Ledsagning

[Enya]

I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester, att man på något vis inom vården använde ett religiöst alternativ istället för att se till att kurator finns tillgänglig alltid istället. Och inget snack om saken, det ska ju finnas kurator när det finns behov för det förstås.

Jag tänker att det inte är enda stället där föreningar och kyrkan får träda in istället för vården/samhället. Ska det vara så?

Jag ska ansöka om ledsagare för första gången. Jag vill kunna åk och simma. Har simmat med en kollega två gånger men insåg nu senast att jag inte fixar det ensam utan någon annans extra ögon, har tänkt tanken att våga åka dit själv och samlat mod, men så förra gången med kollegan var det mycket folk, stök och rörelse. Väldigt jobbigt för mig. Och jag vill simma! Vara delaktig! Göra saker! Som andra!

Har behövt det vid flera tillfällen tidigare, men alltid dragit mig för att ansöka om det. För flera år sedan redan pratades det om på synenheten om just att synsvaga och blinda får avslag på sina ansökningar och en del av de som haft ledsagare i flera år får dem indragna. Det är svårt det här, är man "bara" blind eller dövblind tillhör man ju inte LSS enligt "nya" regler. Man har en funktionsnedsättning som är varaktig och betydande, men på samma gång klarar man mycket själv, men inte allt. Så det är därför man inte ingår automatiskt inom LSS utan numera inom SoL, vilket i sin tur innebär mycket färre timmar, fler avslag, och kostnader- olika kommuner tar till och med väldigt olika kostnader. Dessutom är det striktare regler för vad man får använda ledsagningen till. Kontentan av det här var när vi satt på synenheten den där gången, att vi fick som förslag att kontakta frivilligorganisationer som var behjälpliga, där tex kyrkan var en av dem på det stället.

Och färdtjänst ja... det är en annan sak som också dras in allt mer. Nu har jag fått färdtjänst här, vilket förvånade mig, men i Skåne fick jag avslag med motiveringen att "det fungerar med buss i hemkommunen". Då jobbade jag 5,5 mil bort i en annan kommun och behövde alltså ta mig dit med hjälp av buss och tåg och en 20-30 minuters promenad efter ankomst till stationen sedan, i storstaden Malmö, för att ta mig till jobbet... utanför min kommun. Detta trots läkarintyg och samtal med mig om situationen. Motiveringen från Skånetrafiken var att jag kunde ta buss i hemkommunen för att handla mat. Jobbet var inget de brydde sig om. Jag behövde ju mat för att överleva. Inte ett jobb.

Självmordsstatistiken på blinda och synskadade är ingen positiv läsning, arbetslösheten är tragisk läsning, antalet som sitter isolerade hemma är många pga att de helt enkelt inte kan komma ut, depression är mer vanligt än ovanligt.

Hur löser vi det när samhället inte fungerar? Vems ansvar är det? Blinda och synskadade människor är ofta arbetsdugliga i många arbeten, men när ledsagning och färdtjänst dras in så ökar depressioner, arbetslöshet och isolering. Man blir en belastning, en kostnad för samhället. Hur stort är det egna ansvaret? Hur mycket kan man kräva av någon som inte kan se/har svårt att se? Ska man som synsvag/blind å andra sidan bara finna sig i denna situationen? Att sitta hemma isolerad för att samhället inte är anpassat för alla?

Jag brukar säga att om folk som ser mig ute i trafiken egentligen visste hur lite jag egentligen ser så skulle de bli rädda, för det är verkligen lite. Jag förlitar mig på andra människor, på att saker fungerar, på att samhället är inkluderande, på att "det ser ut som det brukar" där jag går och där jag är. Visste ni att det på sätt och vis är lättare att röra sig i Malmö mitt i staden i all trafik och bland alla människor än i Nyköping som är mycket lugnare? Svaret på det är ofta något som de som ser inte tänker på.

Nu tänker jag ju ansöka och det blir ju intressant att se vad svaret blir. Måste ha ett läkarintyg, så jag får göra ett nybesök hos ögonläkare här så antar att med deras väntetider där så lär jag inte kunna ansöka förrän om ett år eller två kanske... Jag som inte ens vill gå till ögonläkare eftersom jag fått nog av sådana, de kan ändå inte göra något annat än undersökningar och säga "det har blivit sämre men jag vet inte varför". Tröttsamt. Bara att ta tjuren i hornen och göra min del av uppgiften dock...

 

[Frokennordberg]

Jag vet inte vad som kan göras, men angående ledsagning vid synskada så verkar det helt hopplöst att få. Det du skriver har vi fått samma info från synenheten nyligt. Har inom familjen sökt flera gånger med avslag, trots inte bara syn som hinder. Har hittills ändå gått ”ok” med hjälp från annat håll, men som nu inte längre är tillgängligt.

Så nu är det i princip husarrest för personen, eftersom hen inte kan förflytta sig på egen hand

 

[Enya]

Jag vet inte vad som kan göras, men angående ledsagning vid synskada så verkar det helt hopplöst att få. Det du skriver har vi fått samma info från synenheten nyligt. Har inom familjen sökt flera gånger med avslag, trots inte bara syn som hinder. Har hittills ändå gått ”ok” med hjälp från annat håll, men som nu inte längre är tillgängligt.

Så nu är det i princip husarrest för personen, eftersom hen inte kan förflytta sig på egen hand

Så himla tråkigt att det är så, man blir ju verkligen funktionshindrad av att inte kunna göra saker själv i samhället. Den som drabbas mår ju inte bra av det. Vad är anledningarna till avslag? Är det liknande korkade ursäkter som jag fick om färdtjänst? För det är som att man inte tänker liksom.

Det är ju också skillnad i hur bra synenhet man har i regionen, hade jag inte haft så pass mycket stöd från Skåne hade jag aldrig varit så rörlig här i Sörmland för här fungerar det inte alls lika bra. Det känns verkligen inte bra att det är så stor skillnad.

 

[DarkInNight]

Jag som inte har problem med synen har ingen insikt i hur svårt samhället är för er som har synproblem.
Det låter som att det är förskräckligt illa

Tack för att du delar med dig och lär oss andra

 

[EmmaBovary]

I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester, att man på något vis inom vården använde ett religiöst alternativ istället för att se till att kurator finns tillgänglig alltid istället. Och inget snack om saken, det ska ju finnas kurator när det finns behov för det förstås.

Jag tänker att det inte är enda stället där föreningar och kyrkan får träda in istället för vården/samhället. Ska det vara så?

Jag ska ansöka om ledsagare för första gången. Jag vill kunna åk och simma. Har simmat med en kollega två gånger men insåg nu senast att jag inte fixar det ensam utan någon annans extra ögon, har tänkt tanken att våga åka dit själv och samlat mod, men så förra gången med kollegan var det mycket folk, stök och rörelse. Väldigt jobbigt för mig. Och jag vill simma! Vara delaktig! Göra saker! Som andra!

Har behövt det vid flera tillfällen tidigare, men alltid dragit mig för att ansöka om det. För flera år sedan redan pratades det om på synenheten om just att synsvaga och blinda får avslag på sina ansökningar och en del av de som haft ledsagare i flera år får dem indragna. Det är svårt det här, är man "bara" blind eller dövblind tillhör man ju inte LSS enligt "nya" regler. Man har en funktionsnedsättning som är varaktig och betydande, men på samma gång klarar man mycket själv, men inte allt. Så det är därför man inte ingår automatiskt inom LSS utan numera inom SoL, vilket i sin tur innebär mycket färre timmar, fler avslag, och kostnader- olika kommuner tar till och med väldigt olika kostnader. Dessutom är det striktare regler för vad man får använda ledsagningen till. Kontentan av det här var när vi satt på synenheten den där gången, att vi fick som förslag att kontakta frivilligorganisationer som var behjälpliga, där tex kyrkan var en av dem på det stället.

Och färdtjänst ja... det är en annan sak som också dras in allt mer. Nu har jag fått färdtjänst här, vilket förvånade mig, men i Skåne fick jag avslag med motiveringen att "det fungerar med buss i hemkommunen". Då jobbade jag 5,5 mil bort i en annan kommun och behövde alltså ta mig dit med hjälp av buss och tåg och en 20-30 minuters promenad efter ankomst till stationen sedan, i storstaden Malmö, för att ta mig till jobbet... utanför min kommun. Detta trots läkarintyg och samtal med mig om situationen. Motiveringen från Skånetrafiken var att jag kunde ta buss i hemkommunen för att handla mat. Jobbet var inget de brydde sig om. Jag behövde ju mat för att överleva. Inte ett jobb.

Självmordsstatistiken på blinda och synskadade är ingen positiv läsning, arbetslösheten är tragisk läsning, antalet som sitter isolerade hemma är många pga att de helt enkelt inte kan komma ut, depression är mer vanligt än ovanligt.

Hur löser vi det när samhället inte fungerar? Vems ansvar är det? Blinda och synskadade människor är ofta arbetsdugliga i många arbeten, men när ledsagning och färdtjänst dras in så ökar depressioner, arbetslöshet och isolering. Man blir en belastning, en kostnad för samhället. Hur stort är det egna ansvaret? Hur mycket kan man kräva av någon som inte kan se/har svårt att se? Ska man som synsvag/blind å andra sidan bara finna sig i denna situationen? Att sitta hemma isolerad för att samhället inte är anpassat för alla?

Jag brukar säga att om folk som ser mig ute i trafiken egentligen visste hur lite jag egentligen ser så skulle de bli rädda, för det är verkligen lite. Jag förlitar mig på andra människor, på att saker fungerar, på att samhället är inkluderande, på att "det ser ut som det brukar" där jag går och där jag är. Visste ni att det på sätt och vis är lättare att röra sig i Malmö mitt i staden i all trafik och bland alla människor än i Nyköping som är mycket lugnare? Svaret på det är ofta något som de som ser inte tänker på.

Nu tänker jag ju ansöka och det blir ju intressant att se vad svaret blir. Måste ha ett läkarintyg, så jag får göra ett nybesök hos ögonläkare här så antar att med deras väntetider där så lär jag inte kunna ansöka förrän om ett år eller två kanske... Jag som inte ens vill gå till ögonläkare eftersom jag fått nog av sådana, de kan ändå inte göra något annat än undersökningar och säga "det har blivit sämre men jag vet inte varför". Tröttsamt. Bara att ta tjuren i hornen och göra min del av uppgiften dock...

Det som gör det ännu värre är väl den hårda "arbetslinjen" som det tjatats om både från S och tidöpartierna, men utan viljan att fixa förutsättningar för tex. funktionshindrade att kunna arbeta på sina villkor.

 

[Islandshästryttare]

I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester, att man på något vis inom vården använde ett religiöst alternativ istället för att se till att kurator finns tillgänglig alltid istället. Och inget snack om saken, det ska ju finnas kurator när det finns behov för det förstås.

Jag tänker att det inte är enda stället där föreningar och kyrkan får träda in istället för vården/samhället. Ska det vara så?

Jag ska ansöka om ledsagare för första gången. Jag vill kunna åk och simma. Har simmat med en kollega två gånger men insåg nu senast att jag inte fixar det ensam utan någon annans extra ögon, har tänkt tanken att våga åka dit själv och samlat mod, men så förra gången med kollegan var det mycket folk, stök och rörelse. Väldigt jobbigt för mig. Och jag vill simma! Vara delaktig! Göra saker! Som andra!

Har behövt det vid flera tillfällen tidigare, men alltid dragit mig för att ansöka om det. För flera år sedan redan pratades det om på synenheten om just att synsvaga och blinda får avslag på sina ansökningar och en del av de som haft ledsagare i flera år får dem indragna. Det är svårt det här, är man "bara" blind eller dövblind tillhör man ju inte LSS enligt "nya" regler. Man har en funktionsnedsättning som är varaktig och betydande, men på samma gång klarar man mycket själv, men inte allt. Så det är därför man inte ingår automatiskt inom LSS utan numera inom SoL, vilket i sin tur innebär mycket färre timmar, fler avslag, och kostnader- olika kommuner tar till och med väldigt olika kostnader. Dessutom är det striktare regler för vad man får använda ledsagningen till. Kontentan av det här var när vi satt på synenheten den där gången, att vi fick som förslag att kontakta frivilligorganisationer som var behjälpliga, där tex kyrkan var en av dem på det stället.

Och färdtjänst ja... det är en annan sak som också dras in allt mer. Nu har jag fått färdtjänst här, vilket förvånade mig, men i Skåne fick jag avslag med motiveringen att "det fungerar med buss i hemkommunen". Då jobbade jag 5,5 mil bort i en annan kommun och behövde alltså ta mig dit med hjälp av buss och tåg och en 20-30 minuters promenad efter ankomst till stationen sedan, i storstaden Malmö, för att ta mig till jobbet... utanför min kommun. Detta trots läkarintyg och samtal med mig om situationen. Motiveringen från Skånetrafiken var att jag kunde ta buss i hemkommunen för att handla mat. Jobbet var inget de brydde sig om. Jag behövde ju mat för att överleva. Inte ett jobb.

Självmordsstatistiken på blinda och synskadade är ingen positiv läsning, arbetslösheten är tragisk läsning, antalet som sitter isolerade hemma är många pga att de helt enkelt inte kan komma ut, depression är mer vanligt än ovanligt.

Hur löser vi det när samhället inte fungerar? Vems ansvar är det? Blinda och synskadade människor är ofta arbetsdugliga i många arbeten, men när ledsagning och färdtjänst dras in så ökar depressioner, arbetslöshet och isolering. Man blir en belastning, en kostnad för samhället. Hur stort är det egna ansvaret? Hur mycket kan man kräva av någon som inte kan se/har svårt att se? Ska man som synsvag/blind å andra sidan bara finna sig i denna situationen? Att sitta hemma isolerad för att samhället inte är anpassat för alla?

Jag brukar säga att om folk som ser mig ute i trafiken egentligen visste hur lite jag egentligen ser så skulle de bli rädda, för det är verkligen lite. Jag förlitar mig på andra människor, på att saker fungerar, på att samhället är inkluderande, på att "det ser ut som det brukar" där jag går och där jag är. Visste ni att det på sätt och vis är lättare att röra sig i Malmö mitt i staden i all trafik och bland alla människor än i Nyköping som är mycket lugnare? Svaret på det är ofta något som de som ser inte tänker på.

Nu tänker jag ju ansöka och det blir ju intressant att se vad svaret blir. Måste ha ett läkarintyg, så jag får göra ett nybesök hos ögonläkare här så antar att med deras väntetider där så lär jag inte kunna ansöka förrän om ett år eller två kanske... Jag som inte ens vill gå till ögonläkare eftersom jag fått nog av sådana, de kan ändå inte göra något annat än undersökningar och säga "det har blivit sämre men jag vet inte varför". Tröttsamt. Bara att ta tjuren i hornen och göra min del av uppgiften dock...

Är tyvärr inte ett dugg förvånad har en äldre nära anhörig som i princip är blind, har en annan sjukdom som gör att hen inte äter, jättemager, ramlar upprepade gånger varje vecka hemma och åker skytteltrafik till sjukhus Kan inte hantera teknik, kan inte läsa en tidning, hantera något för att lyssna på en bok eller titta på tv. Kan inte gå ut själv. Har fyra olika läkare som intygar att hen behöver annat boende. Kommunens slutsats är att behov kan tillgodoses med hemtjänst. Är naturligtvis överklagat men kvarnarna mal långsamt.. Hen har noll livskvalitet och säger att livet inte är värt att leva mer. Samhället är helt havererat vad gäller vård och omsorg för människor med en eller flera nedsättningar är min uppfattning. Såg liknande redan för 15 år sen med en annan nära anhörig som också fick avslag på boende trots mycket stora behov. Fick rätt i både förvaltningsrätten och kammarrätten mot kommunen. Kommunen överklagade förvaltningsrätten dom. När hen fick flytta in så avled hen efter sex dagar. Blir så djäkla less på samhället.

 

[Philosophia]

I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester, att man på något vis inom vården använde ett religiöst alternativ istället för att se till att kurator finns tillgänglig alltid istället. Och inget snack om saken, det ska ju finnas kurator när det finns behov för det förstås.

Jag tänker att det inte är enda stället där föreningar och kyrkan får träda in istället för vården/samhället. Ska det vara så?

Jag ska ansöka om ledsagare för första gången. Jag vill kunna åk och simma. Har simmat med en kollega två gånger men insåg nu senast att jag inte fixar det ensam utan någon annans extra ögon, har tänkt tanken att våga åka dit själv och samlat mod, men så förra gången med kollegan var det mycket folk, stök och rörelse. Väldigt jobbigt för mig. Och jag vill simma! Vara delaktig! Göra saker! Som andra!

Har behövt det vid flera tillfällen tidigare, men alltid dragit mig för att ansöka om det. För flera år sedan redan pratades det om på synenheten om just att synsvaga och blinda får avslag på sina ansökningar och en del av de som haft ledsagare i flera år får dem indragna. Det är svårt det här, är man "bara" blind eller dövblind tillhör man ju inte LSS enligt "nya" regler. Man har en funktionsnedsättning som är varaktig och betydande, men på samma gång klarar man mycket själv, men inte allt. Så det är därför man inte ingår automatiskt inom LSS utan numera inom SoL, vilket i sin tur innebär mycket färre timmar, fler avslag, och kostnader- olika kommuner tar till och med väldigt olika kostnader. Dessutom är det striktare regler för vad man får använda ledsagningen till. Kontentan av det här var när vi satt på synenheten den där gången, att vi fick som förslag att kontakta frivilligorganisationer som var behjälpliga, där tex kyrkan var en av dem på det stället.

Och färdtjänst ja... det är en annan sak som också dras in allt mer. Nu har jag fått färdtjänst här, vilket förvånade mig, men i Skåne fick jag avslag med motiveringen att "det fungerar med buss i hemkommunen". Då jobbade jag 5,5 mil bort i en annan kommun och behövde alltså ta mig dit med hjälp av buss och tåg och en 20-30 minuters promenad efter ankomst till stationen sedan, i storstaden Malmö, för att ta mig till jobbet... utanför min kommun. Detta trots läkarintyg och samtal med mig om situationen. Motiveringen från Skånetrafiken var att jag kunde ta buss i hemkommunen för att handla mat. Jobbet var inget de brydde sig om. Jag behövde ju mat för att överleva. Inte ett jobb.

Självmordsstatistiken på blinda och synskadade är ingen positiv läsning, arbetslösheten är tragisk läsning, antalet som sitter isolerade hemma är många pga att de helt enkelt inte kan komma ut, depression är mer vanligt än ovanligt.

Hur löser vi det när samhället inte fungerar? Vems ansvar är det? Blinda och synskadade människor är ofta arbetsdugliga i många arbeten, men när ledsagning och färdtjänst dras in så ökar depressioner, arbetslöshet och isolering. Man blir en belastning, en kostnad för samhället. Hur stort är det egna ansvaret? Hur mycket kan man kräva av någon som inte kan se/har svårt att se? Ska man som synsvag/blind å andra sidan bara finna sig i denna situationen? Att sitta hemma isolerad för att samhället inte är anpassat för alla?

Jag brukar säga att om folk som ser mig ute i trafiken egentligen visste hur lite jag egentligen ser så skulle de bli rädda, för det är verkligen lite. Jag förlitar mig på andra människor, på att saker fungerar, på att samhället är inkluderande, på att "det ser ut som det brukar" där jag går och där jag är. Visste ni att det på sätt och vis är lättare att röra sig i Malmö mitt i staden i all trafik och bland alla människor än i Nyköping som är mycket lugnare? Svaret på det är ofta något som de som ser inte tänker på.

Nu tänker jag ju ansöka och det blir ju intressant att se vad svaret blir. Måste ha ett läkarintyg, så jag får göra ett nybesök hos ögonläkare här så antar att med deras väntetider där så lär jag inte kunna ansöka förrän om ett år eller två kanske... Jag som inte ens vill gå till ögonläkare eftersom jag fått nog av sådana, de kan ändå inte göra något annat än undersökningar och säga "det har blivit sämre men jag vet inte varför". Tröttsamt. Bara att ta tjuren i hornen och göra min del av uppgiften dock...

Det är tyvärr rätt inställning. Ta tjuren vid hornen, var på och tjata. Kom ihåg att Antidiskrimineringsbyrån kan vara till stor hjälp.

 

[Cambrie]

Det är samhället som ska täcka upp för det. Men det saknas ju pengar. Vad gör man? Tja, jag tänker att det är samma sak som i den urskevade tråden. Man tackar ja till det som eventuellt finns, annars får man bli inne om värderingar eller världsbild står emot. Helt enkelt. Det är ju ingen präst i alla fall som kommer och ledsagar från kyrkan antar jag, och till exempel röda korset är ju betydligt vanligare antar jag att de ledsagar på det sättet. I övrigt håller jag med @Philosophia .

 

[Enya]

Jag som inte har problem med synen har ingen insikt i hur svårt samhället är för er som har synproblem.
Det låter som att det är förskräckligt illa

Tack för att du delar med dig och lär oss andra

Tack för att du läste!
Tanken på tråden kom sig av olika saker som inträffat senaste tiden. Dels det faktum att jag samlade mod under en lång tid för att våga ta mig till simhallen själv och tänkte, påhejjad av andra, att det kan jag nog, det går bra, man måste försöka, och så insåg jag som ett slag i ansiktet när jag var där med kollegan att det inte kommer fungera utan att jag har med mig ett par extra ögon som hjälper mig och som stöttar (aouch, det tog illa för stoltheten, den insikten!), dels häromdagen när jag fick klättra över en rejäl snövall när jag kommit över på andra sidan om ett övergångsställe, en vall jag inte sett från det hållet jag stod. Hade jag haft en ledarhund hade den hittat övergångsstället, men inte kunnat ledsaga mig över vägen eftersom det plötsligt tog stopp där det inte brukar vara stopp.

Också att det är lite tight vid bussbytena nu i snön och ishalkan, andra kan vid bussterminalen gena över gräset/slänten i snön medan jag inte vågar mig på det i halkan utan får går runt till rätt buss på dåligt grusad gångväg, det är halt som fan där, ett ställe som absolut inte borde vara det. Det stör mig, alltså mig själv och mina ögon stör mig i detta, att jag hindras och att jag kan missa bussen pga detta. Att jag inte bara kan gena. Nu har bussen än så länge väntat-och kört precis när jag klivit på, men jag skulle bli sjukt besviken den dagen jag missar den mitt framför näsan pga detta.

Även andra saker som utropen på bussarna som är tysta eller nedskruvade eller felaktiga. Folk som för så mycket väsen på bussarna att utropen inte hörs. Folk som sitter med sina mobiler utan hörlurar och spelar, lyssnar på musik och ser på videos- tonåringar, småbarn och vuxna män oftast, så att utropen inte hörs.

Folk som tränger sig trots att jag står längst fram och väntar på bussen, alltså - ser mig, tittar på mig och går framför mig och tränger sig före mig så jag får backa för att inte knuffas undan av deras väskor/kroppar. Nu senast när en trängde sig före mig sådär lyfte jag min pinne och petade ut den lite åt sidan mer tydligt, vände sakta på huvudet och gav den annalkande kompisen en mycket skarp blick som fick honom att rygga tillbaka. Jag var beredd att lyfta den högre och smälla i busshjulet och ryta "för fuck sake, hur blind är du, ser du inte att jag står här?" men det behövdes inte den här gången. I Skåne tröttnade jag en gång på samma beteende och slog min pinne i tågdörren, vilket fick alla där att reagera och ge mig mer rum. Som om de kom på vad tusan de sysslade med... då hade flera helt enkelt trängts och hoppat över min pinne och knuffat undan mig för att komma in.

Det finns så många saker som kan förbättras, man man tänker inte på det när man ser. Ibland blir man bara så trött av ansträngningen för att fungera i samhället.

P.s. Anledningen till att det är enklare att gå i Malmö än i Nyköping är för att det finns fler människor i Malmö. Man följer folk helt enkelt. Tar rygg. Man hör och förstår att ett övergångsställe är nära, man förstår varför människor stannar, hör man inte ljudsignalen för att man ska gå- vilket många gånger dessutom är sönder, så går man när andra går. Ska man till speciella ställen där många går är det bara att "Följa John". I Nyköping är det inte alls lika lätt, människor går inte åt samma håll på samma vis utan "vimsar mer omkring" åt olika håll, de ska ju åt olika håll förstås. Man lämnas mer åt sig själv och får förlita sig på sig själv. I Malmö är man mer en i flödet och kan utnyttja just flödet, medan man i Nyköping är mer ensam trots att det finns andra människor i närheten, det finns inget flöde att tala om.

 

[Enya]

Det som gör det ännu värre är väl den hårda "arbetslinjen" som det tjatats om både från S och tidöpartierna, men utan viljan att fixa förutsättningar för tex. funktionshindrade att kunna arbeta på sina villkor.

Ja det "komiska" är ju lite att jag bor i den regionen med högst arbetslöshet också. Både bland svenskar, invandrare och personer med funktionsnedsättningar. SAMTIDIGT vet jag att Arbetsförmedlingen här lämnar klagomål till syn- och hörselenheterna för människor som annars skulle vara färdiga för att få börja i arbetslivet är inte färdiga från vårdens sida på långa vägar, på mycket mycket långa vägar. Alltså kan de inte börja med att söka jobb osv eftersom tex det som heter "orientering och förflyttning" inte fungerar alls, de kan inte ta sig någonstans. Vården i sin tur sätter upp patienterna på väntelistor, de har inte tid och inte personal. Med andra ord hamnar personerna på ruta 0 och kan inte komma någonstans.

I mitt fall så kanske det finns någon frivilligorganisation med någon medmänniska som följer med och simmar, kanske, vem vet, men för andra människor här som ännu inte har ett jobb, som inte har bott i Skåne och fått den hjälpen jag fått från synenheten där för att klara mig så mycket själv, ja... är det kört eller är det kört?

Det ger mig ont i magen. Det kunde ha varit jag. Egentligen.

 

[Enya]

Är tyvärr inte ett dugg förvånad har en äldre nära anhörig som i princip är blind, har en annan sjukdom som gör att hen inte äter, jättemager, ramlar upprepade gånger varje vecka hemma och åker skytteltrafik till sjukhus Kan inte hantera teknik, kan inte läsa en tidning, hantera något för att lyssna på en bok eller titta på tv. Kan inte gå ut själv. Har fyra olika läkare som intygar att hen behöver annat boende. Kommunens slutsats är att behov kan tillgodoses med hemtjänst. Är naturligtvis överklagat men kvarnarna mal långsamt.. Hen har noll livskvalitet och säger att livet inte är värt att leva mer. Samhället är helt havererat vad gäller vård och omsorg för människor med en eller flera nedsättningar är min uppfattning. Såg liknande redan för 15 år sen med en annan nära anhörig som också fick avslag på boende trots mycket stora behov. Fick rätt i både förvaltningsrätten och kammarrätten mot kommunen. Kommunen överklagade förvaltningsrätten dom. När hen fick flytta in så avled hen efter sex dagar. Blir så djäkla less på samhället.

Det är hemskt att det ska vara så! Att man har så svårt att se till människors behov utan bara till pengar. Finns säkert mycket som fungerar med hemtjänst, men den är ju sällan så pass rejält utformad att den ens fungerar som den ska när man är i ett behov av att bo på ett hem... Så mycket lidande för människor som lever som dina anhöriga. att det ens är tillåtet.

Vi har så mycket regler om djur, om att de måste aktiveras, ha tillsyn och att vissa djurslag måste ha sällskap av kompis av samma art, men för människor verkar det inte alls fungera.

 

[Enya]

Det är tyvärr rätt inställning. Ta tjuren vid hornen, var på och tjata. Kom ihåg att Antidiskrimineringsbyrån kan vara till stor hjälp.

Ja, det är ju tyvärr det man får göra, tjata. Jag avskyr att tjata på vuxna människor. Det är verkligen inte kul att vara så jobbig och påstridig. Har varit på synenheten om hjälp och om jag inte hade fått hjälp när jag fick senast var jag redo att göra en anmälan till IVO helt enkelt. Man kan inte bara skylla på personalbrist. Då måste man lyfta frågan uppåt, uppdraget de har fungerar ju uppenbart inte när människor hamnar i kläm så här.

Kan Antidiskrimineringsbyrån vara till hjälp om man nekas ledsagare?

Jag såg att man kunde söka kontaktperson, tänkte höra mig för om vad skillnaden egentligen är, och om det är lättare att beviljas det... behöver ju någon som följer med och badar- eller gör annat med mig, behöver inte just vara ledsagare eftersom jag är ganska självgående, bara en person som kan vara mina ögon liksom.

 

[Islandshästryttare]

Det är hemskt att det ska vara så! Att man har så svårt att se till människors behov utan bara till pengar. Finns säkert mycket som fungerar med hemtjänst, men den är ju sällan så pass rejält utformad att den ens fungerar som den ska när man är i ett behov av att bo på ett hem... Så mycket lidande för människor som lever som dina anhöriga. att det ens är tillåtet.

Vi har så mycket regler om djur, om att de måste aktiveras, ha tillsyn och att vissa djurslag måste ha sällskap av kompis av samma art, men för människor verkar det inte alls fungera.

Ja det är fruktansvärt särskilt när kommunen överklagade från förvaltningsrätten till kammarrätten. Som om man bara vill statuera exempel. Det var så mycket lidande inte bara för hen utan även anhöriga. Hen var så förvirrad av sjukdomen att hen gick ut mitt i natten i december med pyjamas. Bodde 50 meter från havet. Biståndshandläggaren sa att det är ett litet samhälle och någon hittar alltid hen visst om inte hen går ner i vattnet och fryser ihjäl innan dess.... Bodde nära en brygga med djupt vatten.

 

[Enya]

Det är samhället som ska täcka upp för det. Men det saknas ju pengar. Vad gör man? Tja, jag tänker att det är samma sak som i den urskevade tråden. Man tackar ja till det som eventuellt finns, annars får man bli inne om värderingar eller världsbild står emot. Helt enkelt. Det är ju ingen präst i alla fall som kommer och ledsagar från kyrkan antar jag, och till exempel röda korset är ju betydligt vanligare antar jag att de ledsagar på det sättet. I övrigt håller jag med @Philosophia .

Röda korset var också en av de som tipsades i Skåne när jag var där. Vissa hade fått hjälp därifrån istället.

Tycker att det hela är rätt tragiskt, ska man behöva stanna inne? Är det inte samhället som ska se till att alla kan vara med i samhället, att alla kan delta?

Eller är funktionsnedsättningar ett slags straff man får? Det känns så ibland. Från samhällets sida. Typ "ledsen att du inte kan delta i samhället, men det finns inga pengar eller personal som kan ordna det så vad ska vi göra liksom, ibland får man acceptera sin situation".

 

[manda]

Det är tyvärr rätt inställning. Ta tjuren vid hornen, var på och tjata. Kom ihåg att Antidiskrimineringsbyrån kan vara till stor hjälp.

Ja! @Enya i Sörmland är det Humanitas som kan bistå både med rådgivning och ev anmälan.

Tänker mycket om detta. Återkommer.

 

[Enya]

Ja det är fruktansvärt särskilt när kommunen överklagade från förvaltningsrätten till kammarrätten. Som om man bara vill statuera exempel. Det var så mycket lidande inte bara för hen utan även anhöriga. Hen var så förvirrad av sjukdomen att hen gick ut mitt i natten i december med pyjamas. Bodde 50 meter från havet. Biståndshandläggaren sa att det är ett litet samhälle och någon hittar alltid hen visst om inte hen går ner i vattnet och fryser ihjäl innan dess.... Bodde nära en brygga med djupt vatten.

Det får mig att vilja skrika rakt ut!!!
Just resonemanget att andra ska finnas till hands. Som synenheten här sa till mig "fråga en vän, be en vän visa dig området/visa dig spisen/tekniska prylar". Jag vill bara skrika! Som om man inte är en belastning nog för anhöriga och vänner? Jag är SÅ trött på mig själv och "kan du hjälp mig med... för jag kan inte själv" när det enda jag vill är KUNNA FUCKING SJÄLV så att man kan umgås med familj och vänner utan att sitta i en konstig beroendeställning där jag alltid är i behov och den andra alltid måste hjälpa. Jag tar och den ger. Det slutar aldrig väl. Det känns inte väl. Och att samhället resonerar så när man ansöker om den hjälp man har rätt till gör mig så jävla arg! Det får mig att hata mina funktionsnedsättningar och hata mig själv.

Varför gör folk så mot människor som behöver hjälp? Det finns inga pengar. Jag blir så arg på det också. Kan det här med "inga pengar" ibland gå ut över andra än de svagaste i samhället någon gång liksom.

 

[Praefatio]

Har ingenting vettigt att säga mer än att det är överjävligt att välfärdsstaten Sverige inte tar ansvar för något så självklart som att alla som behöver hjälpmedel ska ha det, oavsett om det gäller manicker, ledsagare, kontaktperson, hemtjänst, boende eller ledarhund. Det är en icke-fråga, tycker jag, att du både ska ha möjlighet att komma iväg till badhuset och ha hjälp av en ledarhund för att smidigt kunna ta dig runt ute på egen hand.

 

[Takire]

Undrar om det finns många eller få som vill vara ledsagare?

Låter förfärligt att ha det så besvärligt.

 

[Islandshästryttare]

Det får mig att vilja skrika rakt ut!!!
Just resonemanget att andra ska finnas till hands. Som synenheten här sa till mig "fråga en vän, be en vän visa dig området/visa dig spisen/tekniska prylar". Jag vill bara skrika! Som om man inte är en belastning nog för anhöriga och vänner? Jag är SÅ trött på mig själv och "kan du hjälp mig med... för jag kan inte själv" när det enda jag vill är KUNNA FUCKING SJÄLV så att man kan umgås med familj och vänner utan att sitta i en konstig beroendeställning där jag alltid är i behov och den andra alltid måste hjälpa. Jag tar och den ger. Det slutar aldrig väl. Det känns inte väl. Och att samhället resonerar så när man ansöker om den hjälp man har rätt till gör mig så jävla arg! Det får mig att hata mina funktionsnedsättningar och hata mig själv.

Varför gör folk så mot människor som behöver hjälp? Det finns inga pengar. Jag blir så arg på det också. Kan det här med "inga pengar" ibland gå ut över andra än de svagaste i samhället någon gång liksom.

Jag håller med till 100 procent. Jag kan till exempel inte ta körkort på grund av en sjukdom. Säger absolut inte att det är jämförbart med din situation men kan verkligen förstå det med att inte kunna själv. Jag är dödstrött ibland på att behöva ta reda på om det går någon kollektivtrafik till något jag vill göra. Eller vara beroende av andra för att t mig till återvinningscentralen med massa skräp. Eller ta reda på vad taxi kostar. Jag är absolut inte i behov av färdtjänst men ibland hade det varit så skönt att bara kunna ta en bil och åka själv utan att vara beroende av någon annan. Så kan förstå din känsla av beroende av någon annan även om det inte alls är i samma omfattning som dina behov.

 

[EmmaBovary]

Röda korset var också en av de som tipsades i Skåne när jag var där. Vissa hade fått hjälp därifrån istället.

Tycker att det hela är rätt tragiskt, ska man behöva stanna inne? Är det inte samhället som ska se till att alla kan vara med i samhället, att alla kan delta?

Eller är funktionsnedsättningar ett slags straff man får? Det känns så ibland. Från samhällets sida. Typ "ledsen att du inte kan delta i samhället, men det finns inga pengar eller personal som kan ordna det så vad ska vi göra liksom, ibland får man acceptera sin situation".

Det har ju åtminstone varit ett uttryckt mål i vår funktionshinderspolitik, att alla ska kunna delta i samhället. Men även om det egentligen är ganska färskt i minnet med att folkhemmet även innebar att vi ville hålla personer med funktionshinder avskilda från samhället i institutioner, och att tex. Vipeholm uppmärksammats med både film och teateruppsättning nyligen, så känns det inte som att funktionsrättsfrågor är något som speciellt många brinner för här. Inte som i USA där det liksom är en del av rättigheterna man kämpat för på nåt slags kollektiv nivå, om man är intresserad av mänskliga rättigheter och jämlikhet. Läste någon mindre studie nyligen, där det jämfördes attityder till funktionshinderfrågor mellan Sverige och USA, som visade på det ungefär. Visst, vi är vana vid att vi har en välfärd och ett socialt skyddsnät, och är man inte drabbad själv inbillar man sig nog att man fångas upp och tas om hand, om det vill sig illa. Men så är det ju inte riktigt...