Svaren i tråden korrelerar med mina intryck och upplevelser. Allt jag läst och personligen kommit i kontakt med pekar i samma riktning; att det för de allra flesta är övervägande positivt med en diagnos, även som relativt ung. (Med det sagt har jag inte behövt ta ställning till det för egen del.)
Men beslutet du funderar över tänker jag kan bero till stor del på hur du upplever din situation. Är du påläst om NPF och om din egen möjliga/misstänkta diagnos, har god självinsikt (du har ju uppenbarligen initierat eller åtminstone accepterat utredningen) och framför allt har ett lågt eller obefintligt behov av hjälp i form av samhällsstöd eller andra "externa" insatser, så kanske en diagnos ändå inte gör så mycket till eller från. Alla konstruktiva anpassningar och förändringar, oavsett om de rör dig, din omgivning eller båda, kräver ju inte en diagnos.
Är läget ett annat, och du t ex har anledning att tro att du kan gagnas av att kunna formellt styrka ett hjälp- eller anpassningsbehov av någon form (boendestöd som
@gul_zebra nämner, eller något annat), så tror jag förstås att det kan finnas ett större värde i en dokumenterad diagnos. Och den behöver ju i så fall inte delges fler än nödvändigt.