Tänker mkt på det här med personlighetsstörning då jag haft mkt av den varan i min närhet, framför allt hos kvinnor. Både släkt o ”vänner” (snarare extremt narcissistiska kvinnor som tagit mig som vän pga att jag är rätt medgörlig o har haft attribut de velat ha del av)
Då jag till slut nått gränsen som även jag har och har sagt ifrån, har det tagit hus i helvete.
pga de här personerna som jag ändå lärde känna under många år och såg mönstren i är jag intresserad av att förstå mer.
Spec pga att de har barn som tar skada. De här kvinnorna har djupt skadat sina barn genom sitt kalla, oberäkneliga, manipulerande och aggressiva/insmickrande beteende som inte är konsekvent. Ser flera fall, där vissa kommit ut ok, men man ser hur de farit illa o påverkats. Andra fall där barnen eg bör tas ifrån föräldrarna men soc inte ingriper eller manipuleras att tro att det är mer ok än det är. -de runt om pratar men sätter inte stopp, pga att man ser hur orimliga reaktioner det kan bli.
Har nu barn i min närhet med en mamma som stämmer extremt väl in på mönstret de här tidigare bekantskaperna haft.
De har alla varit väldigt intresserade av diagnoser och sjukdom. Har förstärkt och pratat dramatiskt om egna o andras o de egna barnens problem. Som att det funnits en njutning i att berätta om tragedi o obehagligheter.
De har även (jag VET detta) ljugit brutalt om män. Utöver att ljuga om vänner o folk som inte strukit dem medhårs har de hittat på bisarra filmmanus-historier om våld och våldtäkter. Ett par av männen har hamnat i rätten, där alla anklagelser fallit platt. Alla utpekade vittnen har sagt helt ifrån att det aldrig skett något. Vet ett nära fall där mannen hamnade i häktet då kvinnan blev sur/tappade kontrollen. Hon har sedan utan tecken på ånger erkänt att hon ljög. Jag har blivit ljugen om så sjukt långsökt att man baxnar..
De här kvinnorna är så många, och deras agerande skadar framför allt barnen.
en sak jag undrar är hur stark ärvbarhet det är med empati o personlighetsstörning?
Ser dels barn som visst tagit skada, men som beter sig helt ”normalt” o är lätta att hjälpa o förstå. Medans ett barn, som uppfostrats första åren mest bara av en kvinna med detta beteende (då hon stack med barnet) o inte har anknytning till en ”frisk” trygg vuxen. Det barnet visar mkt ovanligt beteende mot för alla barn jag umgåtts med. Gråter enbart om hen inte får sin vilja igenom, aldrig några känslor i övrigt. Utöver road av andras nederlag. Söker ingen närhet, utöver att ”styra o bestämma” verkar bara kunna roa sig på andras bekostnad. Blir glad av att skapa kaos bland andra. Är manipulativ utöver ett barns nivå. Kräver fördelar och spelar ut syskon (redan från ca 4 års ålder) använder sanslöst fula ord, o vill inte samtala. Utan bara retas, störa, ställa dumma frågor som för att testa vart vuxnas gränser går. Då man sätter sina gränser blir man bevakad o det ”dåliga” beteendet kör igång så fort man lämnar rummet. Alltså en imponerande medvetenhet om vad som är ok, o att så fort vuxna är utom synhåll är det fritt fram att störa/reta/sabba. Blir orolig att det här barnet inte kommer gå att få en bra kontakt med.
ansträngningar att komma nära o ge trygghet/uppmärksamhet ger en bara känslan av att bli utnyttjad o manipulerad -av ett litet barn.

Någon som har tips om vart man söker info om liknande problem?
Nånstans man kan få hjälp att hantera det för att vända trenden o ge barnet en bättre förutsättning, trots en manipulerande o ofta otillräcklig mamma..
ibland reser sig håret i bakhuvudet på mig av att se vissa beteenden -hos ett litet barn.
känner att det är en mkt viktig uppgift att göra rätt i det här, vill inte att nån ska känna sedan att vuxna inget gjorde. Men vill inte heller bli manipulerad o se andra barn fara illa pga ett barns brist på empati o gränser.
