Jag kan inte förstå hur svårt det ska vara för mig att hitta en tidsbalans. Jag hade ju uppenbarligen trampat i jordgetingboet igen nu under januari, eftersom jag hade bokat upp mig på på tok för mycket och plötsligt stod där med en panikartad känsla av att allt är för mycket och jag inte orkar nånting och jag bara vill ta bort allting.
Efter mitt förra blogginlägg om min tidsobalans så har jag funderat jättemycket på min hantering av tid och energi. Att tänka på min energi som ett bankkonto har varit enormt nyttigt. Jag måste bara banka in det i skallen...
Jag har fått några förfrågningar på roliga grejer, och spontant min vana trogen så tänkte jag nappa och svara ja direkt, men hejdade mig... Och tackade faktiskt nej.
Fast det var skitsvårt.
Det känns som att jag MISSAR något, och den känslan är hemsk!...
Samtidigt så är jag nästan förbannad – att jag inte har lärt mig?!? Att jag inte har insett mina begränsningar?!? Att jag inte har fattat det här än?!?
Jag lägger hur många tusentals kronor som helst på att hitta vägar till bättre hälsa, men förändring av mitt eget beteende för att kunna hantera min tid och energi på ett klokt sätt har jag uppenbarligen inte lyckats med.
Hur jäkla puckad får man vara?!?
Jag är förbannad och besviken!
Förutom att tacka nej till nya förfrågningar så har jag faktiskt dessutom rensat upp. Flera engagemang har jag klivit av och kommer avsluta nu under februari. När jag tittar i min kalender för mars så ser det nästan ut som himmelriket, så obokat det är. Nu ska jag försöka hålla det så också.
Jag fortsätter dock att gå min superduperintressanta personlig-utveckling-kurs om sårbarhet och mod. Den är enerverande jobbig och kryper under skinnet, med övningar kring sårbarhet, skam, försvar och andra känslor och beteenden. SÅ intressant! (kanske precis vad jag behöver?...)
Jag har fått några aha-upplevelser, men det är fortfarande mycket att fundera på.
Kursen går till stor del ut på att bli mer modig med att våga vara sig själv och visa vem man är, och att lära sig stå ut med de känslor av sårbarhet som det innebär. Ett av mina egna mål är att bli mer öppen med mig själv. Jag pratar väldigt sällan om mig själv inför andra - vad jag tycker och tänker och känner – för jag tror att ingen tycker att det är intressant att höra. Men det innebär också att det kanske är svårt att lära känna mig, och att jag automatiskt skapar en distans till omgivningen genom att inte dela med mig av mig själv. Samtidigt så är jag jätterädd för att folk ska tycka att jag är jobbig och obehaglig om jag börjar prata om mig själv!... Så det är en svår nöt att knäcka. Men jag tror att jag skapar en onödig distans till mina medmänniskor genom att inte våga bjuda på mig själv mer och genom att allt för sällan vara personlig. Det handlar ju också om att jag ska våga bejaka mina känslor och inte bara trycka undan dem och låtsas som att de inte finns.
Jag har faktiskt börjat öva! (på fler ställen än här på Buke ) Vi har fått en medarbetare på jobbet som arbetstränar efter en utbrändhetssjukskrivning. Hon pratar mycket och öppet om det hon upplevt, och jag satt länge och funderade på att det är lite konstigt att jag inte säger något när jag nu också har upplevt hur det är att bli stresskadad (jag brukar aldrig prata om det och aldrig låtsas om det). Så en vacker dag tog jag mod till mig och sa att jag också hade varit utbränd. Och det var egentligen inget konstigt med det – vi satt och jämförde lite symptom och hur det hade yttrat sig när det var som värst, och sen var det inget mer med det. Och det kändes både underligt och lättande. Himlen ramlade inte ner på mig för att jag berättade vad jag varit med om, och ingen verkade börja förakta mig för det heller!... Nu var det inte så många som hörde, men ändå. Det var ett väldigt stort steg för mig att våga ta.
Apropå stresskada så kunde jag inte sova inatt. Åkte på en uppenbar fysisk stressreaktion. Det som känns skönt är att jag äntligen har börjat förstå hur saker och ting hänger ihop när det gäller mitt mående. I vanliga fall så sover jag om nätterna nu för tiden, lärde mig ju sova igen för ca 1½ år sedan. Och de senaste två månaderna har jag inte haft lika mycket smärta i kroppen längre som tidigare. Har också jobbat mycket mer fokuserat på aktivering av mitt parasympatiska system. Verkar som att jag faktiskt har hittat nyckeln till mitt mående!!... Däremot kan jag inte direkt härröra varför stressen slog till i min kropp just inatt... I alla fall så vaknade jag kl 3 och kunde inte somna om. Det var som en dånande motorväg gick genom min kropp, jag var spänd och speedad och tankarna körde som skenande långtradare i huvudet på mig. På morgonen kunde jag knappt förmå mig att vakna, och så var smärtan tillbaks i kroppen igen. Så oerhört tydligt samband mellan den totala orkeslösheten, smärtan och min kropps stressreaktion! Nånting fick det att rinna över just inatt, varför vet jag inte, men det blev väldigt uppenbart att stressreaktionen drog igång orkeslösheten och smärtan!
Förresten så måste jag bara skriva ner en sak till. Jag har nämnt några gånger att jag har haft ett ideellt engagemang där jag har varit ute och föreläst i ett enligt mitt tycke viktigt ämne. Jag fick gå en utbildning gratis, mot att jag skulle åka ut och föreläsa i ämnet. Under utbildningen fick vi lära oss om föreläsningsteknik och pedagogik, och vi fick även ett färdigt föreläsningsmaterial att använda. Efter utbildningen kändes det nervöst men ändå OK, jag kände mig någorlunda förberedd. Problemet var bara att föreläsningsmaterialet vi hade fått inte alls gick att använda i praktiken, åtminstone inte i de föreläsningssituationer jag hamnade i. Och den föreställning jag hade fått om hur föreläsningarna skulle gå till stämde inte alls. Jag var ute och föreläste ett antal gånger, men det kändes ärligt talat ganska meningslöst – jag tyckte inte att jag var bra, att jag träffade rätt, eller var till någon nytta överhuvudtaget. Jag klandrade mig själv och tänkte att jag nog inte hade någon talang för det här med att föreläsa överhuvudtaget.
MEN... Grejen är att flera av de jag har varit och föreläst hos har kontaktat mig igen och vill att jag ska komma tillbaka. Egentligen borde ju det betyda att jag inte var någon fullständig katastrof, men jag tolkade det mest som att de tyckte att det var bekvämt att ringa mig eftersom de hade mitt nummer. Nu fick jag återigen en föreläsningsförfrågan från ett av de ställen jag varit på flera gånger, men den här gången tackade jag nej (som jag ju faktiskt lovat mig själv att jag skulle göra!).
Då fick jag höra att de hade haft en annan föreläsare (en gång förut när de hade frågat mig men när jag inte kunde) som de inte alls hade tyckt varit bra. Jag blev fullständigt överöst med positiv feedback på varför de ville ha just mig, och hur oerhört bra jag var jämfört med andra föreläsare!
Ha ha ha!! Snacka om oväntat! Jag tror att min haka låg på golvet.
Här har jag gått och trott att jag sög på det här med att föreläsa, när jag i själva verket har varit uppskattad! Hur fel kan man uppfatta en situation egentligen?!?...
Jag måste säga att det var väldigt upplyftande!
Efter mitt förra blogginlägg om min tidsobalans så har jag funderat jättemycket på min hantering av tid och energi. Att tänka på min energi som ett bankkonto har varit enormt nyttigt. Jag måste bara banka in det i skallen...
Jag har fått några förfrågningar på roliga grejer, och spontant min vana trogen så tänkte jag nappa och svara ja direkt, men hejdade mig... Och tackade faktiskt nej.
Fast det var skitsvårt.
Det känns som att jag MISSAR något, och den känslan är hemsk!...
Samtidigt så är jag nästan förbannad – att jag inte har lärt mig?!? Att jag inte har insett mina begränsningar?!? Att jag inte har fattat det här än?!?
Jag lägger hur många tusentals kronor som helst på att hitta vägar till bättre hälsa, men förändring av mitt eget beteende för att kunna hantera min tid och energi på ett klokt sätt har jag uppenbarligen inte lyckats med.
Hur jäkla puckad får man vara?!?
Jag är förbannad och besviken!
Förutom att tacka nej till nya förfrågningar så har jag faktiskt dessutom rensat upp. Flera engagemang har jag klivit av och kommer avsluta nu under februari. När jag tittar i min kalender för mars så ser det nästan ut som himmelriket, så obokat det är. Nu ska jag försöka hålla det så också.
Jag fortsätter dock att gå min superduperintressanta personlig-utveckling-kurs om sårbarhet och mod. Den är enerverande jobbig och kryper under skinnet, med övningar kring sårbarhet, skam, försvar och andra känslor och beteenden. SÅ intressant!
(kanske precis vad jag behöver?...)Jag har fått några aha-upplevelser, men det är fortfarande mycket att fundera på.
Kursen går till stor del ut på att bli mer modig med att våga vara sig själv och visa vem man är, och att lära sig stå ut med de känslor av sårbarhet som det innebär. Ett av mina egna mål är att bli mer öppen med mig själv. Jag pratar väldigt sällan om mig själv inför andra - vad jag tycker och tänker och känner – för jag tror att ingen tycker att det är intressant att höra. Men det innebär också att det kanske är svårt att lära känna mig, och att jag automatiskt skapar en distans till omgivningen genom att inte dela med mig av mig själv. Samtidigt så är jag jätterädd för att folk ska tycka att jag är jobbig och obehaglig om jag börjar prata om mig själv!... Så det är en svår nöt att knäcka. Men jag tror att jag skapar en onödig distans till mina medmänniskor genom att inte våga bjuda på mig själv mer och genom att allt för sällan vara personlig. Det handlar ju också om att jag ska våga bejaka mina känslor och inte bara trycka undan dem och låtsas som att de inte finns.
Jag har faktiskt börjat öva! (på fler ställen än här på Buke
) Vi har fått en medarbetare på jobbet som arbetstränar efter en utbrändhetssjukskrivning. Hon pratar mycket och öppet om det hon upplevt, och jag satt länge och funderade på att det är lite konstigt att jag inte säger något när jag nu också har upplevt hur det är att bli stresskadad (jag brukar aldrig prata om det och aldrig låtsas om det). Så en vacker dag tog jag mod till mig och sa att jag också hade varit utbränd. Och det var egentligen inget konstigt med det – vi satt och jämförde lite symptom och hur det hade yttrat sig när det var som värst, och sen var det inget mer med det. Och det kändes både underligt och lättande. Himlen ramlade inte ner på mig för att jag berättade vad jag varit med om, och ingen verkade börja förakta mig för det heller!... Nu var det inte så många som hörde, men ändå. Det var ett väldigt stort steg för mig att våga ta.Apropå stresskada så kunde jag inte sova inatt. Åkte på en uppenbar fysisk stressreaktion. Det som känns skönt är att jag äntligen har börjat förstå hur saker och ting hänger ihop när det gäller mitt mående. I vanliga fall så sover jag om nätterna nu för tiden, lärde mig ju sova igen för ca 1½ år sedan. Och de senaste två månaderna har jag inte haft lika mycket smärta i kroppen längre som tidigare. Har också jobbat mycket mer fokuserat på aktivering av mitt parasympatiska system. Verkar som att jag faktiskt har hittat nyckeln till mitt mående!!...
Däremot kan jag inte direkt härröra varför stressen slog till i min kropp just inatt... I alla fall så vaknade jag kl 3 och kunde inte somna om. Det var som en dånande motorväg gick genom min kropp, jag var spänd och speedad och tankarna körde som skenande långtradare i huvudet på mig. På morgonen kunde jag knappt förmå mig att vakna, och så var smärtan tillbaks i kroppen igen. Så oerhört tydligt samband mellan den totala orkeslösheten, smärtan och min kropps stressreaktion! Nånting fick det att rinna över just inatt, varför vet jag inte, men det blev väldigt uppenbart att stressreaktionen drog igång orkeslösheten och smärtan!Förresten så måste jag bara skriva ner en sak till. Jag har nämnt några gånger att jag har haft ett ideellt engagemang där jag har varit ute och föreläst i ett enligt mitt tycke viktigt ämne. Jag fick gå en utbildning gratis, mot att jag skulle åka ut och föreläsa i ämnet. Under utbildningen fick vi lära oss om föreläsningsteknik och pedagogik, och vi fick även ett färdigt föreläsningsmaterial att använda. Efter utbildningen kändes det nervöst men ändå OK, jag kände mig någorlunda förberedd. Problemet var bara att föreläsningsmaterialet vi hade fått inte alls gick att använda i praktiken, åtminstone inte i de föreläsningssituationer jag hamnade i. Och den föreställning jag hade fått om hur föreläsningarna skulle gå till stämde inte alls. Jag var ute och föreläste ett antal gånger, men det kändes ärligt talat ganska meningslöst – jag tyckte inte att jag var bra, att jag träffade rätt, eller var till någon nytta överhuvudtaget. Jag klandrade mig själv och tänkte att jag nog inte hade någon talang för det här med att föreläsa överhuvudtaget.
MEN... Grejen är att flera av de jag har varit och föreläst hos har kontaktat mig igen och vill att jag ska komma tillbaka. Egentligen borde ju det betyda att jag inte var någon fullständig katastrof, men jag tolkade det mest som att de tyckte att det var bekvämt att ringa mig eftersom de hade mitt nummer. Nu fick jag återigen en föreläsningsförfrågan från ett av de ställen jag varit på flera gånger, men den här gången tackade jag nej (som jag ju faktiskt lovat mig själv att jag skulle göra!).
Då fick jag höra att de hade haft en annan föreläsare (en gång förut när de hade frågat mig men när jag inte kunde) som de inte alls hade tyckt varit bra. Jag blev fullständigt överöst med positiv feedback på varför de ville ha just mig, och hur oerhört bra jag var jämfört med andra föreläsare!
Ha ha ha!! Snacka om oväntat! Jag tror att min haka låg på golvet.
Här har jag gått och trott att jag sög på det här med att föreläsa, när jag i själva verket har varit uppskattad! Hur fel kan man uppfatta en situation egentligen?!?...
Jag måste säga att det var väldigt upplyftande!
