Den aspekten har jag tänkt på när det gäller många arbeten. Även om just ditt arbete är ett av de värre på den punkten.
När jag var mycket yngre och våndades över hur jag skulle ta mig igenom alla de decennier då en förväntas försörja sig själv, tyckte jag att det var väldigt jobbigt att i stort sett alla yrken som innefattar att konkret och direkt få vara med i människors liv en liten stund och i bästa fall bidra till att personens liv blir blir lite säkrare, också innebär att en möter så himla mycket kriser. Jag fattar ju varför: det är när vi krisar vi behöver att andra har som arbete att hjälpa oss. Men ändå.
När jag läser vad du skriver, inser jag att jag fortfarande nånstans brottas med det där.
Resultatet i praktiken blev att jag inte har ett socialt yrke i den meningen.
Nu kan jag istället frustreras av att jag under en vanlig vecka knappt möter någon som inte har stabil medelklassbakgrund och dito tillvaro. Vi kan förvisso också krisa, men det är en nisch att leva sitt liv i som jag inte direkt tror vidgar ens sociala perspektiv.
Känner igen mig i det du skriver. Nu vet jag inte exakt vad det är @niphredil ser i sin vardag, men själv skulle jag sannolikt gå under över att se för mycket misär. Det är verkligen en svaghet hos mig. Jag har löst det genom att volontära lite. Ibland har jag varit ute och sett misär, och ibland har jag kunnat sitta bakom datorn och bidra med något. Jag ska fortsätta leta volontäruppdrag, det passar mig väl. Att få bidra, utan att behöva se misär dagligen.