Hur ska sjukvårdens tillkortakommanden lösas?

kryddelydd

Trådstartare
Startar den här tråden som spin-off på en tråd om en armbågssmärta.
I den tråden, liksom i så många andra, framförs hur man SKA söka på akuten när man inte är nöjd med att inte få tid på vårdcentralen. Och hur man HAR RÄTT att få tid hos läkare för att man är orolig för något.

Vi har i Sverige en vårdgaranti som lovar både det ena och det andra.
Man har rätt att komma i kontakt med sin vårdcentral samma dag som man söker (det lyckas skapligt på många håll när man mäter telefontillgänglighet; bortemot 90-95% av alla telefonsamtal besvaras med en del lokala skillnader).

Man har rätt till läkarbesök inom en vecka - med förbehållet att det enligt lagen är vården och inte den som kontaktar vården, som avgör det medicinska behovet. Här misslyckas vårdcentralerna ganska grovt i befolkningens ögon.

Om man överenskommer remiss till annan specialitet (distriktsläkarna är också specialistläkare men på ett bredare område och inte på samma djup som "organspecialister"), så har man rätt att få en tid inom tre månader. Här misslyckas sjukvården också med jämna mellanrum. Och på en del ställen får klinikerna stimulans att ta emot remissbesök vilket ibland lett till att nödvändiga återbesök skjutits på framtiden vilket i flera fall lett till skador (en ögonklinik i västsverige och en medicinklinik i västsverige har kritiserats av tillsynsmyndigheten för just det här problemet).

Om exempelvis operation beslutas vid konsultationen på sjukhuskliniken, har man rätt att få åtgärden inom ytterligare tre månader. Här misslyckas vården också.

På akutmottagningarna är det långa väntetider både för dem som är svårt sjuka och i synnerhet för personer som uppsöker akutmottagningarna för mindre brådskande och mindre allvarliga åkommor.

På sjukhusens vårdavdelningar råder överbeläggningar.

Utifrån mitt perspektiv som "vårdarbetare" ser jag att vi lider av brist på personal. En del organisatoriska svagheter finns säkert också men en "normal" arbetsdag handlägger jag ärenden gällande 25-50 olika personer. Det kan vara 12 besök på en förmiddag, och dessutom ställningstagande till akuta receptförskrivningar. Det innebär ganska få minuter för varje besök. Många av dem som söker, förväntar sig en noggrann genomgång av sjukhistorien och en noggran utredning. Det är väldigt svårt att tillmötesgå när man har ungefär 10-15 minuter tillgängliga för varje person.
De planerade mötena handlar i stället om 20-25 minuters tillgänglig tid.
Många personer vill ta upp två-tre ärenden utöver det ärende man bokat tiden för.

På sjukhusens vårdavdelningar hinner personalen inte ta ut sin lunch (det vill säga, de jobbar gratis på sin lediga tid). Vårdplatser hålls stängda på grund av brist på personal.
Nyutbildad personal med kort erfarenhet sätts i bräschen att ta hand om väldigt svåra ärenden och har dåligt med stöd av mer erfaren personal på grund av personalbrist.

*Ja, det är något slags beskrivning av vården. Väldigt inkomplett, förstås, och utifrån vårdens perspektiv.

Jag förstår att det finns skäl till missnöje.
Men finns det någon som har något konstruktivt att tillföra, och inte bara klagomål och krav på det man har rätt till?
 
Inte då konstruktivt och dessutom omöjligt at åtgärda med politiska beslut, men: jag undrar ofta om vi liksom har utvecklat en kultur där vi vänder oss till sjukvården med extremt många typer av problem och något orealistiska idéer om hur de problemen ska lösas?
 
Inte då konstruktivt och dessutom omöjligt at åtgärda med politiska beslut, men: jag undrar ofta om vi liksom har utvecklat en kultur där vi vänder oss till sjukvården med extremt många typer av problem och något orealistiska idéer om hur de problemen ska lösas?
Ja, det är nog en del av problematiken. Jag har jobbat i 18 års tid, och ser ganska stor skillnad i de ärenden som kommer upp, och vilka förväntningar man har som vårdsökande.
En del är att man förväntar sig att "allt" kan lösas av vården.
En del är att man många gånger har ett "rättighets" och "beställartänk" dvs man kontaktar vården och säger "jag ska ha en röntgen" eller "jag ska kolla hormonnivåer" eller "jag ska lämna alla prover som finns".

En annan och stor del handlar också om att vården faktiskt har ändrats under de där nästan 20 åren. Bemanningen är ganska likartad, både på sjukhusen och inom vårdcentralsvärlden. Förutom att antalet sjuksköterskor och undersköterskor har minskat på många mottagningar så att läkarna ska göra mer själva (vilket också äter upp patienttid när läkaren ska fixa labbeställningar i tidsödande datasystem, hämta saker, sprita britsar och så vidare).
Men mängden vård som ska produceras har ökat.
Fler äldre sjuka människor lever i fler år med sina sjukdomar. Man gör mer avancerad sjukvård och med fler människor: cellgiftsbehandlingar vid cancersjukdomar ges till allt äldre och generellt sett sjukare människor vilket leder till att fler människor får behandling och komplikationerna blir fler och därmed blir det mer sjukvård för att behandla komplikationerna.
Människor lever längre med exempelvis hjärtsvikt och det är mer avancerad läkemedelsbehandling som kräver ökad övervakning, och så vidare.

Men visst handlar det utifrån ett sjukvårdsperspektiv också om åtminstone delvis orealistiska förväntningar - som ivrigt påhejas av våra politiker som lovar allt mer.
 
En vanlig missuppfattning, speciellt i den yngre halvan av befolkningen enligt observationer av folk som jobbar i primärvården, är att man har RÄTT att träffa en doktor, RÄTT att få en viss medicin. Dvs att man är en kund, en klient.

Men i praktiken är det så att du har rätt att bli lyssnad på, och därefter få ditt ärende hanterat utifrån behov och bedömning.

En annat problem som jag förstått är att man kontaktar vårdcentralen för sådana ärenden som egentligen borde hanteras på egenvårdsnivå dvs köpa receptfria mediciner själv på apoteket och lyssna på sin svärmors goda råd. Ungefär. Så samtidigt som vår kunskapsvärld har breddats med hjälp av google, har vår egen förmåga och kunskap om mindre allvarliga saker såsom övergående feber vid en virusinfektion, helt fallit i skymundan.
 
Förutom saker som verkar uppenbara(?), att det behövs mer pengar och att administration och "runtomkringjobb" behöver skötas av annan personal än läkare, tror jag vi behöver fundera på "självservice". Bedöma födelsemärken via datorn är ett bra exempel. Checklisteträd för "hur allvarligt är det här" när man söker kontakt med vården. Osv. Folk söker ju som sagt redan information på internet först till väldigt stor del, det är nog dags att utnyttja det och stämma i googlebäcken...
 
Jag är "kroniker" EDS samt utmattningssyndrom och har varit sjukskriven 1,5 år, så jag hqr haft många vårdkontakter sista åren, både bra och dåliga. Den VC jag är på nu, en landstingsdriven på grannorten, tycker jag hör till de goda exemplen. Milsvid skillnad i bemötande och kompetens geneellt mot den dito laandstingsdrivna samt den privata VC jag gått på i bostadsorten. Rent krasst, hade jag fått det omhändertagande och utredning jag fått på nuvarande VC hade jag inte blivit så utmattad som jag blev. Det har varit tufft.
Så för att bli konkret, VC på orten, om jag håller mig till den landstingsdrivna då den privata konkat samt ägaren utreds för ekonomisk brottslighet, så finns det i mina ögon strukturella grundfel. En osynlig verksamhetschef, en medicinskt ansvarig läkare, tillika handledare för de grekiska läkare som rekryterats, som är tämligen inkompetent. Och rädd att ta beslut. Kulturen är rätt negativ och då det är mer en gammal bruksort utgår man från att patienterna är okunniga arbetare eller bönder. De ska bocka och buga för De Som Vet Bättre. En påläst, universitetsutbildad kvinna är JOBBIG. Ingen rehabsamordning finns, MMR vet de inte vad det är och vägrar remittera till för de är rädda att det kommer kosta och "jobbiga" patienter ignoreras. Astmasköterska hqr inte funnits i perioder och uppföljning av astmatiker hqr inte skett. Ingen psykog i långa perioder, ingen kurator och inga remisser skrivs till annat än psykiatrin för självmordsbenägna patienter.
I mitt fall kritiserade min arbetsterapeut handläggnignen av mig till verksamhetschefen, som inte svarar. Här byter jag VC till grannortens, där även arbetsterapeuten finns.
Här råder ett helt annat klimat och en radikalt annan syn på pateinterna. Jag tas på allvar, får en rehabsamordnare, fast läkarkontakt och MMR, får fasta tider med sjukgymnast och tas om hand av kurator. Jag blir lyssnad på, får en läkare som behandlar mig som en intelligent och tänkande varelse och jag kan bolla tankar och undringar med hen och få svar. Hen är den första läkare som känner ordentligt på mina leder och konstaterar att jag inte sitter ihop sas. Jag får annan smärtlindring och de ger sig inte förrän jag har tillräcklig smärtlindring. Det är bra bemötade från alla, verksamhetschefen är synlig och involverad i arbetet och man utgår från att patienterna kommer av en anledning, inte bara för att de är gnälliga jävlar.

De goda exemplen bör studeras och tas efter, VC på min hemort hqr så mycket att lära av grannorten. Men det är helt skilda världar. Det är en utmaning att vända och ändra en inarbetad kultur. Det är en kultur jag stött på på flera VC och jag kan inte säga att det är någon egentlig skillnad på privat eller landstingsdriven, kasnke att de privata snarare ignorerar "jobbiga" patienter för de inte är lönsamma snarare än för att de inte vet.
Att en landstingsdriven VC inte känner till vilka resurser som finns inom samma landsting är också ett stort problem. Jag gissar att det finns på fler ställen, jag tvivlar på att Vc på min hemort är unik på något sätt. Frågan är hur de kan hamna i det läget? Jag har stått med en förtvivlad läkare som säger att han inget kan göra för wtt hjälpa mig, det finns ingenstans att vända sig säger hans handledare. När hjälpen i form av tex MMR fanns på VC i grannorten.

Vore intressant att veta hur många grån resp ort som gör onödiga besök på akuten här. Jag misstänker att min hemort leder, hqr själv blivit uppmanad ett antal ggr att åka in akut "för at få riktig hjälp" nångång. Snabba tidr för "enkla" saker som halsinfektioner o liknande har min nuvarande vc löst med öppen mottagning en timme om dan plus sköterskmottagning för oklara fall eller för de som är mer oroligför att få halsinfektion tex än som faktiskt har det.
De har i mycket större utsträckning försökt anpassa verksamheten efter behoven hos patienterna som kommer än att försöka uppfostra patienterna. T ger en trygghet för mig som patient att veta att de finns för mmig när jag behöver det och jag känner mig trygg i att vändanmig till dem i första hand pga det.
 
Jag efterlyser en personlig kontakt vid vårdsök på vårdcentraler som komplettering till telefonsamtal för säkrare, snabbare och bättre prioriteringar. Ungefär som att man på vissa akutmottagningar har infört att man får träffa en sjuksköterska först för att hen ska kunna avgöra hur prioriterad man behöver vara. Visst kan man ringa och beskriva sina besvär men tyvärr är det vanligt att folk överdriver sina besvär och de tar då upp läkartid helt i onödan. Skulle man istället komma dit för bedömning och sedan få träffa en läkare efteråt om behovet verkligen finns så tror jag att vissa hade googlat på egenvård i första hand istället. Vid en personlig kontakt blir det också svårare att överdriva på samma sätt och jag tror att det hade lett till snabbare hantering av många ärenden. Den personen som gör bedömningar skulle också kunna skicka vidare till distriktssköterska eller sjukgymnast vid behov och ge råd om egenvård. Man skulle också kunna lämna urinprov vid misstanke om UVI. Sedan ska man inte heller förakta det faktum att det i många fall kan räcka att någon ser och bekräftar personen. Det räcker liksom ibland. Idag är många väldigt ensamma och att söka sig till vården blir ett missriktat och tragiskt sätt att få mänsklig kontakt. Skavsår på hälen är egentligen skavsår i själen.

Sedan måste de olika specialinriktningarna fungera. Det är inte rimligt att vårdcentralsläkarens tid ska gå åt till att hjälpa svårt sjuka patienter som egentligen skulle gå någon annanstans. Det blir ett tryck på primärvården som inte fungerar. Patienten känner inte att hens behov tillgodoses och läkaren känner sig otillräcklig för att hen inte har tillräcklig kunskap vilket hen omöjligen kan ha inom alla specialområden och det blir fel på alla sätt.

Idag har folk inte tid att vara sjuka och det tror jag har en stor del i dessa krav människor ställer. Varken de själva, deras barn eller deras djur får vara sjuka utan det ska fixas nu! Helst igår! Man har en helt orimlig syn på vad vården faktiskt kan åstadkomma och ser sig själv som en kund som ska bli tillfredsställd. Vissa saker får man bara ge tid och låta kroppen få en ärlig chans att läka själv. Det går inte fortare att bli frisk från en förkylning för att man går till läkaren.
 
Det som jag har tänkt på, när jag sitter på min egen kammare, är att landstingsmodellen för sjukvården inte funkar. Nu när ett större sjukhus i min närhet ska spara (igen) heter det att "landstinget ska beställa mindre vård" av sjukhuset. En helt absurd tanke med det ökade patienttryck som alla upplever med åldrande befolkning och många flyktingar i området. Det som de vill i sluänden är ju att de som är anställda ska jobba hårdare. Att produktionen ska öka när man drar ner resurserna.

I tex England har man ett centalt organ som har en egen post i lönespecen. NHS. Jag tror den modellen funkar bättre. De som beslutar har bara sjukvård på sitt bord och de har sin egen inkomst att förvalta. Jag vet att de också har fått spara i 2008-krisens spår, men de har också bättre överblick vad de sparar på. (Tror jag)

Sen funkar inte upphandlingsmodellen i Sverige, ibland känns det som om ingen hänsyn tas till kvalitet utan det är bara den billigaste leverantören som kan anlitas. I en nybyggd del av ett sjukhus läcker golvet limångor eftersom det inte byggts på rätt sätt. Med sjuk personal som följd. I ett annat inte så gammalt sjuhus läcker det in genom taket när det regnar och huset möglar. Det gör också att personalen blir sjuk. Och med stigande sjukskrivningstal funkar så klart vården inte heller optimalt. Att få tag i leverantörer och reklamera jobbet tar lååång tid, och tid är som bekant pengar.

Hur det är att faktiskt arbeta i systemen kommer snart att få prova på, som nyexad känner jag mig så klart redo att rädda världen, vi får se om jag kan bidra med några vettiga ideer när jag jobbat ett tag.
 
Tillägg till mitt förra inlägg, den bra VC har mer kompetenta läkare och lättare att rekrytera just kompetenta läkare. Jag tror det har mkt med att ledning och kultur är så mkt bättre på den bra VCn. Det blir en god spiral. På samma sätt som det blir en ond spiral på den dåliga..
 
[QUOTE="TinyWiny, post: 17274243, ]

Idag har folk inte tid att vara sjuka och det tror jag har en stor del i dessa krav människor ställer. Varken de själva, deras barn eller deras djur får vara sjuka utan det ska fixas nu! Helst igår! Man har en helt orimlig syn på vad vården faktiskt kan åstadkomma och ser sig själv som en kund som ska bli tillfredsställd. Vissa saker får man bara ge tid och låta kroppen få en ärlig chans att läka själv. Det går inte fortare att bli frisk från en förkylning för att man går till läkaren.[/QUOTE]
Många känner nog också att de inte FÅR vara sjuka och borta från jobbet för ofta eller för länge. Men likt förbaskat blir de sjuka och då är det nog lött att vända sig till vården för att få en snabb "fix". Att bästa medicinen är några dagar i sängen är ju ineffektivt ;)
 
En stor del av problemet är nog att folk åker till akuten med en sticka i fingret odyl vilket gör att akuten består av en stor del "patienter" som inte borde vara där. Folk verkar tro att man åker till akuten om man är förkyld, har stukat foten, har magkatarr eller ett skrapsår.

Sen är det många gamla som bor hemma alldeles för länge. Dessa åker jojo till sjukan och belastar också akutmottagningarna. Visst det är "billigare" att låta 90+ arna bo hemma med hemtjänst än på boende. Å andra sidan hamnar de på sjukan i tid och otid när det brister med omvårdnad och tillsyn i hemmet.
 
Ett annat problem som aldrig brukar nämnas är att det knappt finns läkarsekreterare längre och de som finns jobbar under stort tryck med journaler som är flera månader gamla, vilket påverkar vårdgarantin då remisser mm inte kommer iväg som det ska.

Jag hörde förra veckan om en läkare som slutat sin tjänstgöring på lasarettet och inte hade fyllt i några journaler alls på ett halvår! Han fick sätta sig ner och skriva ihop från minnet och sedan lämpa över det på läkarsekreterarna som redan jobbar övertid för att försöka hinna med. :banghead:
 
Startar den här tråden som spin-off på en tråd om en armbågssmärta.
I den tråden, liksom i så många andra, framförs hur man SKA söka på akuten när man inte är nöjd med att inte få tid på vårdcentralen. Och hur man HAR RÄTT att få tid hos läkare för att man är orolig för något.

Vi har i Sverige en vårdgaranti som lovar både det ena och det andra.
Man har rätt att komma i kontakt med sin vårdcentral samma dag som man söker (det lyckas skapligt på många håll när man mäter telefontillgänglighet; bortemot 90-95% av alla telefonsamtal besvaras med en del lokala skillnader).

Man har rätt till läkarbesök inom en vecka - med förbehållet att det enligt lagen är vården och inte den som kontaktar vården, som avgör det medicinska behovet. Här misslyckas vårdcentralerna ganska grovt i befolkningens ögon.

Om man överenskommer remiss till annan specialitet (distriktsläkarna är också specialistläkare men på ett bredare område och inte på samma djup som "organspecialister"), så har man rätt att få en tid inom tre månader. Här misslyckas sjukvården också med jämna mellanrum. Och på en del ställen får klinikerna stimulans att ta emot remissbesök vilket ibland lett till att nödvändiga återbesök skjutits på framtiden vilket i flera fall lett till skador (en ögonklinik i västsverige och en medicinklinik i västsverige har kritiserats av tillsynsmyndigheten för just det här problemet).

Om exempelvis operation beslutas vid konsultationen på sjukhuskliniken, har man rätt att få åtgärden inom ytterligare tre månader. Här misslyckas vården också.

På akutmottagningarna är det långa väntetider både för dem som är svårt sjuka och i synnerhet för personer som uppsöker akutmottagningarna för mindre brådskande och mindre allvarliga åkommor.

På sjukhusens vårdavdelningar råder överbeläggningar.

Utifrån mitt perspektiv som "vårdarbetare" ser jag att vi lider av brist på personal. En del organisatoriska svagheter finns säkert också men en "normal" arbetsdag handlägger jag ärenden gällande 25-50 olika personer. Det kan vara 12 besök på en förmiddag, och dessutom ställningstagande till akuta receptförskrivningar. Det innebär ganska få minuter för varje besök. Många av dem som söker, förväntar sig en noggrann genomgång av sjukhistorien och en noggran utredning. Det är väldigt svårt att tillmötesgå när man har ungefär 10-15 minuter tillgängliga för varje person.
De planerade mötena handlar i stället om 20-25 minuters tillgänglig tid.
Många personer vill ta upp två-tre ärenden utöver det ärende man bokat tiden för.

På sjukhusens vårdavdelningar hinner personalen inte ta ut sin lunch (det vill säga, de jobbar gratis på sin lediga tid). Vårdplatser hålls stängda på grund av brist på personal.
Nyutbildad personal med kort erfarenhet sätts i bräschen att ta hand om väldigt svåra ärenden och har dåligt med stöd av mer erfaren personal på grund av personalbrist.

*Ja, det är något slags beskrivning av vården. Väldigt inkomplett, förstås, och utifrån vårdens perspektiv.

Jag förstår att det finns skäl till missnöje.
Men finns det någon som har något konstruktivt att tillföra, och inte bara klagomål och krav på det man har rätt till?
Tja, jag hörde nu, nyligen att ett litet barn, två år, var på akuten och blev rekommenderad att undersökas för gluten och när familjen åkte till BVC så blev de nekade blodprov av en läkare. De gick tillbaka till första läkaren och fick remiss till blodprov och mycket riktigt glutenintolerant.

Nu räknar vi på detta.

1. Tid på akuten för familj ?
2. Läkartid på akuten inkl administration. 1timme
3. Bokning av tid på BVC för familj. Först familjen ringersedan ska återvinning ske av sköterska , tid 30minuter sammanlagt.
4. Läkartid på BVC inkl administration, 1timme
5. Återbesökstid för remiss på akuten, inkl administration, 1 timme
6. Blodprov, sjuksköterska (?) inkl adminstrations,15 minuter.
7. Läkarbedömning och läkemedelsföreskrivning, 30 minuter .
Mer tid för dietist etc men det tillhör ju behandlingen och inte läkarbedömningen.

Då är inte den emotionella kostnaden för familjen som är tvungen att inse och göra bedömningen av att en läkare på BVC har fel i sin proffessionella bedömning.

Familjens resekostnader och parkeringskostnader är inte inräknat.

Tiderna kanske inte stämmer heller men även om en halverar tiderna en eller två gånger så är detta orimligt.

Det är dessutom farligt för barnet att ha obehandlad glutenintolerans.

Det är klart sjukvården har problem om ni har strukturer som tillåter detta. Det är klart att folk köar till akuten när det är där en får hjälp. Lös problem typ detta, stjäl fruktansvärt mycket tid och kraft överallt. Nummer 3,4,5 känns ju som om de skulle bort helt enkelt. Eller 1, 2 och5. Ert vallen om inte bvcläkaren tillåter ett blodprov!! Blev det fel med siffrorna, jaja det går att diskutera men det är inte bra.
 
Senast ändrad:
Idag är det väldigt många som springer till läkare för allra minsta lilla. Det krävs enorma resurser för att tillgodose dessa människors behov. Man kan göra otroligt mycket själv innan man söker vård. Det borde finnas något mer än sjukvårdsupplysningen som kan ge befolkningen råd och hjälp. Ringer man dit blir man ändå bara hänvisad till akuten. :crazy:

Samtidigt så har jag märkt att en del läkare gärna överbehandlar om de får chansen. Det har hänt mig. Jag har problem med en axel efter att jag fallit av min häst. På 2 år gjorde man 3 MR och säkert 4-5 vanliga röntgen. Man har dessutom opererat 3 gånger och gett mig 7-8 kortisonsprutor. Hade man *lyssnat* på vad jag sa, så hade flera av dessa sakerna kunnat undvikas. Istället har man envisats med att säga att jag har fel. Jag känner fel osv. I slutänden har det ändå visat sig att jag har haft rätt.

Det finns nog ingen universallösning på problemet. Att skjuta till mer pengar så man kan anställa mer personal tror jag inte löser problemet på sikt. Patienttrycket kommer bara att öka om inte folk lär sig att ta hand om sina småkrämpor själva.
 
Tja, jag hörde nu, nyligen att ett litet barn, två år, var på akuten och blev rekommenderad att undersökas för gluten och när familjen åkte till BVC så blev de nekade blodprov av en läkare. De gick tillbaka till första läkaren och fick remiss till blodprov och mycket riktigt glutenintolerant.

Nu räknar vi på detta.

1. Tid på akuten för familj ?
2. Läkartid på akuten inkl administration. 1timme
3. Bokning av tid på BVC för familj. Först familjen ringersedan ska återvinning ske av sköterska , tid 30minuter sammanlagt.
4. Läkartid på BVC inkl administration, 1timme
5. Återbesökstid för remiss på akuten, inkl administration, 1 timme
6. Blodprov, sjuksköterska (?) inkl adminstrations,15 minuter.
7. Läkarbedömning och läkemedelsföreskrivning, 30 minuter .
Mer tid för dietist etc men det tillhör ju behandlingen och inte läkarbedömningen.
.
Jag håller med dig i sak. Det bästa hade ju varit att den person som ansåg att provet skulle tas, gjorde det till att börja med. Vilket också är så det faktiskt ska gå till. Den som anser att viss provtagning är motiverad, ska ombesörja det.

Men dina tider stämmer inte alls med verkligheten.
Det här är en mer sannolik tolkning (vissa siffror jag anger vet jag stämmer, andra gissar jag lite på):
Läkarbesök på barnakuten inkl admin: 25 min
Bokning på BVC: 5 minuter (om inte föräldrarna har starka synpunkter och det tar tid att leta upp en passande tid)
Läkartid på BVC inkl admin 15 minuter (detta är en sann siffra; det är vad läkaren som regel har på sig per barn på BVC)
åb på akuten, troligen ca 15-20 minuter.
Blodprovstagning, rimligt.
Läkarbedömning och livsmedelsanvisning (hade inte gått att undvika lite beroende på landsting eftersom det åtminstone här är barnläkarna som får skriva sådant och det är barnkliniken som har dietisten också): sannolikt tar det ca 10 minuter eftersom det är sådant som läkaren "måste" göra parallellt med annan verksamhet.

Bästa flödet: Telefonkontakt med vårdcentral. Mott-tid till distriktsläkare, inkl admin 30 min.
Provtagning 15 min.
Vid svar, bedömning av detsamma, remiss till barnklinik samt info till föräldrar om skriven remiss för vidare utredning (där jag jobbar "får" remissen glutenintolerans egentligen inte ställas enbart utifrån blodprov utan vidare undersökning ska göras), 15 minuter om läkaren har tur.

Men eftersom man valde att söka akuten, så krånglade det till en del. Normalt sett har inte akutmottagningarna uppdraget att utreda långvarig sjukdom eftersom läkarna normalt sett inte är fast stationerade på akutmottagningar och att provsvar därför kan gå oupptäckta.
 
@Angua flera av de saker du tar upp som dåligt på hemorten handlar ju om brist på personal.
MMR är från och med årsskiftet, precis som privata KBT-terapeuter enligt Rehab-garantin, "förbjuden frukt" i mitt landsting. Av ekonomiska skäl. Och det är ett centralt beslut.
 
Jag kan tycka att detta är svårt. I mångt och mycket har samhället förändrats till att allt ska gå fort, man ska ha rätt att kräva saker mm. När det gäller sjukvård fungerar det inte på det sättet. Delvis pga resursproblem men också för att vissa saker måste få ta lite tid. Vissa utredningar kräver förberedelser och går inte att göra bums, vissa prover tar lite längre tid att få svar på. Vissa saker som halsfluss, örioninfektioner går inte över fortare för att man får antibiotika och det har andra konsekvenser.

Sedan är jag alltid lika fascinerad över, vilket också förekommer här på Buke, att man först kräver vård och därefter misstror det läkaren sagt eller är missnöjd med att inte ha fått "rätt" diagnos. Ja, läkare är människor och kan göra fel men de har ändå sin utbildning.

Som jobbandes på specialistmottagning är jag en av dem som "motar" så alla som vill ha en tid till läkaren inte får träffa denne. Varför? Jo, därför att jag har kompetensen och delegering att utföra vissa saker som inte behöver ta upp en läkartid. Jag kan göra en första bedömning, åtgärda och utvärdera behandlingen.

Sedan är det synd att vi hamnat så långt ifrån vad som är naturligt. Det finns många 85+ som kommer in akut till sjukhus pga det som egentligen är ett naturligt skeende, de dör. Kroppen stänger av, man äter, dricker inte lika mycket men man kommer in till sjukhus för att man tacklar av. Bättre kommunikation med anhöriga på boenden, akut platser på korttider där det behövs samt personal som kan ge en god omvårdnad i livets slutskede vore mycket värdigare än att bli liggande på ett akutsjukhus.
 
I tex England har man ett centalt organ som har en egen post i lönespecen. NHS. Jag tror den modellen funkar bättre. De som beslutar har bara sjukvård på sitt bord och de har sin egen inkomst att förvalta. Jag vet att de också har fått spara i 2008-krisens spår, men de har också bättre överblick vad de sparar på. (Tror jag)

.
fast just NHS är inte ett självklart gott exempel.
Deras senaste spariver har lett till att ett flertal cancerbehandlingar inte längre används (har dålig koll på om det är rimligt eller inte utifrån de specifika preparat och diagnoser det handlar om) vilket inte var ett populärt beslut.
Brittisk sjukvård och svensk skiljer sig också ganska mycket åt.
I "övriga EU" sköts väldigt lite av verklig vård av Allmänmedicinare, som i stort sett bara fungerar som remiss-sorterare.
I Sverige utgör Allmänläkarna ca 16% av specialistläkarkåren men sköter en bit över 50% av alla mottagningsbesök. Anmärkningsvärda siffror. Sjukhusspecialisternas arbetsdagar är inte "räknebara" på samma sätt eftersom det på många håll är få "specialistmottagningar" medan man gör annat som att operera eller liknande tidskrävande.
I Sverige förväntas en "normal" distriktsläkare kunna behandla nästan alla typ II diabetiker, nästan alla med hjärtsvikt, nästan alla med högt blodtryck, tidigare stroke, tidigare hjärtinfarkt, mycket psykiatri, en del basal gynekologi, merparten av akuta öronproblem, nästan alla kroniska smärttillstånd, mycket av ryggproblem, artrosproblem och så vidare. Utan att remittera vidare. I "resten av EU" förväntas inte samma arbetsinsats (vilket innebär ett problem med så kallade EU-generalister som lanseras som de nya distriksläkarna i Sverige men som inte riktigt fungerar i ett svenskt sjukvårdskontext eftersom deras tidigare erfarenhet inte gjort dem beredda på den struktur som finns här).
 
Efter tre år som anhörig till kund i konstant sjukhusvård, kan jag säga: skrota hela systemet imorgon.

Börja med uppbyggnaden av sjukhusavdelningarna. Massor av pengar går åt till att avlöna mellanchefer på olika stadier, som bara sitter och skyfflar papper till hög kostnad utan att producera något i verksamheten (vård). Helt vansinnigt. Lägg pengarna på personal som sköter vården, huvudnäringen. Ta eventuellt in fler administrativa personer, men inte på chefspositioner (lönefråga).

Se till att vårdcentralerna blir effektivare, så sjukhusen slipper sånt som inte hör hemma där (fredag kväll på de två närmsta akutmottagningar: fullt med folk som har influensa, maginfluensa och andra krämpor som hör hemma på VX men inte har tid att söka VC på vardagar). Bättre grundinformation om vad man kan få hjälp med och har rätt till att få hjälp med. Screening redan i väntrummet?

(har t ex suttit bredvid en tjome som på akuten lördag eftermiddag hävdar att han har rätt att få recept på astmamedicin på akuten och bli prioriterad för det är ett så litet ärende. Han tog upp fyra personers tid, och satt i närmare tre timmar med konstanta kontakter med personalen).

Jag är helt övertygad om att vi lägger för mycket pengar på något som inte tillför huvudverksanheten (vård) något. Och p g a dålig planering ökar kostnader för allt från materiel till mat.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCVI
  • Kylväska på hjul och förvaring?
  • Hiss och diss del 5

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp