Men han ska inte äta socker! *irriterad*

[Allimac76]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Det är fortfarande ganska lång från sockermissbruk - till och med Madonna äter sötsaker en gång i veckan!

Och därför bör alla göra det?

 

[cirkus]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

KL

Vilken intressant diskussion.
Kanske inte sockerdiskussionen i sig utan mera detta med makt och kontroll.

Det känns också som ganska typiskt för föräldrar med små till mycket små barn som har störst behov av makt och kontroll.

Var går gränsen egentligen ? När har en förälder inte den totala bestämmanderätten över sitt barn ?
Jag tycker det är lite läskigt när folk skriver - mitt barn - jag bestämmer, sånt får det att krypa i mig - men jag kan inte riktigt ta på varför.

 

[oz_joj]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Det är fortfarande ganska lång från sockermissbruk - till och med Madonna äter sötsaker en gång i veckan!

Men med det menade jag att han ju inte gått miste om sockersmaken som du tycker var så viktig för den personliga utvecklingen, inte att han var sockermissbrukare.

 

[Jessica1987]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag vet inte egentligen hur dina erfarenheter är direkt relevanta för tråden. För du håller väl med om att det finns en ganska stor gråskala i mitten mellan att smaka glass och övergöda sina barn med godis varje dag?

Det lite tråkiga för dig, tycker jag, är att du sitter fast i det fortfarande, och att du sas använder din uppväxt för att försvara det. Ta tag i problemet i stället, det finns massor av människor som har samma bekymmer som du utan att ha blivit övergödda som barn! Bitten Jonsson är bra på detta.

Jag är ett exempel på hur det kanske skulle gå om TS inte satte sig emot sin mamma. Självklart är det skillnad på att smaka och att göda. Men när man väl börjat med nått litet kan det lätt övergå till mer och mer.

Jag använder inte min uppväxt till att försvara det med, men jag vet att det är därifrån det kommer. Hade jag inte växt upp så, hade jag nog inte levat som jag gör idag. Jag försöker ta tag i det och kämpar varje dag, men gamla vanor är svåra att bryta. (ursäkta OT:t)

 

[Sol]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

KL

Vilken intressant diskussion.
Kanske inte sockerdiskussionen i sig utan mera detta med makt och kontroll.

Det känns också som ganska typiskt för föräldrar med små till mycket små barn som har störst behov av makt och kontroll.

Var går gränsen egentligen ? När har en förälder inte den totala bestämmanderätten över sitt barn ?
Jag tycker det är lite läskigt när folk skriver - mitt barn - jag bestämmer, sånt får det att krypa i mig - men jag kan inte riktigt ta på varför.

Föräldrarna har sista ordet så länge barnet inte far illa och ingen kan väl påstå att ett barn på 6 månader far illa av att föräldrarna inte vill stoppa i det glass.

När det handlar om småbarnsföräldrar handlar det ofta om förstagångsföräldrar och kanske är det viktigt att omgivningen respekterar en just för att det är första gången? Att man håller på att växa in i sin föräldraroll. Jag får barn när som helst och jag hoppas verkligen att omgivningen kommer respektera mig och barnets pappa även om de inte alltid håller med. Att de låter oss växa in i våra föräldraroller utan att försöka tala om för oss hur vi ska göra.

Varför är det så läskigt att föräldrarna bestämmer och att de är tydliga med att det är så? Det är ju vårdnadshavaren/vårdnadshavarna som bestämmer vad som är bäst för barnet. Omgivningen kan komma med råd och stötta, men att gå rakt emot föräldrarnas önskan, av egentligen inget bra skäl alls gör ingenting annat än att underminera föräldrarna i sin föräldraroll.

 

[Hoppla10]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

KL

Vilken intressant diskussion.
Kanske inte sockerdiskussionen i sig utan mera detta med makt och kontroll.

Det känns också som ganska typiskt för föräldrar med små till mycket små barn som har störst behov av makt och kontroll.

Var går gränsen egentligen ? När har en förälder inte den totala bestämmanderätten över sitt barn ?
Jag tycker det är lite läskigt när folk skriver - mitt barn - jag bestämmer, sånt får det att krypa i mig - men jag kan inte riktigt ta på varför.

Man har som förälder ett ANSVAR och en SKYLDIGHET gentemot sitt barn att hjälpa det att få en bra start i livet, kunna umgås med andra människor på ett korrekt sätt och förstå rätt och fel.

I Sverige är man inte myndig förrän man är 18år, vilket i stort sett innebär att föräldrarna har ansvar för vad man gör som omyndig. Vilket innebär att om man misslyckas med uppfostran av sitt barn även kan få sitt barn placerat hos någon annan. (Kanske ovanligt, men förstår de inte rätt o fel och utsätter sig för mycket "skit" kan ju detta hända)
Man har i Sverige även rätt att bestämma (omyndig förklara) över människor som inte förstår sitt eget bästa, t.ex dementa. Men även barn under 18år, är ju omyndiga, och föräldern har då bestämmanderätten.

Sen får ju inget gå till överdrift och man får ABSOLUT INTE utnyttja situationen, men man har som förälder ett ANSVAR och SKYLDIGHET!!

Barn som inte har regler och ordningar mår sämre än barn som har det...det är ju allmänt känt. Jaja, nu är detta långt ifrån vad tråden började med.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Varför är det så läskigt att föräldrarna bestämmer och att de är tydliga med att det är så? Det är ju vårdnadshavaren/vårdnadshavarna som bestämmer vad som är bäst för barnet.

Jämför med en chef som säger: "nu gör vi såhär, för jag är chef och jag har ansvaret och jag bestämmer!"

"Men", säger du, "det är inget klokt beslut. Tvärtom, det är ett dåligt beslut.".

"Det spelar ingen roll", säger chefen, "för jag bestämmer!"

Visst, chefen har ansvar. Men har du respekt för chefens sätt att markera sin auktoritet? Resonemanget här är inte annorlunda.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Men med det menade jag att han ju inte gått miste om sockersmaken som du tycker var så viktig för den personliga utvecklingen, inte att han var sockermissbrukare.

Det var inte alls vad jag talade om, jag tror vi pratar om varandra.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag är ett exempel på hur det kanske skulle gå om TS inte satte sig emot sin mamma. Självklart är det skillnad på att smaka och att göda. Men när man väl börjat med nått litet kan det lätt övergå till mer och mer.

Jag använder inte min uppväxt till att försvara det med, men jag vet att det är därifrån det kommer. Hade jag inte växt upp så, hade jag nog inte levat som jag gör idag. Jag försöker ta tag i det och kämpar varje dag, men gamla vanor är svåra att bryta. (ursäkta OT:t)

Men det vet du inte! Du har ju ingen annan uppväxt att jämföra med.

Det kan precis lika gärna slå tvärtom - inget socker, kompenserande matmissbruk i vuxen ålder.

Och det kan gå åt andra hållet också: lite blir mindre och mindre. Den problematiken är inte heller ovanlig bland unga.

 

[Sol]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jämför med en chef som säger: "nu gör vi såhär, för jag är chef och jag har ansvaret och jag bestämmer!"

"Men", säger du, "det är inget klokt beslut. Tvärtom, det är ett dåligt beslut.".

"Det spelar ingen roll", säger chefen, "för jag bestämmer!"

Visst, chefen har ansvar. Men har du respekt för chefens sätt att markera sin auktoritet? Resonemanget här är inte annorlunda.

Inte jämförbart. Det skulle varit jämförbart om TS 6-månader gamla bebis hade satt sig upp mot morsan och ifrågasatt regeln.

Sockerdiskussionen kan släktingarna ta med föräldrarna, givetvis. De kan förklara att de inte håller med och att de anser att det är rent ut sagt dåligt för barnet om det inte får glass vid 6 månaders ålder. Det kan de göra och det sätter jag mig inte emot, men i slutänden får de ändå lov att att respektera föräldrarnas ståndpunkt.

Jag har inte satt mig emot att ifrågasätta och diskutera olika reglers rimlighet. Det jag sätter mig emot är att köra över föräldrar på det sätt som gjorts.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag har inte satt mig emot att ifrågasätta och diskutera olika reglers rimlighet. Det jag sätter mig emot är att köra över föräldrar på det sätt som gjorts.

Det är förstås inte bra, det bästa är ömsesidig respekt, givetvis. Men jag tror att nyblivna föräldrar lättare känner sig hotade (deras auktoritet som föräldrar är skör då de saknar tidigare erfarenheter av föräldraskap) och därför slår ifrån sig oavsett vad ifrågasättandet av "reglerna" gäller, och oavsett vad konsekvensen av ett brytande av dessa innebär, bara för att markera sin rätt att fatta beslut.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Och därför bör alla göra det?

Bör och bör - det är i alla fall inte farligt! Jag kan personligen känna glädje vid att minnas pepparkaksbak med syskon, kladdkaksbak med kompisar, chokladprovningar med mera.

Inget som passar en 6-månaders bebis förstås, men barn.

 

[Petruska]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

slår ifrån sig oavsett vad ifrågasättandet av "reglerna" gäller, och oavsett vad konsekvensen av ett brytande av dessa innebär, bara för att markera sin rätt att fatta beslut.

Men det är ändå något fascinerande i att föräldraskap uppfattas som en fråga om regler i så hög grad. (Jag ser just det som en marginell punkt.)

Samma sak med beslutfattandet. Så här nästan i efterhand (har barn som är 18 och 23) känns ju inte föräldraskapet som en fråga om beslut i särskilt hög grad. DEt har handlat om annat, och "besluten" har inte präglat det hela.

 

[Petruska]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Och därför bör alla göra det?

Men gör det något om man äter lite sötsaker ibland?

Det tillför lite livsnjutning på ett enkelt sätt, det är väl ganska harmlöst?

Det känns i sådana här diskussioner lite som att barnuppfostran ska resultera i en särskild produkt, nämligen perfekta, idealiska vuxna.

Den tanken är lite främmande för mig, jag tror inte på det helt enkelt. Det känns lite skruvat.

 

[Allimac76]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Men gör det något om man äter lite sötsaker ibland?

Det tillför lite livsnjutning på ett enkelt sätt, det är väl ganska harmlöst?

Det känns i sådana här diskussioner lite som att barnuppfostran ska resultera i en särskild produkt, nämligen perfekta, idealiska vuxna.

Den tanken är lite främmande för mig, jag tror inte på det helt enkelt. Det känns lite skruvat.

Jag uppfattar det som om det argumenteras för att bebisen går miste om någonting genom att nekas glass, vid 6 månaders ålder. Och förstår inte hur du menar att glass är viktigt för relationerna.

 

[havreflinga]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Men allt det där kan man ju utan vidare uppnå utan att ens vara i närheten av en lösning på problemet.

Tex: Du och ditt barn hälsar på hos mig. Jag bjuder på glass till alla. Du säger att du tycker att glass är olämpligt för ditt barn. Jag säger att ditt barn är gäst hos mig, du har valt att göra dig själv och barnet till mina gäster och jag har nu valt att bjuda på glass (däremot inte något som barnet är allergiskt mot, tex).

Jag menar, vi kan ju kommunicera i oändlighet och bara komma fram till att vi tycker olika om kombinationen glass och småbarn.

Om det hela inte handlar om makt, då är det väl helt enkelt också så att ingen av oss får rätt gentemot den andre, ingen av oss kan genomdriva sin syn på saken. För den som gör det har ju makten!

Vart för det oss?

Det blir extra spännande om vi byter ut glass mot kött, eftersom vi (hela familjen) är vegetarianer.

Nej, det handlar inte om makt. Jag hade frågat dig varför det är viktigt för dig att vi äter det du bjuder på, hur det känns i dig när någon tackar nej, o s v. Till slut hade vi kommit på hur de olika besluten känns i oss. Det kanske visar sig att du mår skitdåligt i en vecka om någon tackar nej till det du bjuder på. I så fall hade jag fått överväga om jag skulle ge med mig, för att skona dig, eller om det hade varit lönande att analysera vidare. Genom kommunikation tror jag att vi hade kunnat hitta ett sätt där jag kunde tacka nej för mitt barns räkning utan att du hade känt dig kränkt.

 

[havreflinga]

Varför så stor grej?

Vad är konsekvensen av att han INTE smakar lite glass?? Med största sannolikhet ingen alls, över huvud taget. Så varför tjata emot föräldern som inte vill att han ska ha, och låta det påverka humöret?!

Precis!

Även om man byter ut glass mot biodynamiskt odlade morötter ser jag ingen poäng alls i att försöka trotsa förälderns vilja. Om föräldern säger nej till glass/morötter, och dessutom blir upprörd ifall nejet inte lyds - varför ändå trycka i ungen glass/morötter. Vad vinner man på det?

I situationen kanske man inte uppfattar mammans nej som särskilt övertygande. Jag kan ha en viss förståelse för att man ändå "råkar" sticka till ungen en liiiiiten bit glass/morot. Men att här i en tråd, då man har gott om tid att fundera, argumentera för sin RÄTT att strunta i förälderns önskan (och de jobbiga känslor han/hon får av att inte bli respekterad) - det framstår för mig som ganska oempatiskt. Varför är det viktigt för någon att göra så? Hur kan man göra det till en så stor grej?

Det måste handla om makt...? Eller att man tycker det är spännande att provocera. Eller att man är extremt kritikkänslig, så att man tror att ett "nej" samtidigt är ett dissande.

 

[havreflinga]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jämför med en chef som säger: "nu gör vi såhär, för jag är chef och jag har ansvaret och jag bestämmer!"

"Men", säger du, "det är inget klokt beslut. Tvärtom, det är ett dåligt beslut.".

"Det spelar ingen roll", säger chefen, "för jag bestämmer!"

Visst, chefen har ansvar. Men har du respekt för chefens sätt att markera sin auktoritet? Resonemanget här är inte annorlunda.

Detta var ju ungefär vad som hände, enligt TS. Föräldrarna (chefen) fattade beslutet att ge bebisen glass. Dottern (TS) opponerade sig. Föräldrarna (chefen) sa visserligen inte "vi bestämmer", men i handling uttryckte de samma sak.

 

[californication]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Lite undrande, tyckte du inte i en annan tråd att det var lysande att du fått äta hur mycket godis du ville, för att det innebar att du tröttnat?

Jo, men bara för att det fungerar på mig så fungerar det ju givetvis inte på alla barn. Barn är ju individer, missat det?

 

[californication]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Men gör det något om man äter lite sötsaker ibland?

Det tillför lite livsnjutning på ett enkelt sätt, det är väl ganska harmlöst?

Livsnjutning för mig i födoväg är en tallrik tomatsoppa. Inte glass.

Måste rejält onyttiga sötsaker vara = livsnjutning? Det resonemanget är farligt. Godis för mig är inte livsnjutning, för jag tycker inte om godis. Men jag älskar tomatsoppa, och kan äta det som andra äter godis.

Jag vägrar erkänna sötsaker som livsnjutning. Jag vill inte att det skall ses som en självklarhet, vilket det verkar göra i dagens läge innanför många dörrar.