Varför ska det vara så jävla svårt att fatta?

[Lillagoajag]

Borde kanske använda mitt anonyma nick men orkar inte byta Ni som vet vem jag är IRL behöver kanske inte ringa aftonbladet och tipsa

Jag är så trött och arg och besviken på människor.
För att göra en lång historia kort: jag har alltid, sedan jag varit liten, varit en sån person som trivs väldigt bra i mitt eget sällskap, gärna hittar på saker själv, föredrar att umgås med en vän före ett stort gäng osv. Det är sådan jag är helt enkelt. Dessutom är jag inte road av sådant som "man ska tycka är kul" när man är 20. Typ festa och tävla i vem som blev fullast och låg med flest i helgen (ja, jag överdriver något men ni förstår nog vad jag menar). Det är inte så att det är synd om mig för att jag aldrig blir bjuden, snarare tvärt om. Får jag välja mellan att spendera en fredagskväll hemma eller på "en asgrym" fest väljer jag alltid hemmakvällen. (Detta är dock enligt vissa extremt konstigt. "Jag missar ju hela studentlivet" ) Jag gillar min ensamhet. Folk pratar ibland om hur de får massa energi av att träffa folk - för mig är det tvärt om. Jag älskar mina vänner men umgås jag med folk en hel dag, eller flera dagar, är jag helt slut när jag kommer hem.

Till detta kommer att jag för lite mer än ett år sedan "råkade ut för" en lättare utbrändhet. (Och jag har haft problem med psykiska grejor sedan jag var ganska liten.) Det hade kunnat bli mycket värre än det blev men jag lyckades dra i handbromsen i tid (eller ja, alldeles för sent med tanke på att jag sedan spenderade månader med att inte klara av någonting typ). Jag är fortfarande inte helt "frisk" från detta. Jag har fortfarande ångest till och från, det finns vissa saker jag inte orkar/klarar, jag har fortfarande vissa mentala spärrar, mitt minne har inte återhämtat sig, jag är inte så stresstålig osv. men det blir bättre. Jag är idag tillräckligt frisk för att kunna gå i skolan på heltid och göra (i princip) det jag vill på fritiden, om än i ett lite lugnare tempo än innan. Men detta har gjort att mitt ensamhetsbehov har ökat. Jag behöver vara ensam ganska mycket. Jag behöver också helt lediga dagar, dagar där jag kan göra precis vad jag känner för.

För mig är inte detta något större problem, inte heller för mina närmsta vänner. De känner mig och vet och respekterar hur jag är (eller är likadana själva) och fattar. Men andra människor verkar ha enormt svårt att förstå, respektera och fatta. Det är hela tiden press på "men följ med ut ikväll" "gör det här med oss" osv. och jag orkar inte. Jag orkar och vill inte hänga med på allt det som föreslås, detta är alltså inte mina vänner som tjatar utan klasskompisar och folk jag känner genom föreningar etc. (som jag kanske inte ens vill vara mer än klasskamrat/"kollega" osv. med) Och jag tycker inte att man måste umgås på fritiden bara för att man råkar ex. vilja utbilda sig till samma sak... Jag orkar heller inte bli ovän med folk, eftersom jag måste träffa dessa människor (i skolan, på fritiden etc.) och jag vill ju inte behöva sluta med sådant jag gillar bara för att folk är idioter.

Det logiska är ju här att prata med dessa personer, problemet är att det fungerar inte. Jag har försökt förklara många gånger. Att jag inte vill. Att jag inte orkar. Att jag inte kan. Men det verkar åka in genom ena örat och ut genom det andra. De respekterar inte heller ett svar som att jag måste ha ledig tid, ensamtid osv. Då tjatar de bara ännu mer eller blir sura. "Du har ju visst tid." Så ja, jag har ljugit om att jag ex. ska iväg för det är det enda acceptabla svaret. Men även detta är påfrestande. (Det "värsta" är att de två som är värst jobbar båda två med människor som har olika psykiska problem - dvs de om några borde fatta, den ena har tom själv varit utbränd...)

Vet inte vad jag egentligen vill med tråden. Skriva av mig. Höra om någon annan delar samma erfarenhet? Vad fan ska man göra? Vad är det för fel på folk? (Vi pratar alltså om vuxna människor.)

 

[NagelacksBeroende]

Sv: Varför ska det vara så jävla svårt att fatta?

Jag förstår att det är väldigt jobbigt. Jag har liknande problem, och jag har löst det så att jag ljuger helt enkelt och säger att jag har andra planer. För någonting annat har inte accepterats, för då har det slutat med att folk tjurar över att jag "aldrig vill" osv. Trots att jag sagt att jag helt enkelt inte orkar.

Det är trist att inte kunna säga som det är och att få det accepterat. Jag orkar verkligen inte tjafsa med folk längre och jag förstår inte hur det kan bli tjafs eller bråk över en sådan sak ens. Låt folk vara som dom är liksom.

Så just nu kan jag säkert i vissas ögon ses som en sjukt upptagen person, för "jag har ju alltid planer". Ja, jag har planer att vara för mig själv.

 

[zassoo]

Sv: Varför ska det vara så jävla svårt att fatta?

Jag är precis som du, minus utbrändheten och det. Som tur är har jag världens bästa klasskompisar som helt och hållet respekterar mitt val att sällan vara med på festligheter. När jag väl är med så tycker de att det är jättekul

Jag vet inte riktigt vad man ska göra åt knäppgökarna som inte respekterar ens val, förstår inte hur svårt det kan vara. Jag skulle nog inte vilja umgås med sådana människor. Inte fasen ska man behöva ljuga om att man har planer? Märkligt.

 

[Riley]

Sv: Varför ska det vara så jävla svårt att fatta?

Jag är till stor del som du. Behöver mycket egentid och trivs väldigt fint i mitt eget sällskap, har så varit sedan barnsben, och har tillika alltid fått höra att jag måste komma ut mer, ta mig tid, bjuda till lite. Värst är dock nästan de som tycker synd om en, som per automatik förutsätter att vara själv = ofrivillig ensamhet och att man aldrig skulle kunna välja frivilligt att umgås med sig själv.

Jag förstår inte varför det ska vara så provocerande och obegripligt att alla inte kan vara superextroverta individer.

 

[Zolt]

Sv: Varför ska det vara så jävla svårt att fatta?

Det låter som att du är introvert. Finns mer att läsa bland annat här- http://www.introvert.se/ allt det du skriver tyder på att det är det som är grejen. Finns massor att googla.
Samhället är uppbyggt efter extroverta och deras behov, men det finns många som är annorlunda. De flesta har drag från båda hållen om man ser det som en skala, andra är helt enkelt mer extrema åt ena eller andra hållet. Festprisse eller hemmanörd, ungefär.

Jag tror att folk har svårt att förstå för att de helt enkelt inte fattar, be dom googla och läsa på lite om fenomenet så brukar de flesta ha mer förståelse. När folk ifrågasätter varför man är så "konstig" så får man helt enkelt säga att, jag är introvert.
Ju mer kunskap jag själv fått om hur jag fungerar, ju lättare är det. Då kan jag planera utefter om jag har någon dag där jag skall ut och umgås med folk tex, då vet jag att jag är dödstrött efteråt.

 

[Lakritsnapp]

Sv: Varför ska det vara så jävla svårt att fatta?

För det mesta säger jag bara rakt ut att jag inte vill, utan förklaring, det ska inte behövas att förklara varför man inte vill hänga med på t.ex fester. Jag har under hela min uppväxt varit väldigt ovillig att gå på kalas, fester m.m. där det endast är folk i min ålder. När jag började på uni var jag inte med på nollningen t.ex. De flesta jag kände tyckte jag var dum som inte var med, men jag ville ju inte (och bra gick det ändå..)

 

[Lillagoajag]

Sv: Varför ska det vara så jävla svårt att fatta?

Så just nu kan jag säkert i vissas ögon ses som en sjukt upptagen person, för "jag har ju alltid planer". Ja, jag har planer att vara för mig själv.

Haha, jag känner igen det där

Jag vet inte riktigt vad man ska göra åt knäppgökarna som inte respekterar ens val, förstår inte hur svårt det kan vara. Jag skulle nog inte vilja umgås med sådana människor. Inte fasen ska man behöva ljuga om att man har planer? Märkligt.

Nej, det är det jag inte heller fattar. Det är ju inte som att jag blir mer sugen på att umgås med de här personerna för att de tjatar... OCh jag fattar inte heller varför man vill tvinga med någon? Det är ju ap-trist att umgås med någon som inte vill.

Jag är till stor del som du. Behöver mycket egentid och trivs väldigt fint i mitt eget sällskap, har så varit sedan barnsben, och har tillika alltid fått höra att jag måste komma ut mer, ta mig tid, bjuda till lite. Värst är dock nästan de som tycker synd om en, som per automatik förutsätter att vara själv = ofrivillig ensamhet och att man aldrig skulle kunna välja frivilligt att umgås med sig själv.

WORD! Det där kan jag bli tokig på. "Men inte ska du sitta själv och ha tråkigt en fredagskväll?" Jo, det kanske jag ska och jag har inte tråkigt. Idiot.

:P

Det låter som att du är introvert. Finns mer att läsa bland annat här- http://www.introvert.se/ allt det du skriver tyder på att det är det som är grejen. Finns massor att googla.
Samhället är uppbyggt efter extroverta och deras behov, men det finns många som är annorlunda. De flesta har drag från båda hållen om man ser det som en skala, andra är helt enkelt mer extrema åt ena eller andra hållet. Festprisse eller hemmanörd, ungefär.

Jag tror att folk har svårt att förstå för att de helt enkelt inte fattar, be dom googla och läsa på lite om fenomenet så brukar de flesta ha mer förståelse. När folk ifrågasätter varför man är så "konstig" så får man helt enkelt säga att, jag är introvert.
Ju mer kunskap jag själv fått om hur jag fungerar, ju lättare är det. Då kan jag planera utefter om jag har någon dag där jag skall ut och umgås med folk tex, då vet jag att jag är dödstrött efteråt.

Jo, jag är absolut introvert, med vissa drag åt det autistiska/asperger-hållet. Så helt lätt är jag inte

Jag tror det som verkligen ställer till det för folk är att jag inte följer normen för "den ensamma". Jag är liksom inte blyg och har inga problem med att ta plats, får snarare jobba på att inte ta över och bli allt för mycket diktator i grupper gillar att stå på scen osv. Jag trivs liksom med uppmärksamhet (den bra sorten ) och en ledarroll, men jag har inget behov av att vara vän med alla kollegor/klasskompisar osv. Och det krockar nog i mångas huvud. För är man den som är mycket ensam "ska" man ju vara blyg.

För det mesta säger jag bara rakt ut att jag inte vill, utan förklaring, det ska inte behövas att förklara varför man inte vill hänga med på t.ex fester. Jag har under hela min uppväxt varit väldigt ovillig att gå på kalas, fester m.m. där det endast är folk i min ålder. När jag började på uni var jag inte med på nollningen t.ex. De flesta jag kände tyckte jag var dum som inte var med, men jag ville ju inte (och bra gick det ändå..)

Jo, jag har ju försökt ett antal gånger att helt enkelt bara säga nej. Ibland funkar det, men ofta leder det till antingen tjat eller tjurighet (som ofta då inte uppvisas mot mig utan jag får höra att x blev tjurig av någon som har pratat med någons som x har pratat med...).

*KL*

Det är ju i alla fall skönt att veta att jag inte är ensam i min ensamhet

Funderar på att trycka upp små broschyrer med "fakta om mig för idioter" och dela ut.

 

[Wysiwyg]

Sv: Varför ska det vara så jävla svårt att fatta?

Men gud vilka konstiga vänner/bekanta du verkar ha! Okej att folk frågar men att inte acceptera ett nej

Jag är lite likadan även om jag varit mycket på krogen och hittat på mycket grejer. Men jag har alltid behövt mycket egentid och har ett stort behov av att vara själv och bara vara. Om det blir för mycket aktiviteter/träffa folk/plugga/socialitet måste jag ta igen det genom att gå hemma en dag i pyjamas typ och inte träffa en käft.

Du är varken ensam eller konstig, däremot beter sig dina "vänner" inte okej.

 

[Springsteen]

Sv: Varför ska det vara så jävla svårt att fatta?

Såg den här nyss och tänkte på den här tråden.

 

[Lillagoajag]

Sv: Varför ska det vara så jävla svårt att fatta?

Jag tror jag ska göra en klänning med det där mönstret och bära JÄMT

 

[Springsteen]

Sv: Varför ska det vara så jävla svårt att fatta?

Den är så himla bra! Jag är introvert som tusan och det är nog bara en person i hela mitt liv som
uppfört sig på ett sätt så att jag faktiskt vill umgås mer med denne!

Önskar att fler människor visste hur man ska bemöta oss introverta.

 

[Lillagoajag]

Sv: Varför ska det vara så jävla svårt att fatta?

Den är så himla bra! Jag är introvert som tusan och det är nog bara en person i hela mitt liv som
uppfört sig på ett sätt så att jag faktiskt vill umgås mer med denne!

Önskar att fler människor visste hur man ska bemöta oss introverta.

Eller hur. Det är ju inte SÅ ovanligt att vara introvert heller. Och inte tycker jag vi är SÅ komplicerade heller.

Jag har kanske 1-2 pers som från början varit "kunniga" och några som har lärt sig, men vissa verkar immuna mot kunskap