära sig leva med smärta och hitta vad som hjälper mot just sina smärtor. Jag mår tex bra av värme, mednas andra med MS inte fixar värme alls.

Jag har i dagsläget en hund och en katt, hunden skaffade jag mig för 3,5 år sedan FÖR att jag då måste röra på mig varje dag och jag har sällskap hemma på dagarna när sonen är i skolan. Jag tar mig ut och går oavsett hur jävla dåligt jag mår och det är även skönt för huvudet att få lämna hemmet ibland. Så kan jag tänka mig att det kanske är för din pappa? Att få komma ut och gå utan att vara instängd och hjälpa till hemma hela tiden?

Ang hur man ska avlätta för din pappa så måste ni sätta er ner och prata om vad dom upplever som tyngst hemma, alla tycker olika! Jag tex hade varit glad om någon tog hand om disk, tvätt och mat ibland! Men jag har inte tagit mig så långt ännu.

Det finns tyvärr inget facit som fungerar för alla! Jag är ledsen :cry:

Men jag hoppas att det löser sig för er alla för det är tungt att se någon i sin närhet ha ont, ser hur min särbo och son reagerar dom dagarna som är värst för min del. Det spelar ingen roll att jag försöker dölja det så gott jag kan, det syns ändå.

Tack för att du beskriver hur det är för dig! Hennes sjukdom mår bra av träning, hon tränar med en PT ett par gånger i veckan, försöker vara aktiv med hundarna och träna med dem och träffa folk. Skönt att det även är din upplevelse att det hjälper!
 
Jag är på väg in i samma situation som TS.
Här kommer de hundar som finns inom familjen vara den centrala punkt som allt det gamla vanliga kommer kretsa kring.
Hundarna kommer betala tillbaka mångdubbelt mer i tröst och välbefinnande än vad de kommer kosta i kraft och tid.

Som barn till förälder i livets slutskede är all form av tid man kan bjuda på tillgodo, tror jag.
 
@Roheryn @athena_arabians

Tack för input om hur ni upplevt det att ha sjuk förälder! Uppskattas! Förhoppningsvis leder det inte till döden just nu, även om de tankarna såklart finns där. Vi håller alla tummar att medicinerna gör sitt jobb!

Beklagar verkligen din mammas diagnos! Förhoppningsvis blir det bättre när hon får en fungerande smärtlindring under skoven. Som du själv är inne på är inne på så tror jag att det är viktigt att inte börja sörja din mamma i förväg. Ta fasta på att många lever ett förhållandevis gott och väl fungerande liv mellan skoven och att det kan dröja många många år innan sjukdomen påverkar inre organ.

Jag vet att det inte är lätt. Jag har själv tidigare varit sådan att jag har ätits upp inifrån när människor omkring mig har varit svårt sjuka eller haft det svårt på andra sätt, men jag har numera lärt mig hålla distans till det. Det betyder inte att jag är mindre empatisk eller mindre hjälpsam, men jag försöker samtidigt se nyktert på det hela och tänka att det inte är jag som är sjuk och att en anhörigs sjukdom inte är hela mitt liv, utan en del av det och framförallt försöker jag att inte ta ut sorger i förskott.

Hur mycket stöd har din mamma i övrigt när det gäller sjukdomen? Reumatikerförbundet kan vara en bra källa till både information och stöd när det gäller sjukdomen och att få kontakt med andra som har levt ett tag med sjukdomen kan också vara fruktbart - och trösterikt - för en del. Det kan även vara skönt för din mamma att få ett kontaktnät där hon kan diskutera sjukdomen med de som inte hör till familjen.
 
Jag lever med samma sjukdom sedan några år tillbaka. För mig har det påverkat lungorna, men inte huden speciellt mycket.

Tänkte tipsa om en grupp på facebook för drabbade, Systemisk skleros Sverige. Reumatikerförbundet ger även ut en tidning som heter Bulletinen för reumatiska systemsjukdomar där det står mycket om forskning och intervjuer med drabbade på olika vis. https://reumatikerforbundet.org/om-oss/bulletinen-reumatiska-systemsjukdomar/

Att leva som anhörig till något med denna sjukdom vet jag inte så mycket om, förutom hur mina anhöriga har reagerat, eftersom jag själv är den sjuka. För mig var det ett chockbesked och jag ställde in mig på att dö ganska snart. Nu har jag levt två-tre år med sjukdomen och jag känner mig levande. En vän till mig har lärt mig uttrycket "vi är alla döende, vi vet bara inte när" och det har gett mig tröst och fått mig att känna att jag lever här och nu.

Kanske inte så mycket till hjälp, men ville bara berätta om hur det är för mig ur mitt perspektiv.
 
  • Gilla
Reactions: Sar
kan räcka med ett djur vilket du verkar ha svårt att förstå,
Jodå det kan jag visst förstå.
Men det betyder inte att pappan måste gå ut med hundar för det.
Någon annan kan gå ut med hundarna eller så skaffar man katter i stället.

Bara för att att man är sjuk så kan man inte förvänta sig att de som är friska orkar hur mycket som helst eller inte har behov av att vila eller ha ett eget liv.
Man måste som alltid anpassa sig till sina möjligheter och omständigheter, precis som alla andra.
 
Vi försökte prata med Pappa häromdagen om vad vi kan göra för att avlasta, och tydligen är det trädgårdsarbetet som är jobbigt just nu.
Men då så har ni ju svaret där.
Tag bort trädgårdsarbetet från hans axlar.
Det är ju dessutom ganska så lätt att leja bort.

Kom ihåg RUT-avdrag för städningen så blir det lättare ekonomiskt.
 
Jag tycker också att en rejäl städning ibland med hjälp av RUT-avdrag vore en bra idé. Sen kan man ju fundera på om det finns något sätt att få det mer lättstädat. Alla kära prylar o böcker kanske inte måste stå framme och samla damm? Har dom torktumlare? Om inte, skaffa! Robotgräsklippare? Jag minns en kille som körde permobil med hunden i lina. Han kunde visserligen inte plocka bajs då, men hunden hade ett favorit-bajsställe och sedan kunde hans son gå dit och plocka. Inget är omöjligt. För övrigt så kan jag inte annat än beklaga för det är en väldigt jobbig och svår sjukdom som drabbat din kära mamma.
 
@Philosophia tack för dina ord! Jag tar till mig ska du veta!

@Maris_ Vad tråkigt att du har drabbats av samma hemska sjukdom :(. Jag läste upp ditt svar för mamma och jag tror hon blev stärkt faktiskt! Hon är redan med i den gruppen, skönt med andra i samma situation tror jag. Vad har du fått för behandling?

Update: Idag har pappa varit på återbesök hos läkaren och blivit sjukskriven på 50%, tror det blir bra!
 

Liknande trådar

K
Övr. Barn Jag antar att det finns ganska många här på buke (som i verkliga livet) som genomgått separation med barn... Jag skulle tycka att det...
Svar
4
· Visningar
1 097
Senast: Svartfot
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp