Jobbigaste med att gå i skolan?

[millan10]

Ja, vad tycker ni är det jobbigaste med att gå i skolan?
Detta är till en uppgift och jag vill gärna veta vad ni andra tycker. De behöver inte vara särskilt allvarliga anledningar. Anledningar som att ''skolmaten smakar blä'', ''jobbigt att stiga upp på morgonen'',''alla berg med läxor'' med mera är bra.

Har kommit på några stycken själv, men vill se om ni kanske skulle kunna komma på någon mer.

 

[yodadog]

Slöseri med tid när saker inte känns relevanta eller när man slösar tid på att göra onödiga saker typ se film, hade hellre gått hem tidigare

 

[Aionee]

Jobbigaste för mig är tiden, att det känns som om man bara slösar en massa tid. Sen är det social- och prestations ångest. Jag har alltid haft det enkelt med den akademiska biten i skolan så läxor och skolarbete kan jag inte klaga på.

Sen typ ätstörningar och sånt gör det ännu svårare. Men ja, det kanske inte är för relevant.

 

[LindgrenV]

Jag säger också tidsslöseri! Det är det absolut värsta. Jag är en person som gärna är supereffektiv och arbetar i hög hastighet, non stop, tills jag är klar. Att sitta av tid på lektioner är således svintråkigt, då vill jag gå hem. När jag pluggade matte C på egen hand på gymnasiet gjorde jag klart hela kursen på fem dagar, då fick jag fyra veckor längre sommarlov

 

[Kibani]

Att den följer med en hem. Hade varit såååå mkt enklare om skolan bara inneburit att befinna sig på plats ca 8h och sen var man fri till sitt egna liv. Sist jag studerade var det tydligen meningen att vi skulle studera dygnet runt - teori i skolan och praktik hemma om man hade dator som klarade av programmen. Är det någon överraskning att jag vaarit sjukskriven i flera år efter det? Förstår verkligen inte hur de som pendlade till utbildningen klarade av det

 

[Hagens_Zorba]

I nuläget att undervisningen inte är anpassad till vår nivå.
Vi har professorer och lektorer som står och babblar om saker som inte är relevant för våra kurser, istället för att gå igenom grunderna (som vi ska lära oss), så man förstår. Det känns som att jag läser på distans parallellt med universitetet (blir som 200%). Kan sällan vara ledig eller göra saker. Tentor en gång i veckan. Alldeles för mycket labbar (ca 8 h i veckan) som vi inte får någon förklaring till innan, så man vet inte vad man håller på med.

 

[Twihard]

När jag gick i skolan var det den extrema mobbingen.

 

[fryckan]

att det var så icke flexibelt, alla skulle passa in i samma mall.

 

[Silkisif]

Jag (och oväntat många av mina kompisar) saknar verkligen skolmaten nu på högskolan!

Jag tycker det värsta är att en aldrig är klar. En kan alltid göra mer. Det följer med en oavsett vad en gör, sover du? Dröm om läxan. Haha, försöker du göra något roligt? Den där läxan kan bli bättre! etc etc.

 

[Red_Chili]

Oj. Jag kan försöka få ner något kortfattat svar, för jag har verkligen inte passat bra i skolor, jag klarar mycket lättare av att jobba.

*Att alla ska följa samma mall. I grundskolan fick jag i ETT ämne läsa i min takt under ETT läsår, i många ämnen fick jag sakta ner tempot för "annars skulle det vara orättvist mot de som inte lärde sig lika snabbt". När det sedan dök upp ämnen där jag inte lärde mig lätt, då fick jag istället ingen hjälp. Kort sagt: lär dig rätt saker i rätt tempo, annars är det fel. Det blev fel för mig.
*Mobbing och framförallt att det var de mobbade som skulle "arbetas med" och flyttas på, ingen vågade/orkade jobba med mobbarnas attityd.
*Lärare som säger "Det står i läroplanen" när en omotiverad elev frågar varför en viss bok ska läsas, i hopp om att få ett svar som motiverar till plugg...
*Hög ljudvolym överallt.
*I grundskolan, långa lektioner utan raster så att hjärnan somnade mot slutet av varje lektion, gärna i klassrum med usel luft också. Det blev dock bättre på gymnasiet då de pratade om hur viktigt det var att ha just lagom långa lektioner.

 

[Cherarriduracell]

Att den var grundad på att alla skulle vara likadana och ha vänner i klassen, eftersom gruppuppgifter blev omöjliga om man inte hade ngn att välja eller bli vald av.

Att psykisk ohälsa = man är lat

Att svinigt mycket tid är avsatt till att göra ingenting med sina bffs i klassen, så att halva lektionen går åt till att sitta och vänta på att lektionen ska ta slut.

Hade inte sådär jättebra gymnasieår.

 

[Andromedae]

Obekväma stolar.

 

[Aionee]

Alla som klagar på att "alla ska passa in i samma mall", den finns en skollag som säger att alla elever har rätt till anpassad skolgång. Och även om anpassad skolgång är en sista lösning så brukar skolorna vara väldigt mån om att ge stöd i andra former först. Fast då måste man säga till såklart, att det inte fungerar med hur skolan var från början.

 

[Supersalt]

Just nu är det att må dåligt över att inte någonsin komma ifrån det. Känns som att jag inte lämnat skolan sedan jag började i Augusti.. Hela tiden finns det den där rösten som säger "Du borde göra läxa istället", men nu är jag ju trött och vill vila.. Sen när man då är lat som mig så bestämmer man sig för att skjuta upp läxa ännu mer för att må "lite bättre" vilket ju bara leder till att man mår ännu sämre
Ja, det är nog det värsta med skolan. Att jag är lat

 

[Red_Chili]

Alla som klagar på att "alla ska passa in i samma mall", den finns en skollag som säger att alla elever har rätt till anpassad skolgång. Och även om anpassad skolgång är en sista lösning så brukar skolorna vara väldigt mån om att ge stöd i andra former först. Fast då måste man säga till såklart, att det inte fungerar med hur skolan var från början.

Att lagen finns behöver tyvärr inte betyda speciellt mycket i praktiken.
När jag var liten så hade mina föräldrar väldiga diskussioner med lärare och rektorer pga sådant, det var bland annat då som en lärare sa att de inte kunde låta mig plugga i högre tempo för att "alla måste hinna med i samma tempo" och att jag därför fick vänta in dem, ungefär.
När jag blev äldre så satt jag själv i enormt många samtal med lärare, kuratorer, rektorer, studievägledare och allt vad det var, allt bara för att försöka få till en vettig studiemiljö för mig och det jag ständigt försökte förklara då var att jag blev omotiverad av dåligt tempo eller av att lärarna inte kunde förklara varför vi skulle göra vissa saker.

Om alla dessa samtal ledde någonstans? Tja, det ledde till att jag blev omotiverad, förbannat skoltrött och kallad för både lat och korkad...

 

[Monimaker]

Just saying.

Jag hade problem med att studera saker som förefaller mig totalt ointressanta. Jag ser värdet av det mesta, men ibland kändes det mest som "vad gör jag här?!"
Och stress, stress och stress. I skolan och hemma. Grupparbeten med människor som inte drog sin del, att aldrig kunna släppa taget och att alltid vara stressad trots att man vet att man har ett bra huvud på axlarna och man vet att man klarar det kunskapsmässigt, men känslan av att inte orka med. Skolan följer med en hem och tär på en ännu mer.

Jag lyckades hålla samman i högstadiet men det tog så mycket kraft att jag totalt kraschade på gymnasiet. Tog luft och kom igen på folkhögskola ett år och är nu inne på tredje året på universitetet utan jättebesvär. Men då tycker jag utbildningen främjar samtal, individuellt tänkande och kreativitet samt valmöjligheter, inte grundskolans mall på hur man måste vara skapt.

 

[Cherarriduracell]

herregud om jag hade orkat hålla räkning på hur många gånger jag suttit i möte med mentor, studierektor, enhetschef och skolhälsopersonal om att min skolsituation var ohållbar och jag behövde hjälp och stöttning...

Istället skrevs jag ut från skolan. Schysst sätt att nå sin nollvision om mobbning, skriv ut de drabbade så finns inga mobbade som inte klarar studierna på skolan

 

[Red_Chili]

ÅH, den där bilden har jag tänkt på många gånger @Monimaker! En av mina lärare i ett gymnasium (förövrigt en av de få riktigt bra lärare jag haft) hade den bilden utskriven och uppsatt på dörren till sitt kontor Jag blev glad av att se en lärare ha en sådan bild.

 

[Vira]

I grundskolan och gymnasiet var det jobbigaste att typ 90% i flera ämnen gick ut på att jag skulle visa vad jag kunde för betygen snarare än att lära mig någonting. Grundproblemet var väl att nivån på undervisningen var för låg, men det som var mest frustrerande var att göra uppgifter, uppsatser och andra arbeten som inte gav mig någonting utan bara bekräftade för läraren att jag kunde det. Det var som att så länge man låg över (mv) godkänt så låg allt fokus på betygen snarare än på inlärning.

Skolmiljön i allmänhet och mobbningen i synnerhet var inte heller kul. Men det jag framförallt avskydde var inställningen att det var fel att plugga, fel att vara duktig och fel att tycka att det var kul att lära sig saker. Jag har senare träffat nya vänner som gått i skolor (i större städer) där inställningen var den motsatta, och jäklar vad jag skulle ha gett för att ha fått gå i en sådan skola.

I skolan numera (universitetet) är det jobbigaste att det ofta är så mycket att göra att det är svårt att uppbåda något större intresse och engagemang ens för delarna som jag verkligen tycker är spännande.

 

[touche]

Nu pluggar jag inte längre, men för min del var det värsta att gå upp på morgonen (håller i nu också när jag arbetar). Flextid även i skolan tycker jag, vi började alltid 08.00, min hjärna funkade inte alls de första timmarna Sen tycker jag att min skola var katastrofal när det gällde ridning vs. fotboll. Fotbollskillarna fick MVG bara genom att spela match en gång i veckan, medan jag som tävlade i hoppning fick en axelryckning och ett G i betyg. Tycker även att idrotten är dumt upplagd, såklart att alla ska röra på sig men kan jag visa att jag ridit en extra timme en viss dag eller ger mig ut och springer en runda istället för att leka hinderbana borde det vara ok. Idrotten var ett stort stressmoment för mig i skolan, mådde dåligt varje gång och på gymnasiet vägrade jag vara med.