Person som isolerar sig H

[Sporthorse]

Under flera år nu har en nära vän isolerat sig och går aldrig ut mer. Alltså lämnar knappt bostaden! Fick ett samtal från vännens anhörig och hen säger att personen drömmer mardrömmar och skriker i sömnen.
Personen var förut väldigt utåtriktad och har alltid varit populär i skolan osv. Vi gick i samma skola och sedan umgicks vi i flera år tills personen flyttade pga universitet och efter det blev vännen väldigt svår att få tag på. Har försökt träffa personen när jag var i Sverige och hälsade på förra året men hen vill aldrig gå ut. Jag är orolig och ledsen över förändringen personen går ibland att nå via fb. Vad tusan är det för fel?

Flera vänner säger samma sak. Kan det bero på trauma? Personen har inget missbruk eller liknande.

 

[Fibusen]

Depression/ångest? När jag mådde som sämst var det en kamp att bara ta mig in i duschen. Orkade inte gå ner på affären (som ligger typ 200 m bort) så det var enklare att inte äta alls eller äta några skedar makaroner så paketet skulle räcka en evighet så man slapp ner och handla igen. Mardrömmar utan dess like, vaknade och grät flera nätter i veckan. Jag ville inte umgås eller prata med någon, svarade oftast aldrig på meddelande/samtal. Hängde ihop och gjorde enbart det absolut nödvändigaste för att jag skulle överleva.

 

[Sporthorse]

Depression/ångest? När jag mådde som sämst var det en kamp att bara ta mig in i duschen. Orkade inte gå ner på affären (som ligger typ 200 m bort) så det var enklare att inte äta alls eller äta några skedar makaroner så paketet skulle räcka en evighet så man slapp ner och handla igen. Mardrömmar utan dess like, vaknade och grät flera nätter i veckan. Jag ville inte umgås eller prata med någon, svarade oftast aldrig på meddelande/samtal. Hängde ihop och gjorde enbart det absolut nödvändigaste för att jag skulle överleva.

Vad fick dig att bli bra igen? Det har gått flera år nu och jag börjar tappa hoppet. Så otroligt sorgligt, det känns som om jag förlorat en vän.

Jag är rätt säker på att hen mår väldigt dåligt men hen skulle dock aldrig erkänna det eller söka hjälp. Aldrig!

 

[Sporthorse]

Personen har gått ner en hel del i vikt, magrat av rejält eftersom personen sällan går till affären ens.

 

[Fibusen]

Vad fick dig att bli bra igen? Det har gått flera år nu och jag börjar tappa hoppet. Så otroligt sorgligt

Det är en lång process, och jag mår långt ifrån bra än i dag, men nu kan jag iaf planera en vecka åt gången, när det var värst fick man ta timme för timme,ibland minut för minut.

Det som hjälpte mig var psykolog och medicin. Och riktigt bra vänner som tillät mig vara i fred,men som aldrig gav upp. Det är det som är den svåra avvägningen, för jag ville verkligen verkligen inte träffa eller prata med någon,så hade dom bara trängt sig på hela hela tiden så hade jag brutit kontakten. Nu visade dom sig att dom fanns där, och att dom aldrig skulle försvinna,men att dom inte ville "vara ivägen" heller.

Det gav mig otroligt mycket mer ångest när dom i början försökte "tränga sig på" (för att dom såklart var oroliga och ville se så jag var ok) för det var så jobbigt att tacka nej till allt,eller känna mig tvingad att öpppna dörren, tvingad till att prata, det var så hemskt att se hur besvikna dom blev varje gång när jag aldrig blev bättre, så det satte sån press på mig att "nu måste jag bli bra,annars sviker jag dom" sen blev det moment 22,och en ond cirkel av allt! Det GÅR INTE att bestämma att man ska må bra,att man ska försöka mer,för man kan inte,och det hjälper inte heller att vänner/familj tvingar sig på,eller försöker hitta på något kul,för man orkar inte!

Nu går det upp och ner,men jag sjunker inte lika lågt igen dom dagar jag sjunker. Som i eftermiddag / kväll har det varit en av dom sämre dagarna, har mest stirrat blint in i väggen medans tv:n rullat på i bakgrunden, inte ätit ordentligt (en korv med bröd på hela dagen, vid 13-tiden), och tårarna har vält över vid två tillfällen. Men nu har jag iaf hopp och tro att morgondagen bjuder på något bättre. Det är väldigt väldigt sällan jag får dipper som varar i flera dagar nu för tiden. Och så här jobbigt är det kanske max 1 gång i månaden nu om man snittar på ett år.

 

[Sporthorse]

Det är en lång process, och jag mår långt ifrån bra än i dag, men nu kan jag iaf planera en vecka åt gången, när det var värst fick man ta timme för timme,ibland minut för minut.

Det som hjälpte mig var psykolog och medicin. Och riktigt bra vänner som tillät mig vara i fred,men som aldrig gav upp. Det är det som är den svåra avvägningen, för jag ville verkligen verkligen inte träffa eller prata med någon,så hade dom bara trängt sig på hela hela tiden så hade jag brutit kontakten. Nu visade dom sig att dom fanns där, och att dom aldrig skulle försvinna,men att dom inte ville "vara ivägen" heller.

Det gav mig otroligt mycket mer ångest när dom i början försökte "tränga sig på" (för att dom såklart var oroliga och ville se så jag var ok) för det var så jobbigt att tacka nej till allt,eller känna mig tvingad att öpppna dörren, tvingad till att prata, det var så hemskt att se hur besvikna dom blev varje gång när jag aldrig blev bättre, så det satte sån press på mig att "nu måste jag bli bra,annars sviker jag dom" sen blev det moment 22,och en ond cirkel av allt! Det GÅR INTE att bestämma att man ska må bra,att man ska försöka mer,för man kan inte,och det hjälper inte heller att vänner/familj tvingar sig på,eller försöker hitta på något kul,för man orkar inte!

Nu går det upp och ner,men jag sjunker inte lika lågt igen dom dagar jag sjunker. Som i eftermiddag / kväll har det varit en av dom sämre dagarna, har mest stirrat blint in i väggen medans tv:n rullat på i bakgrunden, inte ätit ordentligt (en korv med bröd på hela dagen, vid 13-tiden), och tårarna har vält över vid två tillfällen. Men nu har jag iaf hopp och tro att morgondagen bjuder på något bättre. Det är väldigt väldigt sällan jag får dipper som varar i flera dagar nu för tiden. Och så här jobbigt är det kanske max 1 gång i månaden nu om man snittar på ett år.

Personen kommer ju aldrig bli bra då! Hen vägrar tala om vad det är, påstår att allt är bra och svarar inte på samtal, öppnar inte dörren trots att jag vet att hen är hemma! En anhörig har sagt att personen inte går ut flera dagar i sträck. En period var personen hemma i en hel månad.
På fb säger hen att allt är bra och att hen inte hörde eller var upptagen när jag ringde tex.
Att släktingen ljuger om att hen mår dåligt och blev även irriterad när jag ifrågasatte måendet. Sedan loggade hen ut igen.
Det är så hemskt att man inget kan göra

 

[Fibusen]

Personen har gått ner en hel del i vikt, magrat av rejält eftersom personen sällan går till affären ens.

Jag gick ner 15 kg på bara några månader, och då hade jag precis bantat bort 10 kg,så 25 kg har försvunnit för mig. Men det gick inte att äta vissa dagar, maten växte i munnen, man orkade inte gå ner till affären, och man orkade inte laga mat. Att fixa mat var lika utmanande som att springa ett maraton. Och jag kände varken hunger eller sug efter mat. Tyvärr har mina matvanor blivit helt rubbade, och jag har knappt några hungerskänslor alls kvar. Nu äter jag och så,men inte för att jag känner mig hungrig,utan för att jag vet att jag måste.

 

[Sporthorse]

Jag gick ner 15 kg på bara några månader, och då hade jag precis bantat bort 10 kg,så 25 kg har försvunnit för mig. Men det gick inte att äta vissa dagar, maten växte i munnen, man orkade inte gå ner till affären, och man orkade inte laga mat. Att fixa mat var lika utmanande som att springa ett maraton. Och jag kände varken hunger eller sug efter mat. Tyvärr har mina matvanor blivit helt rubbade, och jag har knappt några hungerskänslor alls kvar. Nu äter jag och så,men inte för att jag känner mig hungrig,utan för att jag vet att jag måste.

Förnekade du att du var deprimerad eller insåg du att det var illa när du mådde som sämst? Problemet här är att personen inte vill prata om sitt mående och påstår att allt är bra. Vem som helst fattar att så inte är fallet. Någonting är oerhört fel och jag önskar att jag visste vad som hänt och hur jag kan hjälpa, men vill inte riskera att tappa den lilla kontakt vi har genom att tränga mig på.

 

[Vogue]

Under flera år nu har en nära vän isolerat sig och går aldrig ut mer. Alltså lämnar knappt bostaden! Fick ett samtal från vännens anhörig och hen säger att personen drömmer mardrömmar och skriker i sömnen.
Personen var förut väldigt utåtriktad och har alltid varit populär i skolan osv. Vi gick i samma skola och sedan umgicks vi i flera år tills personen flyttade pga universitet och efter det blev vännen väldigt svår att få tag på. Har försökt träffa personen när jag var i Sverige och hälsade på förra året men hen vill aldrig gå ut. Jag är orolig och ledsen över förändringen personen går ibland att nå via fb. Vad tusan är det för fel?

Flera vänner säger samma sak. Kan det bero på trauma? Personen har inget missbruk eller liknande.

Psykisk ohälsa. Försök att slå larm till någon typ av öppenvård innan personen hamnar i en otrevlig psykos situation.

 

[Sporthorse]

Psykisk ohälsa. Försök att slå larm till någon typ av öppenvård innan personen hamnar i en otrevlig psykos situation.

Jag är helt säker på att hen aldrig skulle ta sig dit eller ens öppna dörren om öppenvården knackade på. Tyvärr! Ibland tar det flera veckor innan jag ens får kontakt via dator.

Jag undrar om tvångsvård vore något? Hur går man till väga?

 

[EmmaBovary]

Jag är helt säker på att hen aldrig skulle ta sig dit eller ens öppna dörren om öppenvården knackade på. Tyvärr! Ibland tar det flera veckor innan jag ens får kontakt via dator.

Jag undrar om tvångsvård vore något? Hur går man till väga?

Tvångsvård blir aktuellt först när personen i fråga blir en fara för sig själv.

En tanke, det låter lite mer som att du är bekymrad över att du förlorat en vän, och inte att vännen mår väldigt dåligt?

 

[EmmaBovary]

Det är en lång process, och jag mår långt ifrån bra än i dag, men nu kan jag iaf planera en vecka åt gången, när det var värst fick man ta timme för timme,ibland minut för minut.

Det som hjälpte mig var psykolog och medicin. Och riktigt bra vänner som tillät mig vara i fred,men som aldrig gav upp. Det är det som är den svåra avvägningen, för jag ville verkligen verkligen inte träffa eller prata med någon,så hade dom bara trängt sig på hela hela tiden så hade jag brutit kontakten. Nu visade dom sig att dom fanns där, och att dom aldrig skulle försvinna,men att dom inte ville "vara ivägen" heller.

Det gav mig otroligt mycket mer ångest när dom i början försökte "tränga sig på" (för att dom såklart var oroliga och ville se så jag var ok) för det var så jobbigt att tacka nej till allt,eller känna mig tvingad att öpppna dörren, tvingad till att prata, det var så hemskt att se hur besvikna dom blev varje gång när jag aldrig blev bättre, så det satte sån press på mig att "nu måste jag bli bra,annars sviker jag dom" sen blev det moment 22,och en ond cirkel av allt! Det GÅR INTE att bestämma att man ska må bra,att man ska försöka mer,för man kan inte,och det hjälper inte heller att vänner/familj tvingar sig på,eller försöker hitta på något kul,för man orkar inte!

Nu går det upp och ner,men jag sjunker inte lika lågt igen dom dagar jag sjunker. Som i eftermiddag / kväll har det varit en av dom sämre dagarna, har mest stirrat blint in i väggen medans tv:n rullat på i bakgrunden, inte ätit ordentligt (en korv med bröd på hela dagen, vid 13-tiden), och tårarna har vält över vid två tillfällen. Men nu har jag iaf hopp och tro att morgondagen bjuder på något bättre. Det är väldigt väldigt sällan jag får dipper som varar i flera dagar nu för tiden. Och så här jobbigt är det kanske max 1 gång i månaden nu om man snittar på ett år.

Jag vill inte gilla inlägget, för det är ju inget roligt du berättar. Men jag tycker att du beskriver hur det kan vara väldigt bra. Vi är många som har/haft det sådär, det är inte så "konstigt" och udda, men lika jobbigt för det.

 

[Sporthorse]

Tvångsvård blir aktuellt först när personen i fråga blir en fara för sig själv.

En tanke, det låter lite mer som att du är bekymrad över att du förlorat en vän, och inte att vännen mår väldigt dåligt?

Nej så är det inte, jag är orolig över att hen aldrig går ut och förstör sitt liv som hen gör.
I och med att hen inte vill ha hjälp och vägrar berätta hur det står till så börjar jag nu efter flera års väntande att tappa hoppet om att det ska gå över med tiden. Jag är rädd att någon med kunskap måste agera för att hjälpa henom på fötter igen.

 

[kryddelydd]

Tvångsvård blir aktuellt först när personen i fråga blir en fara för sig själv.

och @Sporthorse :
För det första, för tvångsvård, krävs en "allvarlig psykisk störning" vilket kan vara psykos, djup depression, manisk fas i bipolär sjukdom.
Här vet vi inte om det kriteriet uppfylls.
För det andra krävs det att individen tackar nej till frivillig vård.
För det tredje krävs att personen är i "oundgängligt behov av psykiatrisk heldygnsvård".
här är det inte heller enkelt eller självklart.
Men om personen visar sig leva i rena misären, och är mycket mager och varken äter eller dricker och kylskåp och frys och skafferi är helt tomma så kan man väl med lite god vilja tolka det som att behovet finns.

För att avgöra, behöver det göras en läkarundersökning. Läkaren kan ta sig in hos personen med polishjälp.

För jo, det låter som psykisk ohälsa som personen vill dölja.
Det lämpligaste kanske är om någon i närheten kontaktar rätt sjukvårdsinstans (och vad som är rätt kan variera beroende på bostadsort, det finns olika lokala rutiner för om det är psykiatrin eller allmänmedicin som ska tillfrågas) och diskuterar.
Kanske släktingen som @Sporthorse varit i kontakt med är en bra person för att diskutera med vården?

 

[Sporthorse]

och @Sporthorse :
För det första, för tvångsvård, krävs en "allvarlig psykisk störning" vilket kan vara psykos, djup depression, manisk fas i bipolär sjukdom.
Här vet vi inte om det kriteriet uppfylls.
För det andra krävs det att individen tackar nej till frivillig vård.
För det tredje krävs att personen är i "oundgängligt behov av psykiatrisk heldygnsvård".
här är det inte heller enkelt eller självklart.
Men om personen visar sig leva i rena misären, och är mycket mager och varken äter eller dricker och kylskåp och frys och skafferi är helt tomma så kan man väl med lite god vilja tolka det som att behovet finns.

För att avgöra, behöver det göras en läkarundersökning. Läkaren kan ta sig in hos personen med polishjälp.

För jo, det låter som psykisk ohälsa som personen vill dölja.
Det lämpligaste kanske är om någon i närheten kontaktar rätt sjukvårdsinstans (och vad som är rätt kan variera beroende på bostadsort, det finns olika lokala rutiner för om det är psykiatrin eller allmänmedicin som ska tillfrågas) och diskuterar.
Kanske släktingen som @Sporthorse varit i kontakt med är en bra person för att diskutera med vården?

Okej, hen uppfyller inte alla kriterier, mager är hen inte, men väldigt tunn. Personen går ju ut ibland, men aldrig bara för att gå ut, utan då är det till affären som jag fattat det.
Dessvärre är släktingen helt emot medicinering, jag tror att antidepressiva läkemedel kan vara bra i detta fall. Alltså av den milda sorten som inte framkallar beroende. Men jag har tyvärr inte mycket jag kan göra annat än att prata med personen? Men samtidigt vågat jag inte pressa för mycket. Mest av allt undrar jag vad som orsakat depressionen, hen har alltid varit väldigt glad och social.

 

[Magiana]

Okej, hen uppfyller inte alla kriterier, mager är hen inte, men väldigt tunn. Personen går ju ut ibland, men aldrig bara för att gå ut, utan då är det till affären som jag fattat det.
Dessvärre är släktingen helt emot medicinering, jag tror att antidepressiva läkemedel kan vara bra i detta fall. Alltså av den milda sorten som inte framkallar beroende. Men jag har tyvärr inte mycket jag kan göra annat än att prata med personen? Men samtidigt vågat jag inte pressa för mycket. Mest av allt undrar jag vad som orsakat depressionen, hen har alltid varit väldigt glad och social.

Depressioner har inte alltid en uppenbar orsak, så jag skulle inte lägga alltför mycket huvudbry på det.

Vad vill släktingen göra i stället då? Som det ser ut nu fungerar det ju inte. Sen är det väl inte andra än läkare och den sjuke som kan säga något om vad som ska göras. Vi andra kan bara komma med tips och ha åsikter, så vida det inte är fara och färde så personen måste tas om hand vare sig hen vill eller inte.

 

[Sporthorse]

Depressioner har inte alltid en uppenbar orsak, så jag skulle inte lägga alltför mycket huvudbry på det.

Vad vill släktingen göra i stället då? Som det ser ut nu fungerar det ju inte. Sen är det väl inte andra än läkare och den sjuke som kan säga något om vad som ska göras. Vi andra kan bara komma med tips och ha åsikter, så vida det inte är fara och färde så personen måste tas om hand vare sig hen vill eller inte.

Jag vet tyvärr inte det.
Släktingen brukar köpa mat och sånt till henom för att hen inte ska svälta. Jag vet inte om det är så smart att göra så? Det har ju inte blivit bättre på över två är nu.

 

[Monstermom]

Jag vet tyvärr inte det.
Släktingen brukar köpa mat och sånt till henom för att hen inte ska svälta. Jag vet inte om det är så smart att göra så? Det har ju inte blivit bättre på över två är nu.

Människan behöver mat, hårt mot hårt funkar knappast på någon som är för deprimerad för att ta hand som sig själv.
Enda vägen framåt som jag ser är att försöka prata med vännen, ordentligt, om hjälpalternativ. Men utan att ta upp din syn på medicinering! (Vilken hjälp som behövs är ändå något för expertisen att komma fram till.) Utan bara hjälp, i allmänna ordalag, vilka möjligheter det finns och exakt vilket litet steg det krävs för att göra ett försök. Det behöver vara litet, pyttelitet, och exakt. Är det en svår depression kommer "du kan ringa hit, hit eller hit" vara på tok för stort, det handlar snarare om att hen ska gå med på att låta andra ordna det praktiska för att få hjälp (ringa, skjutsa, följa med), hen behöver inte tro på att det kommer att göra något bättre, bara gå med på att försöka.

Och om hen inte går med på det den här gången, försök igen framöver - beredd på att just hjälpa till praktiskt den dag hen förhoppningsvis går med på det. Be någon annan försöka. Men att tvinga är svårt.

 

[kryddelydd]

Men att tvinga är svårt.

Att tvinga är svårt.
Men det är möjligt att det är tillämpligt gällande TS bekant.
Så jag tänker att kontakt med vården absolut kan vara en framkomlig väg, men då helst via den släkting som hjälper till och som kan berätta lite om hur det verkar vara.
Om släktingen i fråga inte är orolig så kan TS kontakta vården.

En bedömning kan vara rimlig.

 

[Monstermom]

Att tvinga är svårt.
Men det är möjligt att det är tillämpligt gällande TS bekant.
Så jag tänker att kontakt med vården absolut kan vara en framkomlig väg, men då helst via den släkting som hjälper till och som kan berätta lite om hur det verkar vara.
Om släktingen i fråga inte är orolig så kan TS kontakta vården.

En bedömning kan vara rimlig.

Ja, du har helt rätt. Jag menade inte att helt stänga ner möjligheten till tvång, men jag tror det är fel ände att börja i dock - så länge personen i fråga ändå äter och emellanåt går och handlar, som beskrivits här, i alla fall. Jag tror det är bättre att försöka få med personen frivilligt i första hand, om inte annat så för att om tvångsvård trots allt inte bedöms lämpligt så har vännerna som försökte få till det förmodligen förbrukat vad förtroende de hade och det kommer att bli ännu svårare att nå fram sedan.