Sv: Ni som varit med i ridolyckor.
Jag var med om en ridolycka 1:a juni-06, skiljer sig lite ifrån era historier dock, för jag skadade mig ingentig. Men min älskade häst
Vi var ute och red i berget ovanför vår gård(ett klätt berg, inga klippor och sånt). Här har vi ridit många gånger förut, vi brukade rida i en brant backe och träna upp hennes bakparti. Hemmåt red vi sen på en traktorväg, som vi gjort många gånger förr.
När vi går på stigen passerar vi två rellativt stora stenar med en stig mellan, helt plötsligt sitter vi fast. Diana(hästen) står och sliter allt vad hon orkar(är en nordsvensk så det finns mycket kraft!) för att få loss sitt bakben. Jag slänger mig av och försöker få henne att gå bakåt men konstaterar att bekbenet sitter stött. Jag grips av panik och tårarna sprutar och allt jag får fram är "Förlåt Diana, förlåt". På något sätt lyckas jag lägga ner henne på marken och sätter mig på hennes hals för jag vet att om benet inte är brutet så sliter hon av det om hon fortsätter att dra. Då kommer jag på att jag för en gångsskull har tagit med mig mobilen på ridturen och försöker få tag på min sambo. Konstaterar att det är upptaget och batteriet i telefonen är på väg att ta slut. Dessutom är det bara min sambo som kan förklara vart på berget jag och Diana är. Jag lyckas få tag på mina föräldrar och skriker "jag och diana sitter fast på berget, få tag i peter han vet var jag är!"
Medan minuterna tickar försöker jag med all min kraft att hålla hästen nere, hon försöker några gånger kasta sig upp och ta sig lös. Med påföljd att jag flög långt ut i skogen och fick brotta ner henne på nytt. Men tillslut lyckades jag lugna ner mig själv och min vackra Diana låg lugnt och väntade på att jag skulle be henne om något nytt.
Efter något som jag tyckte var en evighet dök första styrkan upp. Det var AnnaBeth med sina tvillingdöttrar. När hon kom fram sa hon bara "oj! jag troddde aldrig det var så här illa." På nytt greps jag av panik, med följd att Diana försökte resa på sig. Tvillingarna tog över och jag var tvungen att gå en sväng och se hur benet satt. Inte bra, var vridet i ganska konstig vinkel.
Tillslut kom nästa styrka allt som allt var vi sex personer där uppe, alla slet för att få loss min allt mer utmattade häst. Ingen som helst lycka. Då slog det mig att varför har jag inte ringt veterinären? Dumma jävla idiot. Hur det här än slutar måste en veterinär komma, Diana ska inte lida för min skull.'
Efter en halv timma vara veterinären där och med hans kunskap lyckades sex starka män få loss henne, men det var bara tack vare att vet hade gett henne muskelavslappnande. Vid det här laget var Diana blöt av svett och frambenenn låg rakt framför henne och hästen bara skakade. Jag hade beordrat upp ett fleecetäcke som vi lagt över henne för att hon inte skulle bli allt för nedkyld.
Men nu med benet löst igen drog vi upp Diana på benen. Benet var inte brutet, till min stora lycka! Men såret som hade uppkommit var inte att leka med. Nu skulle vi bara ta oss ner från berget också...
Väl nere tvättade vet såret och konstaterade att ingenting var trasigt, senor och allt hade klarat sig! Såret var ordentligt djupt, följde benet, men skadade ingenting! Frågan var bara vilka komplikationer som skulle bli.
Väl hemma i stallet var Diana oförskämt pigg, titta på oss som attt "det där var väl inget". Dagen efter skulle hon få stå i sjukhage och vi skulle promenera henne så att såret skulle vätska ur, men Diana så mycket som markerade att hon hade ont! Helt otroligt! Ja, jag vet att hästar inte visar smärta förän det är riktigt illa. Men nog måste detta klassas som "riktigt illa"? För ungefär två månader sedan var såret läkt och vi åkte till veterinären för ett böjprov, det sista eldprovet. Hade något tagit stryk?
Nej! Diana är helt frisk och kry! Kan ni förstå vilken tur man kan ha?! Jag tackar min lyckliga stjärna varje dag för att det står en häst här hemma.
Men om hon fick några men? Nehej. Hon går gärna ut på stigar i skogen igen. Men matten då? JA! jag rider inte på småstigar längre. För så fort jag hör en hov slå mot en sten, kommer paniken tillbaka igen. Varje minne som jag annars inte kommer ihåg, väller upp när jag hör detta ljud.
Väl nere från berget såg jag vad vet hade i handen, bultpistolen. Tur nog gömde de den för mig uppe på berget. Tur nog behödes den inte heller!
Rid aldrig ut själva! Hur hade denna historia slutat om jag svimmat? Min häst hade inte funnits nu. Måste ni rida ut själva, det gör jag än. GLÖM ALDRIG MOBILTELFONEN, säg var ni tänker rida och hur lång tid det tar. Struntar du i om DU slår dig? Okej, men tänk på att hästen faktiskt kan skada sig också!