Ja, jag undrar ju ibland. Han menar att det inte är avsiktligt, men att sitta med ett gapande barn i just rummet bredvid sovrummet där jag vilar, inte stänga dörren och själv ha på hörselskydd, är ja, lite märkligt.
Det känns ju som att han tycker det helt och hållet är ditt jobb egentligen.
Se det positiva i att din partner kommunicerar det som står i vägen för honom. Det är ett steg mot att ändra situationen.Idag har han varit hos psykologen men jag vet inte hur det gick. Jobbstressen har minskat vilket hjälper. Men plötsligt kan det sluta funka ändå.
Häromdagen kom vi båda i säng lite sent. Han fick sovmorgon ett par timmar och sedan frågade jag på förmiddagen om han kunde ta sonen så jag kunde vila. Barnet glatt bytt och matat - allt frid och fröjd. Av oklar anledning så fungerar det dåligt och slutar med att han får ha hörselskydd på pga ljudnivå och sonen är frustrerad. Maken är förstås både stressad och irriterad. Jag får ingen vila förstås.
När vi pratar om det så kommer det fram att han egentligen skulle vilja göra alla andra saker han vill göra i stället för att vara med barnet. Han menar att denna vilja är svår att bemästra för honom, den är som ett grunddrag i personligheten. Jag menar att han kan ju göra vad han vill, men bara inte just då utan om en liten stund. När han lyckas bemästra den viljan bättre så går det bättre.
Men i huvudsak går det bättre för oss - tyvärr upplever jag att det blir bättre ett ta efter en större diskussion där jag ställer hårda krav. Vad det leder till i mitt beteende är ju inte så klurigt att lista ut. Men jag ser inte vad jag annars kan göra i situationen.
När jag hade motsvarande situation med en då nattjobbande man så sprang jag ut ur huset om barnet sa pip och gick en lång promenad i skogen (hälften bärandes, hälften vagnandes barnet). Naturen brukade vara intressant nog för att frustrationen hos barnet skulle lägga sig.
Ja han är så oumbärlig på jobbet, i allra högsta grad. Han är och lever till stora delar för sitt jobb, vilket jag har viss förståelse för. Att överföra det till något annat kan bli en utmaning.
Bad du honom att gå någon annan stans? Fråga varför han valde just den platsen, du kommer varken vidare genom att tro det ena eller det andra.
Jo, jag bara tänker att det här är också ett jobb och om han hade varit kvinna hade han kanske tyckt han kunde leva för att ta hand om sitt barn också och anse sig vara oumbärlig i det. Eftersom det ju är det han är. Ingen av hans anställda kan vara pappa till hans barn istället för honom.
Ja, när han har haft barnet själv har han löst det så ganska ofta.
Nä, tyvärr var jag inte alls så pedagogisk, även om jag kanske borde varit det. Det var ju omöjligt att kommunicera från sovrummet ens om man vrålar pga hörselskydden.
Det låter onekligen som om det är mer än bara ovilja bakom. Har man den problematiken som din man har så är det inte ovanligt att det finns någon form av funktionsvariant bakom. I så fall behöver han helt andra verktyg för att fungera som en bra förälder.
Nu har du lärt honom att om han stör dig så tar du över, det kanske inte var medvetet men om du inte tar upp det och då menar jag inte som en anklagelse utan i lugn och ro, en diskussion om situationen och vad ni båda kunde göra olika.
Jag känner igen så himla mycket av det @Lickety skriver och jag håller verkligen med dig @Tora . Jag var vansinnig på mitt ex stundtals, när allt annat i hans liv gick så himla bra att fixa men det här med att vara pappa bara inte gick. De vanliga råden att "åk hemifrån" osv funkade ju inte. Och mycket riktigt så var det ju annat som låg bakom än bara lathet/omognad/whatever.
Ja, det är inte så enkelt. Föräldraskapet är svårt för honom. Vi får se om det gick bra hos psykologen idag. Hoppas verkligen det.
Ja barn fattar jättetidigt och utvecklar sina spröt om det behövs. Jag vet med mig själv att det är på det viset. Sen har olika personer olika benägenhet och strategier för coping.
Det är liksom det som är poängen med att få en diagnos. Att man får tillgång till hjälp för att reda ut vad man kan göra.
Han ser det inte så riktigt. Enligt honom så fungerar han inte alltid bra i föräldraskapet, vilket han också hade väntat sig. Även om han hoppades att det ”av sig själv/biologin” skulle gå bättre. Så hans största problem är att jag inte kan acceptera läget. Och ja, att det inte går så bra alltid, och att barnet märker av hans sinnesstämning, han blir stressad/ mår dåligt vissa dagar har jag svårt att bara acceptera utan att försöka åtgärda.
Jag förstår verkligen att det finns många sidor hos honom som du uppskattar. Men nu har ni ju barn ihop. Det kommer vara såhär. Även när barnet blir äldre. Du skriver ju också att han själv inte upplever det som ett problem.Han är himla bra på många andra sätt, så kasta ut honom vill jag inte göra. Men jag fick minst sagt ett smärre bryt. Igen.
Andra dagar har det gått betydligt bättre, detta var ett av dom sämre tillfällena.
Om han ser problemformuleringen som att det handlar om din acceptans så skiter han i princip i hur det är för barnet då? Då finns det kanske inte förutsättningar för att nå förbättringar...
Helt enig. Att han sökt hjälp hos BVC psykologen är inte på hans initiativ, men jag hoppas ändå att det kan ge något.
