Jag vill inte mer

Vissa skär det sig med, och det är drygt som fasen. Särskilt som det verkar att flytt är ett omständigt beslut. Har du blivit riktigt arg på henne? Visat att du har gränser? Det verkar ju som att du testat det mesta, men enligt min erfarenhet är det antingen smör på hög nivå, eller att i nödfall bli rikigt jäkla förbannad och visa det det enda som hjälper mot människor som man inte går ihop med. Sen tycker jag att det låter som om din sambo är rätt mesig, han borde verkligen ta strid med sin mamma om det är så här illa.
Han har ju tagit diskussionen nu för första gången någonsin, det är ju ett steg framåt nu även om det var enormt frustrerande då han hade flytt som förstahandsalternativ någon gång jag var irriterad på hans mamma. Tack för att du cementerar känslan av att det verkligen inte går att lösa, liksom. Men ah. Han är väl uppfostrad som att mamma ifrågasätter man inte så det krävs väl en del för att bryta sig ur det.
 
Han har ju tagit diskussionen nu för första gången någonsin, det är ju ett steg framåt nu även om det var enormt frustrerande då han hade flytt som förstahandsalternativ någon gång jag var irriterad på hans mamma. Tack för att du cementerar känslan av att det verkligen inte går att lösa, liksom. Men ah. Han är väl uppfostrad som att mamma ifrågasätter man inte så det krävs väl en del för att bryta sig ur det.
Väluppfostrad? Snarare mesig o konflikträdd.
 
Nej men det verkade vara ett särskrivningsfel: väl uppfostrad.
Jag tolkade väl som "förmodligen/kanske" i den meningen, inte som en särskrivning.

"Han är förmodligen uppfostrad som att mamma ifrågasätter man inte så det krävs väl en del för att bryta sig ur det."
 
Han har ju tagit diskussionen nu för första gången någonsin, det är ju ett steg framåt nu även om det var enormt frustrerande då han hade flytt som förstahandsalternativ någon gång jag var irriterad på hans mamma. Tack för att du cementerar känslan av att det verkligen inte går att lösa, liksom. Men ah. Han är väl uppfostrad som att mamma ifrågasätter man inte så det krävs väl en del för att bryta sig ur det.

Jo, det är ett steg framåt, men frågan är om det är ett tillräckligt steg för att kunna bo på samma gård som sina föräldrar. Jag försöker ge lite förslag på känsloyttringar för kan förändra relationen, men det är inte säkert att det går. På dig låter det totalt hopplöst, fastän det kanske inte alls är det? Är hon rädd för dig? Ser hon dig som den stygga svärdottern som tar hennes gullegris ifrån henne? Är du hårdare än du kanske tror? Vill hon bara ha lite drama i vardagen? Är det något du gjort men inte märkt som sitter och skaver hos henne? Känner hon sig dålig i ditt sällskap? Osv i all evinnerlighet. Jag tror inte att det enbart är att hon vägrar att fatta vad du säger, jag tror att det ligger någonting mer bakom.
 
@JosefineLi Jag är nöjd med det steget framåt just nu, samt att han kan tänka sig att flytta till lägenhet nu.

Självklart ligger det något mer bakom också, men jo, hon förstår sällan vad jag menar. Hon har sagt det till min sambo flera gånger. 'Jag förstår inte vad hon menar, hon och jagpratar inte samma språk' osv. Det tolkar jag som att hon anser att hon inte förstår vad jag säger.

Det känns så hopplöst eftersom jag verkligen gjort allt i min makt för att hålla mig på god fot med henne (det är lite så jag fungerar, har inte så mycket erfarenhet av att vara människan folk stör sig ordentligt på) och jag vet inte vad jag kan göra för att det ska bli bättre. Det är svårt för mig att gissa, ju. Jag kan ju absolut tro att hon är arg på mig för att jag KOMMER HÄR OCH tar hennes son ifrån henne och visar på hur vuxen han blivit ändå, lilla gubben är stor och har seriöst förhållande MEN det skulle ju förhoppningsvis hänt förr eller senare ändå. Det här lär jag väl få äta upp 20-30 år framåt i tiden då jag själv är i samma situation, men jag tycker att det är föräldrars skyldighet att låta barnen bli vuxna utan att hindra dem, åtminstone då de passerat 20, tagit studenten, skaffat jobb och är skötsamma i övrigt. Bete dig som en vuxen och bli sedd som en vuxen, liksom.

Nä alltså det finns väl hur mycket som helst man kan störa sig på med mig. Jag har inte tagit studenten utan läser färdigt på komvux, jag är ganska blyg ibland och tar lite för mycket plats ibland, jag är vegetarian, jag argumenterar gärna för min sak när jag tycker någon har fel, jag har fått hennes utåtvände party-och-drälla-på-stan-son att uppskatta att vara hemma, laga mat och sova klockan 22.

Och så finns jag ju också. Det kanske räcker ibland. Bluargh.

Nä, jag är uppgiven, normalt vill jag lösa saker genom att prata men det är ju svårt då man inte förstår varandra.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 216
Senast: Whoever
·
  • Låst
Skola & Jobb Jag är inte välkommen tillbaka till jobbet jag haft i två säsonger nu. Jobbet börjar nästa vecka och jag är inte kontaktad. Jag skriver...
4 5 6
Svar
105
· Visningar
8 719
Senast: Gunnar
·
Relationer Min sambo släppte bomben att han vill göra slut. Jag är helt förkrossad. Visst vi har bråkat ganska mycket på sistone och vi...
3 4 5
Svar
88
· Visningar
6 237
Hästmänniskan Hej Jag och min syster har hästarna på samma lösdrift, men hennes häst har sönder min ponnys täcken. Hon nonchalerar det även om hon...
2
Svar
23
· Visningar
1 546
Senast: CaisaCax
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp