loveponies
Trådstartare
Nu när man kommit igång "på riktigt" med uppfödning så känner man att man verkligen vill hålla på med det här mera!
Nu är det så att min sambo hr astma och ev är allergisk mot katter, så han vägrar gå med på att skaffa fler katter (vilket jag förstår). Men jag skulle så hemskt gärna vilja ha en till avelshona, så jag har tänkt och tänkt...
Så till slut har jag kommit fram till tanken att lämna bort min kastrerade birmahona Isis på omplacering. Det blir då min mamma och ingen annan som får ta över henne. Det känns både tråkigt och roligt. Tråkigt för att jag kommer sakna henne, men roligt för att det ger mig chansen att utöka min avel. Vi kommer förmodligen göra så att min mamma tar Isis på prov nu i vår för att se om det funkar.
Hon kommer då få gå som både ute- och innekatt, i alla fall på somrarna, eftersom mamma bor i hus (mkt lugnt område). Jag tror att Isis kommer älska att få gå ute, men däremot är jag lite orolig för att hon kommer känna sig ensam. Mamma är ju inte hemma lika mycket som jag, och hon kommer ju inte ha några kattkompisar.
Men, som sagt, det är därför vi ska prova under en tid först.
Min plan är då att jag ska para Sammi med en tabbyhane (har hittat en redan! Eller, den är inte född ännu, men vi hoppas att han gör det nu i mars). Får hon då en tabbydotter så behåller jag henne, förutsatt att det har fungerat med Isis.
Jag känner mig så elak, samtidigt som jag vet att Isis trivs i mammas hus. Och hon är egentligen inte den typ av katt som är så jätteberoende av sällskap dygnet runt. Hon kommer tex inte springandes till dörren om man kommer hem, som Chivas och Sammi gör. Hon är mera "Jaha, är du hemma nu...".
Vad tycker ni? Är jag självisk som gör det här?
Chivas skulle jag aldrig kunna omplacera, han är min bebis! Men Isis har jag inte riktigt kommit lika nära som mina raggisarn, och det är väl lite det som gör att jag känner dåligt samvete. Som om jag sviker henne...
Nu är det så att min sambo hr astma och ev är allergisk mot katter, så han vägrar gå med på att skaffa fler katter (vilket jag förstår). Men jag skulle så hemskt gärna vilja ha en till avelshona, så jag har tänkt och tänkt...
Så till slut har jag kommit fram till tanken att lämna bort min kastrerade birmahona Isis på omplacering. Det blir då min mamma och ingen annan som får ta över henne. Det känns både tråkigt och roligt. Tråkigt för att jag kommer sakna henne, men roligt för att det ger mig chansen att utöka min avel. Vi kommer förmodligen göra så att min mamma tar Isis på prov nu i vår för att se om det funkar.
Hon kommer då få gå som både ute- och innekatt, i alla fall på somrarna, eftersom mamma bor i hus (mkt lugnt område). Jag tror att Isis kommer älska att få gå ute, men däremot är jag lite orolig för att hon kommer känna sig ensam. Mamma är ju inte hemma lika mycket som jag, och hon kommer ju inte ha några kattkompisar.
Men, som sagt, det är därför vi ska prova under en tid först.
Min plan är då att jag ska para Sammi med en tabbyhane (har hittat en redan! Eller, den är inte född ännu, men vi hoppas att han gör det nu i mars). Får hon då en tabbydotter så behåller jag henne, förutsatt att det har fungerat med Isis.
Jag känner mig så elak, samtidigt som jag vet att Isis trivs i mammas hus. Och hon är egentligen inte den typ av katt som är så jätteberoende av sällskap dygnet runt. Hon kommer tex inte springandes till dörren om man kommer hem, som Chivas och Sammi gör. Hon är mera "Jaha, är du hemma nu...".
Vad tycker ni? Är jag självisk som gör det här?
Chivas skulle jag aldrig kunna omplacera, han är min bebis! Men Isis har jag inte riktigt kommit lika nära som mina raggisarn, och det är väl lite det som gör att jag känner dåligt samvete. Som om jag sviker henne...
