Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag var och red idag. Seniorens ägare hängde med på sin unghäst. Den fick totalt frispel i skogen när den blev rädd för något, oklart vad. Vi gissar att den kände närhet av vildsvin. Senioren var stencool :love: och reagerade inte alls. Ynglingen lugnade ner sig efter ett tag men han skakade ett tag efteråt och rädslan lyste i ögonen på honom.

Det var uselt underlag så det blev inte många travsteg under den turen, men det sociala var bra för både folk och fä. Jag märker att jag mår bättre när jag får möjlighet att umgås med någon. Jag noterade samma effekt då jag fick besök och blev stucken i fingret (även om just sticket inte var någon höjdare). Det är en tydlig känsla av välbehag efteråt. Så det sociala är nog en rätt stor nyckel till att börja må bättre. Lite jobbigt bara att jag i stort känner mig så socialt hämmad.

Händelsen för ett år sedan då hela min familj lämnade mig, påverkade mig negativt. Minst sagt. Kvar i mitt liv fanns exakt 0 personer. Och jag stod med näsan mot väggen som jag var tvunget att backa bort ifrån. Under månaderna som följde märkte jag att jag reagerade med panik i vissa sociala sammanhang (och det gör jag fortfarande). Det var inget jag kände igen sedan tidigare.

Jag hittade en artikel: https://www.sydsvenskan.se/2016-10-05/det-ar-oerhort-svart-att-finnas-till-utan-relationer
"Risken för depression ökar, och för självmord. Dessutom kan påslaget av stresshormoner på lång sikt leda till hjärt- och kärlsjukdomar. Hjärnstressen när hjärnan jobbar så intensivt med att hitta tillbaka till gemenskapen, kan också leda till minnesproblem och demens."

Och en till: http://ki.se/forskning/ensamhet-ett-hot-mot-var-halsa
http://ki.se/forskning/ensamhet-ett-hot-mot-var-halsa
Kanske hade jag sluppit bli sjukskriven om jag hade haft socialt stöd medan jag hämtade mig från min nära-väggen-upplevelse i vintras. Jag kanske inte hade reagerat så starkt om jag hade haft en bättre bakgrund, eller om jag rent generellt inte hade varit så känslig.
 

Sure, visst jag tvivlar inte på artiklarna men jag tvivlar på att artiklarna är hela sanningen? För bara en kort tid sedan så umgicks vi , åtminstone i Sverige, med färre personer. Titta igenom Astrid Lindgrens Emil-filmerna eller skrållan-filmerna så tror jag de människorna på filmerna umgicks med färre än vad du gör idag? Då är ju ändå de filmerna filmer liksom, dvs fiction.

Det är nutiden som är extrem, behovet av uppmärksamhet och självcentrering.
 
Sure, visst jag tvivlar inte på artiklarna men jag tvivlar på att artiklarna är hela sanningen? För bara en kort tid sedan så umgicks vi , åtminstone i Sverige, med färre personer. Titta igenom Astrid Lindgrens Emil-filmerna eller skrållan-filmerna så tror jag de människorna på filmerna umgicks med färre än vad du gör idag? Då är ju ändå de filmerna filmer liksom, dvs fiction.

Det är nutiden som är extrem, behovet av uppmärksamhet och självcentrering.
Jag pratar ofta inte med en endaste människa på flera dagar. Kanske säger jag tack till kassörskan på Ica ibland. Ibland har jag en konversation via Messenger med någon. Efter 3-4 meddelanden är samtalet oftast avslutat. För drygt två veckor sedan när jag fick nya däck till bilen pratade jag några ord med verkstadskillen. Torsdag förra veckan pratade jag några ord med min chef. På fredagen växlade jag några ord med min vikarie. Och jag umgås i princip aldrig med någon. Det är faktiskt väldigt sällan det händer. Och jag har ingen alls att dela mina tankar med. Det är så det ser ut för mig. Jag tror faktiskt inte att jag är den enda personen som har det så här. Det finns nog en hel del.
 
Senast ändrad:
Sure, visst jag tvivlar inte på artiklarna men jag tvivlar på att artiklarna är hela sanningen? För bara en kort tid sedan så umgicks vi , åtminstone i Sverige, med färre personer. Titta igenom Astrid Lindgrens Emil-filmerna eller skrållan-filmerna så tror jag de människorna på filmerna umgicks med färre än vad du gör idag? Då är ju ändå de filmerna filmer liksom, dvs fiction.

Det är nutiden som är extrem, behovet av uppmärksamhet och självcentrering.
Jag blir faktiskt illa berörd av ditt inlägg. Ensamhet förekommer men du vill sopa det under mattan genom att hänvisa till behovet av uppmärksamhet och självcentrering. Alla människor behöver sociala kontakter. Det behöver inte vara många, men åtminstone några stycken. Det är inget som är extremt med det.
 
Jag blir faktiskt illa berörd av ditt inlägg. Ensamhet förekommer men du vill sopa det under mattan genom att hänvisa till behovet av uppmärksamhet och självcentrering. Alla människor behöver sociala kontakter. Det behöver inte vara många, men åtminstone några stycken. Det är inget som är extremt med det.
Ok, det är helt ok, det var inte helt väl skrivet eller formulerat, jag var inte helt nöjd men ämnet är svårt. Jag ber om ursäkt för att du mår dåligt eller mina formuleringar men jag försöker ändra och ville framhäva något annat, dvs ungefär att alla är ensamma. Om du har varit i ett stall och ridit tillsammans med en ägare som jag från dina inlägg får intryck av att du har gott förhållande till så har du kontakter som absolut inte alla har. Somjag förstått det rider du ett par dagar veckan? Är du ensam då?

Uppskattar du dina kontakter, kan du fokusera på det positiva? Vet du hur många timmar du har kontakt med folk? Jag förstod att du var på Friends med vänner, det är verkligen inte alla förunnade. De flesta hästfolk som inte har sina hästar på större ställen verkar fira nyår med sina hästar nuförtiden pga fyrverkerierna. Är de inte ensamma? Varför är du ensam när du nyss, samma dag som inlägget, har ridit en fin häst tillsammans med en vänliknande person? Att rida och sköta en häst borde vara 3-4 timmar umgänge med häst och ägare??

Däremot är depression en sjukdom och jag kanske borde varit mer försiktig? Förlåt.
 
Ok, det är helt ok, det var inte helt väl skrivet eller formulerat, jag var inte helt nöjd men ämnet är svårt. Jag ber om ursäkt för att du mår dåligt eller mina formuleringar men jag försöker ändra och ville framhäva något annat, dvs ungefär att alla är ensamma. Om du har varit i ett stall och ridit tillsammans med en ägare som jag från dina inlägg får intryck av att du har gott förhållande till så har du kontakter som absolut inte alla har. Somjag förstått det rider du ett par dagar veckan? Är du ensam då?

Uppskattar du dina kontakter, kan du fokusera på det positiva? Vet du hur många timmar du har kontakt med folk? Jag förstod att du var på Friends med vänner, det är verkligen inte alla förunnade. De flesta hästfolk som inte har sina hästar på större ställen verkar fira nyår med sina hästar nuförtiden pga fyrverkerierna. Är de inte ensamma? Varför är du ensam när du nyss, samma dag som inlägget, har ridit en fin häst tillsammans med en vänliknande person? Att rida och sköta en häst borde vara 3-4 timmar umgänge med häst och ägare??

Däremot är depression en sjukdom och jag kanske borde varit mer försiktig? Förlåt.
Hästens ägare träffar jag väldigt sällan. Sist vi red ihop var i somras. Jag är nästan alltid ensam i stallet och nu rider jag bara en gång i veckan (sedan 3 veckor tillbaka, innan dess har det bara blivit 2 gånger sedan oktober).

Vi var några från Buke som skulle gått tillsammans men det blev lite ändrade planer så jag gick bara med @Tranan . Vi har inget regelbundet umgänge, rättare sagt inget alls annars.

Och hur många timmar jag umgås med folk? Nära noll skulle jag nog påstå. Det kan bli någon enstaka gång i månaden om jag har tur. Den här hösten har jag mest pratat med läkare. Min vikarie var här i oktober 4 timmar, 2 dagar på rad, så att hon fick lära sig jobbet. En dag var vännen från Stockholm hit då vi red ihop. Sen var det vid besöket i Stockholm som jag träffade totalt 4 personer varav 3 på jobbet. Och så var det ridturen här om dagen. Det där är den totala mängd människor jag har träffat på 3 månader.
 
Senast ändrad:
Hästens ägare träffar jag väldigt sällan. Sist vi red ihop var i somras. Jag är nästan alltid ensam i stallet och nu rider jag bara en gång i veckan (sedan 3 veckor tillbaka, innan dess har det bara blivit 2 gånger sedan oktober).

Vi var några från Buke som skulle gått tillsammans men det blev lite ändrade planer så jag gick bara med @Tranan . Vi har inget regelbundet umgänge, rättare sagt inget alls annars.

Och hur många timmar jag umgås med folk? Nära noll skulle jag nog påstå. Det kan bli någon enstaka gång i månaden om jag har tur. Den här hösten har jag mest pratat med läkare. Min vikarie var här i oktober 4 timmar, 2 dagar på rad, så att hon fick lära sig jobbet. En dag var vännen från Stockholm hit då vi red ihop. Sen var det vid besöket i Stockholm som jag träffade totalt 4 personer varav 3 på jobbet. Och så var det ridturen här om dagen. Det där är den totala mängd människor jag har träffat på 3 månader.
Men Kramis, jag vet inte vad jag ska svara, jag lägger mig, jag Har ingen lösning om du inte kan gå en kurs, sjunga kör eller hjälpa till på röda korset eller något liknande.

Kyrkorna har högmässa varje söndag och även om du inte delar de värderingarna så brukar prästerna eller någon "stand in ", typ mottagare, kyrkvaktmästare, kantor, allt vad deras personal kan heta, hälsa på samtliga besökande. Jag antar att det gäller även andra trosinriktningar lokaler. Ofta har kyrkornassamfund konserter någon gång per termin etc. Det finns även en jourtelefon , dagens präst eller något liknande?
 
Ok, det är helt ok, det var inte helt väl skrivet eller formulerat, jag var inte helt nöjd men ämnet är svårt. Jag ber om ursäkt för att du mår dåligt eller mina formuleringar men jag försöker ändra och ville framhäva något annat, dvs ungefär att alla är ensamma. Om du har varit i ett stall och ridit tillsammans med en ägare som jag från dina inlägg får intryck av att du har gott förhållande till så har du kontakter som absolut inte alla har. Somjag förstått det rider du ett par dagar veckan? Är du ensam då?

Uppskattar du dina kontakter, kan du fokusera på det positiva? Vet du hur många timmar du har kontakt med folk? Jag förstod att du var på Friends med vänner, det är verkligen inte alla förunnade. De flesta hästfolk som inte har sina hästar på större ställen verkar fira nyår med sina hästar nuförtiden pga fyrverkerierna. Är de inte ensamma? Varför är du ensam när du nyss, samma dag som inlägget, har ridit en fin häst tillsammans med en vänliknande person? Att rida och sköta en häst borde vara 3-4 timmar umgänge med häst och ägare??

Däremot är depression en sjukdom och jag kanske borde varit mer försiktig? Förlåt.

Jag blir precis som @Magiana också illa berörd av både det här och ditt första inlägg.
Nu är det ju bra att du backade men snälla, innan du nästa gång "pratar ner" någons känsla av ensamhet (eller annat), tänk på att verkligen inte alla har det som du kanske tror. Och att sedan ifrågasätta någon som redan har sagt att personen blir illa berörd av din framtoning känns faktiskt lite respektlöst.
Som sagt, det är bra att du backade och jag hoppas du lärt dig något och tänker dig för i fortsättningen. Alla umgås verkligen inte med fler än Emil och Skrållan gjorde.
 
Jag förstår så väl vad du menar. Vi människor är flockdjur. Tyvärr har vi ett samhälle som betraktar oss som skockdjur. Jag vet inte exakt men jag tror att vi är ungefär som hönsen. Vi är gjorda för att leva i en flock på 10-25 väl definierade indvider som vi har en relation till. Vi är inte gjorda för att leva i en annonym skock där vi ska ha snabba opersonliga möten med människor vi aldrig eller nästan aldrig kommer se igen. De här två olika behoven (för ja dagens samhälle har behov av att vi verkar som skockdjur) krockar och när man då tappar sin viktiga flock så får man problem. Meddelanden på messenger eller några ord med kassörskan på Ica kan inte ersätta vår flock.
Vad gör man åt det? Jag ver faktiskt inte. Jag har personligen haft tur och hittat några helt underbara vänner och så har jag min familj. Tyvärr är det svårt att finna bra vänner på grund av samhällets individanpassade struktur. Mår man dåligt så blir det tyvärr ännu svårare eftersom det kräver aktivt arbete, om man nu inte har sådan tur som jag hade och bara snubblade över en helt underbar vän. Jag tror du måste hitta någon aktivitet att ägna dig åt. En aktivitet som du tror drar till sig den typ av människor du vill lära känna och ja jag vet precis hur oöverstigligt det hindret är eftersom jag suttit där själv (men hade som sagt tur och snubblade av en slump över en underbar vän).
 
Hästens ägare träffar jag väldigt sällan. Sist vi red ihop var i somras. Jag är nästan alltid ensam i stallet och nu rider jag bara en gång i veckan (sedan 3 veckor tillbaka, innan dess har det bara blivit 2 gånger sedan oktober).
Har du frågat om hon skulle kunna tänka sig att rida tillsammans med dig lite mer regelbundet? Ett par gånger i månaden, kanske? Hon kanske är intresserad av att göra något annat tillsammans med dig? Bjud in henne på en fika?
 
Men Kramis, jag vet inte vad jag ska svara, jag lägger mig, jag Har ingen lösning om du inte kan gå en kurs, sjunga kör eller hjälpa till på röda korset eller något liknande.

Kyrkorna har högmässa varje söndag och även om du inte delar de värderingarna så brukar prästerna eller någon "stand in ", typ mottagare, kyrkvaktmästare, kantor, allt vad deras personal kan heta, hälsa på samtliga besökande. Jag antar att det gäller även andra trosinriktningar lokaler. Ofta har kyrkornassamfund konserter någon gång per termin etc. Det finns även en jourtelefon , dagens präst eller något liknande?
Någon typ av aktivitet behöver jag ju. Det blir dock inte i närheten av en kyrka.Och min brist på energi och initiativförmåga lägger hinder i vägen, så jag vet inte vad jag ska hitta på.

Jag förstår så väl vad du menar. Vi människor är flockdjur. Tyvärr har vi ett samhälle som betraktar oss som skockdjur. Jag vet inte exakt men jag tror att vi är ungefär som hönsen. Vi är gjorda för att leva i en flock på 10-25 väl definierade indvider som vi har en relation till. Vi är inte gjorda för att leva i en annonym skock där vi ska ha snabba opersonliga möten med människor vi aldrig eller nästan aldrig kommer se igen. De här två olika behoven (för ja dagens samhälle har behov av att vi verkar som skockdjur) krockar och när man då tappar sin viktiga flock så får man problem. Meddelanden på messenger eller några ord med kassörskan på Ica kan inte ersätta vår flock.
Vad gör man åt det? Jag ver faktiskt inte. Jag har personligen haft tur och hittat några helt underbara vänner och så har jag min familj. Tyvärr är det svårt att finna bra vänner på grund av samhällets individanpassade struktur. Mår man dåligt så blir det tyvärr ännu svårare eftersom det kräver aktivt arbete, om man nu inte har sådan tur som jag hade och bara snubblade över en helt underbar vän. Jag tror du måste hitta någon aktivitet att ägna dig åt. En aktivitet som du tror drar till sig den typ av människor du vill lära känna och ja jag vet precis hur oöverstigligt det hindret är eftersom jag suttit där själv (men hade som sagt tur och snubblade av en slump över en underbar vän).
Så bra uttryckt!

Vännen i Stockholm träffade jag för 3½ år sedan. Vi bodde 1½ timme från varandra men hann träffas några gånger innan hon blev allvarligt sjuk. Nu har vi kunnat återuppta viss kontakt då hon mår bättre, men vi bor trots allt väldigt långt ifrån varandra.

Förut fyllde jag min tid genom att antingen vara ensam i stallet eller ensam i trädgården. Att hitta tid för ytterligare aktiviteter visste jag inte hur jag skulle skapa. Lite folk träffade jag väl i och för sig i våras när jag tog lite hopplektioner. Och förra vintern hade jag mitt ex inneboende hos mig medan han letade bostad. Men nu är ju problemet brist på ork och initiativförmåga så jag vet inte hur jag ska kunna komma ut och träffa folk. Min sociala oförmåga och gamla problem med att hitta vänner finns ju kvar och har numera förvärrats i och med förra vinterns händelser. Jag hade ingen direkt umgängeskrets när jag bodde i Stockholm heller. Det var mest att man sa hej till en del som man kände igen.

Har du frågat om hon skulle kunna tänka sig att rida tillsammans med dig lite mer regelbundet? Ett par gånger i månaden, kanske? Hon kanske är intresserad av att göra något annat tillsammans med dig? Bjud in henne på en fika?
En idé men lite svårt läge. Hon har ju medryttare främst för att få hjälp i stallet och slippa vara där jämt. Det är därför vi sällan är där samtidigt. Nu när jag inte är där så mycket så får hon i princip bo i stallet. Sen har hon ju hund och en karl som också behöver tid. Men ja, hon frågade mig faktiskt för någon månad sedan om jag ville få naglarna fixade. Hon behövde någon att öva på sa hon, så jag var dit och så fixade hon mina naglar. Den händelsen glömde jag bort i redovisningen ovan, så vi har ju trots allt träffats tre gånger de senaste tre månaderna.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCVI
  • Eurovision Song Contest 2024
  • Kämpa på

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp