Ni som varit med i ridolyckor.

[Zuukii]

Har eran olycka isig satt sig på näthinna hos er? stör den eran ridning och tänker ni offta på att det faktiskt kan hända igen elr vad vet vi ännu värre? Självklart kan man ju inte sitta och vara rädd elr tänka så. Men många ggr går det ju inte att bemästra sin tankar. Själv va jag med om en olyckan är jag va lite. Gick väl i mellanstadiet och nu är jag 25 år. men sen dess så sitter tankar kvar att det faktiskt kan hända en själv. jag bröt armen då jag ramla från en häst mitt ute i ingenstans. Benpipa och hela köret låg utanför armen och den va väl relativt sönder kan man säga så det va väldigt läskigt och en fruktansvärd smärta och ännu värre när man är liten så sätter sig sånt ännu värre i ryggmärgen. dessutom 30min bilresa till närmsta sjukhus och en smärta som gjorde att man tuppa av va väl heller inte det roligaste... Dessutom va det lång rehabilitering och gipset och skruvar fick man leva med i 7 månader..

hur som hellst. hur gör ni och hur tänker ni? på mig syns elr märks det inte att jag är rädd men direkt en häst bli rädd elr är väldigt stissig så kommer dessa tankar upp.. Inte för att man blir på nått sätt nervös/stressad men det är jobbigt att ofta tänka på att snart kan det hända igen! är det värt egentligen att rida..

 

[Piggelurven]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag tänker som så att "en olycka kan hända när som helst", säg att du skulle vart med om en bilolycka ist, skulle du strunta i att åka bil för det sen? Olyckor kan hända alla alltid...
Jag gick omkull med min häst för tre vintrar sen, vi skulle över ett dike som var snöfyllt, och han vet mkt väl att det är ett dike där som han jämt hoppar över, men inte denna gång, utan han klev rätt i och gick omkull med mej på. Till saken hör att jag var gravid i 8:e månaden och min tanke när vi gick omkull var den att "ok, nu dör bebisen", men det gick som tur var bra för magen, men mitt ben blev illa klämt, jag satt kvar dock... Ändå red jag en vecka senare, det hade ju inte hänt ngn olycka innan, och sitter man och spänt väntar på olyckor kommer dom med säkerhet komma med... Jag tänker inte på det alls när jag rider och kommer rida min lilla häst under nästa graviditet med! Om du inte kan slappna av och fokusera på hästen när du rider kanske du kan rida en extremt lat trygg snäll liten sak tills det känns bättre, för att få upp självförtroendet?

 

[Zuukii]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

jo självklart att sånna tankar kan föda olyckor också pga av att man är stressad. Men jag tror också att de kan vara bra för att man inte ska bli så dumdristig och tänka "äh det där händer inte mig" elr att man vill vara tuff och kanske visa för andra att det här klarar jag.. Självklart skulle jag va mer eftertänksam om jag varit med om bilolyckor också. det blir ju endå en omtummlande händelse för själen. Likaväl som ens närmaste dör hastigt osv. men jag stör mig på att man ofta kan tänka på att olyckorna inte är långt borta. Inte nog med min olycka så såg jag något ännu värre på mitt hästgymnasium för 6 år sen så en instruktör övade sin häst inför en lättare fältävlans tävling. Hästen gick omkull över en större halmbal och gjorde kullerbytta och landade på ryggen med henne på. Detta glömmer man ju aldrig och vi som satt där och kollade va ruggit chockade och fick hjälpa till och ringa ambulans helikopter fixera hela hennes livlösa kropp etc. Hon va helt avsvimmad och hade krossat bäcken, 4 krossade revben, söndersliten livmoder, kraftig hjärnskakning och ryggskada. Hon kan inte gå normalt i dagens läge och det tog 3 år innan hon kunde börja rida/jobba igen. bara en sån sak får ju en att ännu tänka tillbaka att även den bäste kan råka ut för fruktansvärda olyckor... Vist kan det ju hända när som helst och man kan ju bli påkörd av en bil. men ridningen är ju endå ett riskfyllt intresse..

Nu får det ju som och låta att jag är livrädd. Det är jag INTE! då skulle jag inte ens rida igen. Men jag har ju respekt och tänker ofta på att det är så lätt hänt. det behövs bara att hästen hoppar till och man tappar balansen och landar olyckligt.. kanske är det bara jag som är knäpp och tänker såhär , kan bara tillägga att det är otroligt irriterande att man ska ha sånt i baktanken.

 

[Piggelurven]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag tar aldrig onödiga risker, och pressar aldrig min häst om jag vet att det kan bli farligt. Men däremot så skulle jag tycka att det var jobbit att ständigt ha i baktanken att en olycka kan hända...

 

[Horsen]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

klart att man blir påverkad av olyckor. har (peppar peppar) aldrig varit med om någon så allvarlig som din, men man har ju hunnit med spricka i armen, hjärnskakning och muskelbristning bland annat. Det enda man kan göra när man ar blivit rädd men ändå vill fortsätta är att sätta sig på en snäll häst de första gångerna, för att sedan succesivt öka "svårighetsgrad". Efter en avramling på ridskolan när jag fortfarande var nybörjare svor jag på att aldrig sätta mig på en "elak" () häst igen- och här sitter jag idag, och rider en knasig galoppör på fritiden. Jag har alltid ridit för skojs skull, så jag har aldrig känt pressen att jag "måste" upp i sadeln igen. Ta det lugnt, ha kul och lita på din magkänsla, så brukar det oftast gå bra!

 

[Ramona]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag vet inte om det sitter i, men jag har blivit mycket mycket mer säkerhetsmedveten sedan olyckorna!
Jag hade min första ridolycka när jag var 15 år gammal. Den andra hade jag för bara något år sedan...jag är 28 år nu.

Jag tar inga onödiga risker (rider dock rävjakt och det är kanske lite onödigt) och jag hoppar inga högre höjder på hästar jag inte känner. Jag rider heller sällan ut på hästar som inte är helt säkra, om jag är ensam hemma, eftersom jag inte vill ligga avsvimmad i väggrenen och ingen vet att jag är ute och rider.

 

[Diabetikern]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

klart olyckorna spökar i hjärnan och man får bort dem genom träning, träning och träning.

Börja smått och när man känner sig tryggare fortsätter man uppåt. Låt det ta sin tid. Stressa inte eller pressa dig själv.
Hoppas du känner dig tryggare snart
/Diabetikern som haft diverse hjärnskakningar och fall

 

[Hambo]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag red en häst som gick omkull i en nedförsbacke när jag var 9 år.
Jag tycker fortfarande att det är läskigt att rida nerför !!!
Jag blev inte ens en gång skadad !!!
Jag är 46 år !!
Hej från Hambo

 

[Saint]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag var 16 eller 17 (2005) när min olycka inträffade... Jag red en unghäst jag aldrig ridit på. Kände att den fick nog och sade det till ridinstruktören. Hon sa "hoppa ett hinder till så räcker det sedan".

Några sekunder senare reste sig hästen och vi gick runt. Vi hamnade i ett dike och hästen kunde inte ta sig upp. Den låg på mig länge enligt vad de runt om sa, själv minns jag inget.

Jag krossade högerhanden handleden och massor med metallskrot däri samt höftben... har 11% handikapp, men jag har lärt mig att leva fullt ut ändå och kan nästan göera mer saker nu än innan. Är numer tvåhänt så jag kan göra allt med vänserhanden om jag vill, har flyttat musen för att avlasta högerhanden.

Jag kan väl inte säga att jag tänker så mycket på olyckan, men jag har blivit medveten om att jag kan dö. Jag tänker mig för en extra gång och litar alltid på min känsla. Känns det fel så avbryter jag... Jag hoppar högre hinder idag och rider bättre och mkt tuffare, men jag litar aldrig på en tränare om det går emot min egen känsla.

 

[Bambilino]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag var med om en ridolycka 1:a juni-06, skiljer sig lite ifrån era historier dock, för jag skadade mig ingentig. Men min älskade häst Vi var ute och red i berget ovanför vår gård(ett klätt berg, inga klippor och sånt). Här har vi ridit många gånger förut, vi brukade rida i en brant backe och träna upp hennes bakparti. Hemmåt red vi sen på en traktorväg, som vi gjort många gånger förr.
När vi går på stigen passerar vi två rellativt stora stenar med en stig mellan, helt plötsligt sitter vi fast. Diana(hästen) står och sliter allt vad hon orkar(är en nordsvensk så det finns mycket kraft!) för att få loss sitt bakben. Jag slänger mig av och försöker få henne att gå bakåt men konstaterar att bekbenet sitter stött. Jag grips av panik och tårarna sprutar och allt jag får fram är "Förlåt Diana, förlåt". På något sätt lyckas jag lägga ner henne på marken och sätter mig på hennes hals för jag vet att om benet inte är brutet så sliter hon av det om hon fortsätter att dra. Då kommer jag på att jag för en gångsskull har tagit med mig mobilen på ridturen och försöker få tag på min sambo. Konstaterar att det är upptaget och batteriet i telefonen är på väg att ta slut. Dessutom är det bara min sambo som kan förklara vart på berget jag och Diana är. Jag lyckas få tag på mina föräldrar och skriker "jag och diana sitter fast på berget, få tag i peter han vet var jag är!"
Medan minuterna tickar försöker jag med all min kraft att hålla hästen nere, hon försöker några gånger kasta sig upp och ta sig lös. Med påföljd att jag flög långt ut i skogen och fick brotta ner henne på nytt. Men tillslut lyckades jag lugna ner mig själv och min vackra Diana låg lugnt och väntade på att jag skulle be henne om något nytt.
Efter något som jag tyckte var en evighet dök första styrkan upp. Det var AnnaBeth med sina tvillingdöttrar. När hon kom fram sa hon bara "oj! jag troddde aldrig det var så här illa." På nytt greps jag av panik, med följd att Diana försökte resa på sig. Tvillingarna tog över och jag var tvungen att gå en sväng och se hur benet satt. Inte bra, var vridet i ganska konstig vinkel.
Tillslut kom nästa styrka allt som allt var vi sex personer där uppe, alla slet för att få loss min allt mer utmattade häst. Ingen som helst lycka. Då slog det mig att varför har jag inte ringt veterinären? Dumma jävla idiot. Hur det här än slutar måste en veterinär komma, Diana ska inte lida för min skull.'
Efter en halv timma vara veterinären där och med hans kunskap lyckades sex starka män få loss henne, men det var bara tack vare att vet hade gett henne muskelavslappnande. Vid det här laget var Diana blöt av svett och frambenenn låg rakt framför henne och hästen bara skakade. Jag hade beordrat upp ett fleecetäcke som vi lagt över henne för att hon inte skulle bli allt för nedkyld.
Men nu med benet löst igen drog vi upp Diana på benen. Benet var inte brutet, till min stora lycka! Men såret som hade uppkommit var inte att leka med. Nu skulle vi bara ta oss ner från berget också...
Väl nere tvättade vet såret och konstaterade att ingenting var trasigt, senor och allt hade klarat sig! Såret var ordentligt djupt, följde benet, men skadade ingenting! Frågan var bara vilka komplikationer som skulle bli.
Väl hemma i stallet var Diana oförskämt pigg, titta på oss som attt "det där var väl inget". Dagen efter skulle hon få stå i sjukhage och vi skulle promenera henne så att såret skulle vätska ur, men Diana så mycket som markerade att hon hade ont! Helt otroligt! Ja, jag vet att hästar inte visar smärta förän det är riktigt illa. Men nog måste detta klassas som "riktigt illa"? För ungefär två månader sedan var såret läkt och vi åkte till veterinären för ett böjprov, det sista eldprovet. Hade något tagit stryk?
Nej! Diana är helt frisk och kry! Kan ni förstå vilken tur man kan ha?! Jag tackar min lyckliga stjärna varje dag för att det står en häst här hemma.
Men om hon fick några men? Nehej. Hon går gärna ut på stigar i skogen igen. Men matten då? JA! jag rider inte på småstigar längre. För så fort jag hör en hov slå mot en sten, kommer paniken tillbaka igen. Varje minne som jag annars inte kommer ihåg, väller upp när jag hör detta ljud.
Väl nere från berget såg jag vad vet hade i handen, bultpistolen. Tur nog gömde de den för mig uppe på berget. Tur nog behödes den inte heller!
Rid aldrig ut själva! Hur hade denna historia slutat om jag svimmat? Min häst hade inte funnits nu. Måste ni rida ut själva, det gör jag än. GLÖM ALDRIG MOBILTELFONEN, säg var ni tänker rida och hur lång tid det tar. Struntar du i om DU slår dig? Okej, men tänk på att hästen faktiskt kan skada sig också!

 

[Neverdie]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

När jag var ungre så hade jag en B-ponny som älskade att hoppa, så länge det var ett kryss eller om hon fick hoppa själv (löshoppning).
Ofta bjöd hon på hindret precis när hon skulle hoppa av så vek hon av och man for framåt och rätt in i hindret, jag har nog landat i fler hinder än vad som är nyttigt!
Efter det har jag tyckt det är jobbigt att hoppa, jag blir nervös och tvekar och det känner hästarna.
Så nu hoppar jag helst inte alls.

 

[lady_vip]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag tror iaf att det tar ett tag innan man släpper det, annars är man dumdristig.

Jag gick omkull i en snäv kurva för några år sen och blev rejält blåslagen och fick ligga på sjukhus för observation. Det tog ett tag innan jag vågade satsa och svänga snävt efter det.

//E

 

[lytesout95]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag fick en ryggfraktur för 3 år sedan när jag ramlade av en unghäst. Inget jag kan rekommendera....

Red efter 2 v på min d-ponny som jag hade haft i 12 år, bara för att känna efter om det kändes otäckt. Det var ok men kändes rätt rejält i ryggen både under ridturen och efteråt.

Idag så är jag lite försiktig med vad jag kliver upp på, tidigare hade jag inte sån urskiljning :smirk:

 

[Svetlana]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag red Hubertusjakt med min totto för ett par år sem..tror det var 2004 på hösten där...vi var nästan i slutet av "banan" när vi skulle över ett stort dike(vi kom galopperande på gräset och hoppa över diket tilll asfaltsvägen,tog ett galoppssprång över vägen och sen hopp över ett lika stort dike till andra gräsplanet) och vägen var 10cm högre än gräset så gråman snubbla på kanten och drog omkull,vurpa ner i gräsdiket som tur är men jag flöj ut på asfalten med höften före...gjorde djävulskt ont men totton tappade bara en sko och var oskadd för övrigt(som tur är verkligen,brydde mig inte om mig först utan hästen i första hand!! ) vet inte vad jag hade gjort om det hade hänt han nåt!

men kan säga att jag är ju inte allt för förtjust i diken nuförtiden!
inte så att jag tänker på det hela tiden men då min totto har en tendens att stanna och backa ner i diken ibland så är det lite obehagligt!

 

[ecila]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

..vilken sinnesnärvaro att klara detta, är det inte märkligt vad stark man kan bli när det verkligen gäller. Lyckliga Diana som har dej.

 

[ecila]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Precis så reagerade jag med efter en olycka med min syrras häst. Jag hade knappt kommit upp på ryggen förrän han gick upp på bakbenen, bockade som en rodeohäst, tog med sig stuprännan, kastade av mej . Hade ont i ryggen i flera månader. Sedan red jag bara min egen häst i lugnt tempo ett bra tag. Nu är jag extra försiktig med att utrustningen passar ordentligt (det var en illa tillpassad sadel som var orsaken till att hästen fick smärtan som utlöste rodeon). Kanske lite väl försiktig för jag skyller minsta lilla spänning från hästens sida på sadeln och kastar mej av . Numer har jag en sadel till min häst som jag vet passar och är INTE intresserad av att byta

 

[avslutat medlemskap]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag var med om en olycka för snart 15 år sedan, blev sparkad i ansiktet och huvudet av en allt för glad häst som inte tänkte längre än till nästa grästuva. Jag fick skallen spräckt, ögonbåtten spräckt, dubbelsyn i vissa vinklar, hjärnskador, nacken demolerad mm. mm. Jag kommer aldrig att bli återställd och har sjukpension. Nåt år efter olyckan fick jag en häst eftersom min gamla fjorda var slut i benen och hade ont och skulle till Trapalandas gröna ängar.(Nej det var inte fjordan som sparkade mig.) Den älskade hästen som jag fick och fortfarande har kvar var ett varmblod, högdräktig och folkilsken. Hon tog mig tillbaks till livet och lärde mig hur mycket jävulskap man kan ställa till med utan att nån blir skadad. Hon lyckades överföra sina känslor till mig så när hon backade upp mot mig i hagen sa hon "ta mig i svansen så springer vi". (Svårt att förklara känslor.) Vi har rejsat i hagen många gånger sen den dan och springer inte hon först och jag håller henne i svansen så springer jag först och hon håller mig i jackan. Likadant med våra "känguruhopp", jag med händerna på korset på henne och så gemensamt "hopp och studs." En mera ärlig och lyhörd häst får jag nog aldrig igen trots att hon beter sig som värsta bitchen i stallet, men allt är bara på lek och bus och att reta husse lite ingår ju bara i dom dagliga sysslorna. Jag älskar min häst!

 

[ankan80]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

har varit med om 2 rejäla olycker på kort tid och visst tänker man.. den sista olyckan har gjort att jag kommer ha men hela livet (skruvar i benet och en muskel borta) vet inte hur när och om jag kommer klara av att rida som jag vill...
men vill vill jag ju för hästarna är mitt liv liksom... men man tänker ju oxå att om jag rider igen tänk om jag ramlar av och slår mig igen (rädd att göra sig illa i benet ännu mer...) ir bara slå sig ännu mer...
men upp ska jag nångång och sen får vi se vad och hur mkt jag klarar av

 

[Björk]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag var med om en episod för många år sen och blev då rejält skrämd! Slutade att rida på den hästen. Jag visste rent förnuftsmässigt att nästa häst INTE var det minsta "farlig" och aldrig skulle sticka. Men när jag skulle trava for hjärtat upp i halsgropen, jag blev darrig och skiträdd. Kroppen reagerade fysiskt med rädsla, även fast jag i hjärnan visste att det inte var någon fara.

Det gick över efter några månaders arbete. En kompis stöttade mig och ledde sin häst framför och sa bara "nu travar vi" och sprang med sin häst och jag travade bakom; skiträdd. Men det gick som sagt över.

Idag känner jag sällan nervositet eller rädsla. Lite nervös kan jag vara om jag sitter på en MYCKET het häst. Men inte ALLS som då. Och jag drar mig inte för att prova heta hästar.

 

[Choklad]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Visst säter sig saker på näthinnan, min ena häst kastade av mig när den var 3 så jag slog mig regält i bakpartiet, det blev kiropraktor och ca 10 veckor innan jag kunde rida igen (provade veckan efter men höll avlida av smärtan så sen höll jag mig på marken), efter det hade jag inga problem att rid ut med den här hästen men i paddocken speciellt i den endan där det hande fick jag "panik" varje varv det tog lång tid innan det gick över och jag kände mig trygg på den hästen igen (som egentligen är den tryggaste häst jag haft, det här var enda gången den någonsin gjort något).

En annan häst jag har är en helt underbar häst under sommarperioden snäll och inga dumheter, men den hatar väl höst och vinter lika mycket som mig så då far djälvarna i skallen på den fram, den har hållt sig på mattan hittills i år tills idag, så nu sitter jag här med blå rumpa efter en avsittning i ett stenröse, jag är inte rädd för att sitta upp på den i morgon igen om jag håller i paddocken, men jag vet att det kommer bli värre och värre ju längre fram det blir i vinter så det kommer bli jobbigare och jobbigare, hade den varit så året runt hade jag inte haft kvar den men som sagt så är det en helt underbar häst 8 månader om året (4 månader hade den gärna fått gå i ide ).