Hur konstig är jag?

[AgentCarter]

Sv: Hur konstig är jag?

Nr 1: Nej, jag gjorde samma sak fast som 16-åring

Nr 2: Ja enligt dagens normer. Enligt mig, självklart inte.

nr 3: Nej, du utgår från dig själv, dina egna erfarenheter och dina tankar.

 

[Teilani]

Sv: Hur konstig är jag?

Men är inte "folk" sånna generellt, att de måste kommentera saker som andra berättar eller peta i det som sticker ut. Jag får ofta kommentarer frågor om;

-vårt boende, vi bor på en gård "är inte det jobbigt?", flyttade till en ort ingen av oss har anknytning till "hur hamnade ni här?", jag pendlar in till stan "åh, vad jobbigt och långt"

-barnet, fick jag senast i fredags kommentaren "men var är barnet då?" jag går i skolan så barnets pappa är hemma och föräldraledig. Frågor om han äter och sover ordentligt, om jag ammar fortfarande, kan komma från de mest oväntade håll...

-hästarna, jag har tydligen för många och för oanvändbara (unga+gamla mest) och det glada, "men då kan ju jag komma och rida hos dig! Jag såg en häst på bild när jag var liten och den var så fin!"

 

[Badger]

Sv: Hur konstig är jag?

För mig är det ett sätt att lära känna en människa, att fråga om, varför, hur......
Sedan hade jag kunnat summera det med, vad konstigt, vad annorlunda.....etc.

Fast varför skulle du vilja lära känna en kollega eller en bekant på det viset? Trivs man ihop får man veta i sinom tid, umgås man inte finns ingen orsak att veta.

Det känns som att nästan alla blir ledsna om någon säger att de är konstiga eller annorlunda. I alla fall på det viset. Spännande eller äventyrlig eller vad roligt! kanske möjligen är bättre.

 

[hindalhunned]

Sv: Hur konstig är jag?

Nu måste jag få veta. Hur konstig är jag egentligen?

Jag är 25 år. Flyttade hemifrån som 19åring, ca 20 mil hemifrån för att plugga. Blev kvar efter studierna tagit slut och bor här fortfarande trots att alla studiekompisar flyttat tillbaka till sina ursprungsorter (många långväga studenter).
Där kommer sak ett: Är jag konstig som inte flyttade hemåt igen?

Sambon och jag har varit ett par i åtta år. Vi har ett rätt trevligt liv här i vår trea med våra två katter.
Delfråga två: Är jag konstig som inte vill ha barn? Trots att vi har ett stabilt liv, "åldern inne" och allt.

Tredje funderingen: Är jag konstig som tycker min kompis är konstig, som ska skaffa barn med en tjej han precis (nåja, de har varit ihop ett halvår) träffat och som fortfarande bor hemma (nåja, de har en egen lägenhet, men spenderar mer tid hos hennes föräldrar än där)?

Och min avslutande tanke: Är jag så jäkla konstig att folk måste påpeka hur jag vill leva mitt liv? Jag verkar locka fram någon stark drift hos folk att hela tiden poängtera att jag inte är härifrån, att min familj bor långt bort, att blablabla! Bara genom att existera. Jag börjar bli så sjukt trött på det..

Först så måste jag säga att du låter väldigt normal i mina ögon, kanske för att jag länge hade en liknande historia

Sedan är det inte ovanligt att andra, speciellt de som valt andra vägar i livet kommenterar ditt motsatta val. Det är t.ex. inte ovanligt att kvinnor och män som inte valt att studera på universitet kommenterar och gärna trampar på min utbildning. Det är inte ovanligt att kvinnor som fått barn tidigt dömer mig som inte ha fått det. Sedan är det inte heller ovanligt att kvinnor och män som inte tränar och äter onyttigt kommenterar mitt val av livsstil och gnäller på min kropp. I många fall är det ens motsatser som gärna dömer och kommenterar på ett elakt sätt. Sedan är det förståeligt att du blir ledsen och trött på att försvara dig.

Däremot bör du tänka på att inte döma din vän för hans livsval, tänk på att vi alla är olika.

 

[Tingeling]

Sv: Hur konstig är jag?

Fast varför skulle du vilja lära känna en kollega eller en bekant på det viset? Trivs man ihop får man veta i sinom tid, umgås man inte finns ingen orsak att veta.

Det känns som att nästan alla blir ledsna om någon säger att de är konstiga eller annorlunda. I alla fall på det viset. Spännande eller äventyrlig eller vad roligt! kanske möjligen är bättre.

Om det är en person som jag vill lära känna, så är jag genuint intresserad av den personen, och frågar därför ganska mycket.
Har inte tänkt på att det kan väcka anstöt. Men som jag skrev, vilket du inte valde att citera, så får jag nog tänka om hur jag uttrycker mig.
En kollega eller bekant som jag inte "vill" lära känna, eller hur man ska uttrycka sig....som jag inte har en på väg att bli vän relation med, frågar jag inte liknande frågor eftersom det inte ligger i mitt intresse.
Jag menar bara att de som frågar TS kanske inte gör det av en elak anledning.
Jag läser inte någonstans om vilken slags relation TS har med personerna i fråga. Jag hoppas att min umgängeskrets inte uppfattar mig som du gör

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur konstig är jag?

I många sammanhang så anses det artigt att intressera sig för andra i stället för att prata om sig själv.
Så det är nog ingen som menar något direkt med sina frågor mer än just det.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur konstig är jag?

Jag hoppas att min umgängeskrets inte uppfattar mig som du gör

Det tror jag inte.
I de sammanhang som jag rör mig i så anses det artigt att fråga, för det är att visa intresse.

En mycket trevlig Kinesisk tjej som jag hade som arbetskamrat en gång i tiden undrade så varför Svenskar bara gick på och pratade om sig själva hela tiden.
För henne så var det helt obegripligt oartigt att inte i stället intressera sig för den man pratade med.

 

[Tingeling]

Sv: Hur konstig är jag?

Så bra!!!

 

[Vita_N_6520]

Sv: Hur konstig är jag?

Jag tycker inte något av det är konstigt - mer än att du får tycka att något är konstigt men andra får inte tycka att du är konstig?


Om man blir "upprörd" över att folk frågar och ifrågasätter så kanske man inte ska prata med folk alls, alt. välja att umgås med folk som är åsiktslösa och ointresserade av allt man gör.
Och man ska definitivt undvika att själv utrycka sina åsikter om folk och deras liv.

 

[Badger]

Sv: Hur konstig är jag?

Om det är en person som jag vill lära känna, så är jag genuint intresserad av den personen, och frågar därför ganska mycket.
Har inte tänkt på att det kan väcka anstöt. Men som jag skrev, vilket du inte valde att citera, så får jag nog tänka om hur jag uttrycker mig.
En kollega eller bekant som jag inte "vill" lära känna, eller hur man ska uttrycka sig....som jag inte har en på väg att bli vän relation med, frågar jag inte liknande frågor eftersom det inte ligger i mitt intresse.
Jag menar bara att de som frågar TS kanske inte gör det av en elak anledning.
Jag läser inte någonstans om vilken slags relation TS har med personerna i fråga. Jag hoppas att min umgängeskrets inte uppfattar mig som du gör

Jag tror hon skrev att det var mest ytligt bekanta. Jag kan nog leva med lite frågor från någon jag frivilligt fikar med. Men helst inte raka förhörsfrågor, jag pratar gärna om ett ämne kommer upp i en diskussion. Men innan dess så blir vi nog inte vänner om det frågas. Så helt klart, jag tror din bekantskapskrets trivs jättebra med precis som du är! Annars skulle de ju inte varit det!

(Tex senaste gången det hände att jag bad någon om färre frågor så pratade hon inte med mig på ett halvår. Hon höll på att förhöra mig om min mans lön och exakta arbetsuppgifter och backade inte på vaga svar, någon måtta får det vara. Skulle inte svara på raka frågor om menscykel eller så heller. Men berättar gärna om ämnet kommer naturligt och någon annan pratar om löner eller mens. Däremot kan jag svara på raka frågor om ridsport, det finns ju rimliga orsaker till att folk kan vilja veta det. De kan använda informationen senare.)

Visa intresse för någons hobby, hund, barn, husrenovering, generella pysselsättning, gillar vilka filmer/böcker osv är en helt annan sak. Det är ju bara trevligt.

 

[Tingeling]

Sv: Hur konstig är jag?

Men oj! Jag skulle aldrig få för mig att ens fråga mina vänner vad de tjänar!
Visst kan man ha en ungefärlig uppskattning, men skulle inte fråga exakt.
Så jag har visst också en gräns

 

[Pox]

Sv: Hur konstig är jag?

KL
Generellt sett - så länge man går och oroar sig för huruvida man är konstig så är man egentligen väldigt normal.

Det är först när man slutar bry sig om det som det finns en stor risk att man gått och blivit ganska konstig.

 

[Sonic76]

Sv: Hur konstig är jag?

Kl
Bor på liten ort 50 mil från födelseplatsen och platsen jag bodde på tills jag var 25.
Folk frågar hela tiden vem jag är släkt med här och är helt förundrade över att jag inte har nån anknytning till platsen annat än att jag flyttade hit 2004 när ex:t och jag köpte hus här.
Har inga planer på att flytta "hemåt" om inte dotra kommer så långt att hon sk läsa till veterinär.
Då har jag sagt att jag flyttar hem.
Har ett barn, men ingen frågar om jag vill ha fler.

 

[sthu]

Sv: Hur konstig är jag?

Att fråga på ett intresserat sätt är en sak. Det är inte det jag hänger upp mig på. Är man intresserad kommer följdfrågor, man lär känna varandra. Men nu är det bara ett "varför är du kvar här?". Punkt.

Folk får tycka jag är hur konstig som helst, men jag förstår inte själv vad som är så fruktansvärt konstigt med mitt liv.

Ang min vän som ska bli far med en tjej han knappt känner. Ja, det kanske inte riktigt hör hemma i diskussionen. Tror jag mest var fascinerad över att de precis fått veta att hon är gravid och redan köpt bilbarnstol och barnvagn.. Det kändes lite.. Ja jag vet inte. Tänk om något går fel?
Och dessutom är tjejen min sambos kusin, vilket innebär att svärmor kommer ringa och gråta och vilja ha barnbarn så fort hon får veta att det är barn på g på den sidan släkten.. Behöver jag säga att det är sjukt påfrestande och irriterande?

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Hur konstig är jag?

Tror jag mest var fascinerad över att de precis fått veta att hon är gravid och redan köpt bilbarnstol och barnvagn.. Det kändes lite.. Ja jag vet inte. Tänk om något går fel?

Men det är väl ändå deras beslut och ingenting du behöver engagera dig i?

Och dessutom är tjejen min sambos kusin, vilket innebär att svärmor kommer ringa och gråta och vilja ha barnbarn så fort hon får veta att det är barn på g på den sidan släkten..

Ja, det verkar ju jobbigt men det får väl ändå din partner ta med sin mamma? Det är ju deras problem och har ingenting med din väns framtida barn att göra. Vad ska han göra, låta bli att skaffa barn för att ni inte kan sätta gränser gentemot svärmor?

 

[Brandgul]

Sv: Hur konstig är jag?

Och jag tycker det är konstigare att skaffa barn redan när man bara är 25. Jag skulle iaf vänta tills 30.

 

[Smulan75]

Sv: Hur konstig är jag?

Du är inte konstig, men du faller inte under vad som "anses" normalt av moralryttarna - de som har starka åsikter om hur andra ska leva sitt liv. (ofta en äldre generation, dvs ens föräldrar, "svärföräldrar", morföräldrar, men även de som anser sig ha ett "Normalt" liv och har allt de du inte har)

I deras ögon är det "normalt" att vilja bo nära sin familj, att vilja skaffa barn och att flytta ihop och bilda familj tidigt och du lär nog alltid få stå ut med "moralryttarnas" predikan om vad som de anser är "rätt". medan de som inte bryr sig och som är som du antagligen håller ganska låg profil då de inte ser någon poäng i att poängtera för andra vad de tycker.

Jag och min pojkvän har fått många kommentarer om att vi inte flyttar ihop (efter fyra år) att vi inte vill "bilda" familj, att vi hellre väljer att pyssla med vårat på varsitt håll än att ständigt söka varandras sällskap. Vi är inte heller "normala". Men vi bryr oss inte om vad andra tycker. Så länge det funkar för oss så rycker vi på axlarna och "rättar oss inte i ledet".

 

[Badger]

Sv: Hur konstig är jag?

Ang min vän som ska bli far med en tjej han knappt känner. Ja, det kanske inte riktigt hör hemma i diskussionen. Tror jag mest var fascinerad över att de precis fått veta att hon är gravid och redan köpt bilbarnstol och barnvagn.. Det kändes lite.. Ja jag vet inte. Tänk om något går fel?
Och dessutom är tjejen min sambos kusin, vilket innebär att svärmor kommer ringa och gråta och vilja ha barnbarn så fort hon får veta att det är barn på g på den sidan släkten.. Behöver jag säga att det är sjukt påfrestande och irriterande?

Ok, ska jag vara helt ärlig tycker jag de är jättekonstiga på alla punkter (Man kan ju hämta ut barnvagn efter storkbesöket.). (och du helt normal) Men det är en personlig åsikt, de är säkert medelnormala i allmänhet (och glöm inte att undvika telefonen ett tag eller berätta att gråt och snyft minskar chansen för evigt.)

Eller flytta en gång till, till en stad där det är normalt att flytta och normalt att skaffa barn vid skaffabarnmedelåldern 30.

Och jag håller inte med Smulan 75, mina föräldrar skulle bleknat av chock om jag skaffat barn vid 23. 28 skulle de nog tyckt var ok.

 

[lulski]

Sv: Hur konstig är jag?

KL


Det är först när man slutar bry sig om det som det finns en stor risk att man gått och blivit ganska konstig.

Då har jag nog varit konstig hela mitt liv utan att jag har vetat om det

 

[sthu]

Sv: Hur konstig är jag?

Tack, nu känns det bättre. Ett par svar i tråden fick mig att börja undra om jag skulle sluta bry mig om allt och alla jag känner och bara leva isolerad i en liten koja i skogen bortanför ingenting

Jag engagerar mig inte i mina vänners barnskaffande (haha, det kanske skulle bli lite konstigt om jag helt plötsligt ville vara med på ett hörn ), men jag bryr mig om min vän och vill inte att han ska må dåligt. Han har haft sin beskärda del av elände i livet, men för den sakens skull behöver man ju inte göra det värre för sig. För trots allt, om hon är gravid i vecka åtta finns det ändå en ganska stor risk att någonting går fel.
Men jag tänker inte hindra dem från att barnsäkra hela huset om de vill. De bor tjugo mil bort och hemma hos hennes föräldrar så det får de ta hand om på egen hand.
Oro och, faktiskt tro det eller ej, välvilja kan jag dock visa på distans.

Min egen mor skulle förmodligen få slag om jag skaffade barn. Alls. Hon, till skillnad från svärföräldrarna, accepterar att vi lever våra liv som vi vill. Så länge ingen blir skadad och far illa får vi göra som vi vill och bo var vi vill.

Kanske är det därför jag har så svårt för hela den här "man ska"- mentaliteten.. Jag är uppväxt med att man gör som man gör, men man får stå för konsekvenserna. Och om det är andra liv inblandade (mänskliga, djurliga, kommande eller redan existerande) ska man tänka några varv extra innan man gör något.


Nej, nu tänker jag fortsätta mitt konstiga liv på andra håll. Jag har en massa sorgmyggor som ska bort ur odlingarna, det låter som en bra torsdagssysselsättning!