Vad har feminismen vunnit på att kallas manshatare? Det är snarare ett förminskande av rörelsen när man kallas för det. Hur väldigt bra har SCUM manifestet varit för feminismen egentligen?
Redan möts ju personer som är bi av det här hatet och får problem. De hade vänner och de hade en rörelse så länge de var singel eller ihop med en samkönad. I samma ögonblick de blir kära i någon olikönad slår hatet till, de förlorar vänner, får inte vara med, får inte debattera, är inte i rörelsen, är svikare, har tagit den lätta vägen osv. Har du missat debattartiklarna om det?
Jag är feminist och jag hatar inte män ett dugg, jag kan sträcka mig till att tycka illa om enskilda individer eller hata ett system. För när man hatar har man svårt att tänka klart också.
(Härligt mysig känsla att skarpt misstänka att man är hatad av x antal släktingar Y kollegor och diverse vänner för att man råkar älska en man. Ska jag hitta på ett eget kön att vara, feministwoman? Kul att veta att folk då reflexhatar en av mina bekantas man, han ser ju ut som CIS, hathat.)
