Det tar tid. Jag anar fortfarande skuggor i ögonvrån efter båda mina hundar. Chikas bädd och skål stod framme precis som vanligt och kopplet hängde i hallen i ett par månader, och hade nog gjort det än idag om det inte vore för att hyresvärden kom in och bytte golv i lägenheten. Jag tror det hjälpte mig lite att gå vidare, det blev nästan som ett nytt hus och lättare att plocka undan uppenbara saker.Usch det gör så ont fortfarande. Jag tänker hela tiden att ”den kan Mollan få”, ”jag måste hem emellan och kissa Mollan” ”jag måste ta ut Mollan innan jag åker” osv. Det är så inpräntat!
Hörnet i soffan där hon alltid låg är så hysteriskt tomt. Sonen hade tagit av sig tröjan och lagt där i går så jag såg något mörkt i ögonvrån och för två sekunder så trodde jag det var hon och allt kändes som vanligt. Men sen slår verkligheten till…Älskade älskade hund, så saknad du är!
(Ifall någon hittar tråden och är fundersam på pris så betalade jag 2600kr, då med avlivning och samkremering. Hon vägde runt 25 kg.)
Hennes koppel och selar hänger dock fortfarande i hallen och jag har inte avslutat hennes matprenumeration.
Det är bara något paket per månad och katten kan äta dem, så...Även när Chika blev ensam var hon för alltid "hundarna" i plural och det händer ofta att jag pratar med andra hundmänniskor om dem i nutid... Men med tiden sker pratet med lättare hjärta ändå.
Efter Kailzie ändrade jag ingenting och hon blev kvar i min vardag länge, länge efter att hon var borta. På gott och på ont tänker jag.
Kailzie somnade in för snart fem år sedan, Chika i Augusti.
Lilla sonen (1,5 år) tittade rakt mot soffhörnet idag och småskrattade, precis som han gjorde när hon låg där i hörnet upp och ner och busade med alla benen rakt upp i luften. 
