...På ett sätt jättetragiskt, och de personerna mår säkert väldigt dåligt över det. Men samtidigt - hur många har under den tiden dött, med fullt dugliga organ som gått till spillo? Där det kanske t.o.m. är så att personen gärna donerat, men inte informerat anhöriga eller fyllt i sin önskan?Jag kan bli lite less och provocerad av alla dessa nyheter som kommer upp med jämna mellanrum t. ex. "Anna har väntat på en njure i 4år".
De som väntar och längtar efter organ längtar och hoppas på att någon annan frisk person ska dö, indirekt då
Jag tänker tvärtom att det är så många som dör varje dag att det är himla synd att inte fler donerar så att andra kan leva. De väntar inte på att folk ska dö, det gör de ändå, de väntar på att någon ska vara villig donator.Jag kan bli lite less och provocerad av alla dessa nyheter som kommer upp med jämna mellanrum t. ex. "Anna har väntat på en njure i 4år".
De som väntar och längtar efter organ längtar och hoppas på att någon annan frisk person ska dö, indirekt då
Det finns inga garantier i livet tyvärr. Går inte att tänka att en person skulle överleva en transplantation.
Det finns aldrig en garanti att ett ingrepp kommer vara framgångsrikt, men däremot bedöms alltid vilket som har mest chans att lyckas - att göra ingreppet, eller att göra ingenting? Och att ta emot ett organ gör man ju när man anser att man verkligen behöver ett nytt, ens nuvarande är i så pass dålig funktion och funktionen kan inte återställas. Man gör ju de tester man kan innan för att se om det, i teorin, är kompatibelt men tyvärr är det ju ändå inte alltid framgångsrikt. Men att inte göra något är inte heller framgångsrikt. Jag är inte säker på att jag förstår ditt resonemang?
Fast är det för dåliga odds på en transplantation så tas du bort från väntelistan igen. Hårt men sant. Eftersom den kända donationsviljan är så låg som den är så måste vården vara hård med vilka som får nya organ.
Nåja, vi vet ganska väl vad som händer med en mänsklig kropp när döden inträffat och kroppen börjar ruttna. Samma mekanismer som för andra levande varelser. Precis alla kroppar som levt har också dött, utom vi som just nu är här, så det finns ett stort material vi lärt oss från.
Jag också. Kanske en smula inskränkt men jag tänkte på min nålfobi och att jag skulle lätt kunna låta folk sticka mig om jag bara var medvetslös eller smärtfri på något annat sätt - jag är rädd för smärtan. Visste inte att man kunde vara rädd för något som görs mot en utan att man lider av det där och då (eller efteråt för den delen).
Såklart att det är mitt fel! Med citat och allt om död. Självklart. Eller så kan folk börja följa en röd tråd innan de gör röda gubbar. Fantastiskt!
Samma här. Jag vill inte donera och vill inte heller ta emot. Blod däremot kan jag eventuellt tänka mej att ta emot. Gjorde blodbyte som nyfödd så jag har ju så sett redan gjort det en gång. Även om jag är stickrädd så skulle jag kunna tänka mej att ge blod om jag hade fått, men får inte pga medicinerna.Jag vill inte heller ta emot organ. Är jag så illa däran dör jag nog hellre.
Jag har en bekant som fick nya njurar. Allt var bra till en början. Sen stöter kroppen bort dom och hon behöver nu nya för dom hon fick var tydligen inte bra, det var nått skit med dom så därför funkar dom inte heller. Hon har fått börja om hela processen igen.
Alla transplantationer handlar inte om att åtgärda livshotande tillstånd. Det kommer alltmer metoder för att drastiskt höja livskvaliteten för människor som drabbats av skador och sjukdomar, där man använder ”reservdelar” från andra människor. Hornhinnetransplantation är det som kommer först till mig, där man får synen tillbaka genom att ta emot en sådan.Jag vill inte heller ta emot organ. Är jag så illa däran dör jag nog hellre.
Att donera hornhinnan är dock ingen organdonation utan en vävnadsdonation.
Nej, där går min gräns. Hade jag varit gravid men blivit hjärndöd efter en olycka hade jag velat att min kropp hölls igång tills barnet var fullgånget. Men att placera ett befruktat ägg i en död kvinnas livmoder som nånslags äggkläckningsmaskin, nej. Precis som du är jag tveksam även för barnets skull. Det verkar bli så otroligt ensamt för det allt eftersom graviditeten framskrider. Ingen mammas röst att lyssna på, ingen som klappar en liten fot som trycker utåt från magen, ingen som reagerar och slår larm om fosterrörelserna inte längre känns som vanligt
Det där tänker jag också på, mor och barn interagerar ju en hel del och barnet upplever ljud och rörelse från mamman och omgivningen, det känns verkligen inte som det kan vara optimalt för ett barn att växa till i en hjärndöd kropp. (Sen vill inte heller jag vara äggkläckningsmaskin efter min död.)
jag betvivlar att det kommer att drabba mig helt plötsligt. Skulle det hända få jag väl ta ny ställning då, om det är värt ingreppet eller inte. Det är ju Mig jag pratar om, inte någon generalisering.
ja?Jag kan bli lite less och provocerad av alla dessa nyheter som kommer upp med jämna mellanrum t. ex. "Anna har väntat på en njure i 4år".
De som väntar och längtar efter organ längtar och hoppas på att någon annan frisk person ska dö, indirekt då
