Att lämna i smyg

[Görel]

Han kommer ju bara säga att det inte är sant eller att han aldrig menat att jag ska känna så. Sen är det ord mot ord och vem kommer man då tro på?

Det sura är att jag egentligen är en väldigt driftig person. Jag skulle troligen kunna leta fram ett permanent boende åt oss. Jag knackar dörr över hela kommunen om jag måste. Kanske lite slitet. Kanske inte med varsitt sovrum. Men ett boende. Men kommer soc godkänna gammalt slitet hus? Att de stora barnen delar sovrum?

Och jag kommer inte ha ekonomi till det. Inte ens om jag jobbar heltid och får underhåll. Det finns två villor till permanent uthyrning just nu på rimligt avstånd. Alt 1 hyra på 17.000. Inklusive värme och sophämtning men exklusive el och vatten. Alt 2 hyra 12.000 kallhyra dvs inget mer ingår så man behöver betala el, vatten, sophämtning.
Jag skulle gå back flera tusen i månaden även om jag få bostadsbidrag och underhåll. Och bor barnen varannan vecka så blir det inget underhåll.
Troligen får jag väl inte hyra ändå pga betalningsanmärkning men hade jag haft soc i ryggen så kanske jag hade kunnat?

I vilken situation tänker du att han ska bli tillfrågad om sin inställning till det du beskriver? Om du ansöker om skydd eller stöd för egen del får ingen ens bekräfta för honom att de har varit i kontakt med dig. Kvinnojourer har bara kontakt med den utsatta partnern i en relation.

Jag har arbetat i flera år med att skydda och stötta de som utsatts för våld i nära relation. Vi har enbart kontakt med den som söker om stöd hos oss. Vi lyssnar på partnerns historia och ställer frågor för att kunna bedöma situationen. Ibland vill den som söker att vi ska kontakta någon annan som sjukvård eller en vän, och då gör vi det. Man äger sin egen sekretess.

När undrar om soc ska godkänna något, är det för att du tänker att du behöver ansöka om försörjningsstöd eller om ni hamnar i en vårdnadstvist?

Du behöver verkligen prata med någon professionell för att få hjälp med att få fakta. Nu när du tror mycket utan att riktigt veta om det stämmer så jagar du upp dig själv.

 

[Red_Chili]

Mina faller där.... när det gäller att dela rum alltså. Jag kan heller inte lägga bebisen i storas rum då hen kommer bli väckt stup i kvarten då av bebis med magknip/tappat napp/vaknat till bara/kräkts/hungrig etc.. Jag kan sova i vardagsrummet men tror inte det godkäns för bebisen...
Så jag måste ha en 4:a. 20.000 i månaden ca. Jag har inte råd ens när jag jobbar heltid. Inte med bidrag heller. Kanske om jag fick underhåll för alla barnen på heltid. Vilket jag inte kan räkna med eftersom han kommer ställa till med kaos för att hämnas på mig. Så de kommer bo halvtid som mest och då får man inte underhåll.

Jag ska ta kontakt med kvinnojour via chatta till att börja med. Drar jag det vidare till att officiellt separera och soc tar barnen ifrån mig så... Ja då finns inget mer att finnas för ändå.

Du behöver inte en 4a.

När min mor bytte till sin nuvarande lägenhet så var det föregående hyresgäst som visade den för oss. En normalstor 3a. I den lägenheten bodde 5 barn och 2 vuxna. De 4 minsta barnen sov i våningssängar i ett sovrum, äldsta dottern i bäddsoffa i köket, föräldrarna hade sovrummet som sitt rum. De blev såklart glada åt att byta till en större lägenhet, men de fick uppenbarligen livet att fungera på något sätt även när de var 5 pers i en 3a. Jag har svårt att se varför du inte skulle kunna dela rum med bebisen och dina två äldre barn dela rum med varandra?

 

[Jahaja]

JAG tror vi skulle klara oss i en rackars husvagn ett år om vi bara fick lugn! Jag oroar mig enbart för soc. När de blir inblandade tappar man kontrollen helt som förälder och får ta vad som erbjuds.

 

[Palermo]

@Jahaja

Som jag läser dina inlägg, så inte bara beskriver du en fruktansvärd situation som du behöver komma ur. Jag tycker också, utan att vara expert på området alls, att du så att säga "visar symtom" på att vara väldigt nedtryckt och förminskad av den där mannen. Jag bygger det på hur jag var när jag var i en liknande situation för.numera mycket länge sedan. Du förstorar mannen, gör honom extremt kompetent i din beskrivning av honom, och du gör dig själv väldigt liten och inkompetent.

Soc och alla andra har sett exakt det här mönstret, med lite variationer, tusen gånger. Det finns inget skäl att de ska tro på mannen mer än på dig.

Det är mycket mer farligt på alla sätt för dig att stanna hos honom än att starta processen att komma loss. Inte minst för din psykologiska trygghet.

Du har ingen anledning att tro att dina barn skulle omhändertas (om du inte döljer jättemycket för oss). Ta hjälp. Du kan inte ha det så här.

 

[Palermo]

JAG tror vi skulle klara oss i en rackars husvagn ett år om vi bara fick lugn! Jag oroar mig enbart för soc. När de blir inblandade tappar man kontrollen helt som förälder och får ta vad som erbjuds.

Är det din man som säger sådant om soc? Min erfarenhet av soc är samtalsstöd i liknande situation.

 

[Jahaja]

I vilken situation tänker du att han ska bli tillfrågad om sin inställning till det du beskriver? Om du ansöker om skydd eller stöd för egen del får ingen ens bekräfta för honom att de har varit i kontakt med dig. Kvinnojourer har bara kontakt med den utsatta partnern i en relation.

Jag har arbetat i flera år med att skydda och stötta de som utsatts för våld i nära relation. Vi har enbart kontakt med den som söker om stöd hos oss. Vi lyssnar på partnerns historia och ställer frågor för att kunna bedöma situationen. Ibland vill den som söker att vi ska kontakta någon annan som sjukvård eller en vän, och då gör vi det. Man äger sin egen sekretess.

När undrar om soc ska godkänna något, är det för att du tänker att du behöver ansöka om försörjningsstöd eller om ni hamnar i en vårdnadstvist?

Du behöver verkligen prata med någon professionell för att få hjälp med att få fakta. Nu när du tror mycket utan att riktigt veta om det stämmer så jagar du upp dig själv.

Jag går ingenstans utan barnen. De ska INTE vara ensamma med honom första tiden efter han fått information om att jag lämnar. SÄRSKILT INTE om jag då anklagar honom för våld i nån form.
Och vårdnadstvist blir det garanterat då. Och jag MÅSTE ha alla bidrag jag kan få för att överleva.

 

[Görel]

Jag går ingenstans utan barnen. De ska INTE vara ensamma med honom första tiden efter han fått information om att jag lämnar. SÄRSKILT INTE om jag då anklagar honom för våld i nån form.
Och vårdnadstvist blir det garanterat då. Och jag MÅSTE ha alla bidrag jag kan få för att överleva.

Nu känns det som att du inte hängt med i det jag skrev.

Kontakta kvinnojour eller annan som har koll på vad som verkligen gäller. Jag förstår att du är uppjagad och orolig, men om du får hjälp med att veta vad som verkligen gäller så kommer du att kunna bli lugnare och säkrare i vilka rättigheter du har och hur du kan agera.

 

[moster_punk]

Nu känns det som att du inte hängt med i det jag skrev.

Kontakta kvinnojour eller annan som har koll på vad som verkligen gäller. Jag förstår att du är uppjagad och orolig, men om du får hjälp med att veta vad som verkligen gäller så kommer du att kunna bli lugnare och säkrare i vilka rättigheter du har och hur du kan agera.

Jag håller med Görel. Jag jobbar själv med kvinnor som utsatts för våld och känner igen den förtvivlan och misströstan som du ger uttryck för, TS. Det är en konsekvens av att ha förlorat sig själv, att vara så nedtyngd av bördan av det ens relation och livssituation medför att man inte kan höja blicken och se klart framför sig. Katastroftankarna är också en snöboll som lätt blir större och större och rullar utom kontroll.

Jag vet att det är svårt att ta steget att ta kontakt med någon- är det rätt instans, kommer jag bli förstådd och hjälpt, eller kommer det stjälpa mer än något, behöver jag ens hjälp, jag är ju självständig och stark, är min relation verkligen så hemsk, han är ju snäll också... osv. Det är vanligt att man tror att man själv måste ha svaren på sina frågor innan man ber om hjälp. Det är också helt normalt att processen fram till att söka och ta emot hjälp, och att faktiskt bryta upp, tar tid. Det låter som om du har många "men" och "tänk om" som du försöker få ur vägen, så att du ska känna dig redo att be någon om hjälp. När man befinner sig i din situation är det inte så lätt att se att det faktiskt kan finnas någon annan som kan hjälpa dig sortera i röran, att du inte ensam behöver räkna ut hur allt ska lösas. Det är ett styrkeprov att öppna sig för någon annan när det som finns inuti är så kaosigt, men när det handlar om exempelvis Kvinnojourens chatt (där du kanske också kan få hjälp att boka ett fysiskt möte med kvinnojouren där du bor), kan jag lova dig att du kommer mötas av förståelse. Din berättelse är bekant för alla som arbetar med våld i nära relation, och det gör att det finns mycket kunskap om hur man kan arbeta med problemen.

Jag tycker du verkar så klok och stark, det är starkt att ta steget att skriva om sin situation som du gör här, och du resonerar insiktsfullt och med lyhördhet för barnens och familjens bästa. Lite hjälp att vidga perspektiven, i den takt du klarar, och stöd i att genomföra det som behövs, så kommer allt ordna sig för dig, det är jag övertygad om.

 

[Jahaja]

@Jahaja

Som jag läser dina inlägg, så inte bara beskriver du en fruktansvärd situation som du behöver komma ur. Jag tycker också, utan att vara expert på området alls, att du så att säga "visar symtom" på att vara väldigt nedtryckt och förminskad av den där mannen. Jag bygger det på hur jag var när jag var i en liknande situation för.numera mycket länge sedan. Du förstorar mannen, gör honom extremt kompetent i din beskrivning av honom, och du gör dig själv väldigt liten och inkompetent.

Soc och alla andra har sett exakt det här mönstret, med lite variationer, tusen gånger. Det finns inget skäl att de ska tro på mannen mer än på dig.

Det är mycket mer farligt på alla sätt för dig att stanna hos honom än att starta processen att komma loss. Inte minst för din psykologiska trygghet.

Du har ingen anledning att tro att dina barn skulle omhändertas (om du inte döljer jättemycket för oss). Ta hjälp. Du kan inte ha det så här.

Jag kan skitmycket. Löser allt. Är det nåt jag kommer ta med mig om det här nånsin får ett slut så är det att jag klarar precis vad som helst. Bara jag får ha mina barn med mig.

Jad döljer vissa saker här, eller har händer detaljer. Precis som att jag inte skriver med mitt vanliga användarnamn. Av rädsla att bli igenkänd. Men jag har inte gjort nåt mot barnen som jag inte erkänt här. Och jag är urkass på att sköta min ekonomi och har alltid varit.
Men jag kan säkerligen lära mig! Jag fattar ju konceptet inkomster-utgifter. Det är väl att ändra tankemönster jag behöver. Att inte ramla in i "Äsch! Klart vi ska gå på bio/köpa hämtmat/anlägga ny rabatt/ha kalas på djurpark! Resten ordnar sig sen! "

Jag tycker man läser om alldeles för många godtyckliga omhändertaganden. Barn vars föräldrar inte följer normen och därför anses inkapapbla. Jag är rädd att nån ska tro på mannens utsaga om att jag är psykiskt sjuk. Eller att barnen inte ska få bo hos mig pga fel boende. Kanske kan jag inte få permanent boende tex. Det lär knappast ses positivt att barnen kommer få flytta ut(vart?)varke sommar.
Jag hittade ett mysigt litet hus. Kanske skulle vi ha råd att bo där med hjälp av bidrag och underhåll. När jag sen jobbar kan jag nog få pengarna att räcka. Men det är äldre standard. Gamla slitna, lite trasiga tapeter. Spånskivor som köksluckor. Fasaden är sliten och skulle nog behöva putsas om...
Eller det nyare huset. Om jag kunde få ekonomisk hjälp med de 5000 jag kommer ligga back med...

 

[Blyger]

Jag tycker man läser om alldeles för många godtyckliga omhändertaganden.

Gör man verkligen det?
Jag läser de stora tidningarna regelbundet och trillar typ aldrig över det där. Lilla hjärtat var väl den senaste, men då tvärt om - föräldrarna som fick tillbaka ett barn.

Minns också de i Göteborg som svalt sitt spädbarn något ohyggligt.

Mitt kök är från 60-talet, slitet och pissfult. Aldrig sett det som något hinder från att bo här med barn.

Du ser spöken, försök ta hjälp

 

[Jahaja]

Jag ska chatta med kvinnojouren i eftermiddag. Det känns nervöst. Men okej. Jag hoppas att han jobbar... Så att jag slipper hålla koll på att han inte ser.
Jag klamrar mig fast vid ett pyttelitet hopp om att skyddsnätet ska funka. Att myndigheterna ska se att jag inte är den felande parten. Att det som ska hjälpa faktiskt gör det istället för stjälper. Sparkar på den som redan ligger.

 

[Tantan]

Jag kan skitmycket. Löser allt. Är det nåt jag kommer ta med mig om det här nånsin får ett slut så är det att jag klarar precis vad som helst. Bara jag får ha mina barn med mig.

Jad döljer vissa saker här, eller har händer detaljer. Precis som att jag inte skriver med mitt vanliga användarnamn. Av rädsla att bli igenkänd. Men jag har inte gjort nåt mot barnen som jag inte erkänt här. Och jag är urkass på att sköta min ekonomi och har alltid varit.
Men jag kan säkerligen lära mig! Jag fattar ju konceptet inkomster-utgifter. Det är väl att ändra tankemönster jag behöver. Att inte ramla in i "Äsch! Klart vi ska gå på bio/köpa hämtmat/anlägga ny rabatt/ha kalas på djurpark! Resten ordnar sig sen! "

Jag tycker man läser om alldeles för många godtyckliga omhändertaganden. Barn vars föräldrar inte följer normen och därför anses inkapapbla. Jag är rädd att nån ska tro på mannens utsaga om att jag är psykiskt sjuk. Eller att barnen inte ska få bo hos mig pga fel boende. Kanske kan jag inte få permanent boende tex. Det lär knappast ses positivt att barnen kommer få flytta ut(vart?)varke sommar.
Jag hittade ett mysigt litet hus. Kanske skulle vi ha råd att bo där med hjälp av bidrag och underhåll. När jag sen jobbar kan jag nog få pengarna att räcka. Men det är äldre standard. Gamla slitna, lite trasiga tapeter. Spånskivor som köksluckor. Fasaden är sliten och skulle nog behöva putsas om...
Eller det nyare huset. Om jag kunde få ekonomisk hjälp med de 5000 jag kommer ligga back med...

Min exman har ringt soc otaliga gånger och sagt att jag är just psykiskt sjuk, psykotisk mm. De ringde första gången det hände och jag förklarade läget. Sen släppte de det omgående. Vi gick på otaliga samarbetssamtal som mest ledde till att jag lärde mig hantera mina känslor kring hans påhopp, han vill inte samarbeta.
Han använder fortfarande psykotisk som angrepp när han är arg, men ärligt talat SKITER jag i det. Jaha liksom? Jag är inte psykiskt sjuk, och hade jag varit det hade jag fortfarande kunnat vara en bra förälder. Psykotisk? Nej, tror inte det heller.
Han var också arg, och låter lik din sambo.
Han kommer kanske alltid vara sån. Men du kan må bra om du kommer därifrån.
Barnen kommer antagligen förstå, men det kan ta lite tid.

Vad lär vi våra barn om relationer? Vad kommer de få med sig? Det var grejer som fick mig att avsluta relationen. Mina barn ska inte tro att vår relation är något att ta efter. De mår också bättre idag, jag mår bättre och är en bättre förälder när jag inte är stressad och rädd.

 

[Ramona]

Jag tycker man läser om alldeles för många godtyckliga omhändertaganden. Barn vars föräldrar inte följer normen och därför anses inkapapbla. Jag är rädd att nån ska tro på mannens utsaga om att jag är psykiskt sjuk. Eller att barnen inte ska få bo hos mig pga fel boende. Kanske kan jag inte få permanent boende tex. Det lär knappast ses positivt att barnen kommer få flytta ut(vart?)varke sommar.

Jag som jobbat med tvångsomhändertagna missbrukare i 8 år kan berätta för dig att även de som sitter inlåsta eftersom de är en fara för sig själva har vårdnaden om sina barn. I många fall har deras partner, som också missbrukar fast inte lika destruktivt, barnen hemma. Så du behöver inte oroa dig för att någon ska ta dina barn. Det är snarare så att det fattas en mängd familjehem så man kan inte omhänderta alla barn man vill på sociala myndigheter idag.

Är man en vettig förälder, men inte kan få ett ordentligt boende, så kommer sociala myndigheter att hjälpa dig med ett boende långt innan de kommer att omhänderta barnen.

Jag förstår att du är orolig, men sluta med katastroftänket och var lite mer verklighetsförankrad. Det finns inga barn som godtyckligt blir omhändertagna. Det är en rätt lång process med flera andra försök till hjälp först.

 

[escodobe]

Enligt riksdagen:

”Två barn per rum under 12 års ålder. Barn mellan 12 och 18 år av samma kön kan dela rum, barn av olika kön eller annan hushållsmedlem över 18 år bör ha var sitt rum.”

Fullständig text:
https://www.riksdagen.se/sv/dokumen...tillatet-antal-folkbokforda-i-en-och_h802240/

Du har hänvisat till en motion, som i sin tur hänvisar till eus riktlinjer. Det finns ingen lag som säger att barn av motsatt kön inte får dela rum.

 

[escodobe]

Soc har säkert stöd för beslut om bostadsbidrag t ex. De tycker det är rimligt att tonåringar av olika kön har olika rum och ger bidrag till det. Det är inte detsamma som att de inte får dela.

Det ä

Mina faller där.... när det gäller att dela rum alltså. Jag kan heller inte lägga bebisen i storas rum då hen kommer bli väckt stup i kvarten då av bebis med magknip/tappat napp/vaknat till bara/kräkts/hungrig etc.. Jag kan sova i vardagsrummet men tror inte det godkäns för bebisen...
Så jag måste ha en 4:a. 20.000 i månaden ca. Jag har inte råd ens när jag jobbar heltid. Inte med bidrag heller. Kanske om jag fick underhåll för alla barnen på heltid. Vilket jag inte kan räkna med eftersom han kommer ställa till med kaos för att hämnas på mig. Så de kommer bo halvtid som mest och då får man inte underhåll.

Jag ska ta kontakt med kvinnojour via chatta till att börja med. Drar jag det vidare till att officiellt separera och soc tar barnen ifrån mig så... Ja då finns inget mer att finnas för ändå.

DET KOMMER INTE VARA ett problem med soc att dom delar rum, att du delar sovrum med dom eller att du sover i vardagsrummet.
Jag får spunk på folk som skrämmer upp folk i sköra situationer på falska grunder.

 

[escodobe]

JAG tror vi skulle klara oss i en rackars husvagn ett år om vi bara fick lugn! Jag oroar mig enbart för soc. När de blir inblandade tappar man kontrollen helt som förälder och får ta vad som erbjuds.

Det är inte sant. Det är väldigt lätt sätt att använda rädsla för soc som ett sätt att styra personer så att de inte tar emot hjälp...

 

[Jahaja]

Det är inte sant. Det är väldigt lätt sätt att använda rädsla för soc som ett sätt att styra personer så att de inte tar emot hjälp...

Jag har haft med soc att göra förr. Jag vet hur det är att inte bli trodd. Hur lätt det vilseleds. Hur lätt hänt det är att en uppgift missuppfattas och sen blir sanning som inte går att ändra trots att den som uttalade sig själv talar om att det är fel.

 

[julgrisen]

Jag kan skitmycket. Löser allt. Är det nåt jag kommer ta med mig om det här nånsin får ett slut så är det att jag klarar precis vad som helst. Bara jag får ha mina barn med mig.

Jad döljer vissa saker här, eller har händer detaljer. Precis som att jag inte skriver med mitt vanliga användarnamn. Av rädsla att bli igenkänd. Men jag har inte gjort nåt mot barnen som jag inte erkänt här. Och jag är urkass på att sköta min ekonomi och har alltid varit.
Men jag kan säkerligen lära mig! Jag fattar ju konceptet inkomster-utgifter. Det är väl att ändra tankemönster jag behöver. Att inte ramla in i "Äsch! Klart vi ska gå på bio/köpa hämtmat/anlägga ny rabatt/ha kalas på djurpark! Resten ordnar sig sen! "

Jag tycker man läser om alldeles för många godtyckliga omhändertaganden. Barn vars föräldrar inte följer normen och därför anses inkapapbla. Jag är rädd att nån ska tro på mannens utsaga om att jag är psykiskt sjuk. Eller att barnen inte ska få bo hos mig pga fel boende. Kanske kan jag inte få permanent boende tex. Det lär knappast ses positivt att barnen kommer få flytta ut(vart?)varke sommar.
Jag hittade ett mysigt litet hus. Kanske skulle vi ha råd att bo där med hjälp av bidrag och underhåll. När jag sen jobbar kan jag nog få pengarna att räcka. Men det är äldre standard. Gamla slitna, lite trasiga tapeter. Spånskivor som köksluckor. Fasaden är sliten och skulle nog behöva putsas om...
Eller det nyare huset. Om jag kunde få ekonomisk hjälp med de 5000 jag kommer ligga back med...

Jag har jobbat på socialtjänsten sedan 2013, och du ska veta hur vana vi är vid att träffa män som beskriver sina partners som psykiskt sjuka när de själva misstänks för våld i nära relation. Man omhändertar inte barn på lösa grunder, det du läser om i media och på forum visar sällan hela bilden. Omhändertaganden sker med lagstöd och behandlas i domstol med advokater som för föräldrarnas talan. Jag har träffat så många kvinnor i din situation och inte sällan har de trott att just deras situation är unik, men det är otroligt vanligt. Jag tycker att det är jättestarkt av dig att ta kontakt med kvinnojouren och jag hoppas att de ska kunna stötta dig vidare.

 

[Görel]

Gör man verkligen det?
Jag läser de stora tidningarna regelbundet och trillar typ aldrig över det där. Lilla hjärtat var väl den senaste, men då tvärt om - föräldrarna som fick tillbaka ett barn.

Minns också de i Göteborg som svalt sitt spädbarn något ohyggligt.

Mitt kök är från 60-talet, slitet och pissfult. Aldrig sett det som något hinder från att bo här med barn.

Du ser spöken, försök ta hjälp

Jag har förstått att det sprids myter på olika ställen på nätet. En kollega hittade en diskussion där det påstods att socialtjänsten får pengar för varje barn som de omhändertar. Det är ju helt absurt, det kostar massor att betala för placeringar. Och det framkom aldrig om det var den enskilda tjänstepersonen eller kommunen som skulle få pengarna. Kollegan argumenterade emot, och det slutade med att hon blockades från sidan.

De som går ut och anklagar socialtjänsten för att omhänderta deras barn på lösa grunder går ju aldrig ut med hela sanningen. Har haft bredare kännedom om flera ärenden där föräldrarna inte berättar om vad de faktiskt gjort som lett till att socialtjänsten ansett att barnen behöver skydd från sina föräldrar. Ofta vill föräldrar inte tillstå sådant barnen hävdar, som att de slår barnen, och vill därför inte ta emot hjälp. Då kan samhället behöva omhänderta barnen för att skydda dem från misshandel. Man får inte heller glömma att det i slutändan är domstolen som fattar beslut. Där har föräldrarna en advokat som hjälper dem att föra sin talan.

 

[Görel]

Jag får spunk på folk som skrämmer upp folk i sköra situationer på falska grunder.

Håller med! Inga barn tjänar på att föräldrar blir så rädda att de inte tar emot stöd eller har vanföreställningar.

Mitt värsta egenupplevda exempel var när jag arbetade på mottagning för barn och unga. En pojke runt tio år hade snattat en tändsticksask, visserligen en stor, och föräldrarna blev oerhört förvånade över att de fick ta med honom hem igen! För mig och kollegan kändes situationen absurd, föräldrarna hade alltså läst så mycket på nätet att det trodde att barn omhändertas efter ett ringa snatteri.