Samtal under middagen

[hastflicka]

På något vis känns det lite "amerikanskt" eller i alla fall "amerikansk TV" att man ska sitta runt matbordet och prata om dagen.
<snip>

Heh ... har ater nog de flesta framfor TVn eller Datorn. Jag ser det att ata runt middagsbordet som nagot "alla alltid gjorde" i Sverige.

Jag är uppvuxen med att hela familjen äter middag tillsammans vid köksbordet. Det var oftast då som saker togs upp eftersom det var då vi var samlade. Jag var borta i stallet någon vardagskväll, min pappa åt tidig middag en annan för att hinna iväg till en aktivitet, och senare hade min syster någon träning vid middagstid, men generellt sett åt vi middag tillsammans och pratade. Dock inte om dagen utan mer om att vi skulle åka till biblioteket efter jobbet eller till landet i helgen. Att äta framför tv:n existerade inte.
Ingen amerikansk film, norr om Stockholm 70- och 80-tal.

Sa har vi alltid haft det. Maken, Jag, och tre barn. Jag handlade och lagade maten da jag hade mest tid aven om jag ocksa jobbade. Jag gillar inte nodvandigtvis att laga mat, sa jag accepterade inga uttryck som att maten var acklig eller att inte smaka (men det var helt okay att saga att man inte gillade nagot) nar jag nu hade anstarangt mig.

Fran att barnen var sma accepterades inte att tjafsa under middagen, det var en zon dar man forsokte vara sams och annars styrde vi foraldrar upp snabbt innan det hann spara ur och barnen larde sig tidigt att det da blev man aldrig retad eller "pahoppad" sa man kunde saga precis vad som helst.

Vi var en familj pa 5 personer, 3 extrovert, 2 introvert och vi umgicks och pratade om allt mojligt, allt fran TV serier och vad som hant under dagen till vad som hander i varlden eller drommar och mal. Alla bidrog till samtalen pa sitt satt och sa mycket de ville.

Oftast var alla med, ibland var nagon, eller nagra, ute pa andra grejor, men nar vi kunde var middagen den stund pa dagen da alla samlades.

Nu hugger jag bara ett inlägg här, men jag är uppvuxen med att alla satt vid matbordet och att det var livliga diskussioner. Jag återskapar den känslan så ofta jag kan, och äter fortfarande middag med någon av mina föräldrar minst en gång i veckan. Visst har det ibland känt som ett avsnitt ut Seinfeld med absurda samtalsämnen, men vi är inte ett dugg amerikanska. För mig är middagen lite helig (någon har ju lagt ner hyfsat med jobb på den), ska man äta framför TV'n måste det nästan vara take away. Och har jag sällskap så vill jag att sällskapet underhåller mig (= är rolig och trevlig) medan jag lagar maten.

Min unge är bara 7 så han får liksom inte välja att inte ställa upp på det här än, men gäster och partners som inte konverserar? Alltså när ska man då prata? Och jag hade känt mig som ett hembiträde. Sen är såklart mat bara ett måste för vissa personer, men då får man väl komma överens om en annan stund på dagen där man sitter och pratar utan skärm.

Tonåringar är väl ofta helt obegripliga av naturen så där får man kanske lägga ribban på marken typ. Men en vuxen människa har åtminstone jag högre krav på.

Precis sa var det hos oss. Och sedan sonen med barn blev ensamstaende pappa forsoker han skapa precis samma stamning vid middagsbordet med sina barn, snart 5 och nyss 7ar gamla. Ofta spelar de spel efter middagen, da barnen forst saknade att inte ha TVn pa framfor ogonen nar de at och han ville ge dem en anledning att uppskatta att den var avslagen. Bade barnen och han pratar ofta om hur roligt det var vid middagen "haromdagen" for da ... och sa vidare.

 

[Diamonian]

Tack för alla svar. Bra perspektiv på flera aspekter.

Vår situation är varannan vecka liv och jag har varit allvarligt sjuk i mer än ett halvår och knappt träffat andra än dem och särbon. Vi äter tillsammans de dagar ingen har träning så detta är inte heller varje dag jämt. Övrig tid stänger de gärna in sig i sina rum den ena med spel och den andra med plugg/telefonen. Inte jättemycket tillfällen till samtal där man inte ”stör” det de håller på med därav så är middagen ett viktigt tillfälle för att samla ihop oss.

Särbon träffar jag ca 1 gång varannan vecka och har behov av detta när vi ses och sitter ner. Har ganska lite samtal om djupa frågor, tankar och sånt med honom dagligen. Och det behöver verkligen egentligen inte vara djupa samtal utan ”jag såg en tokig bil på vägen” hade räckt. Eller ”min arbetskompis sa nått intressant”. Speglingar från livet liksom.

 

[MJLee]

Nu bor jag ensam, men när jag är med familjen så är middagen en naturlig samlingspunkt. Där diskuteras allt från världsläget till vad man gjorde idag (för både vuxna och tidigare tonåringar) och tja allt mellan himmel och jord. Att inte äta tillsammans med familjen är för mig något helt främmande.

Det är mycket skratt och diskussioner och ett och annat hårt ord. Men man äter alltid middag tillsammans. Middagen är den enda tiden på dagen när vi alla är tillsammans och kan prata med varandra.

 

[_Taggis_]

Särbon träffar jag ca 1 gång varannan vecka och har behov av detta när vi ses och sitter ner. Har ganska lite samtal om djupa frågor, tankar och sånt med honom dagligen. Och det behöver verkligen egentligen inte vara djupa samtal utan ”jag såg en tokig bil på vägen” hade räckt. Eller ”min arbetskompis sa nått intressant”. Speglingar från livet liksom.

Men varför ens ha en relation med någon som du träffar en gång varannan vecka och han är skittråkig när ni väl ses? Vad ger det? Låter inte som att samtalen i sig är problemet, utan snarare som att ni bara inte trivs ihop. Så varför vara ihop?

 

[Bulldoozer]

Dottern blev vegetarian i tonåren och sen vegan, vi försökte laga vegetariskt ett tag men det dög inte så hon fick börja laga sin egen mat. Det blev ofta att hon åt själv eftersom vi kanske inte lagade mat samtidigt men när hon ville gjorde hon oss sällskap. Orkar man inte vara social så ska man inte behöva tycker jag, familj eller inte familj.
Har själv växt upp där alla skulle sitta vid bordet och stämningen var alltifrån munter ofta utan tjafsig så jag tycker inte att det nåt problem att dottern fått välja själv när hon började bli självständig i tonåren. Det gjorde ju också att vi hade mysigt när hon väl anslöt oss.

Hos oss lagar maken typ alla middagar, jag köper hem utemat oftare än jag tillåts in i köket.. Nån gång efter dottern börjat äta själv för det mesta började vi äta middagen framför tvn. Min man jobbar och är social hela dagarna och har kanske ingen ork för att prata ännu mera när han gjort det en hel arbetsdag, jag jobbar natt och är ibland för trött/nyvaken gör att vara social jag heller vid middagen. Är man sugen på att prata så gör man det annars slötittar vi tvn. När dottern var yngre så var vi måna om att prata med henne vid middagarna och höra hur hennes dag varit och då satt vi vid matbordet.
Idag tror jag att jag lagade mat gör första gången på några veckor, fick förtroendet att koka havregrynsgröt .

Jag och maken har fyra hundar och har många gemensamma intressen och prioriteringar så vi har ganska mycket diskussioner ändå utan att det nödvändigtvis måste ske vid middagen. Om varandras dag brukar vi fråga när maken eller jag kommer hem från jobbet.

 

[Bulldoozer]

Japp.
Hoppas det ger sig snart…
Idag sa jag till dem direkt att börjar de munhuggas vid matbordet så åker jag. Och kommer inte komma tillbaka.
Det var en känsla jag hade där och då. Att jag typ hade kunnat (velat) göra det.
De skötte sig faktiskt.

Gud vad hemskt. Jag hade ju verkligen fått ångest om min förälder hotade att lämna en mär man var barn. Bättre att skicka dom från bordet när de inte kan uppföra sig (å andra sidan kanske det ses som nåt positivt).
Att hota med saker känns inte sunt, särskilt när det är nåt man (förhoppningsvis) aldrig faktiskt skulle göra.

 

[Sel]

Heh ... har ater nog de flesta framfor TVn eller Datorn. Jag ser det att ata runt middagsbordet som nagot "alla alltid gjorde" i Sverige.

Ja, jag tänker nog mest på TV-serier som sagt. Särskilt familjedrama/komedier. Då ska det alltid sittas runt matbordet och det är ofta så specifikt det där med "How was school?" eller "How was your day?" och så ska det pratas om det.

 

[Praefatio]

Tack för alla svar. Bra perspektiv på flera aspekter.

Vår situation är varannan vecka liv och jag har varit allvarligt sjuk i mer än ett halvår och knappt träffat andra än dem och särbon. Vi äter tillsammans de dagar ingen har träning så detta är inte heller varje dag jämt. Övrig tid stänger de gärna in sig i sina rum den ena med spel och den andra med plugg/telefonen. Inte jättemycket tillfällen till samtal där man inte ”stör” det de håller på med därav så är middagen ett viktigt tillfälle för att samla ihop oss.

Särbon träffar jag ca 1 gång varannan vecka och har behov av detta när vi ses och sitter ner. Har ganska lite samtal om djupa frågor, tankar och sånt med honom dagligen. Och det behöver verkligen egentligen inte vara djupa samtal utan ”jag såg en tokig bil på vägen” hade räckt. Eller ”min arbetskompis sa nått intressant”. Speglingar från livet liksom.

Nu vet jag ingenting om din levnadssituation i övrigt, men vill ändå säga att ”ansikte mot ansikte” kan vara skitsvårt när man är tonåring och bär mycket inom sig. Jag sa inte många ord till folk när vi satt mitt emot varandra, som vid middagsbordet. Det som kom ut då var ofta defensivt. Däremot kunde orden forsa ut när jag slapp titta på den jag pratade med: i bilen, i stallet, alla möjliga situationer som inte var så konfrontativa.

Den dagen mina barn är tonåringar kommer jag försöka få till sådana situationer. ”Kan inte du hänga med mig och storhandla, vi kan köpa något gott att äta ikväll/ta en shake på Max efteråt/kolla om de har den där grejen du ville ha inne”. Sedan ställa de där frågorna i den avväpnande bilen. Hur det är i skolan, hur det känns inför stora händelser, hur det är på extrajobbet/fritidsaktiviteten/i vänskapskretsen osv. Gärna medan man har något att äta, det är ännu mer avväpnande. Text kan också funka. Och telefon. Bara man inte måste sitta där och titta på varandra.

 

[Enya]

Ja, det här!

För min egen tonåring har jag ganska lågt satta ramar. Det är ett krav att man dyker upp till maten men han får inte kritik varje gång som han blir sen. Vi pratar om dagen, tankar, filmer man sett, tokiga saker hunden gjort - allt. Den som inte vill delta i samtalet måste inte. Det gällde även för de tonåringar som nu vuxit upp och flyttat ut. Man behöver dyka upp vid bordet men det är inte ett krav vare sig på att äta av maten eller att delta i samtalet. Vilket nästan alla dagar leder till både att maten äts upp och deltagande i samtalet. Min tanke är att avkonflikta så mycket som möjligt som har med måltiden att göra. Det är så mycket annat som man är oense om med en tonåring ändå.

Jag känner igen det från när jag var tonåring. Vi var många barn och vi skulle alla sitta i köket samlat och äta. Aldrig framför TVn eller så. Hade vi annat för oss så vi inte hann till middagen var vi tvungna att höra av oss så mamma visste. Men helst skulle vi äta när middagen serverades, men ingen behövde äta allt/något (ens eget val, vill man gå hungrig så får man göra det sa hon) och man behövde inte prata ens. Behövde bara sitta där. i viss mån en stund och vänta tills "alla" ätit upp, men det var det lite sisådär med ändå eftersom vi var många och man bara kunde dra det till en viss gräns när vissa åt otroligt långsamt tex.

Själv har jag aldrig förstått grejen med att äta på olika håll, äta framför TV osv. Det rör sig ju om en måltid, inte alla, så varför inte samlas då och se varandra.

när vi åt middag hos mamma varannan lördag en tid, hela familjen med syskon och syskonbarn och allt och hon sa att vi kunde sitta i soffan framför TV så protesterade jag. Har jag suttit i köket hela min uppväxt så kan vi banne mig göra det en dag varannan vecka också! Som ensam, äter man ju var man vill, men när familjen är samlad och hemma och äter samtidigt känns köksbordet samtidigt som ett bra ställe.

 

[fejt]

Vi har tre barn som idag är 18, 20 och 22 år gamla. Vi har alltid pratat mycket vid matbordet. Ibland har jag fått fördela ordet och när barnen var små hände det att de råkade räcka upp handen.
Just nu är det bara en som bor hemma i veckorna och idag pratade vi om hur stormakter genom tiderna försökt erövra Ryssland och hur de missbedömt hur många soldater ryssarna kan sätta in. Sonen argumenterade för att tyskarnas misslyckade operation Barbarossa inte berodde främst på vädret.
Genom åren har vi pratat mycket politik, mat, skvallrat om grannar och klasskompisar. När barnen var små tyckte de om små lekar som att betygsätta maten, gåtor, pest eller kolera osv.
Hela familjen tycker att det är roligt att äta tillsammans och vi hjälps åt. Det har faktiskt alltid varit så. Vet inte varför eller hur det har blivit så bra men det är något jag är väldigt tacksam över.

 

[fejt]

Fortsättning:

När jag och min man är ensamma pratar vi ibland, ibland äter vi inte middag alls och ibland äter vi framför tv:n.
Jag tror att det är en fas. Vi har svårt att hitta rutiner utan barnen och saknar familjelivet väldigt mycket.

 

[Lhas]

Jag tycker inte om att prata och äta samtidigt när jag äter äter jag och jag tycker heller inte om att luncha med folk jag vill äta i lugn och ro.
Middag och lunch har därmed aldrig varit någon form av socialt umgänge för mig om det inte är påtvingat.

Hemma med sambon äter vi alltid framför tvn förutom på sommaren då jag gärna äter på verandan.

 

[Tajger]

Har en tonåring. 18 år.
Till frukost gör man klokast i att inte tilltala honom. Övriga måltider pratar han glatt om allt. Han är väldigt kommunikativ och nyfiken.

Sambon och jag har två olika senarier beroende på. Ibland vardagspratar vi bara. I brist på ork om vi jobbat och är trötta. Andra gånger har vi jätteroliga diskussioner, fånar oss och skrattar. Ibland är det djupa diskussioner över middagen. Tycker vi båda bidrar lika mycket och båda har lätt för att kommunicera och skratta.

Har svårt att se hur det skulle vara tyst hos er

 

[Fetaost]

Har svårt att se hur det skulle vara tyst hos er

Och då är ändå inte jag värst

 

[FengurLaugar]

Vi har två barn på 8 och 11 år. Vi har sagt att vi inte har telefoner vid matbordet (om det inte absolut behövs av någon anledning) och då blir det att vi sitter och pratar, skojar, skrattar och flamsar. Jag brukar ofta inleda med att fråga vad dom fick för mat i skolan och sen brukar det bara rulla på med prat om allt möjligt mellan himmel och jord Brukar bli att vi alla sitter kvar en liten stund efter vi ätit klart också och fortsätter prata om det inte är så att nån ska iväg på nåt direkt. Mysigt och trevligt faktiskt

 

[Badger]

Tack för alla svar. Bra perspektiv på flera aspekter.

Vår situation är varannan vecka liv och jag har varit allvarligt sjuk i mer än ett halvår och knappt träffat andra än dem och särbon. Vi äter tillsammans de dagar ingen har träning så detta är inte heller varje dag jämt. Övrig tid stänger de gärna in sig i sina rum den ena med spel och den andra med plugg/telefonen. Inte jättemycket tillfällen till samtal där man inte ”stör” det de håller på med därav så är middagen ett viktigt tillfälle för att samla ihop oss.

Särbon träffar jag ca 1 gång varannan vecka och har behov av detta när vi ses och sitter ner. Har ganska lite samtal om djupa frågor, tankar och sånt med honom dagligen. Och det behöver verkligen egentligen inte vara djupa samtal utan ”jag såg en tokig bil på vägen” hade räckt. Eller ”min arbetskompis sa nått intressant”. Speglingar från livet liksom.

Ok lite fåniga frågor då.

Antar att du säger någonting nu och då men får enstaviga svar? Det du säger är en personlig direkt fråga om händelser, känslor eller ngt.

Jag har experimenterat lite med tips jag fått från Buke och noterat att.

1. Hur var det idag/Vad gjorde du idag. Är typ en jättesvår fråga att svara på. Min tonåring kan retas genom att titta rakt på en och fråga -hur var det på jobbet idag? Vad gjorde du? -Det är alldeles för plötsligt, hjärnan blir helt blank, man har ingen aning Gissar att det är ngt slags hämdaktion för när jag frågat det själv.

2. Vad gjorde ni på jumpan? Vilka lektioner hade ni idag? /fritidsintresse är mer specifikt och kan generera långa tirader om irriterande lärare eller vansinniga prov om man har tur. Men tror det förutsätter att det generellt sett var riktigt hyggligt i skolan (dvs "jumpan" är inte vidrig).

3, Att själv helt enkelt börja prata om ngt knasigt som hände eller ngn nyhetshändelse man finner irriterande har en 50/50 som resultat att man blir helt överkörd av andra knasiga saker som hänt, folk som är irriterande eller dyl.

4. Kolla om din man tänker på Rom eller sitter och funderar på Finska vinterkriget. Eller vikingar, I Sveriges historia senast sa de om vikingarna att... vad knasigt hade du en aning.