När blir det bättre?

Dullknives

Trådstartare
Jag har autism, diagnos i vuxen ålder, och har återkommande depressioner sedan 12 års ålder. Efter att jag fått mitt första barn 2014 har inte depressionerna varit särskilt djupa eller långa, har inte behövt medicinera på många år.

I oktober 22 hände något, jag var för en gångs skull helt barnledig en dag och jag fick sådan panikattack som jag inte stod ut med så jag hängde mig i en sladd fastsatt på sovrumsdörren.

Jag blev hittad, medvetslös, men andningen kom igång fort efter att sladden blivit klippt. Blev intagen på akutpsykiatrin och sedan hemsläppt efter två dagar. Därefter följde några struliga veckor med medicinproblem och inläggningar. Har nu kontakt på öppenvården som sköter min medicin.

Går på maxdos cymbalta, mirtazapin, imovane och oxascand vid behov. Voxra planeras att sättas in snart. Tar sällan oxascand, tycker inte att jag får så mycket ångestattacker längre. Däremot så mår jag ju inte bättre. Känner ingen glädje för någonting, känner mig fortfarande djupt deprimerad och kan inte ta tag i saker. Ingenting alls skänker mig någon glädje.

Jag måste söka jobb eftersom jag är helt utan inkomst, har ingen SGI. Jag tar hand om barnen, lagar mat och resten av livet är bara en grå sörja. Självmordstankarna har kommit åter. När ska det vända?
 
Fy vad tungt det låter! Lider verkligen med dig. Jag har också haft många, långa, och svåra depressioner så vet vilket helvete det är. Trodde aldrig att jag skulle kunna må hyfsat bra igen. Men efter att ha provat mig igenom halva fass fick jag litium (trots att jag inte är bipolär) och en bra terapeut. Sedan dess har jag inte haft en djup depression och inte behövt uppsöka psykakuten. På tre år. Livet är fortfarande stundtals tufft men jag jobbar heltid och klarar det och har vänner som skänker mig glädje. När jag har en sämre dag är det lättare att hålla ut eftersom jag minns att det nyligen var bättre. Med det här vill jag väl bara försöka ge dig lite hopp! Håll ut, man vet aldrig när det vänder :heart
 
Fy vad tungt det låter! Lider verkligen med dig. Jag har också haft många, långa, och svåra depressioner så vet vilket helvete det är. Trodde aldrig att jag skulle kunna må hyfsat bra igen. Men efter att ha provat mig igenom halva fass fick jag litium (trots att jag inte är bipolär) och en bra terapeut. Sedan dess har jag inte haft en djup depression och inte behövt uppsöka psykakuten. På tre år. Livet är fortfarande stundtals tufft men jag jobbar heltid och klarar det och har vänner som skänker mig glädje. När jag har en sämre dag är det lättare att hålla ut eftersom jag minns att det nyligen var bättre. Med det här vill jag väl bara försöka ge dig lite hopp! Håll ut, man vet aldrig när det vänder :heart
Hur snabbt hjälpte litium för dig?

Min läkare har försökt övertala mig till ECT flera gånger men jag har tackat nej, är rädd att tappa minnet och att det ändå inte blir bättre.
 
För mig hjälpte inte ECT, litium och starka mediciner. Utan det som hjälpte mig var min psykolog som la ned mycket tid och engagemang på att jag skulle må bättre.
Det i kombination med abilify gjorde underverk.

Men sedan snubblar jag emellanåt, så som nu när jag är inlagd efter ett suicidförsök.
 
För mig hjälpte inte ECT, litium och starka mediciner. Utan det som hjälpte mig var min psykolog som la ned mycket tid och engagemang på att jag skulle må bättre.
Det i kombination med abilify gjorde underverk.

Men sedan snubblar jag emellanåt, så som nu när jag är inlagd efter ett suicidförsök.
Jag har gått på DBT-behandling, det är den längsta psykologkontakt jag har haft. Här där jag bor så får man bekosta psykolog privat, det verkar omöjligt att få i öppenvården.
 
Rätt olämpligt att skriva i en tråd där det är en användare som mår fruktansvärt dåligt. Klyschor som att "acceptera dig själv" hjälper inte alls i det akuta. Det är som att säga åt någon att rycka upp sig eller ta en promenad när personen håller på att drunkna.
Om det uppfattas så kan jag bara be om ursäkt. jag vill verkilgen inte såra någon eller göra det värre. Och det var inte menat som ett ryck upp dig meddelande, Jag vet inte hur jag kan rätta till det nu. men tro mig jag vill inte såra någon.
 
Hur snabbt hjälpte litium för dig?

Min läkare har försökt övertala mig till ECT flera gånger men jag har tackat nej, är rädd att tappa minnet och att det ändå inte blir bättre.
Det finns ju alternativ till ECT.
En annan metod som heter rTMS eller TMS. = transkraniell magnetstimulering.
Jag har ingen erfarenhet av den själv, har bara läst om den. Man är vaken under behandlingen.
Vet inte om den finns i hela landet, metoden är rätt ny.

Men låter som en idé att lägga till voxra, den och mirtazapin i kombination ska vara rätt effektiv, tydligen. Ge inte upp!
 
Jag har gått på DBT-behandling, det är den längsta psykologkontakt jag har haft. Här där jag bor så får man bekosta psykolog privat, det verkar omöjligt att få i öppenvården.
Jag har haft tur att mottagningschefen tog mig som patient, han kan jag gå till så länge jag behöver. Väldigt få förunnat att få den turen tyvärr.
 
Hur snabbt hjälpte litium för dig?

Min läkare har försökt övertala mig till ECT flera gånger men jag har tackat nej, är rädd att tappa minnet och att det ändå inte blir bättre.
Jag vet inte riktigt. Den djupa depressionen gick över på någon månad, men det är ju inte säkert att det var pga litium. Tror det tar längre tid än så innan den ger effekt. Men sen fick jag inga nya. Tror mitt förbättrade mående också berodde på terapin men jag uppfattar det som att litium kapar dom värsta dipparna. Äter en låg dos neuroleptika också, och SNRI.

ECT har inte funkat så värst bra på mig men vet att många upplever det som väldigt hjälpsamt. Visst kan man få minnesproblem, men svår depression är en dödlig sjukdom så det får ställas mot det.
 
Rätt olämpligt att skriva i en tråd där det är en användare som mår fruktansvärt dåligt. Klyschor som att "acceptera dig själv" hjälper inte alls i det akuta. Det är som att säga åt någon att rycka upp sig eller ta en promenad när personen håller på att drunkna.
Fast det kan ju vara sant att det är så det kan gå till? Det står ingenting om att det är "bara att". Min erfarenhet (utan autismdiagnos) är samma. Inte förrän jag accepterade mig själv blev det helt bra. Efter åratal av tung medicinering och inlåsning så blev jag helt frisk. För mig blev vändningen en psykolog som sa rätt saker (även om jag just då tyckte att hon var dum i huvudet). För andra är det längre behandlingar, andra mediciner eller copingstrategier vid anfall som kan hjälpa på lång sikt. Eller anpassningar i vardagen, som för pappan till mitt barn. Han har blivit helt frisk i den meningen att han inte längre är deprimerad. För vad jag läser i trådstarten är det hopp om framtiden som önskas. Kan det någonsin vända? Är det verkligen okänsligt att skriva ett kort "ja, det kan det. Det gjorde det för mig"
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp