Hur ska jag reda ut allt?

[Pilot]

Jag tycker det bra att du lyfter och pratar om det, att ventilera tror jag är viktigt.
Jag har tyvärr inga tips mer än att en väninna hade en liknande situation, precis som du resonerade hon att när barn var hos andra föräldern fick hon åtminstone en paus. Men i själva verket var hon alltid beredd på att rycka in vid behov.
Det blev bättre när barn slutade sova över och bara träffades under dagen.
Hennes oro dränerande henne ordentligt.

Att du behöver paus och avlastning är självklart. Men det går kanske att lösa på annat håll. Hoppas någon har tips att komma med.

 

[monster1]

Kommer absolut höra med soc om det finns stöd för mig att få. Kontaktfamilj är nog uteslutet dock, barnet skulle aldrig acceptera det.

Inte avlastningsboende heller, vi har här i kommunen boende dit barn och ungdomar med funktionsnedsättningar kommer och bor lite då och då för att deras familjer ska få lite avlastning. Ofta hittar de på roliga saker tillsammans och får på så vis även nya vänner med liknande problematik.

 

[Red_Chili]

Och så.. dom fula jävla tankarna som dyker upp hos mig. Hur ska jag orka ha barnen på heltid? Jag som för första gången i vuxenlivet har några dagar där jag är helt fri. Hela mitt vuxna liv har jag varit med honom, fast i hemmet, inte kunnat ha vänner, alla pengar har gått till hans fasad.
Jag älskar barnen över allt, såklart, och självklart kommer jag utan att tveka ha dom på heltid och det är vad soc bedömer som lämpligast. Men... jag då?

Det lär vara betydligt enklare att ha barnen på heltid än att försöka orka med att ha det som det är nu, med den där mannen inblandad i allt.

 

[sjoberga]

Kommer absolut höra med soc om det finns stöd för mig att få. Kontaktfamilj är nog uteslutet dock, barnet skulle aldrig acceptera det.

En light-variant är en kontaktperson som barnet får träffa hyfsat regelbundet. Har bra erfarenhet av det, men det har varit med lite äldre barn.

 

[Pilot]

En light-variant är en kontaktperson som barnet får träffa hyfsat regelbundet. Har bra erfarenhet av det, men det har varit med lite äldre barn.

På universitet jag läste på innan fanns det en form av fadderverksamhet. Men då handlar det ju bara om några timmar.

 

[karamelldrottningen]

Det lär vara betydligt enklare att ha barnen på heltid än att försöka orka med att ha det som det är nu, med den där mannen inblandad i allt.

Det var ju lite min tanke också rent spontant. Därav tanken med egen vårdnad. Men samtidigt behöver ju barnen också sin pappa trots att han är som han är. Känns inte som att det finns någon lösning som är enkel. Bara försöka hitta den lösningen som ger minst smärta?

 

[Red_Chili]

Det var ju lite min tanke också rent spontant. Därav tanken med egen vårdnad. Men samtidigt behöver ju barnen också sin pappa trots att han är som han är. Känns inte som att det finns någon lösning som är enkel. Bara försöka hitta den lösningen som ger minst smärta?

Vad är det som gör att de behöver honom? Ena barnet har ju sagt att det inte(!) vill vara med pappan. Ingen behöver dåliga relationer, oavsett om det är dålig relation till en granne eller en förälder.

 

[karamelldrottningen]

Vad är det som gör att de behöver honom? Ena barnet har ju sagt att det inte(!) vill vara med pappan. Ingen behöver dåliga relationer, oavsett om det är dålig relation till en granne eller en förälder.

Mycket vettiga frågor ibland är det kanske bättre klippa banden helt även fast det svider som fan

 

[sorbifolia]

Hmm det kommer jag nog inte göra. Pappan skulle gå med på att ge mig barnen på heltid och det finns inga problem gällande att skriva på papper och sånt.

Förstår jag det rätt då att du mest tvekar ang. detta pga du känner att du behöver vara "barnledig" ibland?
I så fall skulle jag absolut prata med soc ang. vilka andra möjligheter som finns för avlastning - vet inte hur det funkar i Sverige men gissar att det fins system för att barnen får vara någon annan stans t.ex. varannan helg (heter besökshem här i Norge). Du skriver att sonen inte skulle acceptera det, men om han får veta att det är vad som krävs för att inte behöva träffa pappa igen, så kanske det är helt okej ändå? Annars så får man snällt förklara att såhär ÄR det bara nu, och ta den fighten som det evt. blir.

Det låter ju inte som om barnen mår bra av att vara med pappa i nuläget, så tills han fått ordning på sitt liv så tycker jag inte det känns okej att fortsätta skicka dit dom.

 

[Görel]

Vad har du själv för förslag på lösningar? Frågar av nyfikenhet eftersom du jobbar med liknande

Jag skrev att jag har jobbat.

Gammal användare, anonymt nick.

För ett år sen valde jag att separera från mina barns pappa. Barnen är idag 3 och 8. Beslutet hade grott i mig länge, han var inte kärleksfull mot mig och kunde inte prata om saker. Det var ständiga konflikter mellan honom och äldsta barnet som jag var tvungen att medla i. Jag gjorde allt hushållsarbete och tog 90% av ansvaret över barnen. Vi hade gemensam ekonomi som var riktigt skitkass på grund av hur han inte kunde hantera pengar och han körde silent treatment när jag sa nej till att köpa ytterligare märkeskläder och dyra parfymer till sig själv.

Jag bor kvar i huset, han har en liten etta eftersom han inte har råd med annat. Han behöver ständigt låna pengar inför barnveckorna eller så får jag skicka med lagad mat. Han har hamnat hos kronofogden. Han har fått beviljat boendestöd men det verkar inte ge så mycket. Det är skitigt och stökigt i lägenheten. Han ringer oftast dagligen så jag ska lösa konflikter över högtalartelefon.

Han blev, innan sommaren, orosanmäld av psykiatrin. Jag och barnen blev kallade på möte och dom valde efter vårt samtal att påbörja utredning. Den har dock inte startat pga semester.

Stora barnet vill inte längre åka till sin pappa. Han säger att det är ständiga bråk, att pappa blir arg, kallar honom mongo och rövhål, att pappa tar sönder saker när han blir arg. En gång tog pappa tag i lillasysters arm och då började storebror bråka för att pappa skulle bli arg på honom istället för lillasyster. Han vill bo här hela tiden, aldrig bo hos pappa. "Hos pappa kan jag inte hantera mina känslor". "Jag orkar inte äta korv och makaroner varje dag".

Jag svarar och stöttar efter bästa förmåga. Säger att vi ska prata med soc igen så dom kan hjälpa pappa och hjälpa oss. Säger att dom måste vara med och bestämma över boendet.
"Varför? Pappa verkar ju inte ens vilja att jag ska vara där. Han vill bara ha lillasyster".

Jag pratar med pappan. Skäller. Gråter. Ber. Skriker. Förklarar. Resonerar. Ingenting går in. Det är en mur jag pratar med. Din som vill inte vara hos dig, han är rädd för dig. "Vad tråkigt att höra".

Och så.. dom fula jävla tankarna som dyker upp hos mig. Hur ska jag orka ha barnen på heltid? Jag som för första gången i vuxenlivet har några dagar där jag är helt fri. Hela mitt vuxna liv har jag varit med honom, fast i hemmet, inte kunnat ha vänner, alla pengar har gått till hans fasad.
Jag älskar barnen över allt, såklart, och självklart kommer jag utan att tveka ha dom på heltid och det är vad soc bedömer som lämpligast. Men... jag då?

Den senaste veckan har jag börjat få mer stressymtom. Jag får ständiga blodtrycksfall, hjärtat rusar, hoppar över, slår extra. Jag är så trött men kan inte somna. Jag "försvinner bort" i tomma dagdrömmar och minnet är kass.

Många av de jag träffat i mitt tidigare jobb har tänkt som du när de varit i liknande situation. Den andra föräldern har låg föräldraförmåga och ansvarskänsla och man får rodda upp allt med både barnen och exet. Man vädjar till exet att göra sin del så att det ska funka. När de kommit till insikt om att exet inte kommer att ändra sig och tagit barnen på heltid så har det plötsligt blivit lättare ändå. Man har sluppit en faktor med exet och dennes oberäknerlighet, man har den fulla kontrollen.

Vad gäller ensam eller gemensam vårdnad är det en juridisk term som handlar om vem som får ta beslut om barnet, den har inte med umgänge eller praktisk omvårdnad att göra. Ensam vårdnad betyder inte heller att den andra föräldern inte får träffa barnet. Tvärtom säger lagen att den som har ett barn boende hos sig ska underlätta umgänget med den andra föräldern. Lagen utgår också ifrån att det är barn som har rätt till umgänge med sina föräldrar, inte tvärtom.

I ditt fall skulle jag erbjuda pappan dagumgänge med barnen för barnens bästa. Kanske kan sonen tänka sig att testa det om han vet att han får sova hos dig? Lagen betyder inte att den andra föräldern kan komma när det passar och kräva umgänge, men man ska erbjuda den andra föräldern tillfällen då den kan få träffa barnen. Om man tycker att den andra föräldern gång på gång inte kan ta hand om barnen på ett sätt som får dom att må bra kan man hindra umgänge med hänvisning till att barnen far illa.

Vilket stöd man kan få beror en del på kommunen man bor i. De senaste som jag jobbat i tillsätter kontaktpersoner enligt SoL(socialtjänstlagen) i väldigt liten omfattning, man ska i princip ha uttömt alla möjligheter på egen hand och sakna förmåga att betala på den öppna marknaden. Stödet tillsätts inte utifrån förälderns behov av avlastning utan barnets behov av att byta miljö. Därför råder jag dig till att se efter vilket stöd som kan ges utifrån LSS.

 

[Ramona]

Kontaktfamilj är nog uteslutet dock, barnet skulle aldrig acceptera det.

Barnet verkar ju väldigt pratsam och öppen om hur det ligger till. Kan barnet ha ett eget förslag på hur det ska gå till? Jag tänker att barnet redan är så gammalt att det vet att ibland måste föräldrar göra saker där barnen inte kan följa med och att de behöver barnvakt. Barnet kanske själv har en lösning på hur det ska gå till eller har tankar kring?

 

[Dullknives]

Det lär vara betydligt enklare att ha barnen på heltid än att försöka orka med att ha det som det är nu, med den där mannen inblandad i allt.

Det kanske är så. Jag hoppas att det är så, annars kraschar jag!

 

[Dullknives]

Förstår jag det rätt då att du mest tvekar ang. detta pga du känner att du behöver vara "barnledig" ibland?
I så fall skulle jag absolut prata med soc ang. vilka andra möjligheter som finns för avlastning - vet inte hur det funkar i Sverige men gissar att det fins system för att barnen får vara någon annan stans t.ex. varannan helg (heter besökshem här i Norge). Du skriver att sonen inte skulle acceptera det, men om han får veta att det är vad som krävs för att inte behöva träffa pappa igen, så kanske det är helt okej ändå? Annars så får man snällt förklara att såhär ÄR det bara nu, och ta den fighten som det evt. blir.

Det låter ju inte som om barnen mår bra av att vara med pappa i nuläget, så tills han fått ordning på sitt liv så tycker jag inte det känns okej att fortsätta skicka dit dom.

Hmm.. ja en stor "tvekan" är på grund av rädsla för att jag inte ska orka.

En annan rädsla är att jag bara gör helt fel typ. "Överallt" hör man hur viktigt det är att barnen får träffa sin pappa trots allt. Jag vill bara göra vad som ät bäst för barnen och jag är rädd att jag inte räcker till. Jag vet inte hur jag ska klara av att vara hela deras värld.

 

[Dullknives]

Jag skrev att jag har jobbat.

Många av de jag träffat i mitt tidigare jobb har tänkt som du när de varit i liknande situation. Den andra föräldern har låg föräldraförmåga och ansvarskänsla och man får rodda upp allt med både barnen och exet. Man vädjar till exet att göra sin del så att det ska funka. När de kommit till insikt om att exet inte kommer att ändra sig och tagit barnen på heltid så har det plötsligt blivit lättare ändå. Man har sluppit en faktor med exet och dennes oberäknerlighet, man har den fulla kontrollen.

Vad gäller ensam eller gemensam vårdnad är det en juridisk term som handlar om vem som får ta beslut om barnet, den har inte med umgänge eller praktisk omvårdnad att göra. Ensam vårdnad betyder inte heller att den andra föräldern inte får träffa barnet. Tvärtom säger lagen att den som har ett barn boende hos sig ska underlätta umgänget med den andra föräldern. Lagen utgår också ifrån att det är barn som har rätt till umgänge med sina föräldrar, inte tvärtom.

I ditt fall skulle jag erbjuda pappan dagumgänge med barnen för barnens bästa. Kanske kan sonen tänka sig att testa det om han vet att han får sova hos dig? Lagen betyder inte att den andra föräldern kan komma när det passar och kräva umgänge, men man ska erbjuda den andra föräldern tillfällen då den kan få träffa barnen. Om man tycker att den andra föräldern gång på gång inte kan ta hand om barnen på ett sätt som får dom att må bra kan man hindra umgänge med hänvisning till att barnen far illa.

Vilket stöd man kan få beror en del på kommunen man bor i. De senaste som jag jobbat i tillsätter kontaktpersoner enligt SoL(socialtjänstlagen) i väldigt liten omfattning, man ska i princip ha uttömt alla möjligheter på egen hand och sakna förmåga att betala på den öppna marknaden. Stödet tillsätts inte utifrån förälderns behov av avlastning utan barnets behov av att byta miljö. Därför råder jag dig till att se efter vilket stöd som kan ges utifrån LSS.

Tack för jättebra tankar och information!

 

[Dullknives]

Barnet verkar ju väldigt pratsam och öppen om hur det ligger till. Kan barnet ha ett eget förslag på hur det ska gå till? Jag tänker att barnet redan är så gammalt att det vet att ibland måste föräldrar göra saker där barnen inte kan följa med och att de behöver barnvakt. Barnet kanske själv har en lösning på hur det ska gå till eller har tankar kring?

Jag tänker att det är något vi tar tillsammans med/efter besök med soc. Jag vet inte riktigt vad jag har för rättigheter, hur pappan tar det och vad soc rekomenderar. Vill inte starta mer oro och tankar hos barnet än. Men absolut, han är klok och kan prata och resonera så vi kommer prata om det.

 

[Islandshästryttare]

Hmm.. ja en stor "tvekan" är på grund av rädsla för att jag inte ska orka.

En annan rädsla är att jag bara gör helt fel typ. "Överallt" hör man hur viktigt det är att barnen får träffa sin pappa trots allt. Jag vill bara göra vad som ät bäst för barnen och jag är rädd att jag inte räcker till. Jag vet inte hur jag ska klara av att vara hela deras värld.

Du har verkligen en jättetuff situation. Förstår att det är jättetufft. Vill tipsa om föreningen Makalösa föräldrar om du inte har hört om den tidigare. För ensamstående föräldrar där man kan få kontakt med andra och stöd i sin föräldraroll. Ta hand om dig och familjen.

https://makalosa.org/vara-fragor/

 

[Pilot]

En tanke, även om det inte är optimalt, även om det bara är 3 åringen som är hos dina föräldrar, finns det möjlighet att lägga upp ett par timmar där 8 åring är någorlunda självgående? Så att du kan ha en paus eller ha hem en väninna eller liknande ändå?
En treåring behöver ju bra mycket mer passning än en åttaåring, beroende på såklart om det äldre barnet har vissa särskilda behov.
Eller om dina föräldrar kan ha både ett par timmar och sen hämtar du åttaåringen innan det blir för mycket för hen? Så får du en halvpaus och en helpaus, bara tills det finns en bättre lösning.

 

[gammalek]

Jag skrev att jag har jobbat.

Många av de jag träffat i mitt tidigare jobb har tänkt som du när de varit i liknande situation. Den andra föräldern har låg föräldraförmåga och ansvarskänsla och man får rodda upp allt med både barnen och exet. Man vädjar till exet att göra sin del så att det ska funka. När de kommit till insikt om att exet inte kommer att ändra sig och tagit barnen på heltid så har det plötsligt blivit lättare ändå. Man har sluppit en faktor med exet och dennes oberäknerlighet, man har den fulla kontrollen.

Vad gäller ensam eller gemensam vårdnad är det en juridisk term som handlar om vem som får ta beslut om barnet, den har inte med umgänge eller praktisk omvårdnad att göra. Ensam vårdnad betyder inte heller att den andra föräldern inte får träffa barnet. Tvärtom säger lagen att den som har ett barn boende hos sig ska underlätta umgänget med den andra föräldern. Lagen utgår också ifrån att det är barn som har rätt till umgänge med sina föräldrar, inte tvärtom.

I ditt fall skulle jag erbjuda pappan dagumgänge med barnen för barnens bästa. Kanske kan sonen tänka sig att testa det om han vet att han får sova hos dig? Lagen betyder inte att den andra föräldern kan komma när det passar och kräva umgänge, men man ska erbjuda den andra föräldern tillfällen då den kan få träffa barnen. Om man tycker att den andra föräldern gång på gång inte kan ta hand om barnen på ett sätt som får dom att må bra kan man hindra umgänge med hänvisning till att barnen far illa.

Vilket stöd man kan få beror en del på kommunen man bor i. De senaste som jag jobbat i tillsätter kontaktpersoner enligt SoL(socialtjänstlagen) i väldigt liten omfattning, man ska i princip ha uttömt alla möjligheter på egen hand och sakna förmåga att betala på den öppna marknaden. Stödet tillsätts inte utifrån förälderns behov av avlastning utan barnets behov av att byta miljö. Därför råder jag dig till att se efter vilket stöd som kan ges utifrån LSS.

Ensam vårdnad kan innebära att man måste samarbeta mera med den andra föräldern, eftersom man som du skriver, har ansvar för att underlätta umgänget.

 

[Görel]

Ensam vårdnad kan innebära att man måste samarbeta mera med den andra föräldern, eftersom man som du skriver, har ansvar för att underlätta umgänget.

Menar du att man måste samarbeta mer när man har enskild vårdnad jämfört med gemensam?

 

[gammalek]

Menar du att man måste samarbeta mer när man har enskild vårdnad jämfört med gemensam?

Ja, det kan bli så.