Osynlig

[Oliv]

Nytt nick eftersom det här känns jobbigt för mig...

På min arbetsplats finns två personer som är mycket extroverta och väldigt sociala. Båda två är jättetrevliga och lätta att umgås med. Vi har också en chef som är extremt utåtriktad och syns, hörs och tar massor av plats hela tiden. Själv kan jag vara ganska framåt i rätt sällskap, men har en bakomliggande osäkerhet som gör att jag lättare backar än tar för mig om jag inte ges plats. Med de andra två är det oftast inget problem, men i chefens sällskap har jag inte en chans... När hon är med så trissar alla tre upp varandra och jag känner hur jag bara tystnar och blir osynlig. Chefen gillar dessa två personer jättemycket eftersom de är sociala och hon får respons, men jag vet att de i sin tur tycker att hon är alldeles för mycket. Det är dock inget som märks när alla umgås.

Vid en av fikarasterna i veckan så var det ett samtalsämne kring bordet som jag ville vara delaktig i. Vid fyra tillfällen försökte jag bryta in, men lyckades inte, utan hon bara avbröt och pratade vidare om sitt som att hon inte hört mig. I såna lägen blir jag tyst.

Morgonen efter så satt jag inne hos en av de andra och pratade jobb. Chefen kom in och eftersom hon kom mitt i, så berättade jag lite om ärendet. Så fort jag var klar vänder hon sig till min kollega och pratar bara med honom. Det är både direkt jobbrelaterat och mer vardagligt. Men inte en gång på 15 min så vänder hon blicken mot mig. Två gånger försöker jag säga något, men får inte komma till tals. Min kollega försöker då få med mig, men chefen tar över och jag blir återigen tyst och reser mig upp och går iväg.

Idag ringde min telefon precis innan lunch och jag avslutade samtalet medan jag gick mot bordet där alla redan satt. Min kollega hörde vad jag pratade om och frågade vad det handlade om (vi jobbar mkt nära). Jag börjar berätta och samtidigt ber han lite diskret chefen att skicka saltet till honom. Då går hon igång direkt och börjar direkt prata/flamsa med honom fast jag redan pratar med honom.

Det var liksom droppen den här veckan och allt sammantaget gjorde mig så otroligt ledsen. Känner mig så otroligt osynlig, avvisad och oviktig och jag känner hur jag drar mig undan mer och mer för att slippa känna den känslan när jag ändå försöker ta plats som jag faktiskt vill göra.

Vet inte vad jag vill med det här inlägget eventligen. Mest skriva av mig kanske, men också höra hur andra hanterar och ser på liknande situationer.

 

[Monkie]

Igenkänning. Jag har en likadan kollega. Jag har tyvärr inget tips, själv brukar jag tystna. Idag fick jag hålla för ena örat pga högljutt, jag får knappt en chans att prata med andra kollegor. Jag kan också bli lite ledsen ibland, men brukar tänka att kollegan är så mot alla. Antar att det enda sättet är att säga ifrån, typ "vänta lite jag höll precis på att berätta en sak", tyvärr är jag lite för konflikträdd för det.

 

[Sirap]

Dålig chef, som inte inser vikten av att ALLA medarbetare blir sedda.

 

[Oliv]

Igenkänning. Jag har en likadan kollega. Jag har tyvärr inget tips, själv brukar jag tystna. Idag fick jag hålla för ena örat pga högljutt, jag får knappt en chans att prata med andra kollegor. Jag kan också bli lite ledsen ibland, men brukar tänka att kollegan är så mot alla. Antar att det enda sättet är att säga ifrån, typ "vänta lite jag höll precis på att berätta en sak", tyvärr är jag lite för konflikträdd för det.

Samma här, jag är också alldeles för konflikträdd för att säga ifrån. Eller egentligen inte, jag skulle våga om jag visste att jag kunde låta bli att visa att jag blir ledsen. Men sånt kan jag inte dölja och därför låter jag bli.

I andra sällskap så känns det inte riktigt på samma sätt. Då kan jag också tänka att det inte är personligt, men nu när vi är en sån liten grupp så tar jag det personligt. De andra får ju vara med eftersom de har en annan personlighet än jag.

 

[Oliv]

Dålig chef, som inte inser vikten av att ALLA medarbetare blir sedda.

Hon har till och med sagt vid något tillfälle att hon är medveten om att hon avbryter folk. Däremot tror jag inte att hon förstår det just när det sker och definitivt inte hur det känns för den andra.

 

[tanten]

Jag tror att sånt där sker helt omedvetet.

Ibland kan det vara så enkelt att om man inte tar plats så finns inte platsen. Dvs om man inte sticker ut syns man och hörs man inte.

Jag vet med mig att jag kan bete mig sådär ibland utan att märka det förrän efteråt. Inget jag är stolt över.
Har en närstående som alltid i yngre dagar blev negligerad, avbryten elelr helt enkelt inte sedd. Stod hen i ett gäng kunde nån annan glatt ställa sig framför. Det har bllivit bättre med ålder och pondus.

Min tro är att man måste försöka märkas. Kroppsspråk och markering. Avbryter någon så säg det högt och tydligt. Får maninte prata klart så påpekar man det. Direkt. Inte sänka rösten utan prata klart och tydligt.

Det kan hjälpa. Eller inte.

 

[iNHALE]

Har du pratat med chefen om detta i enrum och förklarat? Många beteenden vi har är sånt vi inte tänker på eftersom vi inte är medvetna om hur andra uppfattar det. Chefer är människor som alla andra och har tillkortakommanden som vem som helst. Om du inte pratat med henne tycker jag du ska göra det. Om det trots påpekanden inte blir bättre tycker jag att du ska vända dig till din chefs egen chef, och hjälper inte det tycker jag du ska gå till er personalenhet.

 

[Trissa]

Jag hade en kollega som var sådär, avbröt och bara pratade på och det gick aldrig att bryta in igen. Till slut bet jag ihop, och när han kom och avbröt fortsatte jag prata och höjde volymen så att jag hördes mest. Det var obehagligt (för mig), och bar verkligen emot, men det funkade till slut.

 

[Görel]

Jag hade en kollega som var sådär, avbröt och bara pratade på och det gick aldrig att bryta in igen. Till slut bet jag ihop, och när han kom och avbröt fortsatte jag prata och höjde volymen så att jag hördes mest. Det var obehagligt (för mig), och bar verkligen emot, men det funkade till slut.

Har jag också haft och blev vansinnig. Till slut började jag med ”som jag sa innan jag blev avbruten ” och fortsatte på det tidigare samtalsämnet. Det blev bättre, antar att personen insåg att beteendet inte funkade på mig.

 

[Myzan87]

Det finns två alternativ för min del
1) säga bestämt att ”nu avbryter du igen. Du får vänta på din tur”
2) alltid resa sig upp och gå därifrån när personen börjar så. Ignorera och skit i personen, kan inte personen lära sig vara uppmärksam så ska man inte lägga ner energi på det.

 

[Oliv]

Jag tror att sånt där sker helt omedvetet.

Ibland kan det vara så enkelt att om man inte tar plats så finns inte platsen. Dvs om man inte sticker ut syns man och hörs man inte.

Jag vet med mig att jag kan bete mig sådär ibland utan att märka det förrän efteråt. Inget jag är stolt över.
Har en närstående som alltid i yngre dagar blev negligerad, avbryten elelr helt enkelt inte sedd. Stod hen i ett gäng kunde nån annan glatt ställa sig framför. Det har bllivit bättre med ålder och pondus.

Min tro är att man måste försöka märkas. Kroppsspråk och markering. Avbryter någon så säg det högt och tydligt. Får maninte prata klart så påpekar man det. Direkt. Inte sänka rösten utan prata klart och tydligt.

Det kan hjälpa. Eller inte.

Jag är alldeles övertygad om att det sker omedvetet från hennes sida. Iallafall i stunden, för hon har faktiskt sagt vid något tillfälle att hon vet att hon har en tendens att avbryta folk. Hon tänker nog på det vid möten och så, men inte annars.

Jag är kanske lite som din närstående. Har inte fått ta så mycket plats under min uppväxt och även om det har blivit bättre med åren så sitter det djupt rotat. Att konkurrera om plats då är liksom otänkbart för mig. Jag hade en plats på jobbet tidigare, innan vi fick ny chef. Jag kände mig sedd och viktig, så det är väl därför det känns extra hårt.

 

[Oliv]

Har jag också haft och blev vansinnig. Till slut började jag med ”som jag sa innan jag blev avbruten ” och fortsatte på det tidigare samtalsämnet. Det blev bättre, antar att personen insåg att beteendet inte funkade på mig.

Önskar så att jag hade modet att säga ifrån. Min naturliga reaktion är ju att backa och bli tyst, sån har jag alltid varit. Det är först när jag blir ledsen som jag egentligen lider av det och då är det för sent. Jag kanske helt enkelt måste träna på att motstå impulsen att tystna och säga ifrån innan jag blir ledsen. Lättare sagt än gjort, men jag ska försöka med det.

 

[sassiball]

Rent spontant känns din chef som en omogen och barnslig person som är van att armbåga sig fram.

Själv avskyr jag sådana personer. Nu är det ju tyvärr din chef, annars kunde du ignorera personen. En sån skitstövel rent ut sagt. Omedvetet eller ej, man gör inte så!

Nej - man måste inte alls ta plats, om man inte själv känner att man måste. Antingen undviker man skitstöveln (barnrumpan etc) eller så blir man kall och avvisande. Varför ens ägna någon slags energi åt sådana personer? De är inte värda det.

Du borde inte behöva tala om det här i ett enrum med chefen- jag anser inte att det är ditt ansvar! Jag tycker du istället ska gå direkt till högre chef i det läget.

Det närmar sig utfrysning.

 

[monster1]

Nytt nick eftersom det här känns jobbigt för mig...

På min arbetsplats finns två personer som är mycket extroverta och väldigt sociala. Båda två är jättetrevliga och lätta att umgås med. Vi har också en chef som är extremt utåtriktad och syns, hörs och tar massor av plats hela tiden. Själv kan jag vara ganska framåt i rätt sällskap, men har en bakomliggande osäkerhet som gör att jag lättare backar än tar för mig om jag inte ges plats. Med de andra två är det oftast inget problem, men i chefens sällskap har jag inte en chans... När hon är med så trissar alla tre upp varandra och jag känner hur jag bara tystnar och blir osynlig. Chefen gillar dessa två personer jättemycket eftersom de är sociala och hon får respons, men jag vet att de i sin tur tycker att hon är alldeles för mycket. Det är dock inget som märks när alla umgås.

Vid en av fikarasterna i veckan så var det ett samtalsämne kring bordet som jag ville vara delaktig i. Vid fyra tillfällen försökte jag bryta in, men lyckades inte, utan hon bara avbröt och pratade vidare om sitt som att hon inte hört mig. I såna lägen blir jag tyst.

Morgonen efter så satt jag inne hos en av de andra och pratade jobb. Chefen kom in och eftersom hon kom mitt i, så berättade jag lite om ärendet. Så fort jag var klar vänder hon sig till min kollega och pratar bara med honom. Det är både direkt jobbrelaterat och mer vardagligt. Men inte en gång på 15 min så vänder hon blicken mot mig. Två gånger försöker jag säga något, men får inte komma till tals. Min kollega försöker då få med mig, men chefen tar över och jag blir återigen tyst och reser mig upp och går iväg.

Idag ringde min telefon precis innan lunch och jag avslutade samtalet medan jag gick mot bordet där alla redan satt. Min kollega hörde vad jag pratade om och frågade vad det handlade om (vi jobbar mkt nära). Jag börjar berätta och samtidigt ber han lite diskret chefen att skicka saltet till honom. Då går hon igång direkt och börjar direkt prata/flamsa med honom fast jag redan pratar med honom.

Det var liksom droppen den här veckan och allt sammantaget gjorde mig så otroligt ledsen. Känner mig så otroligt osynlig, avvisad och oviktig och jag känner hur jag drar mig undan mer och mer för att slippa känna den känslan när jag ändå försöker ta plats som jag faktiskt vill göra.

Vet inte vad jag vill med det här inlägget eventligen. Mest skriva av mig kanske, men också höra hur andra hanterar och ser på liknande situationer.

Jag tänker att när man har med pratkvarnar att göra så får man vara uthållig. Ni är ju inte vänner utan det är din chef så ta inte åt dig av vad hen gör eller inte gör. Generellt sett så brukar jag låta folk prata på om det är sådana som aldrig slutar, ingen ide att försöka bryta in utan man bara väntar tills de babblat klart (lyssnar med ena örat kanske) och sedan fortsätter man själv där man blev avbruten. Men jag skulle säga eftersom detta är din chef så hade jag försökt att själv hålla mig professionell, inte lämna rummet för att markera mitt missnöje eller så. Möjligen kan du ju ta upp det med henne att du är lite tystare och därmed känner att det är svårt att komma till tals ibland, på ett mycket trevligt sätt. Det kan göra att hon känner ett ansvar för att ta med dig i samtalet.

 

[Görel]

Önskar så att jag hade modet att säga ifrån. Min naturliga reaktion är ju att backa och bli tyst, sån har jag alltid varit. Det är först när jag blir ledsen som jag egentligen lider av det och då är det för sent. Jag kanske helt enkelt måste träna på att motstå impulsen att tystna och säga ifrån innan jag blir ledsen. Lättare sagt än gjort, men jag ska försöka med det.

Jag säger det i nästan överdrivet trevlig och klämkäck (underbart ord ) ton för att inte framstå som för skarp.

 

[karamelldrottningen]

Sådana där människor är så oerhört tröttsamma i längden.
Jag skulle sagt ”avbryt inte nu pratar jag” eller liknande.
Så har jag sagt ofta till alltid samma personer då de tar överdrivet med plats.
Nu får du vara tyst Doris pratar nu.

 

[Lovisaleonora]

Har jag också haft och blev vansinnig. Till slut började jag med ”som jag sa innan jag blev avbruten ” och fortsatte på det tidigare samtalsämnet. Det blev bättre, antar att personen insåg att beteendet inte funkade på mig.

Perfekt respons. Vänligt påtala att det var precis det som hände. Varsågod och skölj.

 

[tanten]

Önskar så att jag hade modet att säga ifrån. Min naturliga reaktion är ju att backa och bli tyst, sån har jag alltid varit. Det är först när jag blir ledsen som jag egentligen lider av det och då är det för sent. Jag kanske helt enkelt måste träna på att motstå impulsen att tystna och säga ifrån innan jag blir ledsen. Lättare sagt än gjort, men jag ska försöka med det.

Tror du får jobba på det?
För jag tror ju verkligen inte att den andres avsikt är att du ska backa och bli tyst.

Jag är ju plågsamt medveten om att jag kör över folk ibland - speciellt sådana som backar och blir tysta. Det är ju inte min avsikt alls. Jag kommunicerar ofta som en pingismatch. Jag avbryter och blir själv avbruten. Man bollar ordet fram och tillbaka.
När det inte funkar blir jag bufflig utan att alls vilja eller avse det. Säger man åt mig så skärper jag mig. För jag märker ju inte!

Meningen är helt säkert inte att du ska bli ledsen. Hade du funnits i min närhet hade jag blivit förkrossad av att få veta att du blir ledsen.

 

[Otherside]

Jag tycker det låter som en ganska typisk härskarteknik. Medveten eller ej.

Samtidigt är det ju svårt att stå upp och trycka till sin chef, även om man gör det på ett snyggt sätt och även om chefen behöver det. Jag säger "trycka till" eftersom det nog behövs nåt träffsäkert för att budskapet ska nå fram.

Jag vet inte vad jag hade gjort. Jag hade nog bytt jobb. Lätt att säga, jag vet! Men i ett sånt läge som de du beskriver hade jag nog rest mig upp och gått ut, i affekt, för att inte komma tillbaka. Så arg hade jag blivit. De hade fått be på sina bara knän för att få mig tillbaka.

 

[Rialavargen]

Önskar så att jag hade modet att säga ifrån. Min naturliga reaktion är ju att backa och bli tyst, sån har jag alltid varit. Det är först när jag blir ledsen som jag egentligen lider av det och då är det för sent. Jag kanske helt enkelt måste träna på att motstå impulsen att tystna och säga ifrån innan jag blir ledsen. Lättare sagt än gjort, men jag ska försöka med det.

Ju mer du backar ju mer växer hon. Hon växer i ditt minskade utrymme.

Hon kanske dessutom är extra stressad och forserad nu i krisen, och då blir hennes starka sidor ännu starkare.
Jag tror på en markering från din sida. Det allra bästa är ett samtal, men det kanske du inte vågar, med all förståelse.