P
Pollux
Min lilla siamesbebis fick en inte allt för kul första bilåkningserfarenhet i midsommarhelgen... 
Vi skulle åka 45 mil...gick inte att ordna kattvakt, så vi var tvugna att ta med båda katterna till midsommarfirandet i Norrland. Vår äldre katt är resvan och säger inte ett pip på hela resan.
MEN lillla nyförvärvet fick totalpanik så fort bilen startade! Ändock hade jag varje kväll i en veckas tid innan avresan tagit med henne till bilen och låtit henne undersöka den, även med motorn igång. Hon tyckte att bilen var jätteläskig men uppförde sig ändå hyffsat normalt under dessa inspektionstillfällen.
Men när det väl blev avfärd på riktigt så gick det inte lika bra direkt...Kissen for runt som en dåre i buren, tokskrek, klöste hysteriskt överallt i buren, försökte pressa ut benen (helst alla samtidigt) genom burgallret, tuggade frenetisk på gallret och bet så illa att en hörntand (som tur var mjölktand) gick av i spetsen och rev upp tandköttet en bit med blodvite som följd
Och så hyperventilering med öppen mun, tass-svett och ångest...
Jag trodde att hon skulle lugna ner sig men när jag väl insåg att det inte skulle gå över, hade vi hunnit så långt att det var längre väg tillbaka om vi skulle vända.
Det gick inte att ha henne i knät heller, hon var totalt okontaktbar och var farlig att ha lös då hon kastade sig åt alla håll. Jag försökte klappa henne under hela resan men det hjälpte inte mycket.
Jag kände mig som världens sämsta matte som utsatte henne för detta.
När vi väl kom fram blev hon dock snabbt pigg och glad igen. Men hon luktade skumt efteråt, ungefär som ammoniak, "räddkattlukt".
Så skulle vi åka hem efter ett par dagar. Jag hade grym ångest över att behöva upprepa skräckfärden igen. Som tur var hade lillan jagat runt syrrans katt i tre dagar och var ganska trött, dessutom åkte vi mitt på dagen när hon har sin sovstund. Tack vare en trött katt gick resan hem mycket bättre. Hon orkade helt enkelt inte bry sig allt för mycket utan sov större delen av hemresan.
Finns det något hopp för att min lilla siamesfröken ska kunna tycka att det kan vara, om än inte direkt kul, så i alla fall acceptabelt att åka bil? Jag har pratat med min veterinär som mer än gärna skriver ut lugnande åt henne, men man vill ju helst slippa droga katten.
Är det någon här som har haft en bilrädd katt som blivit omvänd?
Vi skulle åka 45 mil...gick inte att ordna kattvakt, så vi var tvugna att ta med båda katterna till midsommarfirandet i Norrland. Vår äldre katt är resvan och säger inte ett pip på hela resan.
MEN lillla nyförvärvet fick totalpanik så fort bilen startade! Ändock hade jag varje kväll i en veckas tid innan avresan tagit med henne till bilen och låtit henne undersöka den, även med motorn igång. Hon tyckte att bilen var jätteläskig men uppförde sig ändå hyffsat normalt under dessa inspektionstillfällen.
Men när det väl blev avfärd på riktigt så gick det inte lika bra direkt...Kissen for runt som en dåre i buren, tokskrek, klöste hysteriskt överallt i buren, försökte pressa ut benen (helst alla samtidigt) genom burgallret, tuggade frenetisk på gallret och bet så illa att en hörntand (som tur var mjölktand) gick av i spetsen och rev upp tandköttet en bit med blodvite som följd
Och så hyperventilering med öppen mun, tass-svett och ångest...
Jag trodde att hon skulle lugna ner sig men när jag väl insåg att det inte skulle gå över, hade vi hunnit så långt att det var längre väg tillbaka om vi skulle vända.
Det gick inte att ha henne i knät heller, hon var totalt okontaktbar och var farlig att ha lös då hon kastade sig åt alla håll. Jag försökte klappa henne under hela resan men det hjälpte inte mycket.
Jag kände mig som världens sämsta matte som utsatte henne för detta.
När vi väl kom fram blev hon dock snabbt pigg och glad igen. Men hon luktade skumt efteråt, ungefär som ammoniak, "räddkattlukt".
Så skulle vi åka hem efter ett par dagar. Jag hade grym ångest över att behöva upprepa skräckfärden igen. Som tur var hade lillan jagat runt syrrans katt i tre dagar och var ganska trött, dessutom åkte vi mitt på dagen när hon har sin sovstund. Tack vare en trött katt gick resan hem mycket bättre. Hon orkade helt enkelt inte bry sig allt för mycket utan sov större delen av hemresan.
Finns det något hopp för att min lilla siamesfröken ska kunna tycka att det kan vara, om än inte direkt kul, så i alla fall acceptabelt att åka bil? Jag har pratat med min veterinär som mer än gärna skriver ut lugnande åt henne, men man vill ju helst slippa droga katten.
Är det någon här som har haft en bilrädd katt som blivit omvänd?
