Osynlig

[Sonnenschein]

Det är två helt olika saker för mig! Känner att jag bara kommer upprepa mig om jag skriver ett svar till.

Dito

 

[Lovisaleonora]

Påminner mig om - inte osökt! - om en direkt approach

https://getyarn.io/yarn-clip/ca306484-fe5f-4f2c-8057-4988e076974d

 

[Oliv]

Tack för alla svar! Uppskattar peppningen och även att få input från ”den andra sidan”. Personligheten sitter nog väldigt djupt rotad och för mig att ta plats i just detta sällskap är nog lika omöjligt som det är för min chef att tona ned. Hon bara är sån. Allt går i 180 hela tiden och impulskontrollen och finkänsligheten är noll. I grunden är hon snäll och omtänksam och tar mitt/vårt parti om det är några jobbrelaterade issues gentemot nån annan avdelning eller externa. Jag är trygg och känner mig inte blyg på jobbet, utan det är just att det finns sällan plats för mig när tre starka personligheter sitter vid bordet. Jag tror inte att någon vill något illa, men jag känner mig så obetydlig och bortglömd när ingen är intresserad av att lyssna på mig.

Som tur är så är hon ofta iväg på möten och annat och har inte riktigt samma fika- och lunch tider som vi andra. Det är en lättnad varje gång hon inte är med. Alla era fina kommentarer och input har iallafall boostat mig med lite mer självförtroende och jag ska försöka ändra på mig lite och se vart det leder. Förhoppningsvis slutar hon snart. Hon har själv sagt att hon aldrig stannat på ett jobb i mer än två år och där är vi om ett halvår. Hon är alldeles för rastlös för att stanna längre tror jag.

 

[Elektronen]

Svårt när det är en chef! Har jag aldrig varit med om.
Men min exsambo var så, fast jag påpekade det flera gånger blev det knappt bättre. Jag blev så irriterad, det känns ju som att det man själv har at säga inte är viktigt att lyssna på.

Men tror det bästa man kan göra är att påpeka det för personen, sen hur man gör det beror väl på relationen.
Jag tror få gör det medvetet men sen är det nog tyvärr väldigt svårt för såna personer att ändra på sig.

 

[Rialavargen]

Tack för alla svar! Uppskattar peppningen och även att få input från ”den andra sidan”. Personligheten sitter nog väldigt djupt rotad och för mig att ta plats i just detta sällskap är nog lika omöjligt som det är för min chef att tona ned. Hon bara är sån. Allt går i 180 hela tiden och impulskontrollen och finkänsligheten är noll. I grunden är hon snäll och omtänksam och tar mitt/vårt parti om det är några jobbrelaterade issues gentemot nån annan avdelning eller externa. Jag är trygg och känner mig inte blyg på jobbet, utan det är just att det finns sällan plats för mig när tre starka personligheter sitter vid bordet. Jag tror inte att någon vill något illa, men jag känner mig så obetydlig och bortglömd när ingen är intresserad av att lyssna på mig.

Som tur är så är hon ofta iväg på möten och annat och har inte riktigt samma fika- och lunch tider som vi andra. Det är en lättnad varje gång hon inte är med. Alla era fina kommentarer och input har iallafall boostat mig med lite mer självförtroende och jag ska försöka ändra på mig lite och se vart det leder. Förhoppningsvis slutar hon snart. Hon har själv sagt att hon aldrig stannat på ett jobb i mer än två år och där är vi om ett halvår. Hon är alldeles för rastlös för att stanna längre tror jag.

Jag är en ganska flamsig person, tar utrymme i sällskap, jobbar som säljare pch har en personlighet därefter. Jag har lätt att gå in i ett rum och prata med människor som jag aldrig tidigare har träffat.
Privat är jag gift med en introvert person. Min bästa vän är lite som dig. Oerhört uppskattad på sitt jobb, men hörs inte ofta. Däremot vet att när hon väl säger saker så lyssnar ofta hennes chef på henne.
Jag har en dragning till personer som är lite som dig. Både i en kärleksrelation och vänskapsrelationer. Jag tycker om sådana människor. De gör mig gott.

 

[Sirap]

Hon har till och med sagt vid något tillfälle att hon är medveten om att hon avbryter folk. Däremot tror jag inte att hon förstår det just när det sker och definitivt inte hur det känns för den andra.

Jo, men det handlar ju inte bara om att hon avbryter folk. Jag tycker att det är ännu värre att hon bara fokuserar på andra när hon pratar och inte inkluderar dig i konversationerna. Det är riktigt klantigt och oproffsigt!

 

[Oliv]

Jag är en ganska flamsig person, tar utrymme i sällskap, jobbar som säljare pch har en personlighet därefter. Jag har lätt att gå in i ett rum och prata med människor som jag aldrig tidigare har träffat.
Privat är jag gift med en introvert person. Min bästa vän är lite som dig. Oerhört uppskattad på sitt jobb, men hörs inte ofta. Däremot vet att när hon väl säger saker så lyssnar ofta hennes chef på henne.
Jag har en dragning till personer som är lite som dig. Både i en kärleksrelation och vänskapsrelationer. Jag tycker om sådana människor. De gör mig gott.

Och jag gillar såna som dig! Jag älskar båda mina andra två kollegor. De är lättsamma och får mig att känna mig bekväm och jag blir lätt som dom i deras sällskap och jag gillar det, att få vara med. Men gränsen är hårfin. Känner jag att de tar över så faller jag tillbaka direkt. Chefen är ju flera snäpp över dessa två när det gäller att ta plats.

Har en kärleksrelationtion med en mkt social person också. Hade så svårt i början att förstå vad han såg hos mig, men han gillar ju uppenbarligen mig ☺

 

[enough]

När jag var yngre gjorde jag misstaget att se personer som var pratsamma, flamsiga, bra på att ta plats och avbryta andra som mycket socialt kompetenta, medan jag själv, försiktig och tystlåten, var socialt efterbliven. Så småningom förstod jag att det kunde vara tvärtom. Social kompetens kan vara förmåga att lyssna in och lyfta fram andra, se vilka i en grupp som kan behöva bli insläppta och få mer utrymme. De som saknar denna förmåga behöver jobba på den, men gör det ofta inte, eftersom de inte märker det, det påverkar inte dem personligen på samma sätt som det påverkar oss som har det motsatta problemet. Vi å andra sidan kämpar ofta halvt ihjäl oss för att bli bättre på att ta plats och lägger skulden på oss själva när vi inte lyckas.

Vet inte hur mycket det hjälper, men bli förbannad i stället för ledsen TS, det är inte du som gör nåt fel.

 

[the_connemara]

Jo, men det handlar ju inte bara om att hon avbryter folk. Jag tycker att det är ännu värre att hon bara fokuserar på andra när hon pratar och inte inkluderar dig i konversationerna. Det är riktigt klantigt och oproffsigt!

Verkligen!

 

[the_connemara]

När jag var yngre gjorde jag misstaget att se personer som var pratsamma, flamsiga, bra på att ta plats och avbryta andra som mycket socialt kompetenta, medan jag själv, försiktig och tystlåten, var socialt efterbliven. Så småningom förstod jag att det kunde vara tvärtom. Social kompetens kan vara förmåga att lyssna in och lyfta fram andra, se vilka i en grupp som kan behöva bli insläppta och få mer utrymme. De som saknar denna förmåga behöver jobba på den, men gör det ofta inte, eftersom de inte märker det, det påverkar inte dem personligen på samma sätt som det påverkar oss som har det motsatta problemet. Vi å andra sidan kämpar ofta halvt ihjäl oss för att bli bättre på att ta plats och lägger skulden på oss själva när vi inte lyckas.

Vet inte hur mycket det hjälper, men bli förbannad i stället för ledsen TS, det är inte du som gör nåt fel.

Du är så himla klok!

Precis det försökte jag formulera i mitt huvud igår men lyckades inte.

Jag känner mig ofta socialt inkompetent, jag är tyst men också utan filter och suger på kallprat. Men har fått inse att är det något jag fan är bra på så är det att vara fokuserad på att försöka känna in alla i gruppen och se dem som inte blir sedda. Sedan att jag inte lyckas lika bra att faktiskt jämna ut fördelningen är en annan femma. Men jag tycker det är en fin egenskap att ha och jag är faktiskt stolt över den numera! Innan skapade den mig enbart obehag för jag hamnade i TSs sits även om inte jag blev drabbad personligen av att vara osynlig. Någon syns ju alltid sämst och jag tog den personens känslor till mig varje gång och hatade att umgås i grupp.

 

[Oliv]

Du är så himla klok!

Precis det försökte jag formulera i mitt huvud igår men lyckades inte.

Jag känner mig ofta socialt inkompetent, jag är tyst men också utan filter och suger på kallprat. Men har fått inse att är det något jag fan är bra på så är det att vara fokuserad på att försöka känna in alla i gruppen och se dem som inte blir sedda. Sedan att jag inte lyckas lika bra att faktiskt jämna ut fördelningen är en annan femma. Men jag tycker det är en fin egenskap att ha och jag är faktiskt stolt över den numera! Innan skapade den mig enbart obehag för jag hamnade i TSs sits även om inte jag blev drabbad personligen av att vara osynlig. Någon syns ju alltid sämst och jag tog den personens känslor till mig varje gång och hatade att umgås i grupp.

Tyckte också att det var så himla bra skrivet av @enough och fick mig att tänka i lite nya banor. Visst är det så! Jag tänker också att sociala människor är socialt kompetenta, men uppenbarligen behöver det inte vara så. Tror min chef oftast får som hon vill, men det är för att hon gör det som krävs och få kan sätta stopp. Det är ju inte social kompetens. Och heller inte att bara prata med dom som ger henne mest respons, dvs de dom lyckas få sin röst hörd.

Jag bli så glad för alla svar jag fått här och känner mig så boostad att prova en ny taktik under veckan som kommer! Jag tänker inte stå tillbaka, utan jag tänker ta så mycket plats jag vill ha. Avbryter hon mig kommer jag att säga till! Det ska jag göra direkt, innan jag försökt flera gånger och hunnit bli ledsen.

 

[tanten]

Tyckte också att det var så himla bra skrivet av @enough och fick mig att tänka i lite nya banor. Visst är det så! Jag tänker också att sociala människor är socialt kompetenta, men uppenbarligen behöver det inte vara så. Tror min chef oftast får som hon vill, men det är för att hon gör det som krävs och få kan sätta stopp. Det är ju inte social kompetens. Och heller inte att bara prata med dom som ger henne mest respons, dvs de dom lyckas få sin röst hörd.

Jag bli så glad för alla svar jag fått här och känner mig så boostad att prova en ny taktik under veckan som kommer! Jag tänker inte stå tillbaka, utan jag tänker ta så mycket plats jag vill ha. Avbryter hon mig kommer jag att säga till! Det ska jag göra direkt, innan jag försökt flera gånger och hunnit bli ledsen.

Bara en kort kommentar
Jag pratar mycket och har lätt att ta kontakt, men jag är i stort sett en social katastrof. Jag vet inte riktigt hur man gör och är ständigt osäker och känner mig misslyckad i det. Rätt ofta blir jag missuppfattad eller trampar på folk. Inte heller är jag speicellt duktig på att få människor att känna sig delaktiga.

Så bara för att man pratar och skrattar behöver man inte alls vara socialt kompetent!

 

[Oliv]

Bara en kort kommentar
Jag pratar mycket och har lätt att ta kontakt, men jag är i stort sett en social katastrof. Jag vet inte riktigt hur man gör och är ständigt osäker och känner mig misslyckad i det. Rätt ofta blir jag missuppfattad eller trampar på folk. Inte heller är jag speicellt duktig på att få människor att känna sig delaktiga.

Så bara för att man pratar och skrattar behöver man inte alls vara socialt kompetent!

Så intressant att höra! Jag känner mig nästan alltid misslyckad och mindre bra eftersom jag inte pratar lika mycket som alla andra eller är lika bra på att få kontakt. Har alltid en rädsla för att vi avvisad (vara ointressant) och tar därför sällan kontakt själv. Däremot är det ju sällan jag känner att jag sagt för mycket eller trampat på nån

 

[athena_arabians]

Jag är litegrann som @tanten... jag är bra på att ta plats och upplevs säkert som överkörande. Det är verkligen inte meningen och jag vill verkligen inte exkludera någon. Dock skulle jag aldrig vända ryggen åt någon när man står och pratar i en grupp eller bara kliva in framför någon, det är ju horribelt.

Jag försöker tänka på att jag fungerar så här så jag försöker involvera alla i ett samtal om man sitter flera. Samtidigt, om jag inte får någon respons när jag försöker få med någon så är det lite svårt att fortsätta.

För mig är det också skillnad på om jag är i ett privat sammanhang eller om det är i jobbet. Jag är absolut mindre "pladdrig" i en jobbsituation och har jag en chefsroll är jag väldigt noga med att alla får höras.

 

[Oliv]

Jag är litegrann som @tanten... jag är bra på att ta plats och upplevs säkert som överkörande. Det är verkligen inte meningen och jag vill verkligen inte exkludera någon. Dock skulle jag aldrig vända ryggen åt någon när man står och pratar i en grupp eller bara kliva in framför någon, det är ju horribelt.

Jag försöker tänka på att jag fungerar så här så jag försöker involvera alla i ett samtal om man sitter flera. Samtidigt, om jag inte får någon respons när jag försöker få med någon så är det lite svårt att fortsätta.

För mig är det också skillnad på om jag är i ett privat sammanhang eller om det är i jobbet. Jag är absolut mindre "pladdrig" i en jobbsituation och har jag en chefsroll är jag väldigt noga med att alla får höras.

Det finns ju olika grader av allt. Jag upplever att de flesta extroverta och sociala personer inkluderar mig så länge vi är en mindre grupp. Min chef är nog lite extrem och det tycker de flesta i vår närhet. Vill inte skriva för mycket här, men hon är ganska gränslös när det kommer till många saker och agerar ofta annorlunda än de flesta andra hade gjort.

 

[_FiA_]

Grejen är att jag tror att om du inte har tagit så mycket plats innan så är dem ovana med att du gör det och förväntar sig att du ska backa. Därför Tror jag att du verkligen behöver överrösta dem så mycket du bara kan och ta plats i början, när dem är vana sen att respektera att även du finns så kommer du automatiskt få mer utrymme

 

[Oliv]

Grejen är att jag tror att om du inte har tagit så mycket plats innan så är dem ovana med att du gör det och förväntar sig att du ska backa. Därför Tror jag att du verkligen behöver överrösta dem så mycket du bara kan och ta plats i början, när dem är vana sen att respektera att även du finns så kommer du automatiskt få mer utrymme

Så kan det mycket väl vara, iallafall från hennes sida. Från början var det bara jag och en av de två andra, sedan kom ytterligare en och till sist vår nya chef. Så jag har fått mindre och mindre utrymme ju fler mkt sociala personer som tillkommit. Det finns andra personer på avdelningen också, men de är lite mer nedtonade utan att vara osociala. Hur de känner i sen här situationen vet jag inte.

 

[prinsessfeminist]

Jag tänker att när man har med pratkvarnar att göra så får man vara uthållig. Ni är ju inte vänner utan det är din chef så ta inte åt dig av vad hen gör eller inte gör. Generellt sett så brukar jag låta folk prata på om det är sådana som aldrig slutar, ingen ide att försöka bryta in utan man bara väntar tills de babblat klart (lyssnar med ena örat kanske) och sedan fortsätter man själv där man blev avbruten. Men jag skulle säga eftersom detta är din chef så hade jag försökt att själv hålla mig professionell, inte lämna rummet för att markera mitt missnöje eller så. Möjligen kan du ju ta upp det med henne att du är lite tystare och därmed känner att det är svårt att komma till tals ibland, på ett mycket trevligt sätt. Det kan göra att hon känner ett ansvar för att ta med dig i samtalet.

Jättebra råd!!! Vill bara säga det!