Stekspaden
Trådstartare
Finns det något namn på att bli passiv/paralyserad av stressutlöst ångest?
Jag har väldigt svårt att förklara varför jag får sådan ångest av att öppna posten att jag lägger mig ner och blir nollställd i hjärnan, jag får inte en vanlig ångestattack utan känner en låg stress utav att ta på posten, kan ligga i timmar och stirra i taket och känna olust över att ens ta på breven. Vissa dagar har jag inte alls problem!
Samma problem har jag haft i åratal och det kan vara när en specifik person ringer (även de som jag ser fram emot att prata med) som gjort att flera vänrelationer runnit ut i sanden då denna stressångest gör att jag inte kan ringa/smsa/mejla /hälsa på under månaders tid...
Ibland kan det vara något så banalt som en odiskad kopp som jag inte klarar av att rengöra.
Just nu förstör det i mitt liv något så fruktansvärt mycket när jag inte kan öppna brev...
Försökte berätta för läkaren på hälsocentralen att jag behöver hjälp för nu förstör mitt psyke för mig alldeles för mycket. Jag har ingen i min närhet som jag kan lämna över ansvaret på, de bor alldeles för långt bort... Haft samma problem ibland i arbetslivet, men kunnat muta någon annan att göra det jag inte kan mot att bjuda på lunch, men nu är det inte längre möjligt att ignorera problemen....
Jag har egentligen inte något stressigt liv, problemet är att det är omständigheter som ligger och tynger som jag försöker bli av med men det är inte jag som bestämmer när kraven försvinner. Har bland annat haft (har?) en stalker och det har satt sina spår, personen hör inte av sig nu men jag väntar bara på att det kan blossa upp igen, så misstänker att jag stressar upp mig själv. Det har pågått från och till i åratal att han inte kan förstå varför jag inte vill ha hans "hjälp", "omtanke" (hans ord) och att jag "förstör hans liv" genom att inte vilja ha med honom att göra... (vi har aldrig haft någon relation) hans uppvaktade har bland annat inneburit brev, ringa, vänta utanför dörren, "av misstag handlat i samma affär" osv.
Oron att det börjar om gör lätt att jag tappar kontrollen och fryser och blir passiv....
När jag får en vanlig ångestattack så sätter jag mig på golvet och skriker sluta/jag orkar inte och gråter, i situationer när exempelvis barn inte slutar skrika rakt ut, någon har krossat ruta på bilen osv. Sen snyter jag mig och fortsätter med min dag.
Ringer någon jag fått stressångest av så kan jag sluta med det jag håller på med, även om det är jätteroligt och hela dagen blir förstörd, mot kvällen kan jag börja gråta för att något så fjantigt som jag klarar av förstör för mig. Det sänker mitt självförtroende och får mig att känna mig som ett litet barn.
Jag har väldigt svårt att förklara varför jag får sådan ångest av att öppna posten att jag lägger mig ner och blir nollställd i hjärnan, jag får inte en vanlig ångestattack utan känner en låg stress utav att ta på posten, kan ligga i timmar och stirra i taket och känna olust över att ens ta på breven. Vissa dagar har jag inte alls problem!
Samma problem har jag haft i åratal och det kan vara när en specifik person ringer (även de som jag ser fram emot att prata med) som gjort att flera vänrelationer runnit ut i sanden då denna stressångest gör att jag inte kan ringa/smsa/mejla /hälsa på under månaders tid...
Ibland kan det vara något så banalt som en odiskad kopp som jag inte klarar av att rengöra.
Just nu förstör det i mitt liv något så fruktansvärt mycket när jag inte kan öppna brev...
Försökte berätta för läkaren på hälsocentralen att jag behöver hjälp för nu förstör mitt psyke för mig alldeles för mycket. Jag har ingen i min närhet som jag kan lämna över ansvaret på, de bor alldeles för långt bort... Haft samma problem ibland i arbetslivet, men kunnat muta någon annan att göra det jag inte kan mot att bjuda på lunch, men nu är det inte längre möjligt att ignorera problemen....
Jag har egentligen inte något stressigt liv, problemet är att det är omständigheter som ligger och tynger som jag försöker bli av med men det är inte jag som bestämmer när kraven försvinner. Har bland annat haft (har?) en stalker och det har satt sina spår, personen hör inte av sig nu men jag väntar bara på att det kan blossa upp igen, så misstänker att jag stressar upp mig själv. Det har pågått från och till i åratal att han inte kan förstå varför jag inte vill ha hans "hjälp", "omtanke" (hans ord) och att jag "förstör hans liv" genom att inte vilja ha med honom att göra... (vi har aldrig haft någon relation) hans uppvaktade har bland annat inneburit brev, ringa, vänta utanför dörren, "av misstag handlat i samma affär" osv.
Oron att det börjar om gör lätt att jag tappar kontrollen och fryser och blir passiv....
När jag får en vanlig ångestattack så sätter jag mig på golvet och skriker sluta/jag orkar inte och gråter, i situationer när exempelvis barn inte slutar skrika rakt ut, någon har krossat ruta på bilen osv. Sen snyter jag mig och fortsätter med min dag.
Ringer någon jag fått stressångest av så kan jag sluta med det jag håller på med, även om det är jätteroligt och hela dagen blir förstörd, mot kvällen kan jag börja gråta för att något så fjantigt som jag klarar av förstör för mig. Det sänker mitt självförtroende och får mig att känna mig som ett litet barn.
