När tonåringen skiter i skolan

Mirre

Trådstartare
Har en 15 åring som just nu driver mig till vansinne. Han har betygsvarning i SEX ämnen nu inför terminsavslutet i 8an och han skiter totalt i det. Bara skyller allt på lärarna men har inga konkreta exempel på VAD som är dåligt med dem, bara att de är det. Medan han själv inte gör minsta försök till att komma ikapp med ämnena eller ens gå på lektionerna. Frånvaron är skyhög och försöker jag prata med honom så tiger han bara, går iväg och tycker bara att jag är jobbig.

Hans pappa är som ett barn han också och gör ingenting för att hjälpa till. Bara utnyttjar tillfället till att få mig att framstå som jobbig och tjatig inför sonen. Som han gjort enda sedan sonen föddes.

Sonen skiter i att komma hem från skolan när han ska vara här, men gå direkt till pappa även på sas "vår vecka" går bra. Eller dra till garaget med pappan och skriva bil till sent på kvällen, helger som vardag. Sedan är han "sjuk" dagen efter när han ska till skolan och är för trött. Men när sonen vill ha pengar, behöver nya fotbollsskor, epakörkort osv, kort sagt allt dom innefattar pengar. DÅ går det bra att komma till mig eftersom han vet att pappan aldrig har några pengar.


Jag är SÅ LESS på det här! Jag har kämpat sedan han var nyfödd mot både pappan och hela hans familj. Och soc är totalt värdelösa här och gör inte ett skit för att hjälpa till. Det enda som händer är att de erbjuder " samarbetssamtal" som inte ger ett skit eftersom pappan säger det dem vill höra när man är där men skiter sedan ändå i allt när man kommer hem. Jag ger snart upp och bara låter allt gå åt skogen. Det är jag som får ta allt med skolan, som gång på gång får frågan från skolan om varför pappan inte svarar. Han i sin tur gnäller om att skolan aldrig hör av sig, trots att de försökt nå honom gång på gång på gång. Han blåljuger sonen full som blint tror på vartenda ord.

Jag orkar inte kämpa längre och känner bara att jag skiter i allt snart. Ingenting jag gör eller säger hjälper ändå.
 
Har en 15 åring som just nu driver mig till vansinne. Han har betygsvarning i SEX ämnen nu inför terminsavslutet i 8an och han skiter totalt i det. Bara skyller allt på lärarna men har inga konkreta exempel på VAD som är dåligt med dem, bara att de är det. Medan han själv inte gör minsta försök till att komma ikapp med ämnena eller ens gå på lektionerna. Frånvaron är skyhög och försöker jag prata med honom så tiger han bara, går iväg och tycker bara att jag är jobbig.

Hans pappa är som ett barn han också och gör ingenting för att hjälpa till. Bara utnyttjar tillfället till att få mig att framstå som jobbig och tjatig inför sonen. Som han gjort enda sedan sonen föddes.

Sonen skiter i att komma hem från skolan när han ska vara här, men gå direkt till pappa även på sas "vår vecka" går bra. Eller dra till garaget med pappan och skriva bil till sent på kvällen, helger som vardag. Sedan är han "sjuk" dagen efter när han ska till skolan och är för trött. Men när sonen vill ha pengar, behöver nya fotbollsskor, epakörkort osv, kort sagt allt dom innefattar pengar. DÅ går det bra att komma till mig eftersom han vet att pappan aldrig har några pengar.


Jag är SÅ LESS på det här! Jag har kämpat sedan han var nyfödd mot både pappan och hela hans familj. Och soc är totalt värdelösa här och gör inte ett skit för att hjälpa till. Det enda som händer är att de erbjuder " samarbetssamtal" som inte ger ett skit eftersom pappan säger det dem vill höra när man är där men skiter sedan ändå i allt när man kommer hem. Jag ger snart upp och bara låter allt gå åt skogen. Det är jag som får ta allt med skolan, som gång på gång får frågan från skolan om varför pappan inte svarar. Han i sin tur gnäller om att skolan aldrig hör av sig, trots att de försökt nå honom gång på gång på gång. Han blåljuger sonen full som blint tror på vartenda ord.

Jag orkar inte kämpa längre och känner bara att jag skiter i allt snart. Ingenting jag gör eller säger hjälper ändå.
Usch vilken jobbig situation. Finns det någon specialpedagog/skolpsykolog eller annan vettig person på skolan som kan agera som samtalsstöd? Kanske sonen behöver förstå allvaret men också få en konkret plan presenterad som hjälper honom att se att det finns möjlighet att vända den nedåtgående spiralen. Vad har rektor alt mentor för plan framöver?
 
Usch vilken jobbig situation. Finns det någon specialpedagog/skolpsykolog eller annan vettig person på skolan som kan agera som samtalsstöd? Kanske sonen behöver förstå allvaret men också få en konkret plan presenterad som hjälper honom att se att det finns möjlighet att vända den nedåtgående spiralen. Vad har rektor alt mentor för plan framöver?
Jag har försökt få till samtal med skolpsykologen men utan resultat. Händer ingenting varken från skolan eller sonens sida. Eller något jäkla håll överhuvudtaget. Samtidigt har jag de andra barnen att ta hand om också och få allt att funka för. Det är inte alls samma problem men ändå en extremt viljestark och intelligent 4 åring och en 11 åring som har det tufft i skolan i perioder med mobbning och lite så.
 
Jag har försökt få till samtal med skolpsykologen men utan resultat. Händer ingenting varken från skolan eller sonens sida. Eller något jäkla håll överhuvudtaget. Samtidigt har jag de andra barnen att ta hand om också och få allt att funka för. Det är inte alls samma problem men ändå en extremt viljestark och intelligent 4 åring och en 11 åring som har det tufft i skolan i perioder med mobbning och lite så.
Prova att kontakta skolkuratorn, är mitt tips.
 
Jag har försökt få till samtal med skolpsykologen men utan resultat. Händer ingenting varken från skolan eller sonens sida. Eller något jäkla håll överhuvudtaget. Samtidigt har jag de andra barnen att ta hand om också och få allt att funka för. Det är inte alls samma problem men ändå en extremt viljestark och intelligent 4 åring och en 11 åring som har det tufft i skolan i perioder med mobbning och lite så.
Jag förstår. Har du varit inne och läst på skolinspektionens hemsida? Mycket bra och konkret information.
 
Har en 15 åring som just nu driver mig till vansinne. Han har betygsvarning i SEX ämnen nu inför terminsavslutet i 8an och han skiter totalt i det. Bara skyller allt på lärarna men har inga konkreta exempel på VAD som är dåligt med dem, bara att de är det. Medan han själv inte gör minsta försök till att komma ikapp med ämnena eller ens gå på lektionerna. Frånvaron är skyhög och försöker jag prata med honom så tiger han bara, går iväg och tycker bara att jag är jobbig.

Hans pappa är som ett barn han också och gör ingenting för att hjälpa till. Bara utnyttjar tillfället till att få mig att framstå som jobbig och tjatig inför sonen. Som han gjort enda sedan sonen föddes.

Sonen skiter i att komma hem från skolan när han ska vara här, men gå direkt till pappa även på sas "vår vecka" går bra. Eller dra till garaget med pappan och skriva bil till sent på kvällen, helger som vardag. Sedan är han "sjuk" dagen efter när han ska till skolan och är för trött. Men när sonen vill ha pengar, behöver nya fotbollsskor, epakörkort osv, kort sagt allt dom innefattar pengar. DÅ går det bra att komma till mig eftersom han vet att pappan aldrig har några pengar.


Jag är SÅ LESS på det här! Jag har kämpat sedan han var nyfödd mot både pappan och hela hans familj. Och soc är totalt värdelösa här och gör inte ett skit för att hjälpa till. Det enda som händer är att de erbjuder " samarbetssamtal" som inte ger ett skit eftersom pappan säger det dem vill höra när man är där men skiter sedan ändå i allt när man kommer hem. Jag ger snart upp och bara låter allt gå åt skogen. Det är jag som får ta allt med skolan, som gång på gång får frågan från skolan om varför pappan inte svarar. Han i sin tur gnäller om att skolan aldrig hör av sig, trots att de försökt nå honom gång på gång på gång. Han blåljuger sonen full som blint tror på vartenda ord.

Jag orkar inte kämpa längre och känner bara att jag skiter i allt snart. Ingenting jag gör eller säger hjälper ändå.
Jättefånigt kanske, men sluta ge pengar om han inte kommer på hela dina veckor?

Har pappan egen verkstad så att sonen kan jobba i den sedan när han gått ut gymnasiet?
 
Tuff situation ni har. Måste vara väldigt jobbigt att vara den som kämpar hela tiden medans pappan inte verkar bry sig om eran sons skolgång.

Låter kanske jättehårt och kallt men jag hade slutat ge pengar till honom och sagt att när han börjar sköta skolan bättre kan han få pengar igen.
 
Tuff situation ni har. Måste vara väldigt jobbigt att vara den som kämpar hela tiden medans pappan inte verkar bry sig om eran sons skolgång.

Låter kanske jättehårt och kallt men jag hade slutat ge pengar till honom och sagt att när han börjar sköta skolan bättre kan han få pengar igen.

Det hade nog jag också gjort. Inga pengar till sånt som är att betrakta som lyx. Lyx får man när man gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar.

En fråga till TS bara: är du säker på att han för tillfället har kapaciteten att gå i skolan? Jag tror ju att de allra flesta gör sitt bästa om de har förutsättningarna att göra det. Sånt som kan hindra en från att gå i skolan är mobbing, diagnos om man inte får tillräckligt stöd och liknande saker.
 
Jag hade nog också hållt igen pengarna i kombination med ett samtal om skola, ansvar, hur man tjänar sina egna pengar etc. Men också gärna hört med honom vad han själv känner inför framtiden, vad vill han studera, jobba med? Kanske han känner sig vilse och att det påverkar honom så att han slår lite bakut?

Känns som en tuff situation så förstår det är tungt för dig, hoppas det blir bättre snart.
 
Han får inte en krona nu förrän han sköter skolan. Så ingen månadspeng heller. Pappan har ingen verkstad eller så, han har bara en massa skrotbilar på gården som han lovar sonen att de ska rusta upp och stt de blir sonens bilar. Men ingenting händer. Samma bil har stått exakt likadant nu i 14 år och rostat sönder.

Han har förutsättningar för att klara skolan, är inte mobbad, ingen diagnos eller något sådant. Han vill in på fordonsprogrammet och har då bilden (från sin pappa 🙄) att det är sååå enkelt att komma in och då behöver han inte plugga. Såg till att han fick samtal med syon men har inte fått någon återkoppling från skolan om hur det gick. Sonen säger ju inget heller direkt.
 
Han får inte en krona nu förrän han sköter skolan. Så ingen månadspeng heller. Pappan har ingen verkstad eller så, han har bara en massa skrotbilar på gården som han lovar sonen att de ska rusta upp och stt de blir sonens bilar. Men ingenting händer. Samma bil har stått exakt likadant nu i 14 år och rostat sönder.

Han har förutsättningar för att klara skolan, är inte mobbad, ingen diagnos eller något sådant. Han vill in på fordonsprogrammet och har då bilden (från sin pappa 🙄) att det är sååå enkelt att komma in och då behöver han inte plugga. Såg till att han fick samtal med syon men har inte fått någon återkoppling från skolan om hur det gick. Sonen säger ju inget heller direkt.

Men man måste ha godkänt i grundämnena plus ett antal godkända betyg till.
 
Han får inte en krona nu förrän han sköter skolan. Så ingen månadspeng heller. Pappan har ingen verkstad eller så, han har bara en massa skrotbilar på gården som han lovar sonen att de ska rusta upp och stt de blir sonens bilar. Men ingenting händer. Samma bil har stått exakt likadant nu i 14 år och rostat sönder.

Han har förutsättningar för att klara skolan, är inte mobbad, ingen diagnos eller något sådant. Han vill in på fordonsprogrammet och har då bilden (från sin pappa 🙄) att det är sååå enkelt att komma in och då behöver han inte plugga. Såg till att han fick samtal med syon men har inte fått någon återkoppling från skolan om hur det gick. Sonen säger ju inget heller direkt.
Vet sonen (och pappan) om att förutsättningarna för att komma in på fordonsprogrammet säkert ändrats sedan hans pappa kom in på det?

Tex kan det vara saker som att (osäker på både krav och år då krav ändrades och jag inte vet alls om fordonsprogrammet) men om pappan tex kom in på fordon med ettor och tvåor i bagaget i vissa ämnen, numera går det kanske inte att komma in med F i motsvarande ämnen.

Vet pappan och sonen då om att betyg 1 och 2 motsvarar F numera så lägsta nivån man kan ha i betyg är 3 = E och att de inte alls verkar vara snälla med E utan nästan kan vissa lärare vara hårdare än de var med treor i det gamla betygsystemet.

Sedan vidare tror jag en annan ny sak är att det är högre krav och mer teoretiska ämnen på praktiska utbildningar numera än det var när det var 1-5 betygssystemet. (I essens har de 5 olika betyg (A, B, C, D, E) som motsvarar våra 3,4,5. inga som motsvarar 1,2 och F motsvarar - dvs streck.)

Så det kan mycket väl vara hårdare krav på betygen för att komma in, hårdare krav på arbete för att få betygen och mer teoretiska ämnen på programmet. Och då att man dessutom kanske ska ha klarat de teoretiska ämnena (som kan vara högskoleförberedande) för att få ett slutbetyg som gör att man kan jobba sedan.
 
Han får inte en krona nu förrän han sköter skolan. Så ingen månadspeng heller. Pappan har ingen verkstad eller så, han har bara en massa skrotbilar på gården som han lovar sonen att de ska rusta upp och stt de blir sonens bilar. Men ingenting händer. Samma bil har stått exakt likadant nu i 14 år och rostat sönder.

Han har förutsättningar för att klara skolan, är inte mobbad, ingen diagnos eller något sådant. Han vill in på fordonsprogrammet och har då bilden (från sin pappa 🙄) att det är sååå enkelt att komma in och då behöver han inte plugga. Såg till att han fick samtal med syon men har inte fått någon återkoppling från skolan om hur det gick. Sonen säger ju inget heller direkt.
Låt säga att han bestämmer sig för att börja plugga för att få E. Finns det ett stöd hela vägen som gör att han har en väg för att klara ämnena? Eller känns det som en gigantisk ohanterligt klump obestämt arbete? Som skolan tycker att han kan få sortera ut själv?
 
Jag vete tusan om jag tror att man bara skiter i allt och ger upp sitt liv för att jävlas. Jag tror inte att din son mår särskilt bra och du ska kanske bekräfta honom i det? Nu låter det mest som om du är väldigt besviken på honom? Inte konstigt att han drar sig undan då. Dessutom, HAN kan inte hjälpa vilken pappa han har. Ta inte ut din frustration på sonen när det är pappan du är arg på.

Jag tänker att du kanske också borde ta lite samtalsstöd för egen del också om allt känns övermäktigt? Det kan ju inte vara så lätt att rodda med så många problem samtidigt. Har de andra barnen samma pappa? Eller finns det en annan förälder där som kan ta ett större ansvar en tid framöver?
 
Jag vete tusan om jag tror att man bara skiter i allt och ger upp sitt liv för att jävlas. Jag tror inte att din son mår särskilt bra och du ska kanske bekräfta honom i det? Nu låter det mest som om du är väldigt besviken på honom? Inte konstigt att han drar sig undan då. Dessutom, HAN kan inte hjälpa vilken pappa han har. Ta inte ut din frustration på sonen när det är pappan du är arg på.

Jag tänker att du kanske också borde ta lite samtalsstöd för egen del också om allt känns övermäktigt? Det kan ju inte vara så lätt att rodda med så många problem samtidigt. Har de andra barnen samma pappa? Eller finns det en annan förälder där som kan ta ett större ansvar en tid framöver?
Jag tror du har en poäng men samtidigt så finns det en kultur bland en ganska stor mängd pojkar att skolan är oviktig och om då den synen förstärks av en puckad pappa som aktivt arbetar på att sonen inte ska få en framtid så är det nog svårt att nå fram.
Jag känner att ditt inlägg är extremt skuldbeläggande gentemot @Mirre. Hon ska ändra sig och sin syn när hon sliter ihjäl sig för att få saker att fungera. Visst hon kan ha fastnat i en låsning men jag skulle faktiskt bara ge upp totalt om jag fick ett sådant inlägg som du skrev riktat mot mig.
 
Tyvärr så plockar ju våra ungdomar gärna upp våra inställningar till saker, även där vi inte vill att de gör det. Och vi ser ofta på jobbet att hem där vårdnadshavare/föräldrar inte bryr sig om skolan, där bryr sig inte barnen om skolan heller.

Du har ju hamnat i en jättesvår sits där ditt barn speglar pappans inställning till skolan. Och jag tror det blir svårt att vända detta utan att pappan jobbar åt samma håll. Jag tycker, som många andra, att det är helt rätt att ställa krav på sonen och sätta upp konsekvenser för när dessa krav inte efterföljs, även om du kanske kommer ses som 'the bad guy'.

För att komma in på gymnasiet (praktisk linje) behövs godkänt i sv, eng och matte. Samt minst 5 ämnen till (valfria). MEN. Beroende på vilken linje och vilken skola är det inte alls säkert att 80 poäng räcker för att komma in. (det går ofta att googla tidigare års statistik för intagning)
 
Prata med han först - eller snarare, lyssna på han. Kanske tillsammans med en tredje part, skolans kurator eller liknande.

Vad säger han själv? Hur känner han inför betygen? Vad har han för planer och drömmar? Vad har han för tankar om hur han vill ta sig dit? Känner han till hur svårt det är att få ett jobb utan gymnasieutbildning nuförtiden?

Avbryt inte, bli inte otålig, släng inte in dina egna värderingar och panik i det. Tjat, frustration, ilska, hot om straff etc funkar extremt dåligt. Det blir bara dålig stämning och undvikandebeteenden som resultat.

Att pappan är som han är kan du inte göra något åt. Din son är inte samma person som ditt ex - han är "hälften dig" också. Både genetiskt och miljömässigt om ni har 50/50 vårdnad.

Steg 1 för att kunna ändra på det här är ju att ni måste få igång en fungerande kommunikation, och det är på ditt ansvar eftersom du är den vuxna. Om han i nuläget inte vill prata med dig, så lista ut hur du behöver bete dig för att han ska känna sig lugn och trygg i att kunna prata med dig.

(Jag tycker dock att det är helt ok att han inte får någon inkomst när han inte går till "jobbet", det är en naturlig konsekvens. Men att förvänta sig att det ska leda till att han blir motiverad till att faktiskt ska börja gå dit igen är ologiskt.)
 
Jag tror du har en poäng men samtidigt så finns det en kultur bland en ganska stor mängd pojkar att skolan är oviktig och om då den synen förstärks av en puckad pappa som aktivt arbetar på att sonen inte ska få en framtid så är det nog svårt att nå fram.
Jag känner att ditt inlägg är extremt skuldbeläggande gentemot @Mirre. Hon ska ändra sig och sin syn när hon sliter ihjäl sig för att få saker att fungera. Visst hon kan ha fastnat i en låsning men jag skulle faktiskt bara ge upp totalt om jag fick ett sådant inlägg som du skrev riktat mot mig.
Jag skrev inte att det är TS fel att situationen ser ut som den gör, men jag tror att hon har fått lite tunnelseende av all frustration. Så funkar ju hjärnan när den blir stressad. Jag tror förvisso inte att det kommer påverka skolresultatet om hon väljer hot och tjat eller "ger upp", och kanske är det inte ens skolresultatet som är det viktigaste här utan relationen till sonen. Jag fattar att inlägget är skrivet i affekt och egentligen mer handlar om att ha ett arsle som medförälder, men jag tycker att fokuset är fel när det handlar om betyg och inte att han inte kommer hem eller att han inte vill prata.

Jag är själv uppvuxen med en mamma som skulle vara "den vuxna föräldern", där allt tjat, konsekvenser, missnöje och känslan av att aldrig få bli lämnad ifred har lämnat djupa spår. Min helbror har valt att bara ha en ytlig relation med henne.

Jag tror det ordnar sig för sonen i slutändan. Det finns alltid möjligheter att läsa upp sina betyg om han skulle vilja det. Eller så vill han inte det, och väljer ett okvalificerat yrke istället. Och det får väl också vara okej? Det är ju liksom inte kört för all framtid riktigt än.
 
Jag undrar spontant hur grabben mår? Det är tufft en tuff tid för många ungdomar just där kring högstadiet. Det är mycket som händer med dem och jag upplever att det är högre krav i skolan nu än när jag gick i högstadiet.

Jag hade problem med skolan i den åldern och när jag väl halkat efter i så pass många ämnen gav jag upp. Kände att det inte var någon ide liksom. Inga krav i världen om att ta skolan på allvar hade hjälpt. Jag har kanske inte så många tips egentligen, men tror nog att stöd och förståelse kan vara en början till att komma fram till vad som gör att det inte funkar för honom just nu. Kanske han också tycker att det är svårt att föräldrarna inte kommer så bra överens också?

Och som någon annan skrev, det går att ta igen skolan. Jag gick om ett år, men klarade inte skolan ändå. Så jag gick även ett år på det som hette individuella programmet. Sen lossnade allt (när jag mådde bättre psykiskt)
 

Liknande trådar

Övr. Barn Jag blir tokig. Vi har sonen varannan vecka och ska ju då dela på kostnader som kläder, sport, cykel osv osv. Pappan skyller dock...
Svar
2
· Visningar
1 760
Senast: Manji
·
Övr. Barn Mina båda döttrar, 8 och 10, åker buss till skolan. Planeringen för bussarna är en aning bristfällig så trots att det är 4 km till...
2
Svar
32
· Visningar
3 435
Senast: Eurydome
·
Övr. Barn Det här blir lite halvt spinoff på min andra tråd. Fick ett mail från skolan om lovskola under sommaren. Förstår absolut varför och hade...
Svar
12
· Visningar
2 235
Senast: Amha
·
Övr. Barn Mitt i en utredning med sonen. Skolan fungerar inte alls. Han är där och han ”sköter” sig, men det blir ingenting gjort. Läste just...
2 3
Svar
53
· Visningar
4 503
Senast: Araminta
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp