Osäkerhet...

[Enya]

Oj då, en tråd till av mig, sorry! Börjar ni bli trötta på mig?

Men jag undrar lite över min osäkerhet som person. Det kommer påverka mig inom yrket när jag är färdigutbildad. Det påverkar mig på min LIA redan och det känns inte bra. Det påverkar mina vänskaper, som lätt rinner ut i sanden, folk tröttnar ju på att jag är passiv.

Jag gör liksom det som jag blir tilldelad, men tar inga egna initiativ eftersom jag inte vet hur jag ska göra, därför känns det svårt på min LIA för jag förväntas ju ändå kunna göra saker på egen hand.

Det jobbiga är också att det ses som en dålig egenskap, att jag är en dålig person. Vill jag ses som sådan? NEJ, det vill jag inte!

Jag sätter med andra ord ledarollen även på vänner, det funkar på några, tex stollan, jag har försökt kliva ur min roll med andra och driva på men när det varit dödfött har jag fallit tillbaka i tryggheten igen, att vara älskad utan att behöva kämpa för det själv. För jag vet att jag duger så för henne.

Vill jag vara sån här? Nej. Vill jag ändra på det? JA! Men jag vet inte hur?! Tips någon?

 

[annan1]

Sv: Osäkerhet...

Jag tror att du ska testa KBT (kognitiv beteendeterapi). Det är till för just sånt här, dvs. man gör (eller inte gör) saker som påverkar ens liv negativt och man vet inte hur man ska komma ur mönstret. Det är väldigt konkret, dvs. man får träna på situationer som man behöver ändra på.

Det är också bra för att få perspektiv på hur man är. Det låter som om du har onödigt mycket negativa tankar om dig själv. Det kanske du mår bättre av att bolla med någon som är proffs på sådant?

 

[Hermelin]

Sv: Osäkerhet...

Man är ingen dålig person för att man inte är drivande. Alla är olika. Men om du vill ändra ditt beteende så gör en plan för det. Sätt upp ett mål om vart du vill nå. Skapa små utmaningar längs vägen som tar dig dit. Bestäm till exempel att den här dagen ska jag ta initativ till ditten eller datten. Små saker i början. Fira att du lyckas!

 

[Fan of Bill]

Sv: Osäkerhet...

Jag tycker ju alltid att alla ska få vara den dom är. Då mår man bäst. Sen kan man så klart finslipa lite ändå, det skadar aldrig

Men om ens personlighet blir ett problem för en, så kanske man kan göra nåt för att förändra sig? Ofta fungerar det att i sällskap med andra aktivt tänka på vad man vill förändra och försöka göra det på plats sas.


Måste fråga, är det så att du vill ha större och mer umgänge, eller är du nöjd med att ha kontakt över nätet?

Jag kan vara sån, tycker att det räcker att ha kontakt över nätet och ses emellanåt. Träffa kompisar varje dag eller ens vecka, kan bli lite för mycket om jag ska hinna med mig själv och familjen på fritiden.

 

[Teilani]

Sv: Osäkerhet...

Fast just det att du startar nya trådar på buke är ju ett uttryck för att du tar initiativ ibland, och säkert gör det i andra situationer där du känner dig trygg också, med barnen tex.

Jag tror att du i framtiden kommer att kunna jobba alldeles utmärkt, men att det kanske tar lite tid för dig innan du hittar tryggheten i din nya yrkesroll. Vilket faktiskt är normalt och gäller de allra flesta, oavsett om de är grafiska designers eller jurister.

Det du kan göra nu, medan du är student och får vara jobbig, ställa frågor och misslyckas är att utnyttja din handledare. Förklara hur du fungerar som person och be om råd och stöd för hur du ska kunna utvecklas så bra som möjligt. Prata med de andra på arbetsplatsen, vad tyckte de var svårast i början? Har de några tips för en gröngöling?

Du lämnar ut en hel del av dig själv här på nätet och det är roligt att följa din resa. Du verkar vara en i grunden positiv person som alltid gör ditt bästa och det tror jag är ett recept för framgång, oavsett hur osäker du känner dig just nu.

 

[mino]

Sv: Osäkerhet...

Jag tror att du i alla fall ska leka med tanken att du ÄR sån och att det inte är något du direkt kan ändra på. Om man utgår från att du är initiativlös och inte så handlingskraftig i nya miljöer (enligt din beskrivning) så vad kan man då göra utifrån det? Min tanke är direkt att du kan mildra situationen genom att fråga så mycket som möjligt vid genomgångar och försöka få reda på vad som förväntas av dig. Sen är det säkert inte heller helt fel att köra med öppna kort inför handledare och tydligt uttrycka att du behöver guidning i början och gärna vill ha detaljerade instruktioner.

Jag tror överlag att man ska undvika svepande förklaringar om sig själv, som typ att man är osäker. Det blir mycket mer konkret om man kan lösa problemen ett och ett utifrån hur det faktiskt ser ut och inte döma sig själv för mycket.

 

[Marna]

Sv: Osäkerhet...

Oj då, en tråd till av mig, sorry! Börjar ni bli trötta på mig?

Men jag undrar lite över min osäkerhet som person. Det kommer påverka mig inom yrket när jag är färdigutbildad.

Det påverkar mig på min LIA redan och det känns inte bra. Det påverkar mina vänskaper, som lätt rinner ut i sanden, folk tröttnar ju på att jag är passiv.

Jag gör liksom det som jag blir tilldelad, men tar inga egna initiativ

eftersom jag inte vet hur jag ska göra, därför känns det svårt på min LIA för jag förväntas ju ändå kunna göra saker på egen hand.

Det jobbiga är också att det ses som en dålig egenskap, att jag är en dålig person. Vill jag ses som sådan? NEJ, det vill jag inte!

Jag sätter med andra ord ledarollen även på vänner, det funkar på några, tex stollan, jag har försökt kliva ur min roll med andra och driva på men när det varit dödfött har jag fallit tillbaka i tryggheten igen, att vara älskad utan att behöva kämpa för det själv. För jag vet att jag duger så för henne.

Vill jag vara sån här? Nej. Vill jag ändra på det? JA! Men jag vet inte hur?! Tips
någon?

Hej, jag är eller var en osäker person.

I mitt jobb blev jag först tvungen att ta hand om besöksgrupper, sen blev jag tvungen att hålla föredrag, sen blev jag tvungen att hålla föredrag för kollegor.

För varje steg har jag varit spyfärdig av oro men väl förberedd på innehållet i mitt manus, alla dessa ”första gångerna” hade jag gärna dött hellre än att göra det. Men jag gjorde det. Ingen KT hade hjälpt mig, jag hade flytt.
Nu kunde jag inte fly. Dessa erfarenheter har gjort att jag som en skådespelare ändrar personlighet när jag kliver upp på en ”scen”, jag har kul och mina åhörare har kul.

Detta hade jag aldrig i livet kunnat tvinga mig själv till, omständigheterna tvingade mig, en människa har oanade möjligheter och styrkor inom sig.

Jag har många kollegor som upplevt samma sak, ut på toa o spy – in på scenen o gör din grej. De flesta är numera utmärkta talare.

Ett exempel på hur man kan övervinna sig själv om man måste.

 

[Enya]

Sv: Osäkerhet...

Hej, jag är eller var en osäker person.

I mitt jobb blev jag först tvungen att ta hand om besöksgrupper, sen blev jag tvungen att hålla föredrag, sen blev jag tvungen att hålla föredrag för kollegor.

För varje steg har jag varit spyfärdig av oro men väl förberedd på innehållet i mitt manus, alla dessa ”första gångerna” hade jag gärna dött hellre än att göra det. Men jag gjorde det. Ingen KT hade hjälpt mig, jag hade flytt.
Nu kunde jag inte fly. Dessa erfarenheter har gjort att jag som en skådespelare ändrar personlighet när jag kliver upp på en ”scen”, jag har kul och mina åhörare har kul.

Detta hade jag aldrig i livet kunnat tvinga mig själv till, omständigheterna tvingade mig, en människa har oanade möjligheter och styrkor inom sig.

Jag har många kollegor som upplevt samma sak, ut på toa o spy – in på scenen o gör din grej. De flesta är numera utmärkta talare.

Ett exempel på hur man kan övervinna sig själv om man måste.

Det du tar upp är intressant!

Jag är inte någon talare precis och är skitnervös som bara den. Har inte hjälpt att jag blev mobbad varje gång jag höll nåt föredrag i skolan. De senaste åren har jag dock märkt att jag visserligen HATAR det, jag är visserligen så fruktansvärt nervös, MEN jag gör det jättebra och ingen märker att jag ens är nervös Jag fattar inte varför riktigt, visst försöker jag undvika de klassiska sakerna man INTE ska göra, men jag som är så nervös, det borde ju lysa igenom ALLT när jag står inför folket och ska babbla om nåt.

Men det är liksom inte jag det där, att kunna prata och hålla föredrag. Jag kan babbla på rätt bra när jag är inför människor jag känner väl även om de är några stycken till antalet, problemet är ju när jag inte känner folk så väl. Efter snart 3 terminer med klassen i skolan så borde man ju kanske vara van vid dem, känna dem, känna mig trygg med dem, men nej det gör jag ju inte.

Därför ser jag inte fram emot redovisningen i början av januari faktiskt. Och ännu mindre ser jag fram emot examensarbetet nästa termin, jag oroar mig för det redan nu!!!!

 

[Enya]

Sv: Osäkerhet...

Jag tror att du i alla fall ska leka med tanken att du ÄR sån och att det inte är något du direkt kan ändra på. Om man utgår från att du är initiativlös och inte så handlingskraftig i nya miljöer (enligt din beskrivning) så vad kan man då göra utifrån det? Min tanke är direkt att du kan mildra situationen genom att fråga så mycket som möjligt vid genomgångar och försöka få reda på vad som förväntas av dig. Sen är det säkert inte heller helt fel att köra med öppna kort inför handledare och tydligt uttrycka att du behöver guidning i början och gärna vill ha detaljerade instruktioner.

Jag tror överlag att man ska undvika svepande förklaringar om sig själv, som typ att man är osäker. Det blir mycket mer konkret om man kan lösa problemen ett och ett utifrån hur det faktiskt ser ut och inte döma sig själv för mycket.

Jag vill ju inte verka dum

Det är min tredje LIA av 4. Om ett år ska jag (förhoppningsvis) ha ett jobb inom yrket och ska kunna allt och inte klanta till allt. Det är alldeles för nära, känns det som. Jag är inte redo för det, jag blir aldrig redo! För jag har valt ett yrke som krockar med mig. Vad jag tänkte på när jag gjorde det, vet jag helt enkelt inte, jag utgick ifrån vad jag tyckte var intressant! Och det är det ju fortfarande

Andra i klassen var vikarier under sommaren på olika sjukhus, inte jag för jag känner mig inte redo- jag vet inte vad jag ska göra och är inte säker på det jag antas ska kunna redan.

Därför står jag som en handfallen get och tar inga intativ till att göra något på min LIA utan jag gör som hon säger åt mig. Det är så jag trivs att ha det, men det känns som fel yrke att inte kunna visa framfötterna i, jag kommer inte ha en handledare som står bakom mig och talar om vad jag ska göra när jag väl tar ett jobb. Det är där skon liksom klämmer- att jag inte har koll på allt som ska göras, hur man gör det och när man gör det.

Och det är det jag vill ändra på. Att kunna vara den som inte väntar på att jag ska få en uppgift utan vara den som gör det typ.

Fast hur man gör har jag ingen aning om.

Men jag ska prata med min handledare faktiskt, det var ett bra tips!

 

[Enya]

Sv: Osäkerhet...

Fast just det att du startar nya trådar på buke är ju ett uttryck för att du tar initiativ ibland, och säkert gör det i andra situationer där du känner dig trygg också, med barnen tex.

Jag tror att du i framtiden kommer att kunna jobba alldeles utmärkt, men att det kanske tar lite tid för dig innan du hittar tryggheten i din nya yrkesroll. Vilket faktiskt är normalt och gäller de allra flesta, oavsett om de är grafiska designers eller jurister.

Det du kan göra nu, medan du är student och får vara jobbig, ställa frågor och misslyckas är att utnyttja din handledare. Förklara hur du fungerar som person och be om råd och stöd för hur du ska kunna utvecklas så bra som möjligt. Prata med de andra på arbetsplatsen, vad tyckte de var svårast i början? Har de några tips för en gröngöling?

Du lämnar ut en hel del av dig själv här på nätet och det är roligt att följa din resa. Du verkar vara en i grunden positiv person som alltid gör ditt bästa och det tror jag är ett recept för framgång, oavsett hur osäker du känner dig just nu.

Det är nog bara som jag är rastlös, nyfiken och frågvis som jag startar nya trådar hela tiden
Men jodå, jag tar ju initiativ ibland, de är inte så att jag aldrig gör det, det borde bara ske oftare, framför allt inom arbetet.

Jag har inte tänkt på att prata med de andra, det ska jag göra, det är några där som är i min ålder och inte har jobbat i 10 -20 år redan så de borde ju minnas hur det var!

Usch, ibland känns det som om jag tagit mig vatten över huvudet och inte reder ut det här.... Fast samtidigt känns det kul att jag snart ändå ska börja jobba med det. Jag ser fram emot det. Men hur gör man för att vara så där säker i det man tar för sig?

Var har min logik tagit vägen? Den har gått vilse i dimman på den här tiden av natten!

 

[Enya]

Sv: Osäkerhet...

Man är ingen dålig person för att man inte är drivande. Alla är olika. Men om du vill ändra ditt beteende så gör en plan för det. Sätt upp ett mål om vart du vill nå. Skapa små utmaningar längs vägen som tar dig dit. Bestäm till exempel att den här dagen ska jag ta initativ till ditten eller datten. Små saker i början. Fira att du lyckas!

Nja, i jobbsökarsammanhang är det just "drivet" som är så viktigt tydligen. Man ska vara driven och kunna ta för sig för att söka jobbet ju. Passiva människor är ju inte riktigt vad folk uppskattar.

Du låter som läraren i verksamhetsutveckling jag just läst. Mål, delmål och belöning. Okej, jag ska fundera på det. Ett problem är att jag inte vet vad som förväntas av mig vad jag ska ta initiativ till.

 

[Marna]

Sv: Osäkerhet...

Det du tar upp är intressant!

Jag är inte någon talare precis och är skitnervös som bara den. Har inte hjälpt att jag blev mobbad varje gång jag höll nåt föredrag i skolan. De senaste åren har jag dock märkt att jag visserligen HATAR det, jag är visserligen så fruktansvärt nervös, MEN jag gör det jättebra och ingen märker att jag ens är nervös Jag fattar inte varför riktigt, visst försöker jag undvika de klassiska sakerna man INTE ska göra, men jag som är så nervös, det borde ju lysa igenom ALLT när jag står inför folket och ska babbla om nåt.

Men det är liksom inte jag det där, att kunna prata och hålla föredrag. Jag kan babbla på rätt bra när jag är inför människor jag känner väl även om de är några stycken till antalet, problemet är ju när jag inte känner folk så väl. Efter snart 3 terminer med klassen i skolan så borde man ju kanske vara van vid dem, känna dem, känna mig trygg med dem, men nej det gör jag ju inte.

Därför ser jag inte fram emot redovisningen i början av januari faktiskt. Och ännu mindre ser jag fram emot examensarbetet nästa termin, jag oroar mig för det redan nu!!!![/Q

Enya, ingen människa är en enda person, men alla tror vi att vi är universums centrum, liksom tonåringar tror vi att att alla ska kolla in våra finnar, har vi inga finnar längre så har vi kanske en bruten nagel som nån kan titta på ... sant är att alla våra kompisar och alla åhörare tycker vi är tuffa som ställer upp o snackar (de vet inte att vi just varit ute på toa o spytt o knappt kan prata), varför är det så med oss svenskar?

Åter till ordningen

jag är
professionell veterinär när jag måste vara det
jag är medkänslig veterinär, delvis medmänniska när jag måste vara det
jag är mamma, kan knappt tro det, ungen är ju snart pensionär!
jag är farmor, blev faktiskt nästintill förbannad när svärdottern, ex.numera deklarerade att jag 52 i full yrkesaktivitet, skulle bli farmor, ingen roll jag hade koll över eller valt
jag har förlikat mig och är en trevlig farmor? tog med barnbarnen på tappning av hingst på hingststation, vet ej vad de sa till sina föräldrar?
jag har varit räddningshundförare, numera hundbortskämmare
jag är nu en drönare, en bokläsare, en hundpromenerare, en tänkare, en skrivare

jag hoppas att jag inte blir ett tänkande kolli utan förmåga att meddela mig med omgivningen, jag vet, du har erfarenhet av döden, jag är en galghumoristisk person, har avlivat många, många djur, djurägarna sorgsna, jag minns mest en som suckade o sa över sin älskade hunds döda kropp: Jag önskar det varit min fru!

 

[Enya]

Sv: Osäkerhet...

Jag tycker ju alltid att alla ska få vara den dom är. Då mår man bäst. Sen kan man så klart finslipa lite ändå, det skadar aldrig

Men om ens personlighet blir ett problem för en, så kanske man kan göra nåt för att förändra sig? Ofta fungerar det att i sällskap med andra aktivt tänka på vad man vill förändra och försöka göra det på plats sas.


Måste fråga, är det så att du vill ha större och mer umgänge, eller är du nöjd med att ha kontakt över nätet?

Jag kan vara sån, tycker att det räcker att ha kontakt över nätet och ses emellanåt. Träffa kompisar varje dag eller ens vecka, kan bli lite för mycket om jag ska hinna med mig själv och familjen på fritiden.

Ja det är just det, att det borde finslipas lite, tycker jag. Så att det passar in i yrkesrollen bättre.


Jag har kontakt via nätet och telefon mest, träffar några ibland, men vi har svårt att få tid till det så där ofta så det blir ju som det blir. Bodde under några år 4 km från en av mina närmaste vänner och vi träffades ändå 3-4 gånger per år! Har en annan vän som jag träffar oftare än så, men det är hon som driver, och så har vi barn som är kompisar, det underlättar massor. Jag barnvaktar hennes barn ibland och hon mina ibland. Men man ska inte underskatta sällskapet via nätet har jag märkt, vi kan ha rätt kul utan att träffas (och det är skönt att inte alltid behöva träffas, det krävs ändå en del av en när man träffas)

 

[Marna]

Sv: Osäkerhet...

Enya, mina tankar stack iväg ... nu till ditt dilemma. Du måste förstå att alla med den typen av yrke som jag förmodar att du nu läser till förmodas vara färdiga yrkesutövare den dag de är färdiga, det är man ju inte alls även om omgivningen tror det. En lärare första dagen inför en klass (ungar kan vara ****), en kirurg inför sin första operation om än aldrig så liten, en sjuksköterska inför sin första blodprovstagning med svimmfärdig o nervös patient stirrande på dina fingrar ...
tja, all vår början bliver svår men det är på så sätt vi växer i vår yrkesroll.
Man kan ju alltid tänka som tröst, jamen gör det själv då om du tror det blir bättre.

 

[Enya]

Sv: Osäkerhet...

Hahaha, jag hade tänkt att det kunde vara min svärmor istället för min hund... Hon var en böld i röven när maken levde, men har skärpt till sig nu Nej, det var elakt sagt! Hon är ju fortfarande en böld i röven!

Jag vet att alla är nervösa, det är intressant, vi är 32, tror jag, i klassen och ALLA är lika nervösa. Vi borde hitta en gemenskap i det istället. Jag har tänkt på det ibland, att de tänker "skönt att det inte är jag där uppe" och "snart min tur- hjälp", så visst jag är inte ensam. Det intressanta är just att jag fixar det jättebra egentligen, trots min nervositet. Till och med så jag i en kurs var den som åkte på att prata mest eftersom de andra inte kände sig trygga med redovisning, men la sin trygghet i att jag fixade det- precis som jag brukar göra med andra som står bredvid mig vid redovisningarna.

Jag vet att vi inte är en enda person, men vi är ju inte varandras motsattser heller? Vi är ju olika sidor men samma mynt. Eller betalkort.

Jag är mamma
Jag är hästägare med sovande hästintresse
Jag är hundägare
Jag har svårt att avsluta saker, som blir tråkiga eller svåra
Jag är städerska
Jag har ett stökigt hem, med spindelnät och damm
Jag har humor
Jag är en glad person
Jag var gnällig, men det är dåligt så jag slutade
Jag har ingen själ, jag sålde den
Jag är öppen som person
Jag ställer korkade frågor och bjuder på min dumhet, som nu
Jag har lätt för att be om ursäkt, och MENA det, när jag gjort klavertramp
Jag kan skriva
Jag försöker knipa igen när jag inte har något vettigt att skriva, men det går inte alls bra

Jag får tänka på att jag inte är färdig i mitt yrke när jag tror jag är färdig och borde kunna allt jag borde kunna i maj nästa år. Och hoppas på att det räcker för arbetsgivaren och min lön.

 

[Marna]

Sv: Osäkerhet...

God natt Enya, sov nu gott.

 

[Korven]

Sv: Osäkerhet...

Fan va bra du är!

 

[Hippocampus]

Sv: Osäkerhet...

Haha det klassika! Jag gick KY utbildning och när 4 terminen av 4 började tänkte jag precis samma sak, ska jag om några månader kunna söka jobb som säkerhetsanvarig/säkerhetschef/krisberedskapschef osv. Hur fasen ska det lösa sig?
Alla i klassen hade samma dilemma, ingen kände sig redo. Men ser du, det blev folk av oss också

 

[Hippocampus]

Sv: Osäkerhet...

Ang hur man känner sig säker, man utsätter sig för faror. De faror man har. Det är inte alltid lätt, men det enda rätta att göra. Utmanar du inte dig själv kommer du aldrig gå vidare.

Jag vart också mobbad i skolan som du. Men vet du, det kan man inte leva på hela livet även om det sitter djupt inne i en. För då var då, nu är nu. Din chef/medarbetare/whatever bryr sig knappast om att du varit mobbad. Det viktiga är att du gör ett bra jobb här och nu.

När jag gick ur skolan reste jag lite för egentjänade pengar (sommarjobb) sedan började jag som väktare. Varför? Jo, det var förvisso ett led till att bli polis, som jag ville, men också ett yrke som jag var livrädd för.
Jag var mörkrädd.
Jag kände mig klumpig och ful och skulle aldrig lära mig något inom självförsvar.
Jag vågade inte tala med okända människor.
Jag var rädd för fulla människor.
Jag stod inte upp för mig själv.

Allt detta skulle jag möta som väktare. Samtidigt fick jag då en uniform, där jag kunde till en början vara väktare och efter jobbet privat. Så fort uniformen kom av var jag den där ynkliga människan igen. Med uniform kunde jag inte vara det.

Tillslut, när jag blev tryggare i mig själv och insåg att jag var viktig, för mig själv och andra, kunde jag klä av mig uniformen men utan att klä av mig min egen tillit till mig själv.
Helt plötsligt började jag ta för mig. Andra människor såg det som världens mest naturliga grej, för jag utstrålade det. O så fortsatte det....

När jag började KY-utbildningen visste jag att jag skulle möta flera av mina faror, kanske de största:
-prata inför folk
-mediaträna

Jag är också en sån som svettas mängder men tydligen syns det inte. Nu går ovanstående bra, även om media in känns så tryggt ännu. Däremot har jag ytterligare en fara nu jag måste ta tag i, prata i mikrofon....

 

[Flixon]

Sv: Osäkerhet...

Jag tror det är väldigt få som känner sig stensäkra och självklara i sin yrkesroll innan utbildningen ens är klar, och förmodligen inte efter det heller Jag träffade två blivande kollegor häromdagen, de sa att de kom ut från utbildningen, fulla av självförtroende! Och blev plötsligt både nervösa och osäkra - nu var de plötsligt ute i verkligheten och det var ju en helt annan sak

Jag tror att mycket ligger på att lita på sin omgivning. Om jag litar på min kollega och känner mig trygg i att jag kan ställa 100 dumma frågor till henne utan att hon tycker att jag är en idiot så är väldigt mycket vunnet. Jag har insett (det här var jag extremt dålig på för en sisådär 10 år sedan) att det är faktiskt skitbra att ibland erkänna sig "svag". Det är betydligt lättare om jag redan från början säger till en chef/kollega att "du - jag är rätt osäker på just det här/har svårt för detta/minns inte riktigt hur det just det här går till" så är det väldigt mycket lättare att i ett senare skede komma och be om hjälp. Det är liksom inget konstigt att ingen kan allt

Idag gjorde jag något (på jobbet) som jag tyckte var jätteläskigt och skrämmande. Men jag pratade med mina kollegor - som skulle se på det hela - om mina rädslor och farhågor redan innan. På så sätt tyckte jag att jag kunde fokusera mycket bättre när jag gjorde uppgiften, jag behövde inte tänka på hur jag uppfattades av dem. Det hjälpte mycket! Dessutom kunde vi dela våra farhågor (de skulle göra samma uppgift) och istället heja på varandra, och du skrev ju att dina kursare gärna lämnade över redovisning till dig eftersom du verkar så mycket säkrare! Sök stöd i det och berätta att du också är osäker, det gör det väldigt mycket lättare om man nu eventuellt skulle misslyckas