Jag tror aldrig man kommer hitta någon som är perfekt eller någon som delar alla ens intressen (om man nu vill det). Men jag är som du vill ha några gemensamma intressen/saker man tycker om att göra tillsammans. Dejtade en kille flera månader (en kille efter den jag skrev om i förra inlägget) där jag/vi insåg att vi inte hade något direkt som båda tyckte om. Han fick även panik när jag sa att jag kanske inte vill bo i Stockholm hela mitt liv (han är från Stockholm och jag från Dalarna). Vi gjorde slut, var ingen vits att fortsätta ses.
Med mitt ex som jag bodde ihop med, så bråkade vi också väldigt sällan, dock mycket samtal om våra beteenden och jag kände mig ofta fel. Jag är inte så kramig av mig och behöver mycket space i en relation. Om han ville ha 7 kramar om dagen så kände jag att 3 kom naturligt från mitt håll. Tillslut kände jag att han "tog" närhet av mig, för han kunde verkligen inte läsa av när jag inte ville ha en kram.
Vi pratade om det här flera gånger och han kände sig inte bekräftad och ifrågasatte om jag älskade honom. Det var väldigt mycket runt det här som blir för långt att skriva.
Men kontentan var att jag kände att det var mig det var fel på att jag skulle förändras för att bli mer som han ville och det var det som tog död på mina känslor och varför jag gjorde slut. Så att försöka ändra någon till att bli mer som man själv vill tror jag absolut inte på...
Jag skulle inte säga att vi är vänner idag, inte ovänner heller, men vi umgås inte och sen vi gjorde slut har vi hörts kanske 3 ggr. Nu jobbar vi lite inom samma bransch så har stött på varandra där och kommer jobba tillsammans om några veckor. Jag kan sakna vissa grejer vi gjorde tillsammans, har många bra minnen. Visst har tanken funnits tänk om det skulle fungera nu, men jag har svårt att se att det skulle göra det tyvärr. Jag kan se mina egna brister och man kan förändra sina beteenden till en gräns, men inte bli en helt annan person för någon annans skull.
Vilket jag tror stämmer och är närmare verkligheten för de flesta. 
