Kan man vara sjuk med insikt ?

[chaosgirl]

Kan man ha en ätstörning med insikt?

Dvs ena stunden hålla med andra om att man är underviktig, men i andra stunder göra allt för att inte gå upp i vikt m.m och vara kaos totalt?

Jag vet i stunder att jag inte är frisk, men när jag är ensam och när ingen ser gör jag allt för att inte bli frisk.
Det är som 2 helt olika personer, att tillägga jag har Asperger,ADHD,Medelsvår-svåra depressioner, personlighetsstörning m.m ...

När jag har dem klara stunderna och ber om hjälp så anser inte psykologen att det är allvarligt utan det är miljön som är orsaken.

Mvh mycket vilsen själ, som är så förvirrad och vet inte vad hon ska göra. Hon har en orolig familj men har verkligen fastnat .

 

[Petruska]

Jag tror att det är vanligt vid ätstörningar att det är just så, i alla fall i perioder av dem. Man kan kanske säga att det är svårt att bli frisk utan sjukdomsinsikt, men det är inte insikten ensam som gör en frisk.

Hur det relaterar till övriga problem/diagnoser du nämner, vet jag inte.

 

[Lovisaleonora]

Självklart, skulle jag vilja säga.

Insikt är början på ett tillfrisknande, men behöver inte vara det. Ett självskadebeteende är ju en form av kontrollbehov. Och därmed en trygghet.

 

[pajaztar]

Jag var så när jag hade ätstörningar i tonåren. Jag visste ju att jag var tunn, rent logiskt, men samtidigt ville jag bara gå ner mer. Det var på nåt sätt det enda sättet jag kunde ge mig själv beröm på. Jag tyckte att jag var duktig när jag gått ner i vikt. Inget annat i mitt liv gav någon "positiv" feedback. Eller, jag hade inga mål jag ville uppnå förutom att nå den orimliga "idealvikten".

Jag blev bättre när jag lyckades göra diverse livsförändringar (flyttade till annan stad och började plugga) och då fick en massa andra saker att fokusera på istället. Då fick inte ätstörningen lika mycket plats och det kändes (så småningom) inte längre som det viktigaste i livet att vara smalast.

 

[phie]

Kan man ha en ätstörning med insikt?

Dvs ena stunden hålla med andra om att man är underviktig, men i andra stunder göra allt för att inte gå upp i vikt m.m och vara kaos totalt?

Jag vet i stunder att jag inte är frisk, men när jag är ensam och när ingen ser gör jag allt för att inte bli frisk.
Det är som 2 helt olika personer, att tillägga jag har Asperger,ADHD,Medelsvår-svåra depressioner, personlighetsstörning m.m ...

När jag har dem klara stunderna och ber om hjälp så anser inte psykologen att det är allvarligt utan det är miljön som är orsaken.

Mvh mycket vilsen själ, som är så förvirrad och vet inte vad hon ska göra. Hon har en orolig familj men har verkligen fastnat .

Självklart, stöter på det ofta!

Du säger att du fastnat, är det just ätstörningen som du har fastnat i? Är det andra omständigheter? Beror det på dina andra diagnoser? Mycket kan ju vidmakthålla varandra, tänker jag. När du har dina "bättre stunder" tror jag säkert att du funderar på detta och kanske t.o.m har ett svar.

Ofta när man har en ätstörning är kontrollen som den bidrar med A och O. Det ger en struktur och ett syfte. Du får lita på att andra kan hjälpa dig, och lita på dig själv att släppa kontrollen. Rid på vågen när du har dina insiktsfulla dagar och försök då ta kontakt med ex.vis ätstörningsenheten där expertisen finns.

Ta hand om dig

 

[Azalea]

Kan man ha en ätstörning med insikt?

Dvs ena stunden hålla med andra om att man är underviktig, men i andra stunder göra allt för att inte gå upp i vikt m.m och vara kaos totalt?

Jag vet i stunder att jag inte är frisk, men när jag är ensam och när ingen ser gör jag allt för att inte bli frisk.
Det är som 2 helt olika personer, att tillägga jag har Asperger,ADHD,Medelsvår-svåra depressioner, personlighetsstörning m.m ...

När jag har dem klara stunderna och ber om hjälp så anser inte psykologen att det är allvarligt utan det är miljön som är orsaken.

Mvh mycket vilsen själ, som är så förvirrad och vet inte vad hon ska göra. Hon har en orolig familj men har verkligen fastnat .

Så har jag upplevt att alla mina destruktiva beteenden fungerat. Stundtals ser man saker klart. Och det ser jag ändå som något positivt, för chansen är att den där klarheten kan växa sig större och större med tid och rätt hjälp.
Vad är det du frågar psykologen om exakt och hur menar hen att det skulle bero på miljön?
Oavsett vad det beror på ska ju en psykolog lära dig hantera dina reaktioner på vad det nu är som ökar ditt behov av kontroll.

 

[Ramona]

Kan man ha en ätstörning med insikt?

Dvs ena stunden hålla med andra om att man är underviktig, men i andra stunder göra allt för att inte gå upp i vikt m.m och vara kaos totalt?

Vänd på det - hur många överviktiga personer känner du som vet om att de är överviktiga men som ändå äter och bara blir fetare och fetare?

Självklart kan man vara medveten om problemet, men inte orka eller vilja ta tag i det.

 

[purity_666]

Ja självklart. Du vet att du är sjuk, men sjukdomen styr dig. Att bli frisk är ett stort jobb och jag hoppas du tar dig dit en dag.

 

[Kilauea]

Självklart, säger jag med.
Jag kämpar själv med depressioner. Jag vet att jag är sjuk men ibland orkar jag bara inte kämpa emot utan då blir det en dag där jag kanske ligger och sover hela dagen för att jag mår dåligt. Sen, när jag mår bättre, så vet jag ju att det var dumt gjort. Men just då orkade jag inte.

 

[Grazing]

Kan man ha en ätstörning med insikt?

Dvs ena stunden hålla med andra om att man är underviktig, men i andra stunder göra allt för att inte gå upp i vikt m.m och vara kaos totalt?

Jag vet i stunder att jag inte är frisk, men när jag är ensam och när ingen ser gör jag allt för att inte bli frisk.
Det är som 2 helt olika personer, att tillägga jag har Asperger,ADHD,Medelsvår-svåra depressioner, personlighetsstörning m.m ...

När jag har dem klara stunderna och ber om hjälp så anser inte psykologen att det är allvarligt utan det är miljön som är orsaken.

Mvh mycket vilsen själ, som är så förvirrad och vet inte vad hon ska göra. Hon har en orolig familj men har verkligen fastnat .

Absolut, dock är det ett gott tecken att vara så medveten om sina problem. Sen är det väl så tyvärr ofta att vården lite resonerar så att om man vill ha hjälp, då är man för frisk och tvärtom. Mina erfarenheter iallafall.

Jag är likadan, såfort jag blir ensam så gör jag nästan allt för att motverka friskhet och sundhet medans när jag har hunden hemma eller när jag är med folk så försöker jag mycket mera. Jag är så trygg i min mådålighet eller vad man ska säga så jag motarbetar mig själv lite där. Väldigt väldigt..eh..ologiskt på nåt vis men så upplever jag det.

Miljön kan det absolut vara som medverkar i problemen men det är ju sällan anledningen helt tror jag. Det räcker inte att ändra miljön så att säga tror jag.

 

[athena_arabians]

@chaosgirl: Ja, absolut. Har jag en allmänt dålig period blir det värre. Mår jag bra och är i balans är det bättre.

 

[chaosgirl]

Ena stunden förstår jag familjens oro och förstår att jag behöver hjälp. Nästa stund svälter jag, lurar omgivningen att allt är bra och inombords så är det så mycket ångest och destruktivitet. Så det är ett kontrollbehov över något destruktivt, svälter jag så lugnar sig ångesten, svälter jag så mår jag bättre genom att skada mig själv.

Jag har alltid sagt att jag aldrig någonsin skulle kunna få en ätstörning men senaste månaderna är jag så olik den jag egentligen är, har ångest,känner mig djupt deprimerad med massa tankar. Allt känns så meningslöst, jag orkar inte kämpa och jag är så arg hela tiden. Den vanliga jag även när jag mår dåligt orkar spela glad och gömma sig bakom en mask, jobbar som en dåre.

Nu ligger jag i sängen hela tiden, är i fysiskt kasst skick och mår extremt dåligt.
Jag blev konfronterad av familjen förra veckan och just i den stunden insåg jag hur sjuk jag är, men det är bara korta stunder. Nu sitter jag hemma , mamma har åkt bort så jag kan lura dem andra hur enkelt som helst. Ingen som övervakar mig så jag äter inte.

Jag är en väldigt upp och ner människa i vanliga fall, detta är inte likt mig.

Min psykolog vill att jag ska bo i LSS boende och skyller på att familjen är problemet. Problemet är inte familjen, jag är uppväxt med totalt fel ensidig kost och redan liten gömde jag mat och gav hunden den.

Jag har haft problem med maten sen jag var barn men nu har det gått till den gräns att jag defakto är sjuk. Men jag inser det bara ibland annars gör jag allt för att fortsätta det destruktiva. Jag är så vilsen!

 

[Vallmo]

Kan man ha en ätstörning med insikt?

Dvs ena stunden hålla med andra om att man är underviktig, men i andra stunder göra allt för att inte gå upp i vikt m.m och vara kaos totalt?

Jag vet i stunder att jag inte är frisk, men när jag är ensam och när ingen ser gör jag allt för att inte bli frisk.
Det är som 2 helt olika personer, att tillägga jag har Asperger,ADHD,Medelsvår-svåra depressioner, personlighetsstörning m.m ...

När jag har dem klara stunderna och ber om hjälp så anser inte psykologen att det är allvarligt utan det är miljön som är orsaken.

Mvh mycket vilsen själ, som är så förvirrad och vet inte vad hon ska göra. Hon har en orolig familj men har verkligen fastnat .

Självklart kan ha insikten om att man har ett sjukt beteende samtidigt som man inte har makten över sig själv att ändra sig.

Och det är väl det som gör det så himla jobbigt och ångestfyllt med att ha en ätstörning.
Man vet ju att man skadar sig själv men ändå så fortsätter man.
Kontroll ingår ju symtombilden när det gäller just ätstörningar.

Man kan ha insikt om sina sjukdomar men inte ändå inte förmå sig att göra det som är bäst för ens hälsa. Det gäller ju väldigt många tillstånd, ex man röker fast man vet att det innebär risker.
Människan är inte rationell.

 

[Aionee]

Självklart kan du det. Jag vet om att jag är väldigt underviktig, vet om att jag är trött osv för att jag inte äter rätt, vet att det är därför jag har konstant ont i kroppen, vet att "allt" skulle fixa sig bara jag går upp i vikt osv. Men sen hatar jag min kropp, tycker jag är för stor vissa dagar (typ större än andra dagar och så tror jag alla ska märka), omedvetet börjar tänka "nu ska jag äta nyttigare" bara för att bli lite smalare osv. Jag går dock inte "aktivt" ner i vikt för jag vet att jag måste gå upp istället, men tankarna finns där. Alltid, konstant, jämt.

För guds skull, jag sitter och informerar/utbildar folk om ätstörningar, hjälper andra med ätstörningar, är proffs på hur man blir frisk och hur man underlättar det för en själv nästan varje dag. Men när det kommer till mig själv? Jag klarar bara inte av att bli frisk och vara stark på den nivån som jag stöttar andra att vara. Mina ätstörningstankar är för listiga för mig själv, de vet hur "de" ska få mig att tro att jag är så duktig på det här och gör allt rätt när det kommer till att bli frisk, men så ser de till att jag ändå håller samla gamla vanor.

 

[chaosgirl]

Dietisten säger att jag har ett bmi på 17 och familjen är superoroliga
Svimmar nästan dagligen, jag är inte rädd för min egen skull. Jag är rädd för deras skull. förutom vissa stunder, som nu mammas sambo pratar om mat och ska laga

Illamående
Panikångestattack
Vill inte får panik
Så förvirrad

 

[Lovisaleonora]

Min psykolog vill att jag ska bo i LSS boende och skyller på att familjen är problemet. Problemet är inte familjen, jag är uppväxt med totalt fel ensidig kost och redan liten gömde jag mat och gav hunden den.

Här erkänner ju du också att familjen är problemet. Jag håller med psykologen.

 

[chaosgirl]

Ja min barndom!! Inte min familj
Min biologiska föräldrar är det som är orsaken inte min familj jag bor hos som är oroliga

 

[chaosgirl]

Sorry

Mima biologiska mamma och styvpappa växte jag upp med missbruk och omsorgsförsummelse m.m

De var dem som gav mig fel kost m.m

 

[chaosgirl]

Min familj gör allt för mig i dagsläget
Min mamma är egentligen inte min biologiskt utan hon är hon jag bor hos och jag är hennes dotter fast inte på papper än

 

[chaosgirl]

Det är bara att inse jag kommer förlora den här kampen, har förlorat flera dagar i rad mot ångesten och illamåendet.. Nu är min mamma tillbaka, kanske har hon några idéer. Får panik..