Relationen med mamma?

[Squie]

Sv: Relationen med mamma?

*kl*

Fast kan du inte säga det då? Att du vill inte lyssna på det där, du vill prata om trevliga saker.

Så tänkte jag med. Vad händer TS om du säger nej? Vad händer om du säger att du inte vill lyssna på det där?

 

[Björk]

Sv: Relationen med mamma?

Många här har vittnat om en riktigt dålig relation och en mamma som inte verkar vara särskilt snäll. Ändå kan jag känna igen mig som mamma och jag vet att jag många gånger uppfattas som en satkärring som lägger sig i allt och försöker styra och ställa. Men varför gör jag det?
Ja, ett svar på frågan är att jag är "gammal och erfaren". Jag försöker helt enkelt "hjälpa" att inte göra något som kan få negativa följder. Typ done that, been there - så gör inte så för det går åt helvete!
Detta uppfattas många gånger som mästrande och bestämmande men tanken bakom är att skydda mina älskade döttrar från svårigheter. Visst, de måste få lära sig av egna misstag men det är sååååå svårt att sluta vara förälder. Man vill ju så väl och önskar att inget ont händer.

En annan sak är att när det sedan händer svårigheter så är jag bra att ha. Och Gudarna ska veta att det hänt saker i deras liv som jag fått ta hand om som varit på gränsen till vad jag klarat av själv. Hjälpt dem ifrån destruktiva förhållanden, åkt till veterinären för avlivning av deras djur när de själv inte orkat o s v. Jag har fällt många tårar och haft många sömnlösa nätter för deras skull vilket i sig är fullt normalt när man är förälder. Men när jag då försöker få igång en diskussion inför något med att ställa frågor som;
- har du tänkt igenom det?
- har du tänkt på den här möjligheten?
- tror du det är så klokt, du kanske ska göra så här istället?
då lägger jag mig i, försöker bestämma, få min vilja igenom etc.

Nu ska jag vara ärlig och säga vad jag tänker när jag läser det du skriver: jag tror att orsaken till det du skriver i sista stycket (där du beskriver dina döttrar som nästan lite inkapabla att just vara vuxna; i dina ögon) faktiskt är just det som du skriver i det första stycket. Du har helt enkelt tagit över för mycket så att de inte fått växa/mogna och klara av saker själv. Hur ska man någonsin kunna BLI helt "vuxen" (och t ex klara av att åka och avliva sitt djur) om en förälder hela tiden hindrat en från att klara det genom att (oombedd) ge dem direktiv för hur man "ska" göra?

Tror jag i alla fall. Min erfarenhet (av kompisar som haft ganska "dominanta" föräldrar; snälla, men sådana som gärna lagt sig i och talat om för dem även som vuxna "men snälla N har du verkligen tänkt igenom ...." "hur ska du klara att..." och fortsatt behandla dem som icke-vuxna) är att vuxna barn som inte blir behandlade som vuxna HINDRAS att kunna bli det. De fortsätter vara beroende av föräldrarnas "godkännande" av hur de väljer att leva sitt liv. Och blir lite handlingsförlamade. Hur gott självförtroende får man om man inte "får" växa upp?
-----------------------------------------------------

Till trådens ämne: jag har i stort sett aldrig upplevt de problem flera i tråden beskriver sig ha med sina föräldrar. Min mamma (som var den som stod för huvuddelen av "fostran") har alltid liksom följt med oss i den ålder vi varit. Vi har fått klara av saker själva, hon har visat, hjälpt när vi ber om det osv, men aldrig liksom tagit över sådant som hon vet vi kan klara av utifrån ålder och mognad. Visst har vi haft dispyter ändå (både när jag var barn och som vuxen), men inte omkring att hon någonsin lagt sig i mitt liv; vare sig val av pojkvänner, val av bostadsort, val av vänner, val av djurinnehav eller annat.

Dessutom har jag (sedan jag fick barn själv) insett att mina föräldrar båda två har varit enormt "peppande". När jag jämför med många andra så förstår jag att de haft ett väldigt bra sätt att ge mig och mitt syskon en grundmurad självkänsla. Det FINNS verkligen fullkomligt ovillkorlig kärlek från dem till oss. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att de ALLTID skulle älska mig och (försöka) hjälpa mig; även om jag skulle supa ner mig, spela bort alla pengar eller dylikt. Visst skulle de ogilla valen och tala om det, men de skulle aldrig förmana, skälla ut mig eller just spela på sin föräldraroll och ge mig dåligt samvete osv. De skulle inse att jag hade nog med dåligt samvete och ångest alldeles av mig själv och inte skulle behöva några förmaningar. De har nog aldrig förmanat mig som vuxen såvitt jag kan minnas.

Med "peppande" menar jag att de alltid uppmuntrat och stärkt oss. Misslyckanden har de liksom mest bemött med "jag förstår att du känner så, men det gör inget att det inte gick bra. Nästa gång går det bättre". De är faktiskt så fortfarande; fast jag o mitt syskon båda är över 40 år gamla. Om jag berättar om en idé jag har; det kan vara alltifrån att jag skulle skaffa ett djur till att jag vill säga upp mig och börja sälja mina hemsydda barnkläder så skulle de bara säga "men, vad kul! Det kommer säkert gå bra!". De litar på att jag klarar av att fatta de bästa besluten om mitt liv själv. . Och eftersom de alltid behandlat oss så så har jag och mitt syskon också klarat av att greja våra liv rätt bra.

Jag tror säkert att min mamma och (framförallt) pappa ibland inom sig tänkt "oj, hoppas hon har tänkt igenom det här nu" och kanske pratat oroligt med varandra ibland. Men de har INTE känt sig tvungna att ta upp sån oro med oss och det är nog det som gjort dem till sådana bra föräldrar.

Sen finns det andra områden där jag kan bli mer än lovligt trött på min morsa, men det rör inte vår föräldra-barn-relation....

 

[Björk]

Sv: Relationen med mamma?

, åkt till veterinären för avlivning av deras djur när de själv inte orkat o s v.

Förresten så åkte jag för några år sedan och avlivade en katt åt min svärmor som inte kände att hon klarade det själv. Jag vet inte... är det ett tecken på att svärmor inte är "vuxen"?

Det vuxna i det hela är väl att man KAN be någon vän/förälder/svärdotter om hjälp med en sådan sak om man känner att man inte klarar det själv?

 

[Björk]

Sv: Relationen med mamma?

En intressant aspekt! Hur var mammas egen uppväxt? Vad hade hon med sig in i föräldraskapet och hur har det på verkat hennes agerande med sin dotter?

Jag växte upp i ett alkoholisthem, kanske inte av värsta sorten för det förekom aldrig bråk, misshandel och annat. Men efter terapi har jag förstått hur mycket det har påverkat mig trots allt. Jag är storasyster och var den som tog på mig mycket ansvar, fick ordna och trixa med allting själv. Försökte alltid förekomma obehagligheter genom att planera och "bana väg" för allt. Kände mycket lite stöd och råd från mina föräldrar. Jag fick alltid höra att; det får du bestämma själv, gör som du vill...men minns hur jag längtade efter att de la sig i mitt liv och mina val. Deras "gör som du vill" uppfattade jag som att de inte var intresserade av mig. (svårt att förklara utan att bli långrandig).

Jag kan ju nu se hur detta har påverkat mig i mitt föräldraskap. Det stora ansvarstagandet har fortsatt, ordna och dona och försöka göra allt så himla bra. Visst säkert många gånger utan att kanske riktigt lyssnat på mina döttrar men det har inte varit för att få min vilja igenom utan för att skydda dem. Lagt mig i deras liv och leverne - ja, för jag vill inte att de ska känna som jag, att jag inte bryr mig. Jag bryr mig så in i helvete! Detta gör säkert att pendeln slår över på andra hållet. Jag ordnar FÖR mycket, jag lägger mig i FÖR mycket. Och visst känner jag mig ledsen när de säger stopp och back off men jag har svårt att släppa ansvaret som jag haft så länge jag minns.

Ja, detta är svårt!

Vad intressant att läsa detta! Det du beskriver är ungefär precis som min mammas uppväxt var. Hon var storasyster som tog hand om småsyskonen i ett turbulent hem (där hennes högsta önskan var att föräldrarna skulle skilja sig på grund av alla bråk de hade, men det gjorde man inte på den tiden; 50-60tal. Bråken var grundproblemet, men även viss alkoholproblematik som kom och gick).

Min mamma upplevde också att hennes uppväxt bestod i att ingen brydde sig i vad hon gjorde. Hon var ute och dansade varje helg och ljög för vänner om att hon också hade en tid hon måste vara hemma. Fast egentligen var det ingen alls som sagt någon tid. Och hon kände att det var för lite "bry sig om". Så hon och du har en hel del gemensamt förmodligen. Hon bestämde sig redan innan tonåren att hon INTE skulle bli som sina föräldrar. Hon brukar säga att när hon blev tveksam till hur hon skulle göra när hon var ung förälder så tänkte hon "såhär hade mamma gjort. Nej, jag gör tvärtom". Och det funkade rätt bra (tycker ju jag som dotter). Mamma var sådan att ett nej var ett nej. Det gick inte att lirka eller så. Hon brydde sig om osv. Men hon sa aldrig nej för sakens skull. Hon tänkte igenom först och svarade därför oftast ja för hon ville inte fastna i fällan att ändra sig (då hon hade haft ett småsyskon som föräldrarna alltid ändrade sig med när hen var liten. Hen fick sin vilja fram efter tjat.)

Min mamma blev nog inte lika extremt "ordnande" som du. Hon har inte curlat oss. Hon har brytt sig, talat med oss, visat att hon älskar oss, frågat oss vad vi gjort osv. Men aldrig just lagt sig i. Har hon märkt att hon någon enstaka gång gått över gränsen så backar hon direkt. Hon har liksom sett oss som kapabla individer, liksom förutsatt att vi skulle klara av att hantera livet så att säga.