Hur hanterar ni er ångest inför döden?

[miumiu]

Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar.

Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder haft ganska mycket dödsångest. Även panikångest. Jag är inte så rädd för att dö själv men nära och kära, framförallt djuren dom senaste åren (har bland annat två kattgubbar med lite småkrämpor).

Har testat olika terapiformer, meditation, hypnos etc och det hjälper delvis, eller iaf i stunden. Men sen händer nåt som triggar ångesten och jag hamnar i ett skov där jag mår extremt dåligt. Har också barn som påverkas av mitt mående, han är själv väldigt känslig och även om jag säger med lugn röst att allting är bra så ser han rätt igenom mig.

Mycket tvångstankar och tilltagande OCD. Min son stod härom dagen och tittade på mig från balkongen när jag gick fram och tillbaka mellan porten och bilen säkert 5-6 gånger för att kolla så bilen var låst. Sen frågade han såklart vad jag höll på med och jag ba ”du vet hur rörig jag är, vara bara tvungen att kolla så jag inte glömt nåt bla bla”. Vilket är delvis sant för jag glömmer ofta nycklar, telefon etc och får gå fram och tillbaka massa gånger när jag ska lämna hemmet på morgonen.

Jag kan förstås gå emot mina impulser att utföra vissa tvångshandlingar och ibland gör jag det också fastän ångesten då får fritt spelrum för rent logiskt så vet jag ju att det ”bara” är ångest. Och typ all ångest jag har är relaterad till hälsa/död. Tänker ibland att det är för att jag inte upplevt döden tillräckligt nära, eller att jag inte blivit drabbad tillräckligt hårt än (har tex inte förlorat någon förälder ännu), och därmed är liksom skräcken inför det okända det som känns värst.

Det som hjälper när jag är i ett sånt här avgrundshål av ångest är att prata med min kille. Men han har ju också ett liv och har inte alltid tid att sitta och trösta mig. Har funderat på att söka vård, alltså via VC, men jag vet inte. Nånting känns extremt motigt med det. Har väldigt svårt att komma till skott med vissa saker och detta är en sådan. Tänker ibland också att ”alla har ångest”, just nu är det lite mycket bara.

 

[sjoberga]

Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar.

Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder haft ganska mycket dödsångest. Även panikångest. Jag är inte så rädd för att dö själv men nära och kära, framförallt djuren dom senaste åren (har bland annat två kattgubbar med lite småkrämpor).

Har testat olika terapiformer, meditation, hypnos etc och det hjälper delvis, eller iaf i stunden. Men sen händer nåt som triggar ångesten och jag hamnar i ett skov där jag mår extremt dåligt. Har också barn som påverkas av mitt mående, han är själv väldigt känslig och även om jag säger med lugn röst att allting är bra så ser han rätt igenom mig.

Mycket tvångstankar och tilltagande OCD. Min son stod härom dagen och tittade på mig från balkongen när jag gick fram och tillbaka mellan porten och bilen säkert 5-6 gånger för att kolla så bilen var låst. Sen frågade han såklart vad jag höll på med och jag ba ”du vet hur rörig jag är, vara bara tvungen att kolla så jag inte glömt nåt bla bla”. Vilket är delvis sant för jag glömmer ofta nycklar, telefon etc och får gå fram och tillbaka massa gånger när jag ska lämna hemmet på morgonen.

Jag kan förstås gå emot mina impulser att utföra vissa tvångshandlingar och ibland gör jag det också fastän ångesten då får fritt spelrum för rent logiskt så vet jag ju att det ”bara” är ångest. Och typ all ångest jag har är relaterad till hälsa/död. Tänker ibland att det är för att jag inte upplevt döden tillräckligt nära, eller att jag inte blivit drabbad tillräckligt hårt än (har tex inte förlorat någon förälder ännu), och därmed är liksom skräcken inför det okända det som känns värst.

Det som hjälper när jag är i ett sånt här avgrundshål av ångest är att prata med min kille. Men han har ju också ett liv och har inte alltid tid att sitta och trösta mig. Har funderat på att söka vård, alltså via VC, men jag vet inte. Nånting känns extremt motigt med det. Har väldigt svårt att komma till skott med vissa saker och detta är en sådan. Tänker ibland också att ”alla har ångest”, just nu är det lite mycket bara.

Jag har ingen rädsla för eller ångest inför min egen död. Sen kan jag emellanåt tänka på hur det ska bli för de som lever kvar ett tag till. Men det sporrar snarast till handling.

Jag tycker att dina tankar verkar påverka ditt liv ganska mycket och då tycker jag att det är bra att söka vård. Antingen offentligt eller privat om du har nån försäkring eller liknande via jobb, fack eller privat. Ibland räcker ganska lite professionell hjälp för att få ett mycket bättre fungerande förhållningssätt och liv!

Alla har inte ångest, åtminstone inte på det sättet att det påverkar mycket.

 

[tanten]

Jag tror inte DU kan hantera detta på något vettigt vis.

Det är ju handikappande för dig och i förlängningen för din familj.
Sök hjälp.

Och nej, "alla" har inte ångest.

 

[starcraft]

Sök hjälp. Om det tar emot att söka på VC, testa på någon läkarapp kanske? Jag fick samtal och tillgång till ett program för mina tvångstankar/tvångshandlingar på Kry som hjälpte jättemycket och idag är det på en helt hanterbar nivå. För mig var det ett mindre steg att söka via appen än att gå till VC, men det beror ju så klart på vilken nivå det är på. Mitt hade inte hunnit gå så långt och då funkade den hjälpen.

 

[Roheryn]

Jag har ingen ångest. Och jag vill tro att det är det normala, dvs det där att "alla har ångest" stämmer inte.

Däremot har jag en ständig inre oro för att det ska hända barn och djur något. Det försöker jag att hantera genom att 1) inse att mitt barn är vuxet och kapabelt att ta hand om sig själv och 2) leva mer i stunden, framförallt med djuren. Sannolikheten är ju stor att jag kommer att överleva alla djur jag har i min närhet, och alltså få uppleva deras död, så där försöker jag mest fokusera på att ha det bra med djuren nu och så att säga uppskatta det vi har innan det är för sent! Ta den där ridturen IDAG, åka till stranden med hunden (vilket han älskar), ta tiden att vara närvarande NU, osv osv.

 

[Gnist]

Tänker ibland också att ”alla har ångest”

Sanningen är att även om ångest rent generellt inte är ovanligt numera, så har de flesta människor faktiskt inte någon ångest alla över diverse saker och ting i livet.

Din ångest och ocd verkar vara ganska handikappande, så jag tycker absolut att du ska söka hjälp av vården.

 

[Nepenthe]

Har ingen ångest för det, brukar fokusera på nuet iaf om tankarna kommer upp.
Alltså att djuret ändå har och har haft ett bra liv, glädjas över tiden vi har kvar ihop.

Döden ser jag inte som något smärtsamt för de som dör, det är en del av livet.

-Kan jag göra något åt det?
Inte mer än jag gör
Och då får man stanna där. Dit kom jag. Lägga undan den tanken o fokusera på annat

 

[Diabetikern]

Nej alla har inte ångest. Jag har det inte (vilket jag är glad för) visst har jag mina dagar då jag är allmänt nere och "less" på livet men inte ångest.

Din ångest verkar styra ditt liv så sök hjälp. Hitta någon att prata med.

Dödsångest är det sista jag har men visst kan jag oroa mig för framtid, ekonomi osv

Min mamma får ångest attacker ibland och flera i min närhet har det i olika grad. Inte såpass att det påverkar dem i sitt vardagsliv sen har jag flera som är som mig. Utan ångest.

Var inte rädd för att söka hjälp innan det blir värre

 

[Fruentimber]

Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar.

Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder haft ganska mycket dödsångest. Även panikångest. Jag är inte så rädd för att dö själv men nära och kära, framförallt djuren dom senaste åren (har bland annat två kattgubbar med lite småkrämpor).

Har testat olika terapiformer, meditation, hypnos etc och det hjälper delvis, eller iaf i stunden. Men sen händer nåt som triggar ångesten och jag hamnar i ett skov där jag mår extremt dåligt. Har också barn som påverkas av mitt mående, han är själv väldigt känslig och även om jag säger med lugn röst att allting är bra så ser han rätt igenom mig.

Mycket tvångstankar och tilltagande OCD. Min son stod härom dagen och tittade på mig från balkongen när jag gick fram och tillbaka mellan porten och bilen säkert 5-6 gånger för att kolla så bilen var låst. Sen frågade han såklart vad jag höll på med och jag ba ”du vet hur rörig jag är, vara bara tvungen att kolla så jag inte glömt nåt bla bla”. Vilket är delvis sant för jag glömmer ofta nycklar, telefon etc och får gå fram och tillbaka massa gånger när jag ska lämna hemmet på morgonen.

Jag kan förstås gå emot mina impulser att utföra vissa tvångshandlingar och ibland gör jag det också fastän ångesten då får fritt spelrum för rent logiskt så vet jag ju att det ”bara” är ångest. Och typ all ångest jag har är relaterad till hälsa/död. Tänker ibland att det är för att jag inte upplevt döden tillräckligt nära, eller att jag inte blivit drabbad tillräckligt hårt än (har tex inte förlorat någon förälder ännu), och därmed är liksom skräcken inför det okända det som känns värst.

Det som hjälper när jag är i ett sånt här avgrundshål av ångest är att prata med min kille. Men han har ju också ett liv och har inte alltid tid att sitta och trösta mig. Har funderat på att söka vård, alltså via VC, men jag vet inte. Nånting känns extremt motigt med det. Har väldigt svårt att komma till skott med vissa saker och detta är en sådan. Tänker ibland också att ”alla har ångest”, just nu är det lite mycket bara.

Jag känner igen mig en del i det du beskriver. Levde med dödsångest och hypokondri under många år, och gör det delvis fortfarande (möjligen inte längre dödsångest, men ångest). Var också ett känsligt barn och har en del minnen från hur jag undvek vissa triggande saker när jag var liten/yngre som kunde utlösa dödsångest, men dolde det väl för mina föräldrar och min omgivning.

När det var som värst så cirkulerade hela min vardag kring min hypokondri. Det upptog 90% av min tankeverksamhet dagar då jag gick ensam hemma t ex. Ibland ville jag inte vara ensam alls, eftersom jag var rädd för att falla död ner närsomhelst, och ibland försökte jag undvika sömn, så att jag inte dog i sömnen. Jag var rädd för att söka vård för mina fysiska besvär, eftersom jag var övertygad om att jag skulle få en dödsdom. Precis som du har jag också en partner som har fått ta mycket av mina tankar och dåliga mående - men helt ärligt, vi kan inte belasta våra partners på det sättet. Vi måste ta ansvar för vårt eget mående.

Tillslut gick det så långt att jag fick impulser om att jag skulle köra av vägen med bilen, för då skulle de ju säkert gå igenom hela kroppen (!) vid skadeundersökningen. Jag ville skadas lite lagom liksom. Ibland ville jag dö. Men jag nådde tillslut en punkt där det var skada/död eller hjälp som var mina enda två alternativ, och jag valde det senare. Har alltid tänkt att det där med terapi inte var något för mig, det var något för andra. Jag klarade mig själv, hade svårt att öppna upp. Men nu hade jag inget val längre. Hittade en privat psykoterapeut som jag började gå till en gång i veckan. I samma veva fick jag utskrivet ångestdämpande (benzo) av min läkare.

Gick i terapi i ett och ett halvt år innan jag började stå på egna ben. Läskigt, men det gick. Är idag även medicinfri. Har jag fortfarande ångest? Ja, då och då. Har jag fortfarande hypokondriska tankar? Det händer. Man trillar dit ibland, liksom. Skillnaden är att jag inte trillar dit lika hårt, vågar ta hjälp av vården för diverse krämpor, och tack vare terapin snabbare kan ta avstånd från min ångest och tankarna som följer. Bara nu när jag skriver hur jag hade det under så många år låter det för mig helt bisarrt. Men det var mitt normala då.

Det jag läser från ditt inlägg är att du ännu inte tar ditt dåliga mående och dina mönster på tillräckligt stort allvar. Men du behöver absolut söka hjälp, redan idag. Det är inte normalt att må såhär, och det finns hjälp att få. Men du måste vara beredd på att göra jobbet, och vara öppen för förändring. Det är hårt att syna sig själv och inse att det sitter i huvudet, men det är ett måste om man vill börja må bättre.

 

[Grazing]

Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder haft ganska mycket dödsångest. Även panikångest. Jag är inte så rädd för att dö själv men nära och kära, framförallt djuren dom senaste åren (har bland annat två kattgubbar med lite småkrämpor).

Är ångesten över osäkerheten hur livet blir utan dom eller för att inte veta vad som händer med dom efter döden? Alltså rent spirituellt liksom, inte vart kropparna går.

Jag kan förstås gå emot mina impulser att utföra vissa tvångshandlingar och ibland gör jag det också fastän ångesten då får fritt spelrum för rent logiskt så vet jag ju att det ”bara” är ångest. Och typ all ångest jag har är relaterad till hälsa/död. Tänker ibland att det är för att jag inte upplevt döden tillräckligt nära, eller att jag inte blivit drabbad tillräckligt hårt än (har tex inte förlorat någon förälder ännu), och därmed är liksom skräcken inför det okända det som känns värst.

Ångest är aldrig "bara".

När jag var orolig när jag var yngre för vad som händer efter döden och allt så läste jag någonstans eller så var det någon som sa det till mig att "döden är det bästa vi har, därför sparar vi den till sist". Det har lugnat mig iallafall. Klart jag inte vet, men jag kan ju intala mej det iallafall.

 

[MissFideli]

Alla har definitivt inte ångest. Jag hade det inte fram till en sak utlöste det och det är enorm skillnad före och efter.
Jag är liksom du inte rädd för att dö själv, men att förlora mina nära. Jag har också "tidsångest", det känns som om tiden rinner ifrån mig och jag går ständigt och vill tillbaka i tiden. Ständigt. Det har väl med samma sak att göra antar jag, jag försöker på alla vis undkomma det oundvikliga.
Jag har fått en hel del hjälp av terapiformen ACT, men har fått förlika mig med att jag aldrig kommer klara mig utan medicin.

 

[gulakatten]

Har funderat på att söka vård, alltså via VC, men jag vet inte. Nånting känns extremt motigt med det. Har väldigt svårt att komma till skott med vissa saker och detta är en sådan. Tänker ibland också att ”alla har ångest”, just nu är det lite mycket bara.

Kan du inte använda din son som motivation? Att du ökar chanserna för att han slipper bli påverkad negativt av din ångest och din OCD om du tar tag i detta? Att han ser och noterat dina tvångshandlingar och märker när du har ångest är ju bekymmersamt.

Alla har inte ångest. Man ska inte behöva må som du gör.

 

[tanten]

Jag är inte det minsta rädd för att dö. Däremot för att bli helt ensam.

När jag var i början av tonåren och fick diabetes präntade vården i mig att diabetiker inte blir så gamla, max 50 år ungefär. Det var väl den tidens strategi, att skrämma patienterna att sköta sig...

Så jag har haft det i bakhuvudet. När jag fyllde 50 var det med viss förvåning, för att inte tala om 60-årskalaset min avkomma ordnade för mig.
Jag har inga framtidsdrömmar. Mer än att försöka göra så mycket gott, och nytta jag förmår åt andra.

Vi har 100% mortalitet. Varför skulle jag vara ett undantag?
Och fy för att bli väldigt gammal och skröplig. Sitta ensam i min stuga och bara träffa hemtjänsten. Hellre dö mitt i steget som flera äldre bekanta

 

[tornblomma]

Jag har inte ångest för döden. Däremot har jag sett själva "döendet" på nära håll och den processen ser jag inte fram emot. Dock är det inget jag tänker på regelbundet eller så.

Är du också hypokondrisk och har generell hälsoångest? Jag har en kompis som är det och hon har också enormt mkt ångest kring döden. För henne hänger det ihop. Behöver såklart inte vara så för dig alls!
Är detta ngt som tar upp mkt av din tid kanske du ska söka hjälp ändå? Det låter hemskt att gå och tänka på döden på regelbundet basis och må dåligt över det hela tiden.

 

[miumiu]

Jag skulle inte säga att jag har hypokondri eller häsloångest, min partner har dock detta men det är relativt under kontroll just nu skulle jag säga. Men han har tidigare haft extrem HIV-noja bland annat. Även cancer. Nu har han dock en kronisk sjukdom som gör att han löper ökad risk för tjocktarmscancer så han går på kontroller regelbundet vilket tror jag har hjälpt.

Men jag är liksom inte rädd att saker ska hända mig, även om jag såklart inte vill dö. Utan jag oroar mig främst för mina åldrande föräldrar och djur, samt lite andra personer i min närhet (har en familjemedlem som gjort suicidförsök bland annat).

Tvångstankarna och tvångshandlingarna är väl kanske ett separat men relaterat problem. Jag har alltid haft en dragning till magiskt tänkande, att räkna saker osv som en slags ångesthantering. Jag har även börjat säga saker högt till mig själv när jag gör dom, typ ”nu låser jag ytterdörren”. Min sambo har lite liknande problematik, han har haft perioder när han varit tvungen att fota spisen innan han gick hemifrån tex.

Nu igår till exempel var jag ute i stallet sent i mörkret och fick på vägen tillbaka från hagen tankar i huvudet om att jag inte haspat alla trådarna i grinden = hästar lösa på vägen, påkörda av en bil. Jag var rätt säker på att jag hade stängt, men liksom inte 100% för jag hade inte sagt det högt när jag gjorde det och brottades med mig själv länge men stod emot impulsen att gå tillbaka. Ofta handlar tvångstankarna om att jag ”råkar” skada eller döda någon jag älskar, sambon har haft samma med sonen när han skulle gå på föräldraledighet. Antagligen har att vi båda lider av den här typen av problematik gjort att jag tänkt att det är typ ”vanligt”

 

[Fruentimber]

Jag skulle inte säga att jag har hypokondri eller häsloångest, min partner har dock detta men det är relativt under kontroll just nu skulle jag säga. Men han har tidigare haft extrem HIV-noja bland annat. Även cancer. Nu har han dock en kronisk sjukdom som gör att han löper ökad risk för tjocktarmscancer så han går på kontroller regelbundet vilket tror jag har hjälpt.

Men jag är liksom inte rädd att saker ska hända mig, även om jag såklart inte vill dö. Utan jag oroar mig främst för mina åldrande föräldrar och djur, samt lite andra personer i min närhet (har en familjemedlem som gjort suicidförsök bland annat).

Tvångstankarna och tvångshandlingarna är väl kanske ett separat men relaterat problem. Jag har alltid haft en dragning till magiskt tänkande, att räkna saker osv som en slags ångesthantering. Jag har även börjat säga saker högt till mig själv när jag gör dom, typ ”nu låser jag ytterdörren”. Min sambo har lite liknande problematik, han har haft perioder när han varit tvungen att fota spisen innan han gick hemifrån tex.

Nu igår till exempel var jag ute i stallet sent i mörkret och fick på vägen tillbaka från hagen tankar i huvudet om att jag inte haspat alla trådarna i grinden = hästar lösa på vägen, påkörda av en bil. Jag var rätt säker på att jag hade stängt, men liksom inte 100% för jag hade inte sagt det högt när jag gjorde det och brottades med mig själv länge men stod emot impulsen att gå tillbaka. Ofta handlar tvångstankarna om att jag ”råkar” skada eller döda någon jag älskar, sambon har haft samma med sonen när han skulle gå på föräldraledighet. Antagligen har att vi båda lider av den här typen av problematik gjort att jag tänkt att det är typ ”vanligt”

Min ångest spridde sig även till min omgivning, kunde ha otrolig ångest över att min partner eller föräldrar osv skulle dö ifrån mig plötsligt, eller att något skulle hända mina djur. Det hängde absolut ihop med min egen hypokondri, även om jag inte förstod det då.

Har din partner gått i någon terapi?

Det är som sagt varken normalt eller vanligt. Det är också bekymmersamt att ni båda lider av det, eftersom det då kan bli betydligt svårare att ta sig ur. Ni behöver båda två separat hjälp och terapi för att komma i underfund med era respektive problem. Om ni inte hanterar det med utomstående hjälp så är risken stor att ni omedvetet göder varandras dåliga mående och skapar en ond cirkel. Att det dessutom finns barn i hemmet gör det än viktigare att ni verkligen tar detta på allvar.

 

[Fru_Tuvstarr]

Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar.

Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder haft ganska mycket dödsångest. Även panikångest. Jag är inte så rädd för att dö själv men nära och kära, framförallt djuren dom senaste åren (har bland annat två kattgubbar med lite småkrämpor).

Har testat olika terapiformer, meditation, hypnos etc och det hjälper delvis, eller iaf i stunden. Men sen händer nåt som triggar ångesten och jag hamnar i ett skov där jag mår extremt dåligt. Har också barn som påverkas av mitt mående, han är själv väldigt känslig och även om jag säger med lugn röst att allting är bra så ser han rätt igenom mig.

Mycket tvångstankar och tilltagande OCD. Min son stod härom dagen och tittade på mig från balkongen när jag gick fram och tillbaka mellan porten och bilen säkert 5-6 gånger för att kolla så bilen var låst. Sen frågade han såklart vad jag höll på med och jag ba ”du vet hur rörig jag är, vara bara tvungen att kolla så jag inte glömt nåt bla bla”. Vilket är delvis sant för jag glömmer ofta nycklar, telefon etc och får gå fram och tillbaka massa gånger när jag ska lämna hemmet på morgonen.

Jag kan förstås gå emot mina impulser att utföra vissa tvångshandlingar och ibland gör jag det också fastän ångesten då får fritt spelrum för rent logiskt så vet jag ju att det ”bara” är ångest. Och typ all ångest jag har är relaterad till hälsa/död. Tänker ibland att det är för att jag inte upplevt döden tillräckligt nära, eller att jag inte blivit drabbad tillräckligt hårt än (har tex inte förlorat någon förälder ännu), och därmed är liksom skräcken inför det okända det som känns värst.

Det som hjälper när jag är i ett sånt här avgrundshål av ångest är att prata med min kille. Men han har ju också ett liv och har inte alltid tid att sitta och trösta mig. Har funderat på att söka vård, alltså via VC, men jag vet inte. Nånting känns extremt motigt med det. Har väldigt svårt att komma till skott med vissa saker och detta är en sådan. Tänker ibland också att ”alla har ångest”, just nu är det lite mycket bara.

Det är ca 7 procent av befolkningen som har ångest (plus säkert några procent som aldrig får diagnos). Med det sagt tycker jag att du absolut ska söka hjälp. Det finns absolut inget fel i det. Kan du få hjälp så är det ju bara bra.

 

[Fjordfrälst]

"Alla har ångest" njae alltså alla KAN uppleva det någon enstaka gång i livet då det är en fullt normal reaktion vi människor har men! Nej! Alla "går inte runt" med typ ständig ångest. Nej nej!

Jodå visst har jag och haft dödsångest, varit närvarande vid några, en del fridfulla, andra faktiskt inte lika trevligt att se..Men ja man får försöka komma till "insikt" att acceptera faktum att vi inte kan göra något åt det...Döden alltså. Dessutom är jag övertygad om (varit med om så pass mycket) att livet fortsätter nån annanstans och inte bara I ett "likhål", det hjälper mig mycket. Dessutom har jag som du haft kontrollbehov, inte superbra..Ta hjälp med ditt mående

 

[Askvind]

Har du provat medicin? Jag har gått i massvis med terapi men det var inte förrän jag fick medicin som hela livet vände. Önskar att jag hade fått det tidigare för all den där flytande ångesten som dränkte vardagen är i stort sett borta. Ångest har jag än men den är hanterbar. Så jag skulle prova medicin först och främst.

 

[monster1]

Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar.

Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder haft ganska mycket dödsångest. Även panikångest. Jag är inte så rädd för att dö själv men nära och kära, framförallt djuren dom senaste åren (har bland annat två kattgubbar med lite småkrämpor).

Har testat olika terapiformer, meditation, hypnos etc och det hjälper delvis, eller iaf i stunden. Men sen händer nåt som triggar ångesten och jag hamnar i ett skov där jag mår extremt dåligt. Har också barn som påverkas av mitt mående, han är själv väldigt känslig och även om jag säger med lugn röst att allting är bra så ser han rätt igenom mig.

Mycket tvångstankar och tilltagande OCD. Min son stod härom dagen och tittade på mig från balkongen när jag gick fram och tillbaka mellan porten och bilen säkert 5-6 gånger för att kolla så bilen var låst. Sen frågade han såklart vad jag höll på med och jag ba ”du vet hur rörig jag är, vara bara tvungen att kolla så jag inte glömt nåt bla bla”. Vilket är delvis sant för jag glömmer ofta nycklar, telefon etc och får gå fram och tillbaka massa gånger när jag ska lämna hemmet på morgonen.

Jag kan förstås gå emot mina impulser att utföra vissa tvångshandlingar och ibland gör jag det också fastän ångesten då får fritt spelrum för rent logiskt så vet jag ju att det ”bara” är ångest. Och typ all ångest jag har är relaterad till hälsa/död. Tänker ibland att det är för att jag inte upplevt döden tillräckligt nära, eller att jag inte blivit drabbad tillräckligt hårt än (har tex inte förlorat någon förälder ännu), och därmed är liksom skräcken inför det okända det som känns värst.

Det som hjälper när jag är i ett sånt här avgrundshål av ångest är att prata med min kille. Men han har ju också ett liv och har inte alltid tid att sitta och trösta mig. Har funderat på att söka vård, alltså via VC, men jag vet inte. Nånting känns extremt motigt med det. Har väldigt svårt att komma till skott med vissa saker och detta är en sådan. Tänker ibland också att ”alla har ångest”, just nu är det lite mycket bara.

Det låter som att du behöver uppsöka vården igen för att få hjälp med att hantera din ångest och ocd. Så här kan du ju inte ha det!