När terminologin är problematisk: Funktionsnedsättning – funktionsvariation?

[Gry]

Jag tänker lite så här: tycker man att det är nedsättande att ha en nedsättning så vill man använda ordet variation. Tillspetsat men i princip.

Det blir oerhört vagt om tex en läkare pratar om en variation i olika prover istället för att säga att järnvärdet ligger på si eller så. Jag har, bland andra nedsättningar, en synnedsättning. Det är inget som varken jag eller omgivningen tycker är genant, eller att jag är mindre värd för. Min son har dyslexi (och lite annat) där har vi också kommit långt. Han har läs-och skrivsvårigheter. Inte en variation. Han behöver kompensera sina svårigheter med uppläst text och inget vare sig han eller ngn behöver tycka är mindre värd för, så som det var förr, när vi visste mindre.

Jag önskar innerligt att vi kommit så långt att vi inte behöver använda ord som variation utan kan se det som att vi alla lever i en population vars egenskaper, förmågor etc alla ryms inom normalkurvan och att tillhöra den nedre, övre eller mittemellandelen har ingen som helst betydelse. Och att vi alla är en -variation- av den. Men nånstans måste ju gränsen gå för att vi ska kunna tillerkänna att vissa människor har så nedsatt förmåga att gå/se/höra/förstå etc att vi måste få prata om en nedsättning. Och att kompensera det.

Jag har träffat människor (mest barn/ungdomar) med stora nedsättningar i bland annat impulskontroll. Det finns definitivt stora risker med att ”respektera människors olika förmågor och anpassa miljön och tillrättalägga”. Och de barn/vuxna med AST som aldrig får tillfälle att diskutera och prata om saker de pga sin AST har svårt för, kommer att ge dem ett oerhört begränsande och svårförstått liv. Därmed inte sagt att de ska ändra sig. Men man behöver förstå, på något plan, hur andra fungerar och konsekvenserna av ens interaktion med andra. Precis på samma sätt som jag behöver lära mig om andra. Eller ska man utgå ifrån att de inte kan/förmår? Det om ngt är väl att se människor med AST nedsättande.

Vi är alla en variation/representant av normalfördelningskurvan för samtliga av våra egenskaper. Alla har rätt till inkludering. Och kompensation om man har en stor nedsättning.

Lite tankar från mig.

 

[honung]

Intressant synpunkt och jag tycker att det låter lämpligt, det är ett begrepp som jag sett hos vissa museer. Ofta tycker jag att museer inte refererar till sig själva som endast anpassade, utan att man vill sträcka sig ut och verkligen rikta sig mot någon med extra tydlighet, det vill säga ”Ni med det här specifika behovet är även välkomna”. Här kan jag bara ha stött på museer som just marknadsfört sig så och missat andra exempel. Dessa museer kanske gör det onödigt krångligt för sig där det bara hade räckt med att vara tydliga med vilka möjligheter som finns utan att försöka adressera specifika grupper?

Jag tycker att diskussionen är obehaglig. Det finns alltid någon som inte blir sedd, som inte får sina behov tillgodosedda. Alla ska vara inkluderade i en pefekt värld men så ser inte verklighen ut. Allt är inte tillgängligt för alla men om en visar god vilja och är lösningsfokuserad kan man nå längre än när en "sträcker ut sig och riktar sig". Att funktionsanpassa verksamheten är att hålla dörren öppen för särskilda behov.