Hur vet man? Hur bestämmer man sig?

Jag tänker nog i stort sett att sådant om jag kan/vill visa på sociala medier ur mitt liv nu, liksom förblir sådant som "får" synas. För mig känns det som en konstig inställning till sina gamla ex, om man rensar bort bilder som man redan har visat. Det är väl inte hemligt att vi har haft tidigare relationer, och många av oss kommer att ha fler i framtiden. För mig är det inte laddat.

Sen visar jag väldigt lite av mitt förhållande, men det har att göra med var jag vill dra den där gränsen.

Typ så tänker nog jag med. Jag är ingen som gillar att varken dokumentera mitt privatliv eller att synas i sociala medier. Jag har typ bara häst (dock mycket sådant) där. Kan minns att jag tagit en enda bild tillsammans med mitt ex och den är väl i någon mapp någonstans (inte på nätet alltså). Tror jag ens nämt mitt ex (vi var väl tillsammans 9 år o hade gård) två eller tre gånger iom något häftigt, typ stängselmaskinen han byggde.

Jag har således aldrig tagit bort något, vare sig bild eller text jag lagt ut på nätet. Men jag är SJUKT nojig. Delar mycket häst men enbart det jag direkt känner att hela världen kan få ta del av.
 
Jag har inte lagt ut några bilder på mig och min sambo - han har inte heller lagt ut nån bild på oss tillsammans vad jag känner till (vi är inte vänner på facebook och han har inget annat vad jag vet). Jag lägger mest ut bilder på mina djur på de sociala medierna.
 
Jag har några fler frågor som jag gärna tar era åsikter kring... Hur gör man med bilder på facebook ect? Vi har massa fina semesterbilder på oss tillsammans (nästan alla bilder därifrån är på oss båda) och det är något jag vill ha kvar, men är det konstigt att ha dem kvar på sin profil efter ett uppbrott? Relationsstatusen på facebook bör jag kanske också ändra, men samtidigt vill jag kanske låta honom smälta uppbrottet först (tänker om han får en avisering)? Inte så viktiga frågor i sammanhanget, men ändå något jag funderar över...
Jag har kvar allting på Facebook. Ändrar ingenting för att mitt liv ändras. Det som är på Facebook är ju min livshistoria på något vis och det vill jag inte radera bara för att en viss tid i livet tagit slut och en annan era börjat.

Jag tar heller ingen hänsyn till nya killars eventuella åsikter om att jag har bilder på mina ex på min Facebook. Det var mitt liv då och kommer ligga kvar på Facebook tills Facebook raderar dem för jag tänker inte göra det.
 
Jag tar för givet att vi alla har mycket i våra liv som alla är gladast om vi inte delar.
Nu är jag antagligen den människan med minst integritet, men vad är "mycket i våra liv som alla är gladast om vi inte delar"? Jag har mina vänner på Facebook och där delar man väl både glädje och sorg tänker jag. Sen är det klart att jag inte delar mitt sexliv på Facebook tex eller mitt yrkesliv, men det är för att jag jobbar med 100% sekretess.
 
Svarar alla på en gång :)

Jag har inget som helst problem själv med att de ligger kvar, utan det handlar nog mer om det hade varit norm att ta bort dem (jag vill alltså helst inte ta bort dem). Jag ser det också som en del av mitt liv som en livshistoria. Tänkte nog lite på hur man hanterar det i framtida relationer eller hur mitt ex kommer att se på att de finns kvar. Bilderna är inte intima (enligt mina referensramar) utan mest selfies på oss båda framför fina byggnader, en strand eller liknande. Är ganska öppen med vad jag delar, även om det mest är hund, hund, hund (och en del häst längre bak i tiden) så finns det en hel del bilder från semester, årsdagar, roliga evenemang vi varit på osv.

Men håller med dig @Ramona att man bestämmer ju faktiskt själv, så om jag inte vill ta bort dem när jag skaffar ny partner i framtiden så behöver jag ju faktiskt inte det oavsett vad denne tycker om saken :)
 
Nu är jag antagligen den människan med minst integritet, men vad är "mycket i våra liv som alla är gladast om vi inte delar"? Jag har mina vänner på Facebook och där delar man väl både glädje och sorg tänker jag. Sen är det klart att jag inte delar mitt sexliv på Facebook tex eller mitt yrkesliv, men det är för att jag jobbar med 100% sekretess.
Tex sådant. Ja.

Det var mest menat lite skämtsamt sådär. Vi delar väl med fördel inte varje liten tanke eller händelse. Tex inte varje gång vi tar en kopp kaffe.
 
Svarar alla på en gång :)

Jag har inget som helst problem själv med att de ligger kvar, utan det handlar nog mer om det hade varit norm att ta bort dem (jag vill alltså helst inte ta bort dem). Jag ser det också som en del av mitt liv som en livshistoria. Tänkte nog lite på hur man hanterar det i framtida relationer eller hur mitt ex kommer att se på att de finns kvar. Bilderna är inte intima (enligt mina referensramar) utan mest selfies på oss båda framför fina byggnader, en strand eller liknande. Är ganska öppen med vad jag delar, även om det mest är hund, hund, hund (och en del häst längre bak i tiden) så finns det en hel del bilder från semester, årsdagar, roliga evenemang vi varit på osv.

Men håller med dig @Ramona att man bestämmer ju faktiskt själv, så om jag inte vill ta bort dem när jag skaffar ny partner i framtiden så behöver jag ju faktiskt inte det oavsett vad denne tycker om saken :)

Jag har kvar de bilder jag lagt upp/andra lagt upp och jag tyckt varit ok under förhållandet. Jag ser inte varför jag skulle börja raderade bilderna om jag inte raderar annat ur mitt förflutna.
Jag ser ingen skillnad i att ha bilder på ex gentemot annat jag upplevt etc.
Det som har varit har ju varit, på gott och ont. Jag triggas inte av det själv. Och skulle nog tycka det vore märkligt om partner hade åsikt om det.
Sambon tror jag har någon gammal bild på ett ex kvar också. Stör mig inte alls.
 
Nu har det gått en vecka och jag har extrem ångest, har känts bra fram tills ikväll, men nu känns det som att jag inte fixar en timme till utan att ringa honom. Hur ska jag klara detta?
 
Har suttit och ältat mitt beslut i 1,5 h med min mamma nu. Har inte direkt kommit fram till något så nu försöker jag släppa det för idag... pluggar en stund istället.
 
Det var någon som jag pratade som uttryckte det så bra... Han är inte den jag egentligen vill leva med, men han är den jag vill komma hem till. Och det fäste sig så hårt på hjärnan. Nu har jag ju gjort allt jag vill med andra under den tiden och insett att det ju är kul! Kanske hade det funkat mellan mig och honom om jag insåg det tidigare... kanske är det värt att testa igen nu när jag vet att jag uppskattar att utföra mina intressen med andra människor än honom... Så går mina tankar...
 
Det var någon som jag pratade som uttryckte det så bra... Han är inte den jag egentligen vill leva med, men han är den jag vill komma hem till. Och det fäste sig så hårt på hjärnan. Nu har jag ju gjort allt jag vill med andra under den tiden och insett att det ju är kul! Kanske hade det funkat mellan mig och honom om jag insåg det tidigare... kanske är det värt att testa igen nu när jag vet att jag uppskattar att utföra mina intressen med andra människor än honom... Så går mina tankar...
Fast det har väl bara gått typ en vecka? Det är fullt normalt att ha separationsångest, det innebär däremot inte att det är fel beslut. När jag gjorde slut med min senaste och han till slut flyttade ut så grät jag floder, undrade vad jag höll på med och varför jag inte kunde trivas i relationen.. faktum är att jag lämnade en väldigt destruktiv relation med en manipulativ person. Jag vet att jag gjort rätt innerst inne, det finns inga alternativ egentligen. Men det hindrar inte mig att få ångest att det är slut, undra om jag någonsin kommer hitta någon igen som jag känner så starkt för, sakna honom mm. Och detta trots att det gått 5 månader sen vi separerade. Det är fullt normalt, ge det lite tid så kommer det kännas bättre.
 
Fast det har väl bara gått typ en vecka? Det är fullt normalt att ha separationsångest, det innebär däremot inte att det är fel beslut. När jag gjorde slut med min senaste och han till slut flyttade ut så grät jag floder, undrade vad jag höll på med och varför jag inte kunde trivas i relationen.. faktum är att jag lämnade en väldigt destruktiv relation med en manipulativ person. Jag vet att jag gjort rätt innerst inne, det finns inga alternativ egentligen. Men det hindrar inte mig att få ångest att det är slut, undra om jag någonsin kommer hitta någon igen som jag känner så starkt för, sakna honom mm. Och detta trots att det gått 5 månader sen vi separerade. Det är fullt normalt, ge det lite tid så kommer det kännas bättre.
Det är så himla svårt att ge det tid... Allt jag vill just nu är att vi håller om varandra och somnar ihop... Fantiserar om att ta tåget till honom imorgon och bara göra allt "ogjort", men vet att det verkligen inte är något jag borde göra... men längtan är så stark. Det har bara gått en dryg vecka, men jag saknar honom så fruktansvärt. Har gråtit i snart 5 timmar, jag orkar inte mer...
 
Jag kan inte låta bli att drömma mig tillbaka och varje gång jag ser bilden av honom så är det som att jag inte kan se ett enda fel på honom. Just nu känns det som att en enorm pusselbit av mitt liv bara försvann... och kvar är en trasig jag.
 

Liknande trådar

Relationer Hejhopp. Bönar och ber efter nått svar från någon klok människa med lite livs erfarenhet. Har visserligen lite själv betoning på lite...
2 3
Svar
52
· Visningar
3 726
Senast: Mabuse
·
Kropp & Själ Med tanke på sidospåret i tråden om allmänutbildad tyckte jag det vore lite roligt att höra hur användare utvecklats, ändrat åsikt eller...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
4 406
Senast: manda
·
Kropp & Själ Jag tänkte att det kunde vara bra med en tråd där vi postar småsaker i livet som ger oss glädje, små guldkorn som gör att mörkret inte...
12 13 14
Svar
272
· Visningar
9 602
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 924
Senast: Whoever
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp