”Ramar” vid uppfostran (Utbruten från 3-åring som vägrar kläder)

[mandalaki]

Såhär skrev du ju själv beträffande ramar:

Men det är ju fantastiskt dåligt läst. Av ”hot, straff, ramar, konsekvenser, mutor, tvång, våld, rädsla, skam och skuld” ser du bara ”ramar”?

 

[Thera]

Men det är ju fantastiskt dåligt läst. Av ”hot, straff, ramar, konsekvenser, mutor, tvång, våld, rädsla, skam och skuld” ser du bara ”ramar”?

Ja, jag frågade ju om ramar var i samma kategori som våld och skam, och fick då ett utlägg kring alla nackdelar med ramar.

Du har nog läst ganska dåligt själv om du missat det.

 

[Pontevecchio]

Jag vet inte om barnet förstår skillnaden. Självklart upplever barnet olika saker betoende på hur vi bemöter det. Och som sagt, min personliga erfarenhet av att som barn konfronteras med sk fasta gränser, är entydigt negativ. Bara det är ju ett gott skäl att sätta sådana gränser/ramar bara när de behövs på riktigt.

Men grunden till den här diskussionen var ju ett barn som gått i baklås över kläderna. Där är inte "ramar" lösningen. Bara det att barnet hellre fryser än klär sig visar ju det.

Fast det gör ju inte barnet. När barnet blir kallt går det in. Hade hen varit kvar ute hade det nog till slut valt kläderna.

 

[Pontevecchio]

Nej och det var aldrig frågan. Frågan handlade om makt och om inställningen till att "allt är inte roligt" och någon åsikt om att barn behöver lära sig det. Barn märker om man säger nej till något för att man är maktgalen eller för att man vill deras bästa.

Jag har nog aldrig träffat en maktgalen förälder. Däremot ganska många som hävdar att barnet är ”svårt” utan att se sin egen inverkan. Tycker det är en rätt tung grej att lägga på ett barn. Jag kan som vuxen inse att jag var rätt tålamodsprövande som barn och min syster nämner det ofta. Mina föräldrar har dock aldrig ens andats det. Min mamma säger på sin höjd ”ja du hade stark vilja”. Men aldrig i negativa ordalag.

 

[Petruska]

Jag har nog aldrig träffat en maktgalen förälder. Däremot ganska många som hävdar att barnet är ”svårt” utan att se sin egen inverkan. Tycker det är en rätt tung grej att lägga på ett barn. Jag kan som vuxen inse att jag var rätt tålamodsprövande som barn och min syster nämner det ofta. Mina föräldrar har dock aldrig ens andats det. Min mamma säger på sin höjd ”ja du hade stark vilja”. Men aldrig i negativa ordalag.

Maktgalna föräldrar är nog inte så vanligt. Men föräldrar som använder sin makt för att livet med barnen ska bli enklare för dem själva, verkar vara rätt vanligt.

I övrigt vet jag inte om någon här har lagt över något på barnen, genom att vuxna emellan omtala barn som lätta resp svåra. Om så, så är det ett annat problem än de jag kan se att tråden handlar om.

För min egen del (jag utgår från mig själv som barn eftersom det är svårt att veta vad andra människor känner) så visste jag att en massa saker som vuxna sa ungefär som du om, helt enkelt inte funkade så för mig när jag var liten. (Inte vid 2,5 men tex i tidiga skolår.) Det funkade bara inte så, vad de vuxna än trodde. Jag fattade nog att många andra tyckte att det funkade, och jag minns att jag pratade med mina föräldrar om det. De skuldbelade mig inte, det var så sett förtroendefulla samtal.

Jag har också minnen av någon vuxen, som vid någon tillställning plötsligt skulle visa hur man sätter ramar för min son och mig, genom att säga/göra något i den där stilen som bland andra du förespråkar i tråden. Ungen tittade med största häpenhet på mig och sedan bröt vi ihop i fnitter. Livet är helt enkelt inte så beskaffat för alla. Jag kan inte förklara bättre. En vän som är mellanstadielärare säger att ungefär ett barn i varje klass, liksom inte fattar att det som sägs till alla också gäller det barnet. Jag är extremt van vid att själv vara och vid att vara omgiven av, just de barnen. Det finns verkligen ingen anledning att tro att det är föräldrars bristande föräldraförmåga som är förklaringen. Det är inte ens säkert att det är en dålig egenskap, det är bara en egenskap som gör uppväxten lite kämpig. I vuxen ålder tror jag att det kan vara en jättebra egenskap, om man hittar rätt i livet, bara.

 

[Petruska]

Fast det gör ju inte barnet. När barnet blir kallt går det in. Hade hen varit kvar ute hade det nog till slut valt kläderna.

Dåså. Då går barnet hellre in än är ute och fryser och hellre än att klä sig så det klarar kylan. En lösning, från barnets perspektiv.

 

[TinyWiny]

Jag har nog aldrig träffat en maktgalen förälder. Däremot ganska många som hävdar att barnet är ”svårt” utan att se sin egen inverkan. Tycker det är en rätt tung grej att lägga på ett barn. Jag kan som vuxen inse att jag var rätt tålamodsprövande som barn och min syster nämner det ofta. Mina föräldrar har dock aldrig ens andats det. Min mamma säger på sin höjd ”ja du hade stark vilja”. Men aldrig i negativa ordalag.

Bra för dig. Jag har tyvärr träffat många. Lika många som jag har träffat maktgalningar i häst och hundvärlden.
Visst finns det barn som inte får någon guidning och därför av andra anses som svåra men då är de inte svåra, de vet bara inte hur de ska bete sig för att de aldrig har fått veta, aldrig har fått träna. För den sakens skull beror det inte på brist på guidning för alla barn, för de som på riktigt har svårigheter.
Jag skulle aldrig någonsin säga till mitt ena barn att hen var svår lika lite som jag skulle säga till mitt andra barn att hen var så lätt. Varför skulle jag göra det? Det vore helt vansinnigt elakt att lägga något som barnet kan se som negativt som vuxen och som hen omöjligt varken kunde eller kan göra något åt på hen! Alla barn är mer eller mindre tålamodsprövande. Det är så barn är och har inget med att göra om ett barn har svårigheter.

 

[Pontevecchio]

Dåså. Då går barnet hellre in än är ute och fryser och hellre än att klä sig så det klarar kylan. En lösning, från barnets perspektiv.

och eftersom barnet inte kan vara själv får familjen spendera vintern inomhus. Rimlig lösning?

 

[Pontevecchio]

Bra för dig. Jag har tyvärr träffat många. Lika många som jag har träffat maktgalningar i häst och hundvärlden.
Visst finns det barn som inte får någon guidning och därför av andra anses som svåra men då är de inte svåra, de vet bara inte hur de ska bete sig för att de aldrig har fått veta, aldrig har fått träna. För den sakens skull beror det inte på brist på guidning för alla barn, för de som på riktigt har svårigheter.
Jag skulle aldrig någonsin säga till mitt ena barn att hen var svår lika lite som jag skulle säga till mitt andra barn att hen var så lätt. Varför skulle jag göra det? Det vore helt vansinnigt elakt att lägga något som barnet kan se som negativt som vuxen och som hen omöjligt varken kunde eller kan göra något åt på hen! Alla barn är mer eller mindre tålamodsprövande. Det är så barn är och har inget med att göra om ett barn har svårigheter.

Ingen aning men det nämns av flera i denna tråd att barn är lätta eller svåra. Som om det vore så svartvitt.

 

[Hyacinth]

Vad är orsaken till att det funkar på förskolan?

Och oavsett tycker jag inte man lägger över ett ansvar på förskolan med uppsåt att de ska lösa det.

Jag brukar kalla det masspsykos. Typ det där att 8 st 2-åringar går och lägger sig och sover middag utan protest. Men också att man inte kan tillgodose varje barns enskilda behov som hemma. Det är föräldrarnas jobb.

Men ja, jag har bett förskolan om hjälp med att exempelvis klä på mitt äldsta barn innan jag kom och hämtade, för att bryta spiralen av ”slita av mamma håret och vara stel som en pinne”. Det blev en jättejobbig hämtning och jag kunde inte lösa det vettigt. Sen fick vi hjälp en vecka och sen gick det bra.

 

[Petruska]

och eftersom barnet inte kan vara själv får familjen spendera vintern inomhus. Rimlig lösning?

Som sagt. Jag kräver inte att det alltid finns en bra lösning.

Att.med mer eller mindre våld tvinga på barnet kläderna är ju inte heller rimligt.

 

[Hyacinth]

Jag fattar liksom inte hela ”säger jag nej så är det nej-grejen”. Mina barn har aldrig tagit ett nej oavsett vad det gäller utan att ifrågasätta, på olika sätt och flera gånger. Och när barn direkt bromsar på ett nej eller slutar tjata undrar jag alltid hur det blir så.
Mina testar igen efter 1-2-3-sek/minuter och det upprepas genom åren. De är rätt vettiga ändå. Jag har en väldigt verbal 9-åring som kan svara dräpande på allt. Men de ifrågasätter ju konstant.
En skillnad min äldsta påpekar ibland är att vi verkar prata mycket mer än hos kompisar, med både hen och hens kompisar. Hen vet knappt vad föräldrarnas kompisar heter, men jag kan lova att kompisarna vet vilka hens föräldrar är.
En effekt av att de umgås mycket med vuxna är troligen att man får mer ifrågasättande barn. Jag tycker det är bra.

 

[Pontevecchio]

Som sagt. Jag kräver inte att det alltid finns en bra lösning.

Att.med mer eller mindre våld tvinga på barnet kläderna är ju inte heller rimligt.

Från vilken ålder är det inte ok att hålla fast barnet längre?

 

[Pontevecchio]

Jag fattar liksom inte hela ”säger jag nej så är det nej-grejen”. Mina barn har aldrig tagit ett nej oavsett vad det gäller utan att ifrågasätta, på olika sätt och flera gånger. Och när barn direkt bromsar på ett nej eller slutar tjata undrar jag alltid hur det blir så.
Mina testar igen efter 1-2-3-sek/minuter och det upprepas genom åren. De är rätt vettiga ändå. Jag har en väldigt verbal 9-åring som kan svara dräpande på allt. Men de ifrågasätter ju konstant.
En skillnad min äldsta påpekar ibland är att vi verkar prata mycket mer än hos kompisar, med både hen och hens kompisar. Hen vet knappt vad föräldrarnas kompisar heter, men jag kan lova att kompisarna vet vilka hens föräldrar är.
En effekt av att de umgås mycket med vuxna är troligen att man får mer ifrågasättande barn. Jag tycker det är bra.

Ska man svara på det där? För att barnet vet vad gränsen går så umgås de inte med vuxna?
Jättemärklig logik.

Självklart ifrågasätter barn allt hela tiden. Men det betyder inte att de får bestämma, alternativet att hela familjen stannar hemma för att 3åringen säger nej är inte ett alternativ.

 

[Petruska]

Jag fattar liksom inte hela ”säger jag nej så är det nej-grejen”. Mina barn har aldrig tagit ett nej oavsett vad det gäller utan att ifrågasätta, på olika sätt och flera gånger. Och när barn direkt bromsar på ett nej eller slutar tjata undrar jag alltid hur det blir så.
Mina testar igen efter 1-2-3-sek/minuter och det upprepas genom åren. De är rätt vettiga ändå. Jag har en väldigt verbal 9-åring som kan svara dräpande på allt. Men de ifrågasätter ju konstant.
En skillnad min äldsta påpekar ibland är att vi verkar prata mycket mer än hos kompisar, med både hen och hens kompisar. Hen vet knappt vad föräldrarnas kompisar heter, men jag kan lova att kompisarna vet vilka hens föräldrar är.
En effekt av att de umgås mycket med vuxna är troligen att man får mer ifrågasättande barn. Jag tycker det är bra.

Så har jag också funderat. Om "nej är nej", så kan jag inte se annat än att samtal överlag måste se helt annorlunda ut i de familjerna än tex i min. Jag tycker också att mina fruktlösa försök att förklara saker i den här tråden, pekar i samma riktning.

 

[Sleepy]

När jag läser sådana här trådar så blir jag så tacksam över mina barn. Jag behövde aldrig uppleva sånt som många gjort/gör. Inget bråk om mat eller kläder eller nattning osv. Vissa av barnens kompisar gav mig en vink om hur det kan vara, dock.

För mig har alltid samtalet varit viktigt; vi pratade mycket, om allt. De uppmuntrades till att ha egna åsikter, stå på sig, argumentera för sin sak. Ibland ändrade jag åsikt och gav dem rätt, ibland inte. Det var dock jag som hade veto i slutänden; de fick en förklaring till varför och då var det så. De har aldrig haft någon onödig respekt för auktoriteter, utan har ifrån tidig ålder utan problem sagt ifrån där de behövt - det ser jag som mycket positivt.

 

[Pontevecchio]

När jag läser sådana här trådar så blir jag så tacksam över mina barn. Jag behövde aldrig uppleva sånt som många gjort/gör. Inget bråk om mat eller kläder eller nattning osv. Vissa av barnens kompisar gav mig en vink om hur det kan vara, dock.

För mig har alltid samtalet varit viktigt; vi pratade mycket, om allt. De uppmuntrades till att ha egna åsikter, stå på sig, argumentera för sin sak. Ibland ändrade jag åsikt och gav dem rätt, ibland inte. Det var dock jag som hade veto i slutänden; de fick en förklaring till varför och då var det så. De har aldrig haft någon onödig respekt för auktoriteter, utan har ifrån tidig ålder utan problem sagt ifrån där de behövt - det ser jag som mycket positivt.

Det tror jag vi alla gör. Jag förklarar alltid varför men ett nej är ändå ett nej.

 

[Imogen]

Jag har aldrig heller begripit det där med "säger jag nej så är det nej". Om det är något jag vill lära mina barn så är det att man ska erkänna om man har fel och man ska lyssna på andras argument. Då måste jag ju börja med mig själv. Självklart ändrar jag mig ifall min 4-åring kommer med ett vettigt argument till varför jag ska göra det. På hans nivå såklart. Och nej det betyder inte att han alltid får som han vill, absolut inte.

 

[Lingon]

Jag fattar liksom inte hela ”säger jag nej så är det nej-grejen”. Mina barn har aldrig tagit ett nej oavsett vad det gäller utan att ifrågasätta, på olika sätt och flera gånger. Och när barn direkt bromsar på ett nej eller slutar tjata undrar jag alltid hur det blir så.
Mina testar igen efter 1-2-3-sek/minuter och det upprepas genom åren. De är rätt vettiga ändå. Jag har en väldigt verbal 9-åring som kan svara dräpande på allt. Men de ifrågasätter ju konstant.
En skillnad min äldsta påpekar ibland är att vi verkar prata mycket mer än hos kompisar, med både hen och hens kompisar. Hen vet knappt vad föräldrarnas kompisar heter, men jag kan lova att kompisarna vet vilka hens föräldrar är.
En effekt av att de umgås mycket med vuxna är troligen att man får mer ifrågasättande barn. Jag tycker det är bra.

Barn tjatar ju för att det har lyckats innan. Ju mer konsekvent man är desto mindre tjatar barnet för det vet att en nej inte blir ett ja även om man tjatar. Jag är själv inte alls lika konsekvent mot mitt barn som min mamma var mot mig. Men så tjatar mitt barn en del också. Det gjorde inte jag för jag visste att hade jag fått ett svar så höll mamma fast vid det. T.ex. om vi var i affären och jag frågade om jag fick nåt godis. Så hon nä så acccepterades det direkt eftersom hon aldrig ändrade sig i det läget. Tyvärr har jag varit mindre konsekvent och därför tjatar mitt barn mer i de lägena. Jag försöker bättra mig.

Sen kunde jag och mamma absolut diskutera men var det en direkt fråga i form av "Får jag lov att..." "Kan jag få en..." och hon sagt nej så var det inte lönt. Sen sa hon bara nej när hon verkligen menade det.

 

[Petruska]

Barn tjatar ju för att det har lyckats innan. Ju mer konsekvent man är desto mindre tjatar barnet för det vet att en nej inte blir ett ja även om man tjatar. Jag är själv inte alls lika konsekvent mot mitt barn som min mamma var mot mig. Men så tjatar mitt barn en del också. Det gjorde inte jag för jag visste att hade jag fått ett svar så höll mamma fast vid det. T.ex. om vi var i affären och jag frågade om jag fick nåt godis. Så hon nä så acccepterades det direkt eftersom hon aldrig ändrade sig i det läget. Tyvärr har jag varit mindre konsekvent och därför tjatar mitt barn mer i de lägena. Jag försöker bättra mig.

Sen kunde jag och mamma absolut diskutera men var det en direkt fråga i form av "Får jag lov att..." "Kan jag få en..." och hon sagt nej så var det inte lönt. Sen sa hon bara nej när hon verkligen menade det.

Ifrågasätta och tjata är inte samma sak.

Mina barn har aldrig tjatat. (Jag hörde en gång det ena förklara för en kompis att tjat inte funkar på hens mamma. Jag går i baklås av tjat.)

Men ifrågasatt har de gjort. Och diskuterat. Och fått härdsmältor.

Men generellt sett är det väl inte hela världen att en del barn tjatar. Men det är ju roligare om de diskuterar.