Hur ska man tänka (vuxet barn med orimliga mål)

[Monstermom]

Det är bara det att det vuxna barnets liv i det här fallet påverkar vårt gemensamma liv i nuläget genom hens bristande initiativförmåga.

Om det hen gör (eller inte gör) ställer till problem för andra så lägger ni de problemen på henom. Men låt bli att lägga till lösningen också.

 

[Petruska]

Jo, men det stoppar inte källartrollet. Det är inte så mycket pengarna som är problemet här utan sysselsättningen. AFs "aktiviteter" ger jag inte mycket för om jag ska vara ärlig.

Nej, AF löser inte källartrollproblemet. Men det gör inte föräldrar heller.

 

[Tass]

Inte har TS skrivit att personen mår skit?

Jag skrev "jag tror"

 

[Tass]

Jo, men det stoppar inte källartrollet. Det är inte så mycket pengarna som är problemet här utan sysselsättningen. AFs "aktiviteter" ger jag inte mycket för om jag ska vara ärlig.

Det gör inte jag heller normalt sett men i det här fallet kan det vara bra.
Sen finns det bostadsbidrag för unga som vill flytta hemifrån.

 

[a1agnlju]

Inte har TS skrivit att personen mår skit?

Nops! Den synvinkeln har kommit fram här och är något som jag definitivt tar till mig och ska försöka få fram hos hen. Det är ju det som är så bra med såna här forum. Man utvärderar från ett "blankt papper" och kan då ge infallsvinklar som ts (jag i det här fallet) inte har sett

 

[a1agnlju]

Nej, det håller jag med om. Man behöver kunna rätt mycket om skådespeleri innan man har en chans att komma in på scenskolan, så att sitta hemma och vänta på antagningen torde vara ett rätt dåligt sätt att komma in. Skådespeleri är rätt mycket hantverk också, som man behöver lära sig. Sen är det väl rätt vanligt att gå och läsa med någon erfaren skådespelare för att träna inför antagningen också? Att komma in på konstnärliga utbildningar, som jag förstått det, handlar rätt mycket om att skaffa sig en massa utbildning, meriter och erfarenhet, och rätt lite om själva antagningen. Läsa teatervetenskap och jobba i garderoben på en bra teater (typ Dramaten) är också bra saker att göra, för att träffa teaterfolk och börja lära sig spelreglerna.

Bra förslag. Det ska jag föra vidare till hen (eller lägger jag mig i då igen...)

 

[Sissa]

Nops! Den synvinkeln har kommit fram här och är något som jag definitivt tar till mig och ska försöka få fram hos hen. Det är ju det som är så bra med såna här forum. Man utvärderar från ett "blankt papper" och kan då ge infallsvinklar som ts (jag i det här fallet) inte har sett

Men det måste du väl veta? :-) Om du levt med en person i tjugo år, en som dessutom är ditt barn, vet du väl om personen är deprimerad?

 

[Tass]

Men det måste du väl veta? :-) Om du levt med en person i tjugo år, en som dessutom är ditt barn, vet du väl om personen är deprimerad?

Man kan bli väldigt hemmablind.

 

[Tass]

Men det måste du väl veta? :-) Om du levt med en person i tjugo år, en som dessutom är ditt barn, vet du väl om personen är deprimerad?

Såg en gång ett par tvillingpojkar växa upp. Den ena pojken blev väldigt aktiv och allt gick bra. Den andre blev källartroll. Det visade sig att han hade gått in i en depression som föräldrarna missat.
Mamman var psykolog och arbetade som det.

 

[Sissa]

Man kan bli väldigt hemmablind.

Nja, inte gällande om personer man lever med är deprimerade eller inte. Det märks, på ett eller annat sätt.

 

[Tass]

Nja, inte gällande om personer man lever med är deprimerade eller inte. Det märks, på ett eller annat sätt.

Se mitt svar ovan.

 

[Tass]

Bra förslag. Det ska jag föra vidare till hen (eller lägger jag mig i då igen...)

Det är ju svårt att vara lagom. Men ha en tydlig linje "det är ditt liv" och sen "jag finns här om du vill prata"

 

[Araminta]

Hur fritt har bollandet av ideer varit? Skulle det kanske gå att leka fram fler infallsvinklar och alternativ genom spinna loss fullständigt på ett stort vitt papper? Börja världsfrånvänt och galet och snurra runt där ett tag. Kanske det ramlar ner något som ändå är genomförbart? Bläddra igenom samtliga kurskataloger från samtliga universitet från pärm till pärm med en fet tuschpenna att stryka eller ringa in alternativ med (alternativt: låt vara eller riv sönder, om det är roligare). Googla fram en lista på alla världens yrken och gör likadant som med kurskatalogen. Surfa runt på LonelyPlanet: skulle det vara skoj att tillbringa någon tid utomlands?

 

[Monstermom]

Men det måste du väl veta? :-) Om du levt med en person i tjugo år, en som dessutom är ditt barn, vet du väl om personen är deprimerad?

Jösses! Nej.

Det kan vara något man märker, men det kan också vara något man missar - eller feltolkar.

 

[a1agnlju]

Men det måste du väl veta? :-) Om du levt med en person i tjugo år, en som dessutom är ditt barn, vet du väl om personen är deprimerad?

Nja, inbunden har hen alltid varit så det är inte någon lätt sak att se om hen är deppig. Hen har alltid försökt säga det hen tror vi vill höra snarare än vad hen faktiskt tycker eller känner. Hen släpper inte in någon så nära (möjligen syskonet) så att tolka någon känslostatus hos hen är skitsvårt

 

[Sissa]

Jag skrev "jag tror"

OK. Tyckte det var konstigt att det kom på tal eftersom inget TS skriver på tyder på det. En ung vuxen som blivit curlad och inte vet vad den vill och fortsatt får allt serverat hemma måste inte tyda på att hen mår skit. Vilse och initiativlös, men det kan bero på att det inte blir konsekvenser av de egna handlingarna.

 

[cirkus]

Jag känner igen mig i ditt barns situation. Jag har alltid haft otroligt lätt för mig i skolan, gled igenom naturvetenskaplig linje med högsta betyg i allt utan att anstränga mig, men har dåligt med eget driv och är/var framför allt rädd för att misslyckas eller göra fel. Att då gå från att allt jag gör rosas av läraren, till att inte ens få svar på de jobbansökningar jag skickade var minst sagt jobbigt.
Det blir lätt att man låter bli att söka jobb, eftersom man inte vill misslyckas, och sen mår man dåligt eftersom man till och med misslyckats med att hitta jobb att söka.

Efterhand lyckades jag få in en fot som timvikarie på ett par ställen, vilket visserligen blev långt ifrån heltid men ändå tillräckligt för att kunna bidra lite till hushållet och ändå ha pengar över till ridningen.
Efter ett par år hade jag kommit på vad jag ville göra och går nu på en universitetsutbildning där jag stortrivs. Jag tror dock att jag behövde pausen, dels för att hitta drivet till vad jag ville göra, men framför allt för att lära mig hantera motgångar.

Vilket bra och nyanserat inlägg!
Jag tror att många ungdomar känner precis så.

Jag tror en annan parameter är också att se hur andra "lyckas" kan vara knäckande för självkänslan. Dessutom så tror jag att folks "lyckade" liv exponeras så hårt numera med alla sociala media. Det som jag förstått när jag pratat med mina barn är att även det mest lyckade inte alls behöver betyda att man är lycklig.

 

[Tass]

Nja, inbunden har hen alltid varit så det är inte någon lätt sak att se om hen är deppig. Hen har alltid försökt säga det hen tror vi vill höra snarare än vad hen faktiskt tycker eller känner. Hen släpper inte in någon så nära (möjligen syskonet) så att tolka någon känslostatus hos hen är skitsvårt

Det låter som att hen har försökt vara till lags, vilket inte funkar i längden.

 

[Sissa]

Såg en gång ett par tvillingpojkar växa upp. Den ena pojken blev väldigt aktiv och allt gick bra. Den andre blev källartroll. Det visade sig att han hade gått in i en depression som föräldrarna missat.
Mamman var psykolog och arbetade som det.

Vad exakt är ett källartroll? Om en person sitter i källaren 24/7 utan kontakt med omgivningen är jag fullt medveten om att personen kan vara deprimerad utan att det märks.

 

[Sissa]

Jösses! Nej.

Det kan vara något man märker, men det kan också vara något man missar - eller feltolkar.

Så kan det nog vara. Särskilt med tonåringar som drar sig undan. Jag har mina egna skäl till att tro att jag inte skulle missa det, men det måste ju inte gälla alla andra också bara för det.