Saker med oväntad betydelse

Myrten

Trådstartare
Det började jag fundera på för ett tag sedan, när nu pandemin pågått i ett år. Vad är det som trätt fram som viktiga grejor eller företeelser som gör att jag har tagit mig igenom den här tiden så pass ok som jag ändå tycker att jag har? Jag kan inte resa, vilket vanligen ger mig energi. Jag har inte rört någon på över ett år. Ingen vet vad som händer med branschen och mitt jobb. Visst känner jag mig ibland ganska pressad, men under omständigheterna tycker jag ändå att jag klarar mig ok. Vad bidrar till det?

Jag är jätteglad för att jag skaffade en ny hund och för att jag har så fina vänner, även om vi inte kan umgås som vanligt. Men en sak som seglade upp högt på min lista, ganska oväntat och som verkligen har bidragit till att jag behållit förståndet är - ABBA:s musik!

Jag har ju alltid gillat ABBA, varit fan sedan 1970-talet. Men det här året har fått mig att inse att det ligger på en annan nivå än att bara uppskatta musiken. Den är ett verktyg för mig att hantera mitt mående och jag hittar ständigt nya bottnar i den.

Hur ser det ut för er andra? Har ni något i livet som betyder oväntat mycket?
 
Det började jag fundera på för ett tag sedan, när nu pandemin pågått i ett år. Vad är det som trätt fram som viktiga grejor eller företeelser som gör att jag har tagit mig igenom den här tiden så pass ok som jag ändå tycker att jag har? Jag kan inte resa, vilket vanligen ger mig energi. Jag har inte rört någon på över ett år. Ingen vet vad som händer med branschen och mitt jobb. Visst känner jag mig ibland ganska pressad, men under omständigheterna tycker jag ändå att jag klarar mig ok. Vad bidrar till det?

Jag är jätteglad för att jag skaffade en ny hund och för att jag har så fina vänner, även om vi inte kan umgås som vanligt. Men en sak som seglade upp högt på min lista, ganska oväntat och som verkligen har bidragit till att jag behållit förståndet är - ABBA:s musik!

Jag har ju alltid gillat ABBA, varit fan sedan 1970-talet. Men det här året har fått mig att inse att det ligger på en annan nivå än att bara uppskatta musiken. Den är ett verktyg för mig att hantera mitt mående och jag hittar ständigt nya bottnar i den.

Hur ser det ut för er andra? Har ni något i livet som betyder oväntat mycket?
Jag skaffade coronahund. Längtat länge men gjorde slag i saker för ett år sedan.
Han har varit min räddning i min eremittillvaro. Jag är singel, lever i en stuga på landet. Det blir många helt ensamma dagar.
När jag ser tillbaka så vete katten hur jag hade överlevt utan honom.
 
Jag har hattat runt på olika arbetsplatser sen mars 2020 (är nu inne på mitt sjunde jobb). Här har jag kontakt till september och tre veckors betald semester (första gången sen 2018 som jag har semester!).

Det har fått mig att inse att det jag värderar mest, pandemi eller ej, är stabilitet. Att veta att jag har ett jobb att hänga upp veckorna på, jag har några fasta punkter på året att se fram emot utan att behöva oroa mig för vad som händer nästa helg.

Men jag vet också att framåt september kommer ångesten igen.
 
Det här året har varit gräsligt för mig, överjävligt faktiskt. Och visst, vänner, familj, häst osv har betytt mycket. Men i höstas spontanköpte jag en guldhamster i ren desperation. Trots att han är pytteliten och sover typ jämt förgyller han mitt liv.
Han är så himla rolig att titta på när han pysslar och grejar runt. En liten hustomte. ❤
 
Jag vill väldigt mycket saker hela tiden och blir ganska stressad om det inte blir av, tex kräftskivor, utlandsresa, barnkalas osv osv. Men senaste året har det inte gått att göra allt som man vill, något som också gjort mig mindre stressad. Jag har lixom accepterat att det inte alltid blir som man vill men att jag har det rätt bra ändå!
 
Jag har börjat ifrågasätta varför jag flyttade 100 mil för att satsa på en livsstil jag nu verkar ha tröttnat på. Känns sådär. Men jag trivs på jobbet. Och jag slipper visa familjen hur illa mitt mående är eftersom vi aldrig kan ses. Det är ju alltid nåt.

Jag har märkt att jag värderar ytliga kontakter mer än jag gjorde innan. Nu när det inte är lika självklart att bara gå och ta en fika längre, eller shoppa på stan. Jag kommer verkligen ta igen allt sådant när det blir genomförbart igen. Nu kan jag uppskatta att bara ta en hundpromenad med någon, på ett sätt jag inte reflekterat över innan.
 
Jag har börjat ifrågasätta varför jag flyttade 100 mil för att satsa på en livsstil jag nu verkar ha tröttnat på. Känns sådär. Men jag trivs på jobbet. Och jag slipper visa familjen hur illa mitt mående är eftersom vi aldrig kan ses. Det är ju alltid nåt.

Jag har märkt att jag värderar ytliga kontakter mer än jag gjorde innan. Nu när det inte är lika självklart att bara gå och ta en fika längre, eller shoppa på stan. Jag kommer verkligen ta igen allt sådant när det blir genomförbart igen. Nu kan jag uppskatta att bara ta en hundpromenad med någon, på ett sätt jag inte reflekterat över innan.
Håller verkligen med om det fetstilta! Att träna och motionera hunden har fått en ny dimension - möjlighet att umgås med andra människor.
 
Håller verkligen med om det fetstilta! Att träna och motionera hunden har fått en ny dimension - möjlighet att umgås med andra människor.

Men verkligen. Det är ju också något som görs coronasäkert. Jag har ju häst också och även om mitt intresse dalat rejält är det ändå en aktivitet som gått att upprätthålla och som gör vardagen normal. Intressedippen har kommit successivt under många år och har inget med corona att göra, med facit i hand är jag väl ändå glad att jag haft häst under det sista året även om det känns tungt och oinspirerande så tror jag att det är viktigt att göra nånting öht än att inte göra nåt alls.
 
Yoga och teater. Egentligen allt annat som inte är äta, jobba, sova. Det visste jag nog innan också men jag fått det bekräftat i all tydlighet. Jag måste göra mer än äta, jobba sova. Skådespeleriet är oerhört viktigt (och fungerar numera online) för mig men jag tror nog att det mesta hade funkat. Så länge jag slipper helt sysslolösa kvällar.

Sen är jag oerhört tacksam för att jag har ett jobb jag måste gå till. Att jobba hemifrån hade varit förödande för mitt enmanshushåll.
 
Det är samma saker som alltid tagit mig igenom svåra tider innan: min katt, mina hästar, min skog, mitt jobb. Och just det, min bror.

Sen ska väl nämnas att jag likt andra fått en ny uppskattning och glädje kring även de mer ytliga sociala kontakterna. Och det är så många fler som vill ta den där fikan, reagera på det där inlägget, chatta en stund om inget alls. Personer som jag kanske inte hört något från på flera år innan. Är lite nyfiken faktiskt på hur det blir när pandemin är över, om de liksom kommer sjunka in i bakgrundsbruset igen och vi går vidare med våra liv separat, eller om den där fikan faktiskt blir av!
 
Sen är jag oerhört tacksam för att jag har ett jobb jag måste gå till. Att jobba hemifrån hade varit förödande för mitt enmanshushåll.

Samma här. Jag är faktiskt glad att jag har ett jobb där jag måste vara på plats. Ser hur illa detta hemmajobbande påverkat vissa vänner till mig som lever ensamma och inte ens går till sina kontor och ännu mindre har hund eller hästintresse som gör att de kommer ut. Jag känner trots min privilegierade jobbsituation att isolering utgör en större risk mot min hälsa än en ev coronasjukdom. Men jag vill inte bidra till spridning så jag följer restriktionerna ändå trots att jag varken är rädd för döden eller viruset. Eller ja, jag är rädd för att få jobbiga komplikationer av viruset som begränsar mitt liv ännu mer, rättare sagt. Men jag tror inte jag skulle dö av det. Och om så är, då blev jag ju befriad från annat.
 
Pre-pandemi hade jag ett aktivt socialt liv med mycket grejer på gång. Det tvärbromsade för ett år sen och de sista umgänget utanför familjen upphörde under hösten i och med de skärpta restriktionerna. Det som förvånar mig är att jag inte blir rastlös av stillsamt soffhäng längre. Det kan t o m vara något att se fram emot, med ett husdjur i knät och två kids som knuffar på varann.

Plus söta djurvideor. Mitt umgänge med mina närmsta vänner består nu mycket av att skicka gulliga videor till varandra.
 
Plus söta djurvideor. Mitt umgänge med mina närmsta vänner består nu mycket av att skicka gulliga videor till varandra.

Har också märkt av att jag är mkt mer aktiv på sociala medier än innan, just för att det är den enda kontakten jag har med vänner och bekanta som inte finns i exakta närheten (och de är få sedan jag flyttade). Förr har jag själv tyckt att folk är lite väl aktiva i att lägga ut ovidkommande grejer på tex FB, men nu är jag likadan själv :p Jag kompenserar med att bara ha FB dock, orkar inte hålla reda på alla möjliga kanaler...
 
Huset jag och sambon hyr just nu. Hyrt från oktober, är dessutom tyvärr arbetslös så spenderar mycket tid hemma. Huset vi hyr nu är större än atterfalls huset vi hyrde tidigare (på 32-36kvm ?? 22kvm nedervåning och sovloft) och altan till, trädgård nästintil obefintlig.
Men detta hus har stor trädgård och nära till skog. Här växer många vårblommor jag gillar och jag kan mata fåglarna här (det gjort massor). Nära till mer kollektivtrafik, super behöver åka iväg handla och dessutom går vänta om en buss är proppfull utan är 15-30min till nästa.
Hjälpa till med ponny ska läggas till, har tur ha "medryttarponny" (pysslar om, promenerar och longerar b.la) mindre 10min gåavstånd.

Oavsett pandemintid så har huset haft oväntad betydelse, men klart verkligen under pandemitider att få slippa bli galen att sitta i en skolåda till (atterfalls)hus.
 

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag kan inte förstå hur svårt det ska vara för mig att hitta en tidsbalans. Jag hade ju uppenbarligen trampat i jordgetingboet igen nu...
Svar
0
· Visningar
382
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Dressyrsnack 17
  • Skadade hästar och konvalescenter
  • Hur få stilla händer?

Omröstningar

Tillbaka
Upp