När jag inte är tillräcklig.

Jag har gått 24 gånger hos psykolog nu, har sista på onsdag. Det enda jag fått höra innan är hur bra det är, så jag tror mina förväntningar över resultatet är för höga.
Jag trodde jag skulle må bättre, men det känns som om det är ett stort sår som öppnades, som tidigare var slutet. Och nu ska jag hantera det, men vet inte hur. Min barndom, som borde ha varit stängd ändå. Finns inget att förändra genom att rota där i, jag har svårt att se poängen med allt det här nu?
Det är så många känslor i allt. Ilska. Sorg. Skam. Skuld. Min barndom, skulle kunna berätta hårresande saker ur den, men tycker det räcker att jag drömmer om det när jag väl sover.
Mest arg är jag på mig själv. På varför jag är som jag är, varför jag alltid varit sån, varför det aldrig blivit någon förändring. Jag har gått genom livet utan att göra något vettig eller rätt. Enda sedan jag var liten. Jag har alltid försökt göra mitt bästa, försökt fatta bra beslut, försökt göra bra saker, vara tillräckligt tillräcklig, men inser nu att vad jag än gjort i hela livet så har jag sårat, skadat och förstört för andra, helt utan att mena det, bara genom att vara jag och göra som jag gjort. Redan sedan liten, sedan jag var nyfödd och orsakade mammas självmordsförsök. Det känns som ett misslyckande att inse det nu att hela mitt liv är ett misslyckande. Det är ju komiskt i sammanhanget att jag ovanpå allt är ett misslyckat missfall också, jag borde inte ha blivit född ens. Det gick fel redan från början liksom, och jag förstår inte ens varför det hela tiden gått fel, varför jag inte har kunnat göra rätt saker livet igenom, utan istället gjort fel. Jag kan skylla på att jag är korkad, det är säkert det, men då gör jag det lite lätt för mig med att ursäkta min dumhet.
Jag ses som bitter och negativ. Jag ÄR bitter och negativ antar jag. Det är inget jag vill vara, men hur är man något man inte vet hur man är? Och varför är det så bra att vara fejkpositiv ens? För att göra andra nöjda antar jag, och inte vara energitjuv. Bättre att vara tyst då. Jag tränar på det. Att vara tyst. Det är enklare än vara fejkpositiv. För det orkar jag inte, inte i längden, faller tillbaka i mina mönster igen efter en tid.
Hade jag fattat bättre beslut livet igenom hade jag haft det bättre, gjort bättre saker, lyckats bättre med barnen och familjen, haft fler vänner, sårat färre personer, haft bättre liv och bättre jobb, befunnit mig på en bättre plats i livet.

Låter som världens tjockaste offerkofta. Det är det inte. Bara en väldigt jobbig insikt om att allt som hänt har jag själv orsakat mig, och andra, genom livet, jag kunde börjat med att inte födas, att inte skrika så mamma inte ville leva osv. Det är faktiskt en väldigt tur att jag bor ensam nu så den enda jag kan förstöra för genom mina felaktiga beslut för att jag är för dum för att få dem rätt, är mig själv och ingen annan.

Jag antar det bästa vore att rätta till allt, men det är ju lite trixit i efterhand. Jag får se till att göra rätt för mig istället då. Jag önskar det fanns en instruktionsbok i hur man gör. Val Mcdermid beskriver i sina böcker om polisen Carol Jordan och psykologen Tony Hill att Tony Hill anser sig "spela människa". Det är nog så. När det som är jag inte är god nog får jag spela en bättre version av mig själv. Nä men lycka till, när jag inte ens fick originalet rätt!
 

Att du trivs med personerna och att arbetsplatsen verkar ha en sund attityd betyder ju jättemycket. Hoppas verkligen detta blir lyckat och långvarigt för dig. :)
Tack! :)

Ja det är ju en bra början, tänker jag! Nu sa jag ju upp mig från mitt jobb pga flytten, men hade ändå jobbat där i tre år, så när det fungerar så är jag inte den som byter jobb precis. Så hoppas också på att detta ska fungera så att jag kan slå mig till ro ordentligt.

Tydligen är ett jobb också vad som krävs för att få PTSD-terapi, så det är ju positivt ur den synvinkeln också!
 
Hur funkar trauma-/PTSDterapi? Jag vet inte, sa bara ja till något för att jag vet att det är bra i längden för mig, men har förstått att det är jobbigt, men jag ingen aning om hur det fungerar. Kanske bra att jag inte visste när jag sa ja för då hade jag nog sagt nej, tänker jag. Det är mycket enklare att försöka skydda mig själv kortsiktigt än att tänka att något är bra långsiktigt för mig.
Men jag gillar att vara förberedd och det känns inte som om jag är det i och med att jag inte har koll. Någon som som gått igenom sådan terapi och vill dela med sig sin upplevelse?

Har sovit två nätter i soffan, sover bättre där, vaknar fortfarande 300 gånger, men somnar lättare. Drömmer fortfarande mardrömmar och vaknar av dem, men somnar ändå igen, i sängen låg jag till slut vaken hela nätterna utan att sova. Vet inte varför det är sådan skillnad eller om det håller i sig ens, vaknade mer i natt än natten till i går så kanske håller det inte i sig. Hunden tjurar och sover i sovrummet, det är ju där man sover hävdar han bestämt :D

Tabletten gör mig så trött och orkeslös. Livet är tråkigt och inget blir gjort. Jag hoppas det går över snart. Psykologen sa att jag skulle försöka ta mig ur passiviteten, men det är verkligen inte alls lätt.

Jag behöver ett jobb, det är det som alltid har hållit min hjärna igång!
 
Jag går traumaterapi för tredje gången. Har redan gått först 2 år, sedan 1,5 år. De gångerna 1 gång i veckan. Och nu en tredje omgång gång med 20 beviljade tillfällen med möjlighet till förlängning med 20 tillfällen till och sedan ytterligare förlängning om det behövs…

Beroende på hur mycket man har att bearbeta tar det väldigt olika lång tid.
Det finns ju flera olika sorters traumaterapi men alla går vad jag förstått ut på att utsätta sig för de traumatiska händelserna/platserna för att kunna bearbeta minnet så att det negativa avtar. Hjärnan formar om, inte att man glömmer bort men att det blir lättare att hantera. Man har andra strategier. Detta görs antingen visuellt i ditt egna huvud eller på plats eller genom att utföra vissa moment.
Det vanligaste är väl visuellt, att man själv tar fram en bild.

Jag går EMDR. Vid alla mina omgångar har det alltid börjat med att ta fram en livslinje med trauman, andra negativa och även positiva stora händelser. Sedan börjar en stabiliseringsfas för att man ska vara tillräckligt stabil så att man inte blir återtraumatiserad. Man får lära sig olika sorters övningar för att lugna sig. Sen går man in i bearbetning och det tar mycket kraft, man kan må väldigt dåligt, minnen man förträngt helt kan dyka upp. Bearbetning sker inte bara under själva terpaisessionen utan oftast pågår en process emellan tillfällena. Jag blir varje gång ombedd att skriva ned vad som dyker upp emellan. Sen när ångetsnivån sjunkit ner till 0 från en skala på 0-10, om man kan komma hela vägen till 0. Jag kan inte det. Börjar man antingen med nästa minne, eller om arbetet är slutfört så går man in i en sista fas där man bygger upp personlig utveckling och förebygger för återfall.

Traumaterapi är en av de svåraste man kan genomgå skulle jag tro. Man lyfter på väldigt mycket som man tryckt undan. Men det ska ju vara bra i slutändan, även om man inte lyckas komma i mål helt har det förhoppningsvis lindrats. För problemen med trauman är ju att flasharna och undvikandet mm bara fortsätter annars hur mycket man än trycker undan.

Jag skulle fråga hur många tillfällen som beviljas och om man får förläning om man inte är klar. Det värsta som finns är att lämnas mitt i. Vilket skedde mina första två omgångar pga bytte jobb och den andra blev gravid.

:heart
 
Förstår inte att ett jobb ska krävas för att få terapi. Märkligt.

Men grattis till att du nu fått jobb! Härligt!!

Läst dina inlägg och blir så berörd. Jag ser dig som en jättefin empatisk person här på buke och du är mer än tillräcklig precis som du är! :heart
 
Tack! Ja! Jag älskar att jobba! Det blir ingen semester nu i sommar (kanske till jul, vad vet jag), men det gör inget, tycker den här tiden, nu två månader, som arbetslös är tillräckligt länge utan jobb så jag behöver ingen semester alls :D Längtar efter att börja använda hjärnan!
Ja, det är en skön känsla att vara behövd, göra nytta och vara del i ett sammanhang :) ! (Hur motigt det än kan vara att kliva upp ibland... ;) )
 
Jag går traumaterapi för tredje gången. Har redan gått först 2 år, sedan 1,5 år. De gångerna 1 gång i veckan. Och nu en tredje omgång gång med 20 beviljade tillfällen med möjlighet till förlängning med 20 tillfällen till och sedan ytterligare förlängning om det behövs…

Beroende på hur mycket man har att bearbeta tar det väldigt olika lång tid.
Det finns ju flera olika sorters traumaterapi men alla går vad jag förstått ut på att utsätta sig för de traumatiska händelserna/platserna för att kunna bearbeta minnet så att det negativa avtar. Hjärnan formar om, inte att man glömmer bort men att det blir lättare att hantera. Man har andra strategier. Detta görs antingen visuellt i ditt egna huvud eller på plats eller genom att utföra vissa moment.
Det vanligaste är väl visuellt, att man själv tar fram en bild.

Jag går EMDR. Vid alla mina omgångar har det alltid börjat med att ta fram en livslinje med trauman, andra negativa och även positiva stora händelser. Sedan börjar en stabiliseringsfas för att man ska vara tillräckligt stabil så att man inte blir återtraumatiserad. Man får lära sig olika sorters övningar för att lugna sig. Sen går man in i bearbetning och det tar mycket kraft, man kan må väldigt dåligt, minnen man förträngt helt kan dyka upp. Bearbetning sker inte bara under själva terpaisessionen utan oftast pågår en process emellan tillfällena. Jag blir varje gång ombedd att skriva ned vad som dyker upp emellan. Sen när ångetsnivån sjunkit ner till 0 från en skala på 0-10, om man kan komma hela vägen till 0. Jag kan inte det. Börjar man antingen med nästa minne, eller om arbetet är slutfört så går man in i en sista fas där man bygger upp personlig utveckling och förebygger för återfall.

Traumaterapi är en av de svåraste man kan genomgå skulle jag tro. Man lyfter på väldigt mycket som man tryckt undan. Men det ska ju vara bra i slutändan, även om man inte lyckas komma i mål helt har det förhoppningsvis lindrats. För problemen med trauman är ju att flasharna och undvikandet mm bara fortsätter annars hur mycket man än trycker undan.

Jag skulle fråga hur många tillfällen som beviljas och om man får förläning om man inte är klar. Det värsta som finns är att lämnas mitt i. Vilket skedde mina första två omgångar pga bytte jobb och den andra blev gravid.

:heart
Tack för en bra beskrivning! Känns verkligen som något tungt att ta sig igenom! Hoppas att det går bra för dig denna gången!

Jag tyckte det var jobbigt att bara börja prata lite om det jag gått igenom, och det var ju ingenting i jämförelse vad man gör i traumaterapi, men det väckte verkligen "den björn som sover" om man säger så, jag trodde ändå jag hade det under viss kontroll, men som jag lurat mig själv alltså! Det är som att det bara låg under ytan egentligen.

Förra veckan la en person handen på min axel, jag tycker inte om att okända tar i mig, men har lärt mig liksom behärska mig när det gäller det. Obehagligt, men en normal grej för vissa. Den här gången tog jag automatiskt ett steg åt sidan, han höll kvar handen och det var som om en del av hjärnan fick fullständigt panik medan andra försökte resonera logiskt inom mig. En reaktion jag inte upplevt på flera år nu och trodde jag kommit över, tydligen inte. Totalt utmattande är alla dessa reaktioner alltså.

Jag ser inte fram emot traumaterapi kan jag väl säga då... får se om jag får det, ska gå genom min läkare på vc först.
 
Förstår inte att ett jobb ska krävas för att få terapi. Märkligt.

Men grattis till att du nu fått jobb! Härligt!!

Läst dina inlägg och blir så berörd. Jag ser dig som en jättefin empatisk person här på buke och du är mer än tillräcklig precis som du är! :heart
Tack! :)
Det handlade väl mer om att livet i övrigt ska vara så stabilt som det ska vara och att arbetslöshet är en kris (för alla) och då speciellt för mig eftersom jag går ner mig så av det. Jag fungerar inte som arbetslös alls tyvärr.

Tack! Det är snällt sagt! :heart
 
  • Hjärta
Reactions: kma
Grattis till nya jobbet! Och till flytten, hade missat att du lämnat Skåne igen. Hoppas du ska få landa på din plats i livet nu, där du gör saker för dig själv, som får dig att må bra och läka från tidigare liv. Du är en av de som "är Buke" för mig, empatisk, klok, öppen och stark nog att tala om att du också är sårbar och o-perfekt, vilket gör dig alldeles perfekt precis som du är❤
 
Tack för en bra beskrivning! Känns verkligen som något tungt att ta sig igenom! Hoppas att det går bra för dig denna gången!

Jag tyckte det var jobbigt att bara börja prata lite om det jag gått igenom, och det var ju ingenting i jämförelse vad man gör i traumaterapi, men det väckte verkligen "den björn som sover" om man säger så, jag trodde ändå jag hade det under viss kontroll, men som jag lurat mig själv alltså! Det är som att det bara låg under ytan egentligen.

Förra veckan la en person handen på min axel, jag tycker inte om att okända tar i mig, men har lärt mig liksom behärska mig när det gäller det. Obehagligt, men en normal grej för vissa. Den här gången tog jag automatiskt ett steg åt sidan, han höll kvar handen och det var som om en del av hjärnan fick fullständigt panik medan andra försökte resonera logiskt inom mig. En reaktion jag inte upplevt på flera år nu och trodde jag kommit över, tydligen inte. Totalt utmattande är alla dessa reaktioner alltså.

Jag ser inte fram emot traumaterapi kan jag väl säga då... får se om jag får det, ska gå genom min läkare på vc först.
Ja man lurar tyvärr sig själv när man tränger undan det så mycket, som man naturligt gör för att helt enkelt mäkta med livet och leva hyfsat normalt. När man sen drar fram lådan för att bara kika lite kan rejäla bakslag komma som man inte är beredd på.

De automatiska reaktionerna man har, och som kan återkomma även om man för ett tag hittat någon sorts strategi är väldigt utmattande. Tar sån kraft att brottas runt i huvudet mellan logik och panik och andra känslor. Detta får man ju tyvärr tampas mycket med under traumaterapi.
Och det du beskriver. Att någon rör på en på det sättet, jag får själv panik.

Det jag själv tycker är svårt är att ibland reagerar kroppen med panik och ibland går det att behärska sig och låta det logiska få lite ta överhanden gällande i princip samma situationer.

Jag hoppas oavsett om du får traumaterapi eller annan hjälp att du får må bättre! Det är en kamp varje dag att ha PTSD.

Stor kram :heart
 
Ja man lurar tyvärr sig själv när man tränger undan det så mycket, som man naturligt gör för att helt enkelt mäkta med livet och leva hyfsat normalt. När man sen drar fram lådan för att bara kika lite kan rejäla bakslag komma som man inte är beredd på.

De automatiska reaktionerna man har, och som kan återkomma även om man för ett tag hittat någon sorts strategi är väldigt utmattande. Tar sån kraft att brottas runt i huvudet mellan logik och panik och andra känslor. Detta får man ju tyvärr tampas mycket med under traumaterapi.
Och det du beskriver. Att någon rör på en på det sättet, jag får själv panik.

Det jag själv tycker är svårt är att ibland reagerar kroppen med panik och ibland går det att behärska sig och låta det logiska få lite ta överhanden gällande i princip samma situationer.

Jag hoppas oavsett om du får traumaterapi eller annan hjälp att du får må bättre! Det är en kamp varje dag att ha PTSD.

Stor kram :heart
Du har helt rätt i att man inte är beredd på bakslagen, jag är förvånad över min egen reaktion, alla mina känslor och tankar. Jag har aldrig haft problem att säga att jag inte haft en bra barndom, min pappa var alkoholist, misshandlade mamma, min mamma var emotionellt frånvarande osv, men att lyfta på locket lite nu i terapin och nämna sexuellt utnyttjande när jag var tonåring samt berätta lite om några händelser när jag var barn har verkligen varit svårt. Bara att sätta ord på det, säga det högt inför någon annan och inte vifta bort det med "jag har haft en dålig barndom" lite så där diffust har varit mycket tuffare än jag trodde. Att skriva har jag gjort vid några tillfällen, men helt annan sak att säga det högt, att prata om det. Nackhåren reste sig på mig, jag kände mig alldeles kall och svettig på samma gång, hjärtat slog i 200 och paniken lurade i närheten på riktigt. Så väldigt märklig känsla. Men det väckte ju också så mycket känslor och tankar jag försöker att inte tänka på, lite som mitt första inlägg här. Förut var det lättare att hålla uppe en sköld mot alla tankar och känslor jag ändå har känt i många år, nu är det så svårt.

Strategier är bra, har insett att jag har rätt många sådana för att slippa hamna i obehagliga situationer eller för att ta mig ur dem. Det var jag inte ens riktigt medveten om innan terapin, hur mycket undvikandebeteende jag har.

Det kändes som om psykologen såg igenom allt när jag kom dit, andra märker inget, jag verkar "normal", men det var som om hon såg alla strategier och sätt jag hade för att dölja allt. Kändes jättemärkligt att sitta framför någon som jag inte kunde dölja det för.

Jag hoppas också jag får det, innerst inne, om det är det som krävs för att slippa må som jag gör nu, men det ger mig nästan ont i magen redan!

Kram tebax! :heart
 
Grattis till nya jobbet! Och till flytten, hade missat att du lämnat Skåne igen. Hoppas du ska få landa på din plats i livet nu, där du gör saker för dig själv, som får dig att må bra och läka från tidigare liv. Du är en av de som "är Buke" för mig, empatisk, klok, öppen och stark nog att tala om att du också är sårbar och o-perfekt, vilket gör dig alldeles perfekt precis som du är❤
Vad fint skrivet! :heart Och tack!

Jo, jag är sörmlänning sedan slutet av januari, jag och hunden bara. Jag gjorde det man inte får göra som mamma. Jag slängde ut min 19 åriga son när han slutade gymnasiet, han hade behandlat mig och sin lillasyster väldigt dåligt länge, jag anser att det var på nivå psykisk misshandel. Det blev dock en riktigt illa vinter/höst, dottern rymde hemifrån pga hela situationen med sonen, socialen som inte "ville" göra något åt situationen, och jag bad socialen leta familjehem till henne också. Kan tyckas fel, men min tanke var att jag var så nere i skorna att jag inte orkade vara mamma alls så det kändes bättre att någon med ork tar hennes tonårsrevolt och hon och jag fokuserar på vår relation så den inte spårar ut helt istället, den är inte dålig i grunden alls, men jag ville inte att den skulle riskera bli det för att hon var en normal trotsig tonåring och jag en utmattad förälder. Relationen med sonen var redan väldigt dålig och jag ville inte att den med dottern skulle bli samma.

Behövde flytta och sökte lägenhet i Nyköping. Förväntade mig dock inte lägenhet riktigt än utan trodde det skulle ta tid, det brukar ta tid innan man får napp på lägenhet. Det gick dock väldigt fort så jag hamnade i en situation där jag antingen skulle ta lägenheten, säga upp mig, flytta och lämna alla barn i Skåne eller tacka nej, bo kvar i Skåne lite till och söka andra lägenheter här när tiden är "bättre". SÅ svårt beslut. Hur vet man vad som är rätt? Från otaliga människor har jag fått höra:
"Jag skulle inte kunna slänga ut mina barn."
"Jag skulle aldrig kunna flytta så långt från mina barn"
Till och med socialen skrev i sin utredning att min flytt var ett bevis på att jag inte sätter dotterns känslor och mående först.
Men är det inte det jag gör när jag fattar ett beslut där jag sätter mig först för att kunna vara mamma till mina barn, framför att fortsätta leva med det dåliga måendet jag hade? Situationen var ohållbar på riktigt till slut. Terapi, antidepressiva och flytt har givit gott resultat ändå, men jag förlorade några vänner på vägen, dock inte mina barn. Tvärtom har relationen till 19 åringen stärkts och samma till dottern.

Det är verkligen inte lätt att göra något man inte "får" göra som förälder och jag kan inte påstå jag är stolt över det, å andra sidan, jag vet hur jag mådde, jag vet hur illa det var, ingen annan verkar kunna förstå när jag säger att det var riktigt illa och att något var tvungen att ske. På det här viset har de kvar sin mamma, det måste väga tyngst.
 
Du har helt rätt i att man inte är beredd på bakslagen, jag är förvånad över min egen reaktion, alla mina känslor och tankar. Jag har aldrig haft problem att säga att jag inte haft en bra barndom, min pappa var alkoholist, misshandlade mamma, min mamma var emotionellt frånvarande osv, men att lyfta på locket lite nu i terapin och nämna sexuellt utnyttjande när jag var tonåring samt berätta lite om några händelser när jag var barn har verkligen varit svårt. Bara att sätta ord på det, säga det högt inför någon annan och inte vifta bort det med "jag har haft en dålig barndom" lite så där diffust har varit mycket tuffare än jag trodde. Att skriva har jag gjort vid några tillfällen, men helt annan sak att säga det högt, att prata om det. Nackhåren reste sig på mig, jag kände mig alldeles kall och svettig på samma gång, hjärtat slog i 200 och paniken lurade i närheten på riktigt. Så väldigt märklig känsla. Men det väckte ju också så mycket känslor och tankar jag försöker att inte tänka på, lite som mitt första inlägg här. Förut var det lättare att hålla uppe en sköld mot alla tankar och känslor jag ändå har känt i många år, nu är det så svårt.

Strategier är bra, har insett att jag har rätt många sådana för att slippa hamna i obehagliga situationer eller för att ta mig ur dem. Det var jag inte ens riktigt medveten om innan terapin, hur mycket undvikandebeteende jag har.

Det kändes som om psykologen såg igenom allt när jag kom dit, andra märker inget, jag verkar "normal", men det var som om hon såg alla strategier och sätt jag hade för att dölja allt. Kändes jättemärkligt att sitta framför någon som jag inte kunde dölja det för.

Jag hoppas också jag får det, innerst inne, om det är det som krävs för att slippa må som jag gör nu, men det ger mig nästan ont i magen redan!

Kram tebax! :heart
Vissa trauman är extra svåra att nämna med ord, kanske var man tvungen att dissociera när de pågick för att överleva och tar man sedan upp det och beskriver högt för någon blir det genast så verkligt igen.
Låter som du påverkades rejält av att lyfta just det sexuella bl a. Jag kan känna igen mig i den reaktion du beskriver när jag går på mina EMDR sessioner. Så ngt att vara beredd på är att man kan få svåra kroppsliga reaktioner. Själv är jag genomblöt av svett efter varje besök, mår illa och kan vara yr. Måste byta underkläder på toan där innan jag åker hem.

Det är lite den där skölden man får jobba med oxå. man blottar sig själv, ”tvingar” sig själv att känna och vara i ångesten men får även strategier hur man ska kunna lugna sig själv och hur man ska kunna forma om minnena. Det är lite vad man pysslar med oxå, man formar om, visualisera saker som kan hjälpa en, sätta upp galler, sätta på sig skyddsdräkter mm. Ibland kan jag känna detta är ju löjligt. För att sedan inse att men vänta ångesten har faktiskt lagt sig lite när vi satte dit ett galler :confused:
Jag får alltid avsluta med ngn lugnande övning för att inte gå därifrån i ngn sorts total panik eller dissociation.

Jag har inte heller förstått vidden av mitt undvikandebeteende och dissociation och hur jag scannar av varenda människa men ändå inte ser tex om det är en kändis jag möter.

Det låter som en bra psykolog som kan se igenom. Det kan vara lite obehagligt att inte kunna dölja, men viktigt att psykologen ser igenom när man ska jobba med trauman, undvikande och ens sköld.

Jag har senast fått jobba med att undvika fast på rätt sätt. t ex ska jag när mitt ex (en stor orsak till min ptsd) dyker upp på näthinnan ska jag placera honom på en minimal tv skärm i ett specifikt rum på psykiatrin, för att helt enkelt säga till mig själv, han är där, jag är hemma hos mig i min egna lägenhet och jag är trygg.

tänker att man får förbereda sig på ett tufft jobb som kan ta tid, men som i slutändan kan leda till ett friare liv :heart
 
Vissa trauman är extra svåra att nämna med ord, kanske var man tvungen att dissociera när de pågick för att överleva och tar man sedan upp det och beskriver högt för någon blir det genast så verkligt igen.
Låter som du påverkades rejält av att lyfta just det sexuella bl a. Jag kan känna igen mig i den reaktion du beskriver när jag går på mina EMDR sessioner. Så ngt att vara beredd på är att man kan få svåra kroppsliga reaktioner. Själv är jag genomblöt av svett efter varje besök, mår illa och kan vara yr. Måste byta underkläder på toan där innan jag åker hem.

Det är lite den där skölden man får jobba med oxå. man blottar sig själv, ”tvingar” sig själv att känna och vara i ångesten men får även strategier hur man ska kunna lugna sig själv och hur man ska kunna forma om minnena. Det är lite vad man pysslar med oxå, man formar om, visualisera saker som kan hjälpa en, sätta upp galler, sätta på sig skyddsdräkter mm. Ibland kan jag känna detta är ju löjligt. För att sedan inse att men vänta ångesten har faktiskt lagt sig lite när vi satte dit ett galler :confused:
Jag får alltid avsluta med ngn lugnande övning för att inte gå därifrån i ngn sorts total panik eller dissociation.

Jag har inte heller förstått vidden av mitt undvikandebeteende och dissociation och hur jag scannar av varenda människa men ändå inte ser tex om det är en kändis jag möter.

Det låter som en bra psykolog som kan se igenom. Det kan vara lite obehagligt att inte kunna dölja, men viktigt att psykologen ser igenom när man ska jobba med trauman, undvikande och ens sköld.

Jag har senast fått jobba med att undvika fast på rätt sätt. t ex ska jag när mitt ex (en stor orsak till min ptsd) dyker upp på näthinnan ska jag placera honom på en minimal tv skärm i ett specifikt rum på psykiatrin, för att helt enkelt säga till mig själv, han är där, jag är hemma hos mig i min egna lägenhet och jag är trygg.

tänker att man får förbereda sig på ett tufft jobb som kan ta tid, men som i slutändan kan leda till ett friare liv :heart
Ja, det låter verkligen som ett tufft jobb! Modigt av dig att fortsätta! :heart

Det blir tyvärr inte samma psykolog så det blir att börja om igen i så fall, avskyr det här med nya människor, har så svårt för det. Hon jag pratat med vet ju redan lite och jag "känner" henne, blir svårt med en ny person att börja berätta om igen. Även om det är det som är poängen... Så mycket känslor alltså!
Så obehagligt!
Men jag är så trött på hur det är just nu att något behöver göras. Att det fortsätter vara så här som ett öppet sår känns inte hållbart alls, mardrömmar, känslor, tankar och märkliga reaktioner på normala situationer osv. Jag vill vara normal liksom.
 
  • Hjärta
Reactions: kma
Ja, det låter verkligen som ett tufft jobb! Modigt av dig att fortsätta! :heart

Det blir tyvärr inte samma psykolog så det blir att börja om igen i så fall, avskyr det här med nya människor, har så svårt för det. Hon jag pratat med vet ju redan lite och jag "känner" henne, blir svårt med en ny person att börja berätta om igen. Även om det är det som är poängen... Så mycket känslor alltså!
Så obehagligt!
Men jag är så trött på hur det är just nu att något behöver göras. Att det fortsätter vara så här som ett öppet sår känns inte hållbart alls, mardrömmar, känslor, tankar och märkliga reaktioner på normala situationer osv. Jag vill vara normal liksom.
Tack :heart

Åh vad synd att det blir en ny psykolog om det blir aktuellt. Det är extra jobbigt att öppna upp sig för nya när det gäller riktigt svåra saker. Men man får låta det ta tid, och känna in att man kan lita på personen.

Det är mycket känslor inför, undertiden och efter, för mig var det jättesvårt när jag fick reda på att förra terapeuten var gravid. Jag har svårt både för att påbörja och avsluta kontakter/relationer. Och att du känner ett obehag inför om du ens vill ge dig in på det så är det inte konstigt alls. Att ta upp och titta på trauman man trängt undan blir ju som att bestiga berg. Man måste först våga öppna upp och berätta och sedan bearbeta. Själv känner jag ibland för att bara låsa in allt igen.

Jag önskar verkligen du får bli normal igen, få slippa att det öppna såret som gör att man inte vet hur man reagerar. Min kropp reagerar alltid innan jag hinner tänka något logiskt om att det är inget farligt.

Vet du när du ska få svar på om du beviljas terapi?
 
Tack :heart

Åh vad synd att det blir en ny psykolog om det blir aktuellt. Det är extra jobbigt att öppna upp sig för nya när det gäller riktigt svåra saker. Men man får låta det ta tid, och känna in att man kan lita på personen.

Det är mycket känslor inför, undertiden och efter, för mig var det jättesvårt när jag fick reda på att förra terapeuten var gravid. Jag har svårt både för att påbörja och avsluta kontakter/relationer. Och att du känner ett obehag inför om du ens vill ge dig in på det så är det inte konstigt alls. Att ta upp och titta på trauman man trängt undan blir ju som att bestiga berg. Man måste först våga öppna upp och berätta och sedan bearbeta. Själv känner jag ibland för att bara låsa in allt igen.

Jag önskar verkligen du får bli normal igen, få slippa att det öppna såret som gör att man inte vet hur man reagerar. Min kropp reagerar alltid innan jag hinner tänka något logiskt om att det är inget farligt.

Vet du när du ska få svar på om du beviljas terapi?
Förstår att det är mycket känslor inblandade! Kan verkligen inte vara en lätt sak att gå igenom! Jag har nog inte svårt att avsluta kontakter, men att påbörja är ju jättesvårt. Att lita på någon annan är ju inget som kommer i en handvändning och det tar verkligen tid att få förtroende för någon tillräckligt mycket för att öppna sig så pass att man berättar saker man gjort allt för att glömma tidigare. Jag vill också låsa in nu, men har förstått att den vägen är stängd tydligen. Enda vägen fram är att prata om det.

Tack, ja just det där att kroppen reagerar innan hjärnan hunnit vara logisk är ju märkligt! Och ibland är det inga problem alls heller, medan vissa gånger är det någon totallåsning. Så himla märkligt. Och sjukt jobbigt!

Nej tyvärr. Har telefontid med läkaren för uppföljning av mina antidepp nästa vecka och hoppas att hon har emottagit remiss ifrån min psykolog nu så att jag kan lyfta det med henne då. Känns nervöst bara det men känner att jag behöver det. Lika bra att ta tjuren vid hornen och fortsätta på det här spåret.
 
  • Hjärta
Reactions: kma

Liknande trådar

L
  • Artikel
Dagbok Andas in andas ut Det blir bättre till slut Så andas in andas ut Ibland så kanske det inte finns några bra vägar att välja på. Utan...
Svar
8
· Visningar
849
Senast: LiviaFilippa
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag får aldrig komma på arbetsintervju på de jobb jag söker. Kanske beror det på att jag skriver att jag bara är tillgänglig för jobb...
Svar
1
· Visningar
622
Senast: Wille
·
  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2
Svar
31
· Visningar
1 805
Senast: Sasse
·
  • Artikel
Dagbok Ja, jag är 38 år och det slår aldrig fel att prata med mor eller moster. De kan va glatt men det kommer ALLTID en "gör såhär" från dem...
2 3
Svar
43
· Visningar
3 129
Senast: Nepenthe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp