Jag fick visst större problem än jag räknat med

purity_666

Trådstartare
Jag som bara skulle ta en omplacering för att ägaren skulle flytta och det var panik. Jag har fått en misshandlad och vanvårdad krabat har det visat sig.

Idag har jag fått höra hela historien bakom Charlie.

I första hemmet fick han sitta i bur nästan dygnet runt. Man misstänker att han blev slagen där också. Så där slutade han vara rumsren, började yla och började bitas. Han fick knappt mat och var extremt mager när han kom åter till uppfödaren.

Hos ägaren innan mig hade han det bra de första 4 månaderna ungefär. Sen började hon med droger och allt gick utför. De senaste 4 månaderna har de inte haft ett hem, de har bott en vecka här, en vecka där. Diverse hundvakter osv. Senast i somras var han med när ägaren + 2 till blev kraftigt misshandlade. Hon har haft djurskyddet efter sig i 2-3 månader pga dålig pälsvård, oklippta klor, att han är mager och hans överdrivna rädslor. Hon har inte haft råd med ordentlig mat så han har fått äta det hon lyckats sno.

Stackars lilla hund! Han är bara 1.5 år och har redan bott i elände två gånger. Inte konstigt att han biter när han blir rädd, ogillar stökiga miljöer och är allmänt otrygg. Han vet ju inte ens vad ett hem är stackarn!

Jag har haft honom en vecka och han är verkligen världens goseboll. Men osäker. Fick besök av rörmokare och hunden blev tokig. Han är nästan lite avstängd, men häromdagen började han busa genom att kasta sin godis omkring sig så det är ju bra.
Han får nu hälften färskfoder och hälften torrfoder för aktiva hundar. Han äter bra.

Några visdomsord på vägen? Främst hur man får honom att acceptera andra människor. Han behöver inte vilja gosa med dom, men att inte hota bitas vore fint. Gällande tryggheten antar jag att det är tid som gäller. Tar nog tid innan han fattar att han är i ett hem där han ska få stanna.

Varför skaffar folk hund om de inte tänker ta hand om den? Betala 10 000 och sätta den i en liten bur? Han är renrasig Chinese Crested Powder puff. Han är ju ingen problemhund i sig, allt hänger på hur han har blivit behandlad. Jag har utan problem duschat honom, rakat ansiktet, behandlar rinnande ögon varje dag. Han är ju inte elak.. bara rädd.

12417584_10153794446612456_2759358252013381045_n.jpg

Han är den vita. Man känner varenda ryggkota. Rumpan kan man knappt klia för det är bara ben.

945850_10153784818132456_5097547548645691533_n.jpg
 
Stackars liten. Men nu kan det bara bli bättre!

Till en början tänker jag att om han får tid på sig att hitta tryggheten hemma och med dig, och inte blir trängd, så kanske du börjar se förbättring så enkelt. Och sen se vad som behöver göras mer när det gäller bitande och rädslor.
 
Huvva, stackars krake! :cry:

Tryggheten kommer som du säger med tiden, det är inte konstigt att han inte riktigt tror på att han faktiskt kommit till ett bra och pålitligt ställe den här gången...

Jag hade lagt så gott som allt fokus på klassisk betingning och positiva upplevelser just nu, operant träning kan vänta till väldigt stor del tycker jag. Satsa på att allt är väldigt tryggt och pålitligt hemma, låt saker ta tid om han är tveksam, och börja betinga människor (och annat han är rädd för?) genast - du har på sätt och vis ett försprång i sådan träning nu när du är ett nytillskott i hans liv, så passa på innan han utvecklat associationer till din närvaro i situationerna också. :up:
 
Stackars liten. :(

Det tog ett år för min knasboll att öppna upp sig, bli glad igen och tycka saker och ting var roligt. Jag har låtit honom ta sin tid, jag har grälat på honom när han varit dum, struntat i honom när han varit sur, försökt vara konsekvent i all hantering och gosat när han varit på det humöret.

Nu är han en glad skit, bjuder in till lek, tar själv kontakt och vill ofta gosa även om det fortfarande gruffas en hel del men det är även hans sätt att prata. Vi har fortfarande lång väg att gå men det är en helt annan hund idag än vad han var när han kom. :) :heart
 
Stackars liten :(

Ge han tid och när han börjar bli redo att utforska världen så gör det med pyttepytte steg. Så att han inte misslyckas utan att han känner att han klarar det :)

Jag har (tyvärr) erfarenhet av en sån här hund. Min lilla Gina ( chinese crested pp -09) kommer från ungefär samma bakgrund. Första 3 åren spenderade hon i bur i en källare och vad jag förstått knappt fått gå ut alls. Allvarligt biten flera ggr av dåvarande ägarens amstaff/pb tik. Ägaren var gängmedlen och ev missbrukare.

När hon kom till mig så var hon bara skinn och ben och pälsen var en matta av tovor på hennes rygg. Klorna hade växt runt och in.i trampdynan och man såg inte hennes tänder för all tandsten :cry:

Idag efter 3 år hos mig så börjar hon bli såpass stabil och trygg i sig själv och mig att jag kan ta med henne nästan överallt. Men vägen dit har varit lång och jobbig. Av alla problem med orumsrenhet, rädsla för allt och alla, kopplet, försöka så henne att vilja äta osv så har osäkerheten/rädslan för andra hundar har varit svårast att jobba med. Har fått börja om på 0 flera gånger.
Men även om det har vart en lång jobbig resa så skulle jag inte tveka på att göra om det, man lär sig så mkt :):love:
 
Det är fruktansvärt när det blir sådär men det är ju skönt att han äntligen kommit till ett ordentligt och seriöst hem.

Inte för att smutskasta uppfödaren, denne är säkert en trevlig person, men jag funderar lite på hur man lyckas placera hunden hos sådana människor två gånger...

I vilket fall så skulle jag råda att helt enkelt låta hundan vara ifred när det kommer främlingar. Att tänkta "hur får jag honom att inte bita främmande människor" är inte rätt väg att gå, för det får man inte om man fokuserar på ett symptom på det sättet utan man måste fokusera på grundproblemet, vilket är rädslan. Skit i bitandet, det lär högst troligen försvinna när rädslan minskar och hunden inser att den inte behöver ta till tänderna. Använd kompostgaller som gästerna i huset inte får passera så att man "fredar" en del av huset/lägenheten som hunden kan vistas i utan att vara rädd att det plötsligt kommer en främmande människa.
 
Fy vad hemskt och sorgligt :(

Tid och tålamod.
Försök att undvika situationer som du vet eller misstänker att han inte klarar av. Hellre att ni står kvar på samma ställe än att ni får gå flera steg tillbaka. Låt inte folk hälsa förrän han visar att han är redo. Var lugn och trygg. Ge närhet och beröring, jobba mycket med hans förtroende för att du klarar av såna situationer som han tycker är läskiga.
 
Igår var vi på besök hos stallägaren. Hon hade instruerat barnen om att de inte fick röra hunden förrän jag sa att det var okej och de fick inte stoja på nedre våningen.

Det gick förvånansvärt bra. Han skällde inte åt dom alls. Han var lite blyg och tillbakadragen först men sen fick alla klappa och klia. Hennes karl var inte hemma och han har ju svårast med män så får se när det är dags för dom att träffas.

Tyvärr klappade stallägaren på ett sätt så jag tror han trodde hon skulle lyfta honom vid ett tillfälle och då morrade han, sen högg. Det gick alldeles, alldeles för kort tid mellan morr och bit. Hon hann inte ens undan. Men han högg iaf inte ordentligt utan det var nafsande.
Efter det satte stig stallägaren på golvet och pratade milt så han vågade sig fram igen. Han blev dämpad hela han men hon fick klappa lite. Sen gick det över efter en stund. Så skönt att hon är så förstående.
Men då vet man hans gränser lite bättre. Han föredrar när man klappar huvud/hals. Resten av kroppen blir han stel och ingen får göra försök till att lyfta honom (även om det var ett missförstånd nu)

Kort sagt var han duktig. Social och i närheten hela tiden, även innan dom fick klappa. Han sökte sig till mig så kanske är jag redan lite trygghet för honom. Sen hjälpte det nog att de har hundar också.

Han fick hälsa på några får och det var bara spännande, inte alls rädd :)

Att han fick träffa dom så snabbt är ju för att jag är där mycket och han kommer träffa dom i stallet. Då tänkte vi det var bättre att ses på et ordnat sätt och att han fick hälsa ordentligt. Jag kommer ju inte släpa med honom runt till alla jag känner såhär i början
 
Igår var vi på besök hos stallägaren. Hon hade instruerat barnen om att de inte fick röra hunden förrän jag sa att det var okej och de fick inte stoja på nedre våningen.

Det gick förvånansvärt bra. Han skällde inte åt dom alls. Han var lite blyg och tillbakadragen först men sen fick alla klappa och klia. Hennes karl var inte hemma och han har ju svårast med män så får se när det är dags för dom att träffas.

Tyvärr klappade stallägaren på ett sätt så jag tror han trodde hon skulle lyfta honom vid ett tillfälle och då morrade han, sen högg. Det gick alldeles, alldeles för kort tid mellan morr och bit. Hon hann inte ens undan. Men han högg iaf inte ordentligt utan det var nafsande.
Efter det satte stig stallägaren på golvet och pratade milt så han vågade sig fram igen. Han blev dämpad hela han men hon fick klappa lite. Sen gick det över efter en stund. Så skönt att hon är så förstående.
Men då vet man hans gränser lite bättre. Han föredrar när man klappar huvud/hals. Resten av kroppen blir han stel och ingen får göra försök till att lyfta honom (även om det var ett missförstånd nu)

Kort sagt var han duktig. Social och i närheten hela tiden, även innan dom fick klappa. Han sökte sig till mig så kanske är jag redan lite trygghet för honom. Sen hjälpte det nog att de har hundar också.

Han fick hälsa på några får och det var bara spännande, inte alls rädd :)

Att han fick träffa dom så snabbt är ju för att jag är där mycket och han kommer träffa dom i stallet. Då tänkte vi det var bättre att ses på et ordnat sätt och att han fick hälsa ordentligt. Jag kommer ju inte släpa med honom runt till alla jag känner såhär i början
Jag tror det är bättre om du ber folk att inte klappa alls. Hunden kan ju vara med, men be folk ignorera tills hans söker kontakt och då kan de mest prata med hunden. Inte röra.
Ge honom space, det behöver han tills han hittat trygghet igen. Bara onödigt att folk ska klappa när han kanske inte är helt bekväm.
 
Jag tror det är bättre om du ber folk att inte klappa alls. Hunden kan ju vara med, men be folk ignorera tills hans söker kontakt och då kan de mest prata med hunden. Inte röra.
Ge honom space, det behöver han tills han hittat trygghet igen. Bara onödigt att folk ska klappa när han kanske inte är helt bekväm.
Han kryper ju dock nästan upp i knät på dom, lite svårt att inte röra då. Han blev väldigt kärvänlig, stod på bakbenen och lutade mot stallägaren osv. Men är bara bekväm med huvud/hals beröring.
 
Han kryper ju dock nästan upp i knät på dom, lite svårt att inte röra då. Han blev väldigt kärvänlig, stod på bakbenen och lutade mot stallägaren osv. Men är bara bekväm med huvud/hals beröring.

Men då har han ändå valt något, så det är bra. När Ivan var som värst kunde han gärna sitta i knä, men han ville inte ha uppmärksamhet - han ville bara vara med. Att ha honom i knät och ändå vara passiv var det allra bästa då, alltså att inte hålla på att gulla med honom eller ens titta och prata med honom, utan att helt enkelt vara hans möbel.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Hej! Eftersom jag är både en klant och ganska godtrogen blev jag pålurad en omplaceringshund som har orsakat mig mycket bekymmer. Det är...
Svar
16
· Visningar
1 704
Senast: YlvaG
·
Hundhälsa En lång historia. Malinois hane på nu snart 2år som förra året i oktober fick svårt att gå på hårda underlag. Testade vila en vecka...
Svar
10
· Visningar
1 413
Hundhälsa Hejsan, Min hund på 12 år har haft känslig mage i många år. Vi gav henne pro-kolin+ för hård och rumlande mage vid behov i flera...
Svar
1
· Visningar
928
Senast: annaovega
·
Hundträning Balder är drygt 1,5 år och kom till oss i början av juni. Han har ett speciellt förflutet som innebär att han aldrig fått någon direkt...
2
Svar
29
· Visningar
2 695
Senast: Pilot
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp