Ordet nej

[Mirre]

Hur har ni lärt era barn vad nej betyder?
(eller ajaj om man föredrar det)

Hur gamla har de varit?

 

[ameo]

Sv: Ordet nej

Jag har nog bara sagt NEJ tydligt och tagit bort barnet från vad det nu håller på med. Tror jag började med det så snart det förekom något som behövde säjas nej till. Min äldsta dotter hade en period när hon envisades med att bitas, den var före ettårsåldern i alla fall. Tror att det kan ha varit då jag började med NEJ.

(ajaj är ett ord jag inte riktigt förstår hur det ska användas - aj är för mig något man säjer när det gör ont)

 

[lobell]

Sv: Ordet nej

Hur har ni lärt era barn vad nej betyder?
(eller ajaj om man föredrar det)

Hur gamla har de varit?

Från Dag 1 , man börjar med mjuk röst och hårdnar efter hand

 

[Piffelina]

Sv: Ordet nej

Vi har börjat använda det när dottern började krypa runt och gjorde saker som hon inte fick. Idag vet hon vad nej betyder även fast hon vissa gånger skiter i det Hon är nu 11 månader.

 

[Emro]

Sv: Ordet nej

(ajaj är ett ord jag inte riktigt förstår hur det ska användas - aj är för mig något man säjer när det gör ont)

Som jag använder 'ajaj' är det nog mer en förkortning av 'ajabaja'. Det blir enklare att säga, men man kan ju likväl använda 'nej', vilket jag också gör.

Däremot kanske jag inte vill använda just 'nej' för mycket för dottern tar efter det och helt plötsligt är det hon som säger 'nej' om lite av det mesta. Äsch, svammel. Men det är nog lite olika hur jagh använder orden.

 

[jerseyko]

Sv: Ordet nej

När han börja kunna kräla och dra i sladdar och sånt. Tycker det fungerat från första stunden och han förstod definitivt Nej ett par månade innan han fyllde 1 år. Tror mkt även beror på att jag har en "huggorm" som bits "hela tiden".

 

[Björk]

Sv: Ordet nej

Hur vi lärt honom det: genom att säga nej när han gjort sånt som inte är "tillåtet". Tex slita i sladdar. Detta har vi gjort ganska länge. Det har inte varit planerat utan bara fallit sig naturligt att vi börjat med "nej" när han blivit äldre och kan tänkas börja förstå lite mer av kommunikation generellt. Kanske började använda det vid 8-10 månader mer konsekvent. Däremot kan man inte säga att han verkligen fullt ut börjat förstå innerbörden av ordet förrän nu (är 15 månader drygt). Och det är ännu inte helt solklart för honom, men nu säger han ofta "nej" och pekar på saken som han inte ska röra. Eller "nej" och kastar sen maten på golvet tex.

Jag har läst att barn inte förstår ett nej helt och hållet förrän vid ca 1,5 - 2 år. Men jag gissar (utifrån det jag sett hos sonen) att det liksom så mycket annat är en process som pågår under en längre tid. Att liksom låta bli att säga nej alls och sen plötsligt börja använda det vid 1,5 år och tro att det då ska "funka" - nej, den modellen tror jag inte på. Ej heller att förvänta sig att en 1åring ska "lyda" ett nej bara för att man använt ordet sen de var 1 månad gammal....

 

[Björk]

Sv: Ordet nej

Däremot kanske jag inte vill använda just 'nej' för mycket för dottern tar efter det och helt plötsligt är det hon som säger 'nej' om lite av det mesta.

Känner igen det där... det är mycket Nej hemma hos oss nu. Man blir ju lite fundersam själv över hur ofta man använder det eftersom det fastnat så hårt hos sonen....
Å andra sidan är nog det absoluta favorituttrycket "vov-vov" och inte "nej".

 

[Mirre]

Sv: Ordet nej

Hehe säger vi nej åt Isak säger han nänänä och rynkar på näsan och fnyser så han blir hur söt som helst

 

[Emro]

Sv: Ordet nej

Känner igen det där... det är mycket Nej hemma hos oss nu. Man blir ju lite fundersam själv över hur ofta man använder det eftersom det fastnat så hårt hos sonen....
Å andra sidan är nog det absoluta favorituttrycket "vov-vov" och inte "nej".

Här är också vov-vov en storfavorit nu

 

[havreflinga]

Sv: Ordet nej

Jag instämmer i det Björk skriver. Vi säger nej när vi menar det. Nu är den minsta 15 månader, och han förstår ordet, men vi förväntar oss fortfarande inte att han ska lyda oss varje gång.

Om han sitter vid matbordet och kastar mat på golvet medan han säger "nej" brukar vi bekräfta: "Nej, inte kasta mat på golvet." Sen ignorerar vi honom. Om han fortsätter förvarnar vi: "Då tar jag tallriken." Om han kastar igen tar vi undan tallriken. Om han då blir jätteledsen brukar han få en chans till. Fast oftast är han färdig när han börjar kasta.

När han är arg och vill bitas, funkar inte nej. Vi säger förstås nej, men han struntar i det. Då gäller det bara att hålla honom så att han inte kommer åt att bitas.

 

[Petruska]

Sv: Ordet nej

Jag har läst att barn inte förstår ett nej helt och hållet förrän vid ca 1,5 - 2 år. Men jag gissar (utifrån det jag sett hos sonen) att det liksom så mycket annat är en process som pågår under en längre tid.

Jag hakar på här för jag tycker att frågeställningen är lite konstig.

Jag skulle nog kunna säga "nej, det där gör ont förstår du min lilla pluttunge" till ett spädbarn om det drar mig i håret med gripreflexen, tex. Fast jag skulle ju säga det i den fåniga ton man ofta använder till så små.

Men det är väl inget särskilt med ordet nej? Varför skulle just det ordet "läras in" på något vis?

Barn förstår väl i princip inte ett enda ord första gången de hör det?

Exemplen i tråden är också mest nej i betydelsen "du får inte". Men man använder ju nej i en massa andra sammanhang också. Tex:
- Regnar det ute?
- Nej,

Jag tror helt enkelt inte att den språkliga processen kring ordet nej skiljer sig från andra ord och jag tycker att det är konstigt att just det ordet ägnas så mycket uppmärksamhet.

Så som frågan ställs verkar det heller inte handla om förståelse av ordet, utan om barnets förmåga att "lyda", vilket är en helt annan sak.

 

[Björk]

Sv: Ordet nej

Men det är väl inget särskilt med ordet nej? Varför skulle just det ordet "läras in" på något vis?

Barn förstår väl i princip inte ett enda ord första gången de hör det?
.

Håller med som vanligt! Jag använder ju de flesta ord i sällskap med min son, men förväntar mig inte att han ska förstå alla ord.

En parallell fundering jag haft gäller det där med "riktiga ord". En del tycker det är viktigt att alltid använda rätt ord på saker och ting. Jag förstår det ställningstagandet, men har inte varit så himla noga med det där. Nu har jag ju bara erfarenhet av just vår lilla son, men jag har svårt att se varför inte barn ska kunna lära sig/förstå just synonymer. Vår son är bara 15 månader och vet helt klart att vovve och hund är samma sak. Det gäller också katt och kisse. Vi har använt båda orden och jag tycker att kan redan en sån liten förstå att det är två ord för samma djur så är det nog inga större problem att använda fler ord för nappen, sova, mellanmål eller vad det må vara. Om man däremot BARA använder vovve, kisse, tuttis, mellis osv så är det klart att barnet inte vet om det "riktiga" ordet.

Att prata "orent" eller "babyspråk" är något annat tycker jag. Att man mjuknar med rösten och använder kortare meningar är naturligt, men att ständigt tala som om barnet vore en varelse från en annan planet - då tror jag man är snett ute. Typ: "tittatitta vicken litten söt kissebebis!" "Å, mammas lilla gullegubbisbebis, nu ska mamma ta bojt blöjisen så att du blij tojj igen".

 

[Mirre]

Sv: Ordet nej

Kan bara hålla med.
Min kusin pratades det bara bebisspråk med som liten vilket gjorde att hon kunde inte prata rent när hon skulle börja skolan.