Sv: När blir en hjälpt av antidepp?
Nej jag vet visserligen inte särskilt mkt om bipolära sjukdommar men har inte fått uppfattningen att det handlar om nåt sånt för min del. Jag skulle inte säga att jag blir på något vis manisk vid mina 'toppar' t ex
. O jag uppfattar nog inte heller att mina svängningar är lika stora/långdragna som det verkar handla om vid bipoläritet?
Vad skönt att det funkar bra för dig! Håller med om ditt sista stycke men det jag funderar över är jag om jag alls är deprimerad, i ordets rätta bemärkelse. Jag mår inte bra -- jämt -- men deprimerad?? Det känns bara så fel & dumt att gå till läkaren för att allt inte är på topp. Depression. Hur vet man? Speciellt när läget inte är konstant utan upp & ner mest hela tiden. Och har varit praktiskt taget hela livet.
Nej jag ser inget som är annorlunda dom dagar/timmar/minuter jag är nere & kan sällan förutse hur jag kommer må från en dag till en annan. Det kan somsagt finnas en finnas utlösande faktor, men inget jag direkt kan förutse. Det gör det också så svårt att komma igång med någonting. Jag är pigg en dag & får för mig att 'nu satan ska jag börja träna ordentligt' och sen nästa dag är motivationen och orken som bortblåst -- totalt bortblåst. Det blev ett träningspass. Bryr mig inte. ORKAR inte. -- Så går det runt i cirklar hela tiden.
O det är klart jag jämför mig med andra -- till viss del. Jag vet förståss att livet är upp & ner för alla människor och att det som vi alla visar utåt bara är själva fasaden av oss själva, men jag blir avundssjuk på dom som allt som oftast är allmänt pigga & glada & sociala på jobbet, orkar hålla igång med någon form av träning, hobbies, vänner. Som kommer hem från jobbet & orkar mer än att hacka ihop en sallad på tomat & gurka till matlådan nästa dag
.... Jag blir bara så passiv. Framförallt är det så jobbigt att humöret svänger hela tiden. Att det aldrig bara kan få vara allmänt fint & bra -- rulla på liksom -- över tiden. Så att jag kan komma nånstans någon förbannad gång.
Kanske handlar det bara om att lära sig att acceptera & hantera att det här är min lott i livet -- att det är såhär just jag är. Jag vet inte.
Bipolär kanske???
Är ju det själv men lever ett "normalt" liv sen två år tillbaka... Med medicinering och samtalshjälp
http://www.xn--bipolrasjukdomar-znb.se/
Nej jag vet visserligen inte särskilt mkt om bipolära sjukdommar men har inte fått uppfattningen att det handlar om nåt sånt för min del. Jag skulle inte säga att jag blir på något vis manisk vid mina 'toppar' t ex
Jag står på antidepp, Citalopram, sen flera år tillbaka. Fungerar väldigt bra för mig. Måste dock öka dosen på hösten/vintern när d-vitaminnivåerna sjunker ute.
Visst, jag har också haft lite svackor, särskilt sen jag blev sjuk i annan sjukdom, men överlag mår jag väldigt bra på det.
Tycker du ska kontakta läkare om dina problem och så hoppas jag på att du får hjälp
En depressi.on är en allvarlig sjukdom, även om det inte syns utåt på något vis. Ett brutet ben där du går med gips och kryckor ser folk, det gör de inte med en depression.
Vad skönt att det funkar bra för dig! Håller med om ditt sista stycke men det jag funderar över är jag om jag alls är deprimerad, i ordets rätta bemärkelse. Jag mår inte bra -- jämt -- men deprimerad?? Det känns bara så fel & dumt att gå till läkaren för att allt inte är på topp. Depression. Hur vet man? Speciellt när läget inte är konstant utan upp & ner mest hela tiden. Och har varit praktiskt taget hela livet.
Edit: i TS fall låter det dock inte som att antidepressiv medicin skulle hjälpa, det låter mer som livstristess och allmän nedstämdhet.
Till TS: kan du dra dig till minnes något som är annorlunda under de perioder/dagar då du är aktiv utan ansträngning? Behöver du mycket tankeverksamhet för att göra enkla saker som t ex tvätta, handla, eller går det bara på automatik?
Jämför du dig mycket med andra? Denna förbannade Facebook-generation framkallar mycket livsångest hos folk när folk ständigt lägger upp bilder på sina perfekta liv - men du har ingen aning om hur det ser ut bakom deras redigerade yttren!
Vad är viktigt för DIG? Innerst inne? Fundera på hur du vill spendera din fritid. Du kanske behöver något nytt som ger dig energi? Det kan vara vadsomhelst som gör dig lycklig. Aktiviteter, någon hobby. Bara du vet vad du tycker är själavårdande, spännande eller intressant.
Nej jag ser inget som är annorlunda dom dagar/timmar/minuter jag är nere & kan sällan förutse hur jag kommer må från en dag till en annan. Det kan somsagt finnas en finnas utlösande faktor, men inget jag direkt kan förutse. Det gör det också så svårt att komma igång med någonting. Jag är pigg en dag & får för mig att 'nu satan ska jag börja träna ordentligt' och sen nästa dag är motivationen och orken som bortblåst -- totalt bortblåst. Det blev ett träningspass. Bryr mig inte. ORKAR inte. -- Så går det runt i cirklar hela tiden.
O det är klart jag jämför mig med andra -- till viss del. Jag vet förståss att livet är upp & ner för alla människor och att det som vi alla visar utåt bara är själva fasaden av oss själva, men jag blir avundssjuk på dom som allt som oftast är allmänt pigga & glada & sociala på jobbet, orkar hålla igång med någon form av träning, hobbies, vänner. Som kommer hem från jobbet & orkar mer än att hacka ihop en sallad på tomat & gurka till matlådan nästa dag
Kanske handlar det bara om att lära sig att acceptera & hantera att det här är min lott i livet -- att det är såhär just jag är. Jag vet inte.