S
__Stilett__
nu fick tråden hamna här på denna sida, för igentligen är vårt problem ett problem under flera områden men hur som helst;
Jag är så mentalt trött på min ena häst. Känsomässig tycker jag om honom och beundrar honom på alla sätt en matte gör mot sin vän. Men jag är så lessen och irriterad över hela vår kommunikationssätt.
Jag måste börja med att säga att jag litar på honom, tycker om honom, pysslar om honom, umgås mkt med honom och lagt ner otroligt mkt jobb på honom. Men jag vill bara skrika ibland och skita i precis alltihop.
Jag har haft han i flera år, ridit in, utbildat, sett alla framsteg och bakslag komma. Men som alla andra unghästar är det normalt i utvecklingen. Nu är han dock inte så ung längre och han ska ju bete sig vuxet nu. Han har varit tuff men han har alltid litat på mig och jag på honom.
Han har blivit kollad flertalet ggr om han är frisk och hel och dom säger att han är frisk som en nötkärna, så därför oroar jag mig inte på den punkten.
Allt började med att han vart utlånad, och blivit bra omskött och så, men han var hemsk att rida ut på i ensamtillstånd. Jag trodde det skulle gå över, men nu har det gått 1 år och ca 2 månader och han är fortfarande lika velig. Vi har gått MKT promenader för hand. det är ALDRIG bråk då och han går fram överallt. Jag har ridit ut med sällskap och han är trygg i dom lägerna. Men det går inte att rida ut själv på han längre (vilket jag nästan enbart gjorde förr!) han vägrar gå fram, han vänder om, backar, stegrar, bockar,. han är hela tiden lugn, lixom för om han ska kolla och vänta ut hur jag försöke rlösa problemen. Jag har provat med att göra halt och sitta där länge och tråka ut honom, det funkar inte. har även provat ngn gång att lägga på spö(men det gör det mesta hela värre) jag har provat att backa honom dit jag ska, då blir han förbannad. han har backat ner i elstängsel med ström på, utan att bry sig, han har gått omkull i diken, utan att bry sig. så här kan han hålla på i 2-4 veckor. sedan kan han helt plötsligt få för sig att va helsnäll i kanske 4-5 pass för att sedan försöka sätta mig (och medryttaren som ridit han i några år) på plats igen.
Jag har tömkört han mkt och han beter sig likadant under tömkörning. Men jag får mera kontroll, och får alltid dit honom som jag vill. (han gillar inte att vara den som går först, trallar jag förbi och visar vägen så är allt bråk ur vägen) Jag ger mig aldrig och avslutar aldrig ett pass utan att jag fått dit han som jag velat. vi är ute nästan varje ridpass i både kolmörker, dagsljus, storm, snö, varmt, men han beter sig likadant. Jag berömmer honom riktigt då han skött sig. Jag är så trött på allt.
jag vill inte uggla på en ridbana hela tiden, där han ALLTID är snäll, arbetsglad och lydig. precis lika snäll när man rider ut med sällskap, oavsett om det är en till eller 100 hästar till.(oavsett vem som rider, kan till vissa gränser sätta upp en orutinerad ryttare tom)...
har nu en annan som rider ut på honom som inte riktigt vet hur illa han betett sig, och då funkar allt himla mkt bättre och det går väldigt fint. (man sitter inte mevetet och kanske tänker att han ska börja bråka möjligen).
Han har tidigire år varit så himla snäll att rida ut på, busig men snäll och alltid tänkt framåt! jag har kunnat rida ut utan träns, bettlöst, barbacka, allt. men nu är det bara som en bortflygen dröm. han är dock fortfarande jättesnäll att åka och tävla på, (även för mig!!), träna och allt annat sådant. jag skulle även kunna ställa upp i ja jakter, distans, fälttävlan OM så bara vore om han fick hästkompis med. Men nu kan jag inte bli beroende av sällskap, då det inte finns tillräckligt med resurser för det.
Allt är bara så tråkigt. Finns det ngn annan som haft liknande sitation. Jag skulle behöva lite stöd och höra att jag inte vart ensam. Jag har verkligen gjort allt, men börjar inse att vi verkar aldrig funka ihop igen, och jag förstår inte varför
det är precos som han tycker detta är en rolig lek för honom...
från marken lyder han mig alltid och litar på mig till 100%, mer än vad han litar på andra..
Jag är så mentalt trött på min ena häst. Känsomässig tycker jag om honom och beundrar honom på alla sätt en matte gör mot sin vän. Men jag är så lessen och irriterad över hela vår kommunikationssätt.
Jag måste börja med att säga att jag litar på honom, tycker om honom, pysslar om honom, umgås mkt med honom och lagt ner otroligt mkt jobb på honom. Men jag vill bara skrika ibland och skita i precis alltihop.
Jag har haft han i flera år, ridit in, utbildat, sett alla framsteg och bakslag komma. Men som alla andra unghästar är det normalt i utvecklingen. Nu är han dock inte så ung längre och han ska ju bete sig vuxet nu. Han har varit tuff men han har alltid litat på mig och jag på honom.
Han har blivit kollad flertalet ggr om han är frisk och hel och dom säger att han är frisk som en nötkärna, så därför oroar jag mig inte på den punkten.
Allt började med att han vart utlånad, och blivit bra omskött och så, men han var hemsk att rida ut på i ensamtillstånd. Jag trodde det skulle gå över, men nu har det gått 1 år och ca 2 månader och han är fortfarande lika velig. Vi har gått MKT promenader för hand. det är ALDRIG bråk då och han går fram överallt. Jag har ridit ut med sällskap och han är trygg i dom lägerna. Men det går inte att rida ut själv på han längre (vilket jag nästan enbart gjorde förr!) han vägrar gå fram, han vänder om, backar, stegrar, bockar,. han är hela tiden lugn, lixom för om han ska kolla och vänta ut hur jag försöke rlösa problemen. Jag har provat med att göra halt och sitta där länge och tråka ut honom, det funkar inte. har även provat ngn gång att lägga på spö(men det gör det mesta hela värre) jag har provat att backa honom dit jag ska, då blir han förbannad. han har backat ner i elstängsel med ström på, utan att bry sig, han har gått omkull i diken, utan att bry sig. så här kan han hålla på i 2-4 veckor. sedan kan han helt plötsligt få för sig att va helsnäll i kanske 4-5 pass för att sedan försöka sätta mig (och medryttaren som ridit han i några år) på plats igen.
Jag har tömkört han mkt och han beter sig likadant under tömkörning. Men jag får mera kontroll, och får alltid dit honom som jag vill. (han gillar inte att vara den som går först, trallar jag förbi och visar vägen så är allt bråk ur vägen) Jag ger mig aldrig och avslutar aldrig ett pass utan att jag fått dit han som jag velat. vi är ute nästan varje ridpass i både kolmörker, dagsljus, storm, snö, varmt, men han beter sig likadant. Jag berömmer honom riktigt då han skött sig. Jag är så trött på allt.
jag vill inte uggla på en ridbana hela tiden, där han ALLTID är snäll, arbetsglad och lydig. precis lika snäll när man rider ut med sällskap, oavsett om det är en till eller 100 hästar till.(oavsett vem som rider, kan till vissa gränser sätta upp en orutinerad ryttare tom)...
har nu en annan som rider ut på honom som inte riktigt vet hur illa han betett sig, och då funkar allt himla mkt bättre och det går väldigt fint. (man sitter inte mevetet och kanske tänker att han ska börja bråka möjligen).
Han har tidigire år varit så himla snäll att rida ut på, busig men snäll och alltid tänkt framåt! jag har kunnat rida ut utan träns, bettlöst, barbacka, allt. men nu är det bara som en bortflygen dröm. han är dock fortfarande jättesnäll att åka och tävla på, (även för mig!!), träna och allt annat sådant. jag skulle även kunna ställa upp i ja jakter, distans, fälttävlan OM så bara vore om han fick hästkompis med. Men nu kan jag inte bli beroende av sällskap, då det inte finns tillräckligt med resurser för det.
Allt är bara så tråkigt. Finns det ngn annan som haft liknande sitation. Jag skulle behöva lite stöd och höra att jag inte vart ensam. Jag har verkligen gjort allt, men börjar inse att vi verkar aldrig funka ihop igen, och jag förstår inte varför
från marken lyder han mig alltid och litar på mig till 100%, mer än vad han litar på andra..