Hur länge håller babybubblan i sig egentligen?

[hoppsann]

Fast det beror ju på hur man själv vill ha det. Sen reagerar barn olika
Nu är det inte min ensak men äter inte barnet med alla andra ?
För mig och min omgivning är det självklart att barn oavsett ålder sitter med vid matbordet. Konversationer avbryts ofta, det blir kladd och spill men det får vara så

Nej, barnet får inte sitta med och äta, det är alltid avklarat innan man ses. Förmodligen för mycket folk och ljud?
Föräldrarna turas om att äta och vistas då i rum utan tv eller skärm (tv, telefon) och så få människor som möjligt.
Hade det bara varit en sak, som att flytta på middagstid hade jag kunnat hantera det bättre, men när det kommer sak, på sak, på samma dag som man inte känner igen sig i, känner jag att jag blir stående med ett fruset leende och mina ögon går nog från sida till sida som i en tecknad serie. Man vet inte om de menar allvar liksom.
Det är alltid fullaste allvar.
Nu när barnet är över året slipper man åtminstone sprita händerna innan man får ta i det. Men andra barn får fortfarande inte sitta med det och absolut inte hålla det för smittoriskens skull.
Fullt friska barn skall tilläggas.
Barnets beteende är jag inte orolig för, ett helt normalt barn. Än.
Det är hur jag skall hantera föräldrarna. Efter alla råd här kommer jag att fasa ut dem utan att känna mig hemsk.

 

[hoppsann]

Nä, man känner ju att vissa bör skonas från att höra om hur vi gör. Vår 4-åring har exempelvis varit vaken vid tolvslaget varenda nyår sen han föddes. Rekordet var nog sist, vid halv tre på natten stod han vid soffbordet och spelade på iPaden, vi fick fråga om han skulle med och lägga sig.

Nattuggla var det ja...

Jag är nog van vid föräldrar (och barn) som du och som de flesta här inne.
Verkar som flertalet har överlevt.

 

[ako]

Men

Nej, barnet får inte sitta med och äta, det är alltid avklarat innan man ses. Förmodligen för mycket folk och ljud?
Föräldrarna turas om att äta och vistas då i rum utan tv eller skärm (tv, telefon) och så få människor som möjligt.
Hade det bara varit en sak, som att flytta på middagstid hade jag kunnat hantera det bättre, men när det kommer sak, på sak, på samma dag som man inte känner igen sig i, känner jag att jag blir stående med ett fruset leende och mina ögon går nog från sida till sida som i en tecknad serie. Man vet inte om de menar allvar liksom.
Det är alltid fullaste allvar.
Nu när barnet är över året slipper man åtminstone sprita händerna innan man får ta i det. Men andra barn får fortfarande inte sitta med det och absolut inte hålla det för smittoriskens skull.
Fullt friska barn skall tilläggas.
Barnets beteende är jag inte orolig för, ett helt normalt barn. Än.
Det är hur jag skall hantera föräldrarna. Efter alla råd här kommer jag att fasa ut dem utan att känna mig hemsk.

Men fy!! Stackars barn! Föräldrarna vill väl väl men de gör ju ungen en otjänst big time.
Undrar varifrån de fått sina idéer, det där är ju mycket värre än att vara t ex oflexibel med mat- och sovtider som ju en hel del framförallt förstagångsföräldrar är.

Vissa föräldrar verkar inte fatta att barn är små människor utan behandlar ju dem som någon annan slags art nästan...

 

[mandalaki]

Nej, barnet får inte sitta med och äta, det är alltid avklarat innan man ses. Förmodligen för mycket folk och ljud?
Föräldrarna turas om att äta och vistas då i rum utan tv eller skärm (tv, telefon) och så få människor som möjligt.
Hade det bara varit en sak, som att flytta på middagstid hade jag kunnat hantera det bättre, men när det kommer sak, på sak, på samma dag som man inte känner igen sig i, känner jag att jag blir stående med ett fruset leende och mina ögon går nog från sida till sida som i en tecknad serie. Man vet inte om de menar allvar liksom.
Det är alltid fullaste allvar.
Nu när barnet är över året slipper man åtminstone sprita händerna innan man får ta i det. Men andra barn får fortfarande inte sitta med det och absolut inte hålla det för smittoriskens skull.
Fullt friska barn skall tilläggas.
Barnets beteende är jag inte orolig för, ett helt normalt barn. Än.
Det är hur jag skall hantera föräldrarna. Efter alla råd här kommer jag att fasa ut dem utan att känna mig hemsk.

Sprita händerna?? Herregud. Arma barn.

 

[hoppsann]

Sprita händerna?? Herregud. Arma barn.

Kan förstå i influensatider och med en nyfödd. Men inte till vardags bland normalfriska personer...
Jag kommer att backa nu med gott samvete.

 

[mandalaki]

Säger som många andra; det där har inget med babybubbla att göra utan det där ligger i föräldrarnas personligheter.

Att be andra att anpassa sig efter vår onge finns nog inte på kartan, vare sig hos mig eller maken. Jag utsätter min onge för det som livet för med sig och oftast går det bra trots att mattider blir förskjutna eller tupplurar avkortade. Visar hon att hon inte fixar det så går vi undan eller åker hem i värsta fall.

OT men att du och @Blueberry kallar era barn för onge betraktar jag som en av milstolparna i mitt liv.

 

[athena]

OT men att du och @Blueberry kallar era barn för onge betraktar jag som en av milstolparna i mitt liv.

Det är ju för att det heter onge

 

[mandalaki]

Det är ju för att det heter onge

Självklart gör det det!

 

[Blueberry]

OT men att du och @Blueberry kallar era barn för onge betraktar jag som en av milstolparna i mitt liv.

Haha, vad rolig du är!

 

[Pontevecchio]

Vilken härlig bakteriesmäll det blir för barnet när det börjar på dagis..

 

[Amha]

Vilken härlig bakteriesmäll det blir för barnet när det börjar på dagis..

Min tanke också.

 

[Rhinos]

Nu låter i och för sig detta par väldigt överdrivna på flera sätt, men jag anser nog att man ska vara försiktig med att tycka och tänka så mycket om hur andra väljer att lägga upp liver kring sina barn. Vi har faktiskt ingen aning om hur uppväxten har sett ut hittills för barnet och vad som har lagt grunden till deras beteenden och vanor.

Det enda du kan göra, @hoppsann, är att helt enkelt inte gå med på alla deras krav och/eller minska umgänget med dem, vilket jag ser att du själv redan är inne på. De har valt att ruta in sina liv på ett väldigt snävt sätt och då tycker åtminstone inte jag det är konstigt att vänner och bekanta tröttnar. Är man inte villig att rucka på sina rutiner det minsta när man ska umgås med sina vänner är det nog en konsekvens man får räkna med.

Att sluta umgås med dem tycker jag du kan göra utan dåligt samvete och utan att analysera deras familjeliv. Du har redan nämt den allra viktigaste orsaken - de är inte roliga att umgås med längre.

Hoppas att det löser sig för er, God Jul .

 

[Teilani]

And things where never the same again...

 

[skiesabove]

Jag har ett barn som inte är roligt att åka bil med. Och det är 45min hem. Och hon sover absolut inte i vagn och kan inte varva ner och somnai sjalen bland folk, inte sen hon varit ca ett halvår. Så vi ber om flyttade middagstider och åker tidigt. Alternativet är ju en gallskrikande unge hela vägen hem och en natt av dålig sömn och en grinig dagen efter, och då stannar vi hellre hemma.

Så jag tycker att det är onödigt att döma andra så hårt. Ni vet inget om hur dom har det, dom har skapat sina rutiner för att överleva mentalt. En bra vän hade frågat om dom kan hjälpa till att avlasta på något vis istället.

 

[Hiddeous]

Ni vet inget om hur dom har det, dom har skapat sina rutiner för att överleva mentalt.

Berättar man inte sådant för goda vänner, om det är så jobbigt att man inte kan umgås normalt?

 

[besq]

Jag har ett barn som inte är roligt att åka bil med. Och det är 45min hem. Och hon sover absolut inte i vagn och kan inte varva ner och somnai sjalen bland folk, inte sen hon varit ca ett halvår. Så vi ber om flyttade middagstider och åker tidigt. Alternativet är ju en gallskrikande unge hela vägen hem och en natt av dålig sömn och en grinig dagen efter, och då stannar vi hellre hemma.

Så jag tycker att det är onödigt att döma andra så hårt. Ni vet inget om hur dom har det, dom har skapat sina rutiner för att överleva mentalt. En bra vän hade frågat om dom kan hjälpa till att avlasta på något vis istället.

Men berättar ni inte det för vänner då? Hur ska vänner veta annars? Dvs hur ska de veta att någon behöver avlastning?

 

[skiesabove]

Men berättar ni inte det för vänner då? Hur ska vänner veta annars? Dvs hur ska de veta att någon behöver avlastning?

En del berättar vi för såklart, för den som frågar och vill veta. Annars blir det lätt att det känns som att jag gnäller inför döva/ointresserade öron. Och jag tänker sannerligen inte be om hjälp från den "vän" som inte kan läsa av att jag är trött och sliten och har skapat överlevnadsstrategier.

Den vännen hamnar snabbt på "bekantsskapslistan" istället.

En bra vän kommer med hjälp när en behöver det, inte bara när en ber om det.

Det jag menar är att "bebisbubblan" är ett konstigt begrepp. En stor och permanent förändring har skett i ens liv, och mycket kommet fortsätta förändras i takt med barnets uppväxt. Om man som "vän" inte vill vara en del av den resan tycker jag det är lika bra att avsluta relationen istället för att gnälla om att det var bättre förr.

 

[Amha]

En del berättar vi för såklart, för den som frågar och vill veta. Annars blir det lätt att det känns som att jag gnäller inför döva/ointresserade öron. Och jag tänker sannerligen inte be om hjälp från den "vän" som inte kan läsa av att jag är trött och sliten och har skapat överlevnadsstrategier.

Den vännen hamnar snabbt på "bekantsskapslistan" istället.

En bra vän kommer med hjälp när en behöver det, inte bara när en ber om det.

Det jag menar är att "bebisbubblan" är ett konstigt begrepp. En stor och permanent förändring har skett i ens liv, och mycket kommet fortsätta förändras i takt med barnets uppväxt. Om man som "vän" inte vill vara en del av den resan tycker jag det är lika bra att avsluta relationen istället för att gnälla om att det var bättre förr.

Det där måste ju bero på hur man är som person. Jag själv blir bara jävligt otrevlig om jag blir trött och sliten. Jag hade nog gjort klart, kanske på ett skämtsamt sätt mest för att det är jag, att bebisen ställer till lite kaos så ___ blir svårt och våra tider behöver se ut såhär för att vi ska kunna hålla huvudet ovanför ytan. Jag hade verkligen väntat mig att en vän som gång på gång försöker styra om tiderna runt mina bjudningar och ställt till med jobbiga sätt att hantera allt (dvs äta i omgångar, velat ha eget rum för bebisen osv) hade sagt till om det är något som är kaotiskt hemma.

Hade jag förberett en middag där vi ska umgås och vara trevliga med varandra hade jag tyckt att det var skitjobbigt att folk reste sig och lämnade i omgångar. Det är stressande. Dock kan jag stå ut med det och kanske erbjuda hjälp om det är så att det är rörigt. Hade dock helst sett att barnet suttit med vid bordet och inga problem att plocka fram något barnet kan leka med om det redan ätit. Hellre det och att det blir lite liv än vuxna som inte kan sitta stilla på rumpan.

Tänkte bara för det på att det kanske är så att föräldrarna kanske är rädda att barnet stör middagen om det sitter vid bordet?

 

[mandalaki]

Om ens barn inte klarar en middagsbjudning så ÄR det väl faktiskt bättre att stanna hemma? Det är ju rimligen inte många månader det handlar om. Och under den tiden kan man ju själv bjuda hem folk på de tider som passar barnet.

 

[Hiddeous]

Det jag menar är att "bebisbubblan" är ett konstigt begrepp. En stor och permanent förändring har skett i ens liv, och mycket kommet fortsätta förändras i takt med barnets uppväxt. Om man som "vän" inte vill vara en del av den resan tycker jag det är lika bra att avsluta relationen istället för att gnälla om att det var bättre förr.

Jag tycker också att det är bra att det finns vänner som har mot att ifrågasätta sådant som känns märkligt och vågar ta diskussionen. I vissa fall handlar det om att föräldrarna överdriver denna förändring och skapar bekymmer som inte finns. (Jag har ett par grannar som har bestämt sig för att deras dotter har en diagnos, tex. Hon är fullt normal om du frågar mig, och jag har spenderat många dagar med henne. Däremot kan jag säga att föräldrarna är abnormt nojjiga - klart utanför det som jag anser vara rimligt.) Jag pratade häromdagen med en kvinna som jobbar på öppna förskolan på orten där jag bor och hon konstaterade att dagens föräldrar i många fall är påfallande ängsliga och oroliga. Kanske behöver en del av dem ett bollplank i sina vänner?