Relationen med mamma?

[mammasflicka]

Mitt första anonyma nick.....

Men jag måste bara fråga, hur är er relation med er mamma? Hur har den varit? Har den utvecklats med åren?

Jag bor ganska nära min mamma, det är alltså svårt att dölja för henne vad jag gör och vad som händer i mitt liv. Vi har en i grunden god relation men den har med åren blivit sämre (enligt mig) eftersom det känns som att hon inte låter vår relation utvecklas. Jag är mellan 25 och 30, och hon verkar fortfarande se det som sin uppgift att uppfostra mig, att forma mig. Att vara den som bannar mig om jag gör något dumt, även om det bara går ut över mig själv, eller någon annan. T.ex en utskällning för att vara på väg att bli för sen till en arbetsintervju - är det min MAMMA som ska skälla på mig för det?....

Det har blivit så att jag känner att jag inte är genuint älskad för den jag ÄR, utan för den jag KAN VARA. Hon har stort inflytande på mig (vilket jag tror att hon inte är medveten om) och kan därför få mig att tvivla på mina egna val i livet. Många saker jag vill göra tänker jag direkt "Vad skulle mamma säga?" och kan t.o.m avstå från något för att jag inte orkar ta diskussionen med henne.

Ja, kort och gott känner jag mig som om jag var tio år yngre än vad jag verkligen är. Minst.
Det finns annat också, där jag tycker att vår relation är sned, men det kan jag ta. Eller, hade kunnat ta, om det andra hade varit bättre.

Så slog det mig precis: Hur känns det för de som INTE har det så här??? Som gör sina egna val utan mammas (eller pappas) inblandning? Och, finns det någon punkt där detta faktiskt förändras av sig självt (önsketänkande!) eller är det dags för mig att aktivt ta tag i det?

Självklart skall man inte göra saker som går ut över henne. Jag skulle t.ex inte sätta mig i en stor ekonomisk knipa och sedan be henne om pengar, eller skaffa mig flera hästar/hundar/andra djur som hon skulle få passa om jag åker bort. Men, sådant som rör MIG, och mig och min sambo, det vill jag bestämma över själv. Är det för mycket begärt?



Vill gärna ha lite råd, eller bara få höra om hur andra har det. Jag känner mig så ensam Ibland känner jag bara för att lämna mitt fina boende och flytta till andra sidan landet, bara för att få ha distanskontakt istället.

 

[mammasflicka]

Sv: Relationen med mamma?

Ska kanske tillägga också att jag har haft viktproblem i många år, jag höll mig ganska lagom under tonåren men blev sedan tjock när jag flyttade hemifrån (det har alltid varit stort viktfokus hemma), och som mest var jag väl uppe på 28-29 i BMI.
Nu ligger jag på 23, och kan ändå aldrig vara nöjd. Får sällan höra av mamma att jag är fin, däremot har hon alltid varit den som kämpat mest för min vikt och varit "på mig" så fort hon tyckt jag gått upp (eller inte gått ner) eller med vad man ska/inte ska äta. Hon har gråtit flera gånger pga min vikt när jag var tjock.
Jag vet inte ens om jag bantar för att jag själv vill, eller för att jag aldrig mer vill höra viktkritik från henne. Nu, när jag är normal, så får jag ingen viktkritik men däremot inte heller uppmuntrande ord.
När jag tog mod till mig och berättade för henne att jag tänker på min vikt flera gånger om dagen, får ångest av det, och känner mig tjock så tyckte hon bara att "Men kör en bantingskur då!".
Då skulle jag säkert bli gladare av att se mig i spegeln.....

Usch, välkommen till dagens stora gnäll tråd

 

[Simply me]

Sv: Relationen med mamma?

Känner delvis igen mig i det du skriver, jag har en underbar mamma men under några år när jag just flyttat hemifrån kände jag att hon fortfarande såg mig som tonåring vilket inte var så kul. Men allt förändrades radikalt när jag fick barn och hon blev mormor, då lärde jag mig uppskatta mamma för den hon är och hon är fantastisk som alltid ställer upp på mig och mina barn samtidigt som jag tror hon då också insåg att jag blivit stor. Därefter har hon nästan alltid stöttat mig i mina beslut, sagt vad hon tycker men aldrig motarbetat mig.

Men det är ju några år sedan, just nu har jag en jättejobbig period i livet. Döttrarna har nyligen flyttat hemifrån, jag är arbetslös och vi har blivit tvingade att flytta (kommun vill ha vår mark) och jag vill inte flytta. Mina föräldrar är jätteklippor för mig nu, vilket jag uppskattar så mycket.

Har också förstått att det är mycket jobbigt som mamma när barnen flyttar, man vill inte att tiden ska gå så fort osv. Ena dottern visade klart och tydligt att hon ville ha sitt liv, vi har bara träffats i stallet nära på. Det var jobbigt och nu har vi också delat på hästarna och står i olika stall dvs nu ses vi inte alls ofta, men vår relation har blivit bättre. Tror att hon verkligen behövde massor av egentid för att ta klivet in i vuxenvärlden. Nu efter tre år börjar vuxenrelationen mellan oss fungera. Lilltjejen är dock trots att hon flyttat mammas lilla flicka fortfarande, hon kommer hem flera gånger i veckan och bara är här vilket är ljuvligt tycker jag.

Vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget mer än berätta hur jag har det.

 

[Enya]

Sv: Relationen med mamma?

Min relation till min mamma påminner en del om din till din mamma! Som barn hade jag ingen bra relation med henne, det fanns ingen närhet direkt. Jag var pappas flicka, av honom fick jag närhet och kunde krama och bara sitta i hans knä när jag behövde. Så har det aldrig varit med mamma. Hon är långsint och jag har många gånger fått höra hur JAG valde bort henne och valde pappa i stället och att jag valde att prata lite danska istället för svenska. Hon lägger skulden för vår dåliga relation när jag var barn på mig.

När pappa dog hade jag ingen att luta mig mot och få stöd av. Efter något år blev det min mamma och relationen blev bättre än när jag var barn. Däremot har den aldrig varit riktigt bra, den blev bättre igen för bara några år sedan eftersom vi har nära kontakt med varandra.

Hon har också åsikter, kommenterar mina val, mina åsikter och planer. Hon är ingen person jag delar mina innersta tankar med, jag har tex berättat en hemlighet för en vän istället för att anförtro mig till henne. Jag tänkte som du att "Tänk om hon får reda på det, vad ska hon säga", så nej, jag säger inte ett knyst om det till henne. Finns andra saker hon inte har en aning om heller, för vad ska hon tycka om det?

Fick Epanfall i mars och hamnade på akuten, jag tjatade på läkarna om att få åka hem, för min tanke var också att "mamma väntar, bäst att skynda mig så hon slipper bli irriterad".

Jag beslutade för att flytta. Ett nytt yrke och så småningom flyttar jag ett antal mil från min mor och måste lära mig att hon inte är där längre. Jag tror fullt och fast att det blir lättare med lite avstånd till varandra. Detta är dock inget varken hon eller mina syskon accepterat rakt av. Tvärtom har de behandlat mig rätt illa och jag får fortfarande tjuvnyp då och då av familjen pga mitt val.

Man kan inte ändra på andra utan bara på sig själv. Det är ens egna förhållningssätt till personerna runt en som man kan ändra. Som tex att flytta. Eller säga till på skarpen. Eller bara acceptera behandlingen. Jag har blivit väldigt ledsen av deras behandling, men samtidigt är mina planer att bryta lite med dem och att klara mig utan familjen.

Det är de enda råd jag kan ge. Fråga dig varför du låter henne påverka dig och dina val. Fråga dig om du vill flytta. Fråga dig om du vill bo kvar och ha det som du har det eller istället bo kvar och ha det bättre. Fråga dig också vad ditt råd hade varit om du haft en vän som berättat exakt det du skrev nu, vad hade du sagt till henne då?

 

[BornAgain]

Sv: Relationen med mamma?

Jag har gått på samma mina (och nu är min mamma en trasig fågeltant som är rätt virrig i luvan och behöver en massa stöd, vilket gör det svårare. Ni kan behöva dra upp riktlinjerna för er relation nu, när ingen av er står i en beroendeställning till den andra).

Råd ett: Peppa dig själv. Du är den som vet vad du vill och kan. Du är den enda nu levande experten på ditt liv. Jag tror att du (liksom jag) att du har dåligt självförtroende och kan kanske behöva hjälp att hitta sätt att tänka som gör dig mentalt stark.

Det enda som hjälper mot dominerande föräldrar är att bygga upp sig själv med mental styrketräning och/eller att sluta umgås med dem. Du vet den där floskeln "stå på dig, annars gör någon annan det".

Råd två: Öva in följande repliker "-Mamma lilla, det har du faktiskt inte med att göra", "-det här handlar om mitt liv, så det måste jag få göra på mitt sätt", "-Jasså, tycker du det? Jag kan förstå det, men jag håller inte med" och så börjar du smyga in dem och andra liknande i mindre farliga sammanhang:

Mamma -Ska du verkligen äta den friterade kycklingen?
Du -Ja, jag ville ha den. Är din mat god?

Råd tre: hitta situationer där du kan gnälla och älta och arbeta dig fram till vad du vill. Vet du vad du vill är det enklare att vara konstruktiv och stå på sig.

 

[AgentCarter]

Sv: Relationen med mamma?

Låter inte som en bra mamma, känner tyvärr igen det med vikten.
Hur skulle det bli om du tog lite avstånd från henne?

 

[JosefineLi]

Sv: Relationen med mamma?

Jag har en väldigt liknande relation till min mamma. Jämt en massa gnäll över de små sakerna som inte är perfekta med mig, knappt något positivt om allt som är bra. Det är också en massa gnäll på vikten, trots att jag inte direkt är överviktig, ligger inom normalvikt men på övre skalan. När jag var smal var det samma sak, då var jag för smal och ätstörd och hej och hå. Får ibland lust att bara skita i mitt fina liv med sambo, bostadsrätt och 5årig universitetsutbildning och börja missbruka eller något så hon kunde se ett riktigt "misslyckande" och sluta se smågrejer som enorma.

Jämt ska hon sitta och tycka om alla beslut jag tar, trots att jag inte frågat henne. Hon vill säkert att mitt liv ska bli så bra som möjligt, men hon fattar inte att det är skitjobbigt och att alla misslyckanden känns enorma pga det enorma fokuset från henne kring dem.

När jag var yngre och bodde hemma var jag övertygad om att jag skulle bryta helt med henne när jag flyttade hemifrån, men vår relation har blivit lite bättre även om jag bara inte orkar alltid. Det går bra så länge vi inte pratar om mitt liv, utan om allmänna grejer. Jag har också sagt ifrån ordentligt och då skärper hon sig ett tag, men vi faller snabbt in i gamla hjulspår igen. Nu är det ändå hanterbart, men skulle jag få nog skulle jag nog fundera på att ta en paus från varandra. För mig fungerar det inte att prata med min mamma, utan hon slår ifrån sig och ser aldrig sin egen del i något. Däremot fungerar det bättre att ignorera, men det gör egentligen ingen skillnad i grunden till problemen.

Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna få en bra relation. Kanske om vi gick i familjeterapi eller något men det känns inte aktuellt nu.

 

[Badger]

Sv: Relationen med mamma?

Skäller du tillbaka? Det verkar roligare att bo kvar, sätta gränser runt sig själv (läs fräsa ifrån, ev diskutera det, inte en gång utan flera.) och umgås med sin mamma än att fly iväg.

Mamma är lite liknande med vikt osv, generationsfråga? Hon är inte heller så bra på att berömma, men det är lika bra det, det är närapå lika hemskt att bli bedömd positivt som negativt (pappa är bra på att säga till om man gått ned i vikt...) i längden även om det är roligare för ögonblicket (man blir nervös för att ha gått upp om man inte får bekräftelse..).

Om man kommenterar att hon inte berömmer så säger hon bara -det kan du ju se i spegeln själv att du ser bra ut. (och hon har ju rätt, tänk om hon skulle gå runt och säga till en vuxen människa -å så duktig du är, egen lägenhet och allt, så söt! Istället för att vara orolig över att man inte har större lgh och försöka hjälpa. Vi diskuterar politik och miljöförstöring istället roligare, om än deprimerande.)

Jag gillar min mamma bäst, gillar att resa med henne, handla, hon är jättebra barnvakt. Men vi är inte artigt distanserade och konverserande alla gånger. Vi blir lite irriterade säkert varje gång vi ses, blir vi irriterade så hörs det och märks, vi säger det... Säkert för att man vågar bli mer irriterad på sin mamma.

Men det är ju bara att gå ned om du inte gillar hur kläderna sitter! -Åh det var inte snällt sagt, alls. Nu blir jag jätteledsen och arg. Å så elakt.

Prat prat om middagsplanen -tycker du det var snällt sagt? säger hon, -eh näh, sorry.

 

[mammasflicka]

Sv: Relationen med mamma?

Jag har en väldigt liknande relation till min mamma. Jämt en massa gnäll över de små sakerna som inte är perfekta med mig, knappt något positivt om allt som är bra. Det är också en massa gnäll på vikten, trots att jag inte direkt är överviktig, ligger inom normalvikt men på övre skalan. När jag var smal var det samma sak, då var jag för smal och ätstörd och hej och hå. Får ibland lust att bara skita i mitt fina liv med sambo, bostadsrätt och 5årig universitetsutbildning och börja missbruka eller något så hon kunde se ett riktigt "misslyckande" och sluta se smågrejer som enorma.

Jämt ska hon sitta och tycka om alla beslut jag tar, trots att jag inte frågat henne. Hon vill säkert att mitt liv ska bli så bra som möjligt, men hon fattar inte att det är skitjobbigt och att alla misslyckanden känns enorma pga det enorma fokuset från henne kring dem.

När jag var yngre och bodde hemma var jag övertygad om att jag skulle bryta helt med henne när jag flyttade hemifrån, men vår relation har blivit lite bättre även om jag bara inte orkar alltid. Det går bra så länge vi inte pratar om mitt liv, utan om allmänna grejer. Jag har också sagt ifrån ordentligt och då skärper hon sig ett tag, men vi faller snabbt in i gamla hjulspår igen. Nu är det ändå hanterbart, men skulle jag få nog skulle jag nog fundera på att ta en paus från varandra. För mig fungerar det inte att prata med min mamma, utan hon slår ifrån sig och ser aldrig sin egen del i något. Däremot fungerar det bättre att ignorera, men det gör egentligen ingen skillnad i grunden till problemen.

Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna få en bra relation. Kanske om vi gick i familjeterapi eller något men det känns inte aktuellt nu.

Oj, vad jag känner igen mig. Vi HAR faktiskt bott längre från varandra också, men jag trodde på något sätt att hon skulle ha förstått att jag blivit vuxen. Istället inser jag att jag närmar mig 30, vill skaffa barn och själv bli mamma, och fortfarande känner mig som en ohängd tonåring.....

Och jag har också tänkt att jag skulle bara skita i allt, så hon hade fått se hur det KAN vara. Jag är faktiskt, objektivt sett, en himla bra människa. Bra betyg, bra utbildning, snäll och trevlig, självgående, omtyckt. Känns lite som "mycket vill ha mer", för när det gäller andra i vår bekantskapskrets, bl.a en person som blivit som ett extrabarn för henne, så har hon en mer förlåtande inställning. Där gäller det istället att hen är så himla duktig för att hen tagit sig från botten och blivit "en vanlig människa".
Men jag ska inte vara vanlig jag. Utan helst bäst, på allt....

 

[mammasflicka]

Sv: Relationen med mamma?

Ja, glömde väl säga det, att jag har försökt säga ifrån på skarpen. Det är OHYGGLIGT påfrestande, för hon är envisare än synden och har inte riktigt samma uppfattning om verklighet som jag har
Hon kan inte ta att jag blir arg, utan tycker då att jag är orättvis, och elak. Detta kan bli timslånga bråk med gråtande och det slutar med att jag bara förbannar att jag tog sade något från början, och helst bara vill gå och hoppa från en klippa :/


*kl*

Tack alla, för att ni orkar svara. Det gör verkligen jättemycket för mig! Jag önskar att jag var så stark som jag vill vara. Hade detta varit en vän till mig, så hade jag gett rådet att bara sköta sitt eget liv, och blir mamma arg så sätter man ner foten... men hu, så svårt när det är ens egen mor. Som jag dessutom älskar
Jag har en förhoppning om att saker ska bli lite annorlunda när jag och sambon får barn, men tyvärr är jag just nu mest rädd för hur hon ska ta emot den nyheten. Det händer väl inte förrän om några månader, om allt går som vi vill (och det gör det ju sällan ), men jag har redan tusen argument till mamma om varför det är en god idé att skaffa barn.
Som om det inte räcker med att vi vill, vi har ekonomi för det, vi älskar varandra, och pja, vi har åldern inne. Suck

 

[Squie]

Sv: Relationen med mamma?

Men jag måste bara fråga, hur är er relation med er mamma? Hur har den varit? Har den utvecklats med åren?

Relationen med mamma har varit jobbig. Jag har förstått att jag varit väldigt påverkad av henne och min moster genom uppväxten. Jag är visserligen fortfarande påverkad av mamma men kan "styra" det på ett annat sätt idag. Moster har jag insett vem hon är och valt att inte ha speciellt mkt kontakt med henne.

Så slog det mig precis: Hur känns det för de som INTE har det så här??? Som gör sina egna val utan mammas (eller pappas) inblandning? Och, finns det någon punkt där detta faktiskt förändras av sig självt (önsketänkande!) eller är det dags för mig att aktivt ta tag i det?

Min förändring kom när jag blev tvingad (pga sjukdom o livskris) att besöka psykologen och KBT-terapin. Genom att förändra mina tankebanor har jag förändrat mig själv och på så vis även förändrat min o mammas relation o på så vis också förändrat henne gentemot mig.

Hur ställer du dig till samtal o förändra tankebanorna?

Är det för mycket begärt?

Absolut inte!

 

[Badger]

Sv: Relationen med mamma?

Hon kan inte ta att jag blir arg, utan tycker då att jag är orättvis, och elak. Detta kan bli timslånga bråk med gråtande och det slutar med att jag bara förbannar att jag tog sade något från början, och helst bara vill gå och hoppa från en klippa :/

Aha vad trist, jättejobbigt, mina föräldrar kan ta ett gräl och bli sams sedan (dvs det blir halvtimmeslånga eller kvartslånga diskussioner/bråk men inget gny från dem. När jag var yngre, kunde det vara längre såklart.) och de brukar långsamt ändra sig om man bara är envis med att säga till. Varken pappa eller mamma börjar gråta och tycker jag är elak -de brukar förstå direkt att det inte är ok att tex kommentera tex vikt hursomhelst, det blir diskussion istället och båda jag och de kan ändra inställning halva vägen om det krävs.

Fast jag kan inte förstå hur hon kan tycka du är elak om det var hon som sa ngt negativt från början. -Testa att börja gråta istället?

 

[mammasflicka]

Sv: Relationen med mamma?

Hon har väldigt svårt att se att hon gör något fel, snarare lätt att bli lite dramatisk och tycka att "Jaja, det är såklart MIG det är fel på!!!". Eller säga att "Jag tycker dårakt inte att det är jag som gjort fel, man måste få lov att kritisera folk, det är en del av vuxenlivet att kunna ta kritik!"

Att gråta har nästan omvänd effekt, ungefär som "Vad gråter du för, jag har minsann inte varit elak/du har inte rätt att bli ledsen för det här".....


Squie: Jag går i terapi, och har precis börjat prata om relationen med mamma (har varit mycket annat viktigt innan). Jag har inför höstens terapistart (sommaruppehåll) skrivit ner allting jag tycker är jobbigt på en lapp, och fyller på när jag komemr på något. Får också mycket ny input från den här tråden.


Allra mest vill jag bara lära mig att inte BRY mig. Hon kan ju inte göra mig något, förutom att bli arg och ledsen. Tyvärr påverkar det mig så mycket att jag alltid ger mig först i våra diskussioner/gräl, och jag lämnas med en stor tomhet och gråt, gråt, gråt. Som min sambo får ta hand om.....

 

[Badger]

Sv: Relationen med mamma?

Och jag som trodde det var en del i vuxenlivet att slippa irrelevant nedtryckande kritik kring tex utseende. Just iom att alla ens vänner, arbetsgivare o kollegor är så vuxna att de kan de sociala koderna.

 

[Squie]

Sv: Relationen med mamma?

Squie: Jag går i terapi, och har precis börjat prata om relationen med mamma (har varit mycket annat viktigt innan). Jag har inför höstens terapistart (sommaruppehåll) skrivit ner allting jag tycker är jobbigt på en lapp, och fyller på när jag komemr på något. Får också mycket ny input från den här tråden.

Allra mest vill jag bara lära mig att inte BRY mig. Hon kan ju inte göra mig något, förutom att bli arg och ledsen. Tyvärr påverkar det mig så mycket att jag alltid ger mig först i våra diskussioner/gräl, och jag lämnas med en stor tomhet och gråt, gråt, gråt. Som min sambo får ta hand om.....

Skriva lapp är jättebra! Jag hade en "terapibok" där jag samlade alla mina tankar inför varje session, där läxorna stod o allt annat som rörde terapin. Det är faktiskt rätt fascinerande att bläddra i såhär något/några år senare. Att bokstavligen "se" resan jag har gjort.

Du kommer att komma dit en dag. En dag inser du att du faktiskt inte bryr dig längre. Du har lärt dig att se mönstren på dig själv, din mamma o eran relation. Hur samma dialog upprepas o att du känner på exakt samma sätt efter varje samtal. Du har lärt dig hur du ska "undvika" de områdena lite snyggt bara genom att byta ut ordvalen o se när de är på väg. När du kommer till den insikten kommer du känna en enorm befrielse.

*pepp*

 

[rutslittledevil]

Sv: Relationen med mamma?

Under tonåren var relationen i bott för mig och min mamma. Hon har alltid varit ensamstående förälder och tror att det är väldigt lätt att en mor och dotter relation då är ganska dålig när man är yngre. Vi bråkade om allt och gick ibland dagar innan vi kunde prata med varandra igen.
Men när jag blev myndig och började jobba blev relationen hemma lite bättre, men hon la sig ändå i saker jag tyckte hon inte hade något med att göra.
När jag väl flyttade hemifrån var det som båda släppte allt, vi fick en mycket bättre relation med en gång. Vi bor väldigt nära varandra också, tar ca 5min att gå till henne.

Så mitt tips är att kanske överväga att flytta en bit så ni slipper bo så nära varandra, inte prata i telefon så ofta. Om det nu inte funkar att sätta dig ner och diskutera det hela med din mamma?

 

[Myrten]

Sv: Relationen med mamma?

Jag ska inte säga att jag känner igen mig rakt av, men det finns många beröringspunker. Min mamma, som var högt älskad av många vänner, supersocial, jättepoppis för sin humor etc, var verkligen inte snäll mot mig. Någonsin. Hon hackade ständigt på mig när jag var liten, ja genom hela uppväxten (riktigt grova saker!). Jag flyttade hemifrån dagen efter studenten. Landade efter en tid utomlands fyrtio mil bort. Lagom avstånd.

När jag väl var vuxen och borta drabbades hon av dåligt samvete och försökte släta över (plus att det väl var roligt med en dotter som doktorerade och hade ett spännande yrke). Men för mig hade det gått för långt. Jag kunde aldrig förlåta henne. Att "tala ut" var inte lönt. Då kunde hon mycket väl fått för sig att ta livet av sig (hon gjorde en gång ett halvhjärtat självmordsförsök riktat mot mig). Så jag beslutade mig att för egen del fanns bara en väg - minsta möjliga kontakt. Och så blev det.

Nu är mamma död sedan en tid tillbaka. Och - nu ska jag skriva något hemskt - jag känner mig äntligen fri! Fri att kunna umgås med mina syskon och min släkt utan att ha mammas ogillande (för av någon anledning gillade hon inte att jag gillade min pappas släkt). Hon dog i sjukdom, det önskade jag henne inte. Men jag saknar henne inte ett dugg. Och jag har sedan länge slutat sörja att jag aldrig hade en mamma som älskade mig för min skull. Jag lider fortfarande av det eftersom jag är extremt misstänksam och aldrig släpper någon in på livet på riktigt. Har alltid haft svårt med närhet (har dock lyckats vara sambo i många år, men nu är det slut och jag tvivlar på att jag blir det igen). Det här är inget som märks utåt. Men - om livet var Oscarsgalan skulle jag utan tvekan vara nominerad till bästa kvinnliga huvudroll. Jag spelar fantastiskt ibland. Folk tror att jag är glad och social på riktigt (och en del av mig är det).

Trots ovanstående njuter jag av livet. Men naturligtvis tycker jag att vissa känslomässiga bitar saknas. Kanske kommer knutarna att sakta lösas nu, när jag faktiskt är fri. Vi får se.

Min mamma var som din. Det fungerade inte att bli arg eller ledsen, för de enda viktiga känslorna var hennes egna. Att diskutera hur jag kände var aldrig lönt. Så det enda jag funderar över är om saker varit annorlunda om jag hade satt ner klacken och brutit kontakten helt.

 

[JosefineLi]

Sv: Relationen med mamma?

Oj, vad jag känner igen mig. Vi HAR faktiskt bott längre från varandra också, men jag trodde på något sätt att hon skulle ha förstått att jag blivit vuxen. Istället inser jag att jag närmar mig 30, vill skaffa barn och själv bli mamma, och fortfarande känner mig som en ohängd tonåring.....

Och jag har också tänkt att jag skulle bara skita i allt, så hon hade fått se hur det KAN vara. Jag är faktiskt, objektivt sett, en himla bra människa. Bra betyg, bra utbildning, snäll och trevlig, självgående, omtyckt. Känns lite som "mycket vill ha mer", för när det gäller andra i vår bekantskapskrets, bl.a en person som blivit som ett extrabarn för henne, så har hon en mer förlåtande inställning. Där gäller det istället att hen är så himla duktig för att hen tagit sig från botten och blivit "en vanlig människa".
Men jag ska inte vara vanlig jag. Utan helst bäst, på allt....

Jag tror helt enkelt att man får försöka skapa lite distans. Visst blir jag fortfarande ledsen när hon ringer och skäller på mig för att jag inte hör av mig tillräckligt ofta eller när hon kritiserar jobbiga saker i mitt liv. Men jag blir inte helt förkrossad längre, och jag skiter mer i vad hon tycker. Jag kommer aldrig att bli tillräcklig i hennes ögon och ibland är det jobbigt men oftast struntar jag bara i det. Det konstiga är att hon själv har en väldigt nära relation med sin mamma, är väldigt mammig och anses perfekt i hennes ögon, av min mormor alltså. Min mamma brukar ringa henne och "skvallra" om att jag är elak och lat och allt vad det är, så får jag skäll av min mormor. Jättemärkligt. Min mamma är helt enkelt en stor bebis på vissa sätt.

Jag tror inte att hon kommer förändras, utan jag ignorerar hennes dåliga sidor och drar istället nytta av de fina sidorna hon har, som att hon lagar fantastiska middagar, tycker om att åka på roliga utflykter, gå ut på restaurang och äta gott osv. Ju äldre jag blir desto mer ser jag hennes egen uppväxt via historier från släkt osv och förstår lite hur det kunde bli som det blev. Ibland är jag skitarg och less, arg på att hon inte bara kan acceptera mig som jag är, med både det dåliga och det bra men jag försöker se vuxet på det hela. Hon blev som hon blev och det var jävligt pissigt under min uppväxt och är fortfarande pissigt ibland men ja. Hon kunde varit värre. Hon kunde varit helt utan positiva sidor. Då hade jag nog brutit för länge sen. Får man inget utbyte alls är det väl ingen relation att ha kvar.

 

[farin]

Sv: Relationen med mamma?

Nu är mamma död sedan en tid tillbaka. Och - nu ska jag skriva något hemskt - jag känner mig äntligen fri! Fri att kunna umgås med mina syskon och min släkt utan att ha mammas ogillande (för av någon anledning gillade hon inte att jag gillade min pappas släkt). Hon dog i sjukdom, det önskade jag henne inte. Men jag saknar henne inte ett dugg. Och jag har sedan länge slutat sörja att jag aldrig hade en mamma som älskade mig för min skull. Jag lider fortfarande av det eftersom jag är extremt misstänksam och aldrig släpper någon in på livet på riktigt. Har alltid haft svårt med närhet (har dock lyckats vara sambo i många år, men nu är det slut och jag tvivlar på att jag blir det igen). Det här är inget som märks utåt. Men - om livet var Oscarsgalan skulle jag utan tvekan vara nominerad till bästa kvinnliga huvudroll. Jag spelar fantastiskt ibland. Folk tror att jag är glad och social på riktigt (och en del av mig är det).

Trots ovanstående njuter jag av livet. Men naturligtvis tycker jag att vissa känslomässiga bitar saknas. Kanske kommer knutarna att sakta lösas nu, när jag faktiskt är fri. Vi får se.

Min mamma var som din. Det fungerade inte att bli arg eller ledsen, för de enda viktiga känslorna var hennes egna. Att diskutera hur jag kände var aldrig lönt. Så det enda jag funderar över är om saker varit annorlunda om jag hade satt ner klacken och brutit kontakten helt.

Jag är lika hemsk... Nu är det snart 14 år sedan min mamma dog, och jag kanske så smått börjat läka mig själv. Eller i varje fall blivit mer medveten om hur min känslomässigt inte så mogna mamma format mig till den person jag är och sviterna av det har varit tuffa.

Jag fick också alltid höra att jag inte dög, allt var fel, till och med min hårfärg (som om jag skulle kunna göra något åt den...) Dessutom var jag till viss del lik min pappa, och ve och fasa, även min farmor och det var ju något av det värsta jag kunde utsätta henne för. När mina föräldrar separerade och mamma valde att lämna mig och min bror hos pappa var det lätt för en 10-åring att tro att det berodde på något jag sagt, gjort, var eller såg ut.


Delvis KL
Jag undrar hur självkänslan är hos dessa mammor som kritiserar och manipulerar på olika sätt? Är det för att lyfta sig själv, eller förstår de verkligen inte vad de gör och säger?

Det cirkulerar en text på facebook om ett barns samtal med sin mamma som handlar om att älska sig själv. Det är svårt att älska sig själv när någon är arg på en och det tror jag gäller för både små och stora barn.

 

[pulkaskurk]

Sv: Relationen med mamma?

Min mor har alltid varit en gnatkärring, men det är ju för att hon älskar mig och vill mig väl.

Skitjobbigt, men det är ännu värre att vara utan det....